På natten när de återvänt från Köpenhamn hade Lewin drömt om den där sommaren för snart femtio år sedan när han fick sin första riktiga cykel. En röd Crescent Valiant. Och hans pappa hade tagit ledigt nästan hela sommaren för att lära honom cykla.
Svårast brukade vara när de nästan var hemma igen. Värst var grusgången fram till huset. De sista tjugo metrarna mellan den vita trädgårdsgrinden och den röda farstukvisten.
Nu släpper jag, ropar pappa och Lewin kramar styret och trampar och trampar och sladdar omkull i det lösa gruset. Och just den här gången hade han slagit sig rejält. Skrubbat både armbågar och knän och tanken på att lära sig cykla ter sig plötsligt både meningslös och hopplös.
Upp och hoppa, Jan, säger pappa, lyfter upp honom och rufsar honom i håret. Nu ska vi ha choklad och varsin ostmacka och lite Hansaplast.
Och sedan hade allt varit som vanligt igen.