På lördag morgon hade Lewin tagit med sig Eva Svanström, satt sig på tåget och åkt till Köpenhamn. En liten överraskning som han förberett i största hemlighet och som gjort henne lika uppspelt som ett barn.
– Varför har du inte sagt nåt, sa Eva.
– Då hade det inte blivit nån överraskning, svarade Lewin.
– Det ska bli jättespännande. Jag har faktiskt aldrig varit i Köpenhamn, sa Eva.
Först hade de gått på Tivoli och åkt både berg- och dalbana och karusell. Därefter promenerat i sakta mak nerför Ströget. Hittat en trevlig krog i Nyhavn och ätit en ordentlig dansk frukost med både sill, smörrebröd och de vanliga tillbehören. Solen sken precis som om de varit kvar i Småland men just här verkade hettan fullt uthärdlig och Lewin hade mått bättre än på mycket länge. Han hade till och med mått så bra att han fått kraft att åtminstone nämna de tankar som plågade honom under alla andra dagar.
– Vi kanske borde göra något ordentligt åt våra liv, Eva, sa Lewin och kramade hennes hand.
– Jag har det bra, sa Eva. Jag har aldrig mått så bra som jag mår just nu.
– Vi tänker på det, sa Lewin och sedan hade ögonblicket bara passerat men det hade fortfarande varit bra. Lika bra faktiskt och trots att han kanske aldrig skulle våga säga det igen.
– Vad tror du om vår nye chef då, frågade Eva som föredrog att byta ämne utan att göra väsen av det. Den där Lars Martin Johansson.
– Jag har faktiskt träffat honom, sa Lewin. Vi hade en utredning tillsammans på den tiden som han jobbade som vanlig polis. Måste ha varit närmare trettio år sen. Före din tid. Mariamordet. En kvinna som hittades strypt och våldtagen i sin lägenhet ute i Enskede.
– Berätta, sa Eva samtidigt som hon flätade ihop sina fingrar med hans. Hur är han som människa? Johansson, menar jag.
– Som polis var han inte dålig, sa Lewin. Kollegerna bruka skämta om att han kunde se runt hörn. Han hade en rent kuslig förmåga och räkna ut hur det låg till.
– Polisen som kunde se runt hörn, upprepade Eva Svanström förtjust. Låter nästan som nån sån där teveserie. Hur var han som människa då, fortsatte hon.
– Hur han var som människa, upprepade Lewin. Som människa var han väl en sån där som kunde kliva över lik utan att ens fundera på var han satte fötterna.
– Huh då. Det låter verkligen inte särskilt trevligt, sa Eva.
– Jag kan ha fel, sa Lewin. Vi är inte särskilt lika han och jag. Behöver inte vara värre än att jag inte förstod mig på honom.
– Låter som en sammansatt person i varje fall, konstaterade Svanström.
– Kombinationen av den där förmågan att kunna se saker och samtidigt vara helt obekymrad över vilka konsekvenser det fick skrämde mig kanske, sa Lewin. Är det inte så dom ska vara, dom där supersnutarna? Se allt, kunna räkna ut allt och inte ägna en tanke åt vad som händer med dom människor som det ytterst handlar om.
– I värsta fall är det väl inte värre än att vi flyttar på oss, sa Eva. Söker oss nån annanstans. Jag vet att Stockholm behöver folk. Min gamla chef har till och med varit på mig och frågat.
– Tål och tänka på, sa Lewin och av någon anledning hade han lutat sig framåt och luktat på hennes hår, snusat lite försiktigt bara mellan hennes högra örsnibb och kind. I värsta fall är det inte värre än så och bättre än så här blir det aldrig, tänkte han.