Länspolismästaren i Kronobergs län behövde aldrig ringa upp chefen för Rikskriminalen. Redan på onsdag förmiddag hade nämligen Lars Martin Johansson ringt upp honom.
– Jag ska fatta mig kort, sa Johansson. Det gäller Bäckström. Om det inte är så att du oundgängligen behöver honom därnere så tänkte jag kalla hem honom. Dessutom kan jag skicka ner nytt folk till dig.
– Ja, jo, sa länspolismästaren. Jag är ju glad för alla resurser som vi kan få och det är klart att om du behöver Bäckström för viktigare uppgifter så får jag naturligtvis foga mig i det.
– Viktigare uppgifter, fnös Johansson. Jag tänkte ta hem honom och läsa lusen av honom och när jag är klar med det får jag väl fundera på om han ska ha några uppgifter över huvud taget i fortsättningen.
– Om det är den där anmälan som du oroar dig för så tror jag kanske att vi ska vara lite försiktiga innan vi dömer den gode Bäckström, invände länspolismästaren och försökte låta lugn och stadig på rösten.
– Jag vet inte vad du pratar om, sa Johansson. Vilken anmälan?
I det läget hade polismästaren inte haft något annat val än att berätta om den polisanmälan mot kriminalkommissarie Evert Bäckström som två dagar tidigare hade inkommit till polismyndigheten i Växjö.
– Det låter som en mycket märklig anmