Drygt en vecka tidigare hade Bäckström avdelat två yngre kolleger från Växjöpolisen som ingick i spaningsstyrkan till att försöka spåra ursprunget till den blå kashmirfiber som man för enkelhetens skull döpt till textilspåret. Att båda var kvinnor var heller ingen slump. Det låg så att säga i sakens natur och Bäckström tyckte att det var alldeles utmärkt att de små liven hade något att pyssla med så att de inte ställde till med något allvarligt elände för honom och de riktiga poliserna.
Oavsett detta tycktes de ändå ha tagit sitt uppdrag på stort allvar. Enligt SKL handlade det sannolikt om en tunn ljusblå tröja och de som letade efter den hade talat med alla som utifrån sina yrkesmässiga erfarenheter kunde bidra till att de hittade den. De hade pratat med modedesigners, modejournalister, modefotografer och modeexperter i största allmänhet, med tillverkare, grossister och representanter för ett stort antal butiker som sålde mer exklusiva kläder. En av dem hade till och med börjat med att prata med sin faster som var närmast besatt av vad hon hade på sig.
Förutsatt att det nu handlade om en herrtröja så fanns ett tiotal tänkbara modeller att välja mellan. Den mest sannolika, en V-ringad tröja med långa ärmar av engelsk, irländsk, amerikansk, italiensk, tysk eller fransk tillverkning och till ett pris på mellan två och tolv tusen kronor beroende på märkesnamnet. Hade den inköpts på rea, i samband med någon utförsäljning eller på något annat ställe än i en butik så kunde priset naturligtvis ligga lägre. Allt under tusen kronor var däremot högst osannolikt och i så fall ett rent fynd, enligt dem som de hade talat med.
I Växjö med omnejd tycktes den hur som helst inte ha passerat över butiksdisken. Ingen av dem hade haft en sådan tröja av herrmodell i sitt sortiment under de senaste åren. Allt som fanns, eller hade funnits, var några avsedda för damer men ingen av dem tycktes av tillgängliga inköpslistor och lagerförteckningar ha varit av den rätta färgen. Återstod ett tjugotal butiker och varuhus i Sverige varav så gott som samtliga låg i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Eller att den inköpts utomlands. Minst lika vanligt, enligt de tillfrågade, och med tanke på priset ofta ett bättre köp. Både efterfrågan och utbudet var betydligt större utomlands än i Sverige. Och längre än så hade man inte kommit.
Återstod möjligheten att den blivit stulen. Med hjälp av polisens datorer hade de tagit fram listor på samtliga stölder av mer exklusiva kläder som drabbat importörer, grossister, klädeslager, varuhus och butiker i södra Sverige under de senaste åren. Därefter hade de gått igenom alla vanliga inbrott, stölder och förlustanmälningar från hushåll och privatpersoner som avsatt spår i polisens register över stulet, förkommet eller borttappat gods. Ingen blå herrtröja av kashmir.
– Tyvärr verkar det väl som om vi inte kommer längre, sammanfattade den ena av de två textilspanarna när hon och hennes kollega avrapporterade till Bäckström.
– Det är inte hela världen, sa Bäckström och log jovialiskt. Huvudsaken är väl att ni tjejer haft lite kul medan ni höll på.
Kärringar saknar totalt humor, ett par riktiga små pansarflator, tänkte Bäckström när de lämnade hans rum knappt en minut senare. Hög tid för helgens första pilsner, tänkte han och tittade på klockan som redan började närma sig tre trots att det var fredag och hög tid för annat. Och minst av allt för den där lilla fjollan Olsson som plötsligt stod i hans dörröppning och ville prata med honom.
– Har du tid ett par minuter, Bäckström, frågade Olsson.
– Självklart, sa Bäckström och log fryntligt. Än är det långt kvar innan vi kan tänka på och ta kväll här i huset.
Olsson hade tydligen tänkt tillbringa halva natten med att diskutera deras frivilliga topsningar om inte Bäckström fått stopp på honom på ett tidigare stadium. Olsson var oroad och även länspolismästaren delade tydligen hans oro. För att stilla den hade han därför bestämt sig för att gå runt och i demokratisk ordning höra vad hans nyckelmedarbetare tyckte om saken.
– Vi närmar oss ju faktiskt sjuhundra frivilliga topsningar så här dags, sa Olsson som strax innan fått den exakta siffran från Thorén.
– Ja, det rullar på riktigt bra, instämde Bäckström entusiastiskt. Snart sitter han där, fanskapet. Snart tar vi honom. Sug på den du, din lilla fegis, tänkte han.
– I och för sig har du säkert rätt, sa Olsson som samtidigt inte verkade uppskatta det som han hörde. Problemet är väl närmast att både JO och JK ligger på oss. Det där som står i tidningarna bryr jag mig väl inte så mycket om men jag har ändå försökt ta till mig kritiken.
– Ja, det är ju du som är FU-ledare, underströk Bäckström belåtet.
– Hur menar du då? Olsson såg misstänksamt på honom.
– Ja, att det är ju du som blir sittande med skit upp till öronlapparna om dom får för sig att jävlas med nån och det kan ju inte vara så kul, sa Bäckström och log sitt mest inkännande leende.
– Ja, nu är det väl inte det i första hand som ändå fått mig att besluta att vi åtminstone tills vidare får ändra inriktning i den delen, invände Olsson nervöst.
– Hur går det då med den breda och förutsättningslösa ansatsen, undrade Bäckström med oskyldig min.
– Självklart har jag tänkt på den, det ska du veta, Bäckström, men jag har samtidigt en bestämd känsla av att spaningsarbetet börjar söka sig i en mer bestämd riktning om jag så säger, förtydligade Olsson.
– Så du har släppt tanken på och topsa hela stan, sa Bäckström godmodigt. Det kan jag väl …
– Vad jag tänkte på var väl närmast vårt bilspår, avbröt Olsson. Att vi bryter tills vidare med våra topsningar och försöker köra vårt bilspår i botten.
– Du menar den där gamla kärringen på hundra plus som glömt bort när hon är född, förtydligade Bäckström.
– Nittiotvå, sa Olsson. Kanske inte just henne kanske, men vi är ju långt ifrån färdiga med dörrknackningen ute i Högstorp och Enoksson och hans kamrater brukar alltid kunna ha en hel del och komma med när dom är färdiga med sitt. Vad tror du om det, Bäckström?
– Jag tycker vi skickar Salaligan på gumman, sa Bäckström och flinade.
– Salaligan, sa Olsson. Nu är jag rädd för att jag inte förstår …
– Riktiga små juveler, höll till i Bergslagen på trettiotalet, sa Bäckström som inhämtade alla sina bokliga kunskaper ur kriminalpolisens årskrönika. Den enda bok han brukade läsa och mest för att kontrollera att han själv omnämndes i tillräckligt smickrande ordalag i de fallbeskrivningar som vissa av hans halvdebila kolleger envisades med att delge en bredare publik. Dessutom gratis eftersom han brukade stjäla den på jobbet.
– Jo, det vet jag. Men vad har Salaligan med vårt vittne att göra? Olsson såg tveksamt på Bäckström.
– Ingenting, tyvärr, sa Bäckström. Dessutom är dom väl döda nu men på trettiotalet så gasa dom ihjäl en gammal kärring som dom gjorde inbrott hos. Snodde sex och trettio som hon gömt under madrassen sin. Mycket pengar på den tiden, Olsson.
– Du skämtar, sa Olsson.
– Säg inte det, sa Bäckström. Säg inte det. Kanske borde skicka Rogersson på kärringen, tänkte han.