Redan på måndag eftermiddag fanns den stulna bilen i säkert förvar i polishusets garage. Enoksson och hans kolleger hade omedelbart skridit till verket och bara ett dygn senare kunde de delge spaningsstyrkan sina första fynd. I bilen hade man säkrat ett flertal fingeravtryck. Två av dessa stämde med den mest troliga av de totalt fem uppsättningar avtryck av okänt ursprung som man säkrat på mordplatsen. Man hade också hittat blå fibrer på förarsätets ryggstöd. Dessa hade man skickat vidare till SKL men enligt deras egen preliminära bedömning, jämförelsemikroskop fanns även på tekniska roteln hos polisen i Växjö, fanns det mycket som talade för att det var samma exklusiva kashmirfiber som man först hittat på brottsplatsen.
Sedan hade man hittat allt det där andra också. Det som man alltid hittade när man tillräckligt noga letade igenom ett fordon som förekom i ett misstänkt sammanhang. Sand, grus, vanligt damm och dammråttor på golvet, mängder av hårstrån och textilfibrer på golvmattor och säten, gamla kvitton och andra papper som låg och drällde i handskfacket och på alla andra upptänkliga ställen. I bagageutrymmet fanns en domkraft plus den vanliga uppsättningen av verktyg, en röd barnoverall av vintermodell och en gammal barnstol. Utanför bilen, kastad i ett snår några meter bort, hade deras kolleger vid polisen i Nybro hittat en tom tioliters reservdunk. Däremot hade man inte hittat spår av vare sig blod, sperma eller några andra i sammanhanget intressanta kroppsvätskor.
Gärningsmannens modus operandi talade också sitt tydliga språk. Skruvmejseln som satt inkörd i tändningslåset, rattlåset som bräckts sönder på det klassiska manéret, den hemrullade marijuanafimpen i askkoppen, försöket att sätta eld på fordonet för att på det viset undanröja alla spår. Sammantaget talade allt detta starkt för den i sammanhanget klassiske förövaren.
En missbrukare med ett långt straffregister och flerfaldiga tidigare kontakter med både polisen och kriminalvården. Till och med den omständigheten att han misslyckats med att elda upp bilen beroende på att han inte haft tillräckligt med bensin talade samma språk. Allmänt röriga, osorterade och dessutom påtända som de ofta brukade vara.
Två omständigheter störde bilden i den värld där Enoksson levde och den första kunde han i och för sig leva med. Den blå fibern från den dyra tröjan kunde förklaras med att gärningsmannen stulit även tröjan. Återstod ett mycket svårsmält faktum. Att hans fingrar inte fanns i polisens register. Om han nu var den som allt annat tydde på skulle de ha funnits där nämligen och om han nu var det undantag som bekräftade regeln så hade det dröjt drygt trettio år innan han dök upp i Enokssons liv som polis.
– Du tror inte att det kan vara nåt villospår då, spekulerade Olsson. Jag menar att bortsett från att vi tydligen saknar dom där förbenade avtrycken så stämmer han ju nästan på pricken med den där profilen vi fick.
Vad är det han sitter och säger, tänkte Enoksson förundrat.
– Nog är det gärningsmannens fingrar allt, sa Enoksson. Vad är det för vits med och lägga ut ett villospår som inte leder nånstans? Helt bortsett från att varken jag eller nån annan förstår hur han i så fall skulle ha burit sig åt rent praktiskt. Allt det där andra som stöder Stockholmkollegernas profil tycks han vara väl så förtrogen med.
– Det kan inte vara så enkelt då att han lärt sig den biten nån annanstans. Att han kommit hit nyligen och ännu inte hunnit hamna i våra register, föreslog Olsson. Ungefär som vår våldtäktsman, förtydligade han.
– Möjligen det då, sa Enoksson och såg tveksam ut. Varför nu Linda skulle ha släppt in en sån figur mitt i natten.
– Om hon nu gjorde det, invände Olsson som plötsligt verkade ganska nöjd med sig själv. Låt oss inte glömma bort att vi faktiskt inte vet hur han tog sig in i lägenheten.
– Det är en sak som jag tänkte på, sa Lewin dröjande och med svårmodig min.
