Dagen därpå hade den största av de två kvällstidningarna ett reportage som handlade om Lindas begravning – ”SORGEN EFTER LINDA” – och av både text och bilder att döma hade andra än deras egna försett dem med underlaget. Texten var allmänt hållen, givetvis djupt medkännande men kunde i övrigt ha handlat om vilken begravning som helst. Den var illustrerad med korniga kyrkogårdsbilder som var tagna på långt håll och kunde föreställa en valfri krets av sörjande. Varken reportern eller fotografen fanns bland tidningens vanliga medarbetare. Båda hade intetsägande namn och saknade bild på bylinen till artikeln vilket var ännu märkligare eftersom reportaget upptog en hel sida på bästa nyhetsplats.
Det som var det stora scoopet fanns på den motstående sidan och överst på tidningens löpsedel – ”MORDUTREDARNA SÅG PÅ PORRFILM HELA NATTEN” – och utan att det egentligen stod att läsa i tidningen, och utan att man ens behövde slarva sig genom texten, så fick den vanlige läsaren ändå ett bestämt intryck av vad som hade hänt. Samtidigt som Lindas familj och närmaste vänner, förlamade av sorg, hade vigt henne till den sista vilan, hade de poliser från Rikskriminalen som förväntades gripa hennes mördare suttit på hotellet och tittat på porrfilm.
– Jag fattar inte ett jävla dugg, gnölade Rogersson när de satt i sin tjänstebil för att köra den halva kilometern mellan hotellet och polishuset. Jag har fan inte tittat på nån porrfilm.
– Skit i det nu, sa Bäckström överslätande. Det är väl ingen som bryr sig vad dom där jävla dyngspridarna hittar på.
Bäckströms minne hade klarnat betydligt sedan förra gången som Rogersson varit på honom och nu var det färghållning som gällde. Eftersom det var en av Bäckströms allra bästa grenar var han heller inte särskilt orolig. Låtsas som det regnar, skaka på huvudet om någon frågar, vid behov bli upprörd över allt skitsnack som folk ägnade sig åt om den som frågade inte tog ett nej som ett svar.
En som tydligen brydde sig var Lars Martin Johansson. Redan till morgonkaffet på jobbet hade han tagit med sig den stora kvällstidningen in på sitt rum, läst den mellan raderna och snabbt räknat ut hur det hela i allt väsentligt låg till. Av någon anledning var det också Bäckström som han hade i tankarna när han kallade till sig den polisintendent som var chef för Bäckström och hans kolleger.
– Sitt, sa Johansson och nickade mot både intendenten och sin besökstol när den förstnämnde slank in på hans rum.
– En fråga, sa Johansson. Vem var det som skickade Bäckström till Växjö?
Det hela var oklart, enligt den tillfrågade. På en punkt var han dock helt säker. Det var inte han som hade gjort det. Han hade nämligen varit på semester och hade han inte varit på semester skulle Bäckström ändå ha varit den siste som han utnämnt till att leda Riksmords arbete nere i Växjö. Tvärtom hade han faktiskt försökt försäkra sig mot dylika eventualiteter innan han försvann på sin ledighet.
– Han skulle gå igenom en del gamla kalla fall som blivit liggande, förtydligade polisintendenten. Väldigt gamla, faktiskt, försäkrade han av någon anledning.
Johansson hade inte sagt något. Istället hade han bara tittat på sin besökare och den blick han använde sig av var av någon anledning påtagligt lik den som länspolismästaren i Växjö hade haft i tankarna dagen innan.
– Om chefen frågar mig så är jag ganska säker på att det måste ha varit Nylander själv som fattade beslutet, tillade polisintendenten och harklade sig nervöst.
– Papper och penna, sa Johansson och nickade mot sitt offer. Jag vill veta följande …