I hans drömmar brukade det bli ännu värre. Inte nedstämdhet. Naken ångest som fick hans kropp att pendla, snurra och falla och hans ben att kavla ihop lakanet till en svettig sträng mitt i sängen. Helt naturligt, utlämnad till dem som han var, utan möjlighet att värja sig genom att tänka på annat som han brukade göra när han var vaken.
Fast inte den här natten.
En annan indiansommar för snart femtio år sedan. Jan Lewin har fått sin första riktiga cykel. En röd Crescent Valiant. Namnad efter den ädle riddaren Prins Valiant som levt för så länge sedan att det inte ens fanns några cyklar utan bara hästar.
För vilken gång i ordningen som hans pappa springer bakom honom – håller stadigt tag i pakethållaren och hejar på honom – har han glömt.
Han kramar styret, trampar allt vad benen förmår och han har åtminstone slutat blunda strax innan han vet att han kommer att trilla av och skrubba sina knän.
Och nu är det bara det värsta som återstår. Den grusade gången mellan den vita grinden fram till husets röda farstukvist där mamma säkert står och steker pannkakor eftersom det är torsdag.
Ingen fara, Jan, ropar pappa bakom hans rygg. Jag håller i. Ingen fara. Jag håller i.
Jan trampar och styr och stadigare än vanligt går det eftersom pappa håller i och framme vid huset bromsar han försiktigt, sätter vänsterfoten i backen och kliver av.
Och när han vänder sig om så ser han att hans pappa står kvar nere vid den vita grinden och ler med sitt brunbrända ansikte och det är alldeles för långt bort för att pappa ska kunna rufsa honom i håret men det behöver han ju inte längre.