– Jaa, sa Olsson och lutade sig framåt.
– Nej förresten, sa Lewin. Glöm det, sa han och och skakade på huvudet. Jag återkommer. Det var en förflugen tanke bara.
Förhören med bilens ägare och alla andra som kunde tänkas ha något att bidra med hade tyvärr också efterlämnat både frågetecken och de vanliga oklarheterna. Den pensionerade flygkaptenen som stod som ägare av bilen – Bengt Borg, 67 år gammal, och ännu en Bengt i Lindautredningens register över samtliga personer som förekom där – hade inte använt den sedan han kört in den från landet för ungefär två år sedan. Han hade en annan och betydligt nyare bil som han åkte omkring i. Efter pensionen hade han och hans hustru flyttat ut på sitt sommarställe utanför Växjö och oavsett årstid bodde de sällan i lägenheten inne i staden. Den gamla Saaben hade blivit stående på parkeringsplatsen som hörde till lägenheten och där hade den i stort sett stått hela tiden under de senaste två åren.
En av hans vuxna döttrar brukade tidigare använda den men även hon hade egen bil sedan flera år tillbaka. Dottern var för övrigt trettiofem år, arbetade som markvärdinna på flygplatsen i Växjö och hade själv en dotter som numera var sju år och skulle börja skolan till hösten. Det var hennes overall och barnstol som man hade hittat i bagageutrymmet och om barnets morfar skulle våga sig på en gissning trodde han nog att dessa föremål också gav en hygglig anvisning om när hennes mamma senast hade använt den stulna bilen. Barnstolen var av den minsta modellen och enligt etiketten på den röda overallen var den avsedd för ett barn på upp till tre år. Fyra år tillbaka i tiden kunde stämma ganska bra med hans egna minnesbilder.
Säkrast vore naturligtvis att fråga dottern om saken. Problemet var att hon, hennes man och det sjuåriga barnbarnet hade åkt till Australien för att utforska denna spännande kontinent under två månader. Enligt pappa flygkaptenen inget dumt val med tanke på att Australien låg på södra halvklotet och att den svalkande vintern som rådde där så här års, enligt hans egna erfarenheter, var att föredra framför den närmast tropiska hetta som plågade honom och andra smålänningar sedan ett par månader tillbaka.
– Men om det är väldigt viktigt för er kan jag försöka få tag på henne, föreslog pappa flygkaptenen tjänstvilligt. Annars kommer hon hem om en vecka. Mitt barnbarn ska ju börja skolan i höst.
Kriminalinspektör Salomonson hade tackat för erbjudandet men trodde nog att det skulle lösa sig ändå.
– Det finns ingen annan som ni känner som kan ha lånat den, frågade Salomonson.
Inte enligt flygkaptenen. Han hade visserligen en dotter till men hon körde aldrig bil och saknade dessutom körkort. Sedan flera år tillbaka bodde hon i Kristianstad där hon arbetade som advokat, hon brukade dessutom ganska sällan besöka sina föräldrar och av hennes pappas beskrivning förstod Salomonson att det var markvärdinnan och inte advokaten som var hans favoritdotter.
– Och några andra barn eller barnbarn har jag inte, konstaterade flygkapten. Inte vad jag vet i varje fall, tillade han och såg ganska belåten ut när han gjorde det.
Hur kunde han vara så säker på att bilen blivit stulen på morgonen den sjunde juli, undrade Salomonson.
I själva verket var dess ägare inte alls säker på den saken. Först hade han inte ens tänkt på att den inte stod på det vanliga stället på parkeringsplatsen ute i Högstorp trots att han parkerat sin egen bil på platsen bredvid. När han upptäckte att båda nyckeluppsättningarna till bilen hängde på sin vanliga krok i nyckelskåpet i hallen till lägenheten hade han dock börjat ana ugglor i mossen. Då hade han återvänt till parkeringsplatsen för att titta en extra gång utifall han nu skulle ha ställt den på något annat ställe och glömt bort att han gjort det. I samband med detta hade han även stött på sin närmaste granne och de hade pratat om saken. Hans granne hade haft en bestämd minnesbild av att han hade sett bilen stå där under helgen och allt detta hade han för övrigt redan berättat för polisen när han gjorde anmälan.
Enklast, enligt den pensionerade flygkaptenen, vore kanske att prata direkt med grannen och enda problemet med honom var väl att han försökt undfly hettan i Småland genom att fotvandra i Lapplandsfjällen och enligt egen uppgift skulle återkomma först om fjorton dagar. Dessutom var det en sak som han inte förstod.
– Det är en sak som jag inte riktigt förstår, sa flygkaptenen och såg nyfiket på Salomonson. Varför är ni så ohyggligt intresserade av att nån har stulit det där gamla bilskrället?
– Det är en ny satsning som vi kör här i Växjö, sa Salomonson och försökte låta så övertygande som det nu var möjligt. Vi försöker satsa mer på den så kallade vardagsbrottsligheten, förtydligade han.
– Jag trodde ni hade viktigare saker för er, sa flygkaptenen och skakade på huvudet. Man får ju lätt det intrycket när man läser tidningen åtminstone. Man undrar onekligen vart vi är på väg i det här landet, tillade han.
Avslutningsvis, och i brist på bättre, hade man ägnat två hela dagar åt att knacka dörr i området. Man hade börjat med dem som hade utsikt över parkeringsplatsen och därefter fortsatt med resten av kvarteret. Hälften av dem som man ringt på hos hade inte öppnat. De hade fått lappar i brevlådan och åtminstone några av dem hade hört av sig till polisen. Tydligen hade någon eller några även hört av sig till andra än polisen eftersom ett flertal journalister både börjat ringa till polishuset och även dykt upp i området och inlett egna efterforskningar. Nyheten att polisen spanade efter en stulen bil som hade anknytning till Lindamordet hade nått de flesta media redan inom loppet av några timmar.
En av alla de grannar som man pratat med hade haft upplysningar att lämna men med tanke på vad hon berättat hade man sannolikt klarat sig bättre utan henne. Rogersson hade lagt henne åt sidan när han gick igenom de förhör som passerat hans skrivbord, med en anteckning på en fastgemad minneslapp. ”Förvirrad gammal dam. Lämnas u.å. JR.”
Det var Anna Sandberg som hade hört henne. Fru Brita Rudberg, 92 år, ensamstående kvinnlig pensionär som bodde i fastigheten närmast parkeringsplatsen. Hennes lägenhet låg en trappa upp och hade en balkong med utmärkt utsikt över samma parkeringsplats. På den balkongen skulle hon ha suttit när hon gjort sina iakttagelser i samband med den stulna Saaben. Varje morgon denna sommar brukade hon gå ut och sätta sig en stund på balkongen innan det blev allt för varmt att sitta där och just den här morgonen kom hon väl ihåg. Det var vid sextiden på morgonen fredag den fjärde juli och det var ungefär vid den tiden som hon brukade vakna på sommaren. När det blev mörkt utomhus brukade hon sova längre men även mitt i vintern så vaknade hon aldrig senare än halv sju på morgonen.
Sandberg hade åtminstone till en början tyckt att vittnet varit både förtjusande och välordnad trots att hon var nittiotvå år fyllda och uppenbarligen inte hade en aning om det mord som inträffat en månad tidigare, ännu mindre att den bil som man frågade henne om skulle ha blivit stulen. Hur kunde hon vara så säker på att det var just fredagen den fjärde juli?
– Men det minns jag väl, förklarade Sandbergs vittne och log mot henne. Det var samma dag som jag fyllde år, nittiotvå år, tillade hon. Jag hade köpt en bit prinsesstårta på konditoriet inne i stan dagen innan för att ha något att fira med och jag minns att jag satt och åt den tillsammans med kaffet som jag alltid brukar dricka på morgonen.
– Jag hälsade till och med på honom, förklarade hon. Han stod och grejade med bilen och jag minns att jag tänkte att han nog skulle åka ut till landet eftersom han var uppe så tidigt.
– Kan du beskriva honom, han som höll på och grejade med bilen, han som du hälsade på, sa Sandberg och utan att veta om det hade hon plötsligt känt av samma vibrationer som Bäckström brukade känna av titt som oftast och trots att han nästan alltid var ute i ogjort väder.
– Jag fick för mig att det var sonen, sa vittnet. Åtminstone var han väldigt lik honom. Han ser väldigt bra ut, nämligen. Så där som karlarna brukade se ut när jag var ung, förtydligade hon.
– Sonen, frågade Sandberg.
– Ja han, flygkaptenens son, han flygkaptenen som äger bilen, förtydligade vittnet. Han har en son som är väldigt lik den unge mannen som jag hälsade på. Mörk, stilig, vältränad är han också.
– Hälsade han tillbaka, frågade Sandberg. När du hälsade på honom, menar jag.
Nu verkade vittnet mer tveksam. Möjligen hade han väl nickat men helt säker var hon inte. Däremot var hon ganska säker på att han hade tittat på henne. Flera gånger till och med.
Kom hon ihåg hur han varit klädd? Även det var hon osäker på. Förmodligen var han klädd som unga män i hans ålder brukade vara när det var varmt ute och de skulle åka ut till landet.
– Såna där fritidsbyxor och en sån där fritidsskjorta, sa hon och verkade plötsligt ganska tveksam.
– Korta eller långa byxor, envisades Sandberg samtidigt som hon bemödade sig om att låta lugn och vänlig på rösten och inte hetsa fram svaren.
Korta eller långa? Det ville vittnet nog låta vara osagt men om hon nu var tvungen att välja fick det nog bli korta med tanke på värmen om inte annat. Färgen var hon heller inte helt säker på. Vare sig på de korta eller eventuellt långa byxorna eller på fritidströjan. Allt hon hade var en minnesbild av att byxorna och tröjan varit mörka. I vart fall inte vita för det skulle hon nog ha kommit ihåg.
Hans skor? Hade hon lagt märke till dem? Ännu mer tveksam nu. Skor var väl ingenting som man lade märke till? Hade det varit något konstigt med dem hade hon säkert gjort det. Förmodligen sådana där ”gummiskor” som alla ungdomar springer omkring i nu för tiden.
Barfota? Han kunde inte ha varit barfota? Nej, verkligen inte. För det skulle hon säkert lagt märke till i så fall och visserligen hade hon aldrig tagit körkort men så mycket hade hon i alla fall förstått att bil körde man aldrig barfota.
– Gummiskor, upprepade fru Rudberg och nickade. Såna där som alla yngre människor har nu för tiden.
På två punkter var hon däremot helt säker. För det första att det var på hennes födelsedag, samma dag som hon fyllde nittiotvå år, fredag den fjärde juli vid sextiden på morgonen. För det andra att han grejat med bilen i ungefär tio minuter, satt sig i bilen och åkt därifrån och med tanke på hans klädsel och tidpunkten så var det helt säkert så att han skulle åka ut till landet och träffa hustrun och barnen. Dessutom var hon nästan säker på en tredje punkt. Om det nu inte var flygkaptenens son så var han åtminstone väldigt lik honom. Mörk, snygg, vältränad, snygg på det där viset som karlarna brukade vara förr i tiden.
Kom hon ihåg något annat från den här morgonen, frågade Sandberg och det hon var ute efter var det skyfall som dragit över Växjö från strax efter klockan sju till strax före klockan åtta.
– Neej. Vad skulle det ha varit? Fru Rudberg såg tveksamt på Anna Sandberg.
– Nån annan händelse under den här dagen, trugade Sandberg.
Ingenting, enligt vittnet. Hon läste inga dagstidningar, såg sällan på TV eller lyssnade på radio och aldrig på nyhetsprogrammen. Något nära umgänge hade hon inte haft på många år och tyvärr var det väl så att alla dagar i hennes liv numera tedde sig i stort sett lika.
Efter ytterligare tre försök hade Sandberg berättat om de trettio millimetrarna regn som fallit under knappt en timme och utgjorde den samlade nederbörden i Växjö under den senaste månaden.
Fru Rudberg hade inget minne av något skyfall eller ens regn. Förmodligen berodde det på att hon redan lämnat balkongen för att luta sig en stund på sin säng när det väl började regna.
– Ja, för annars skulle jag nog ha kommit ihåg det. Så torrt som det har varit i sommar, tillade hon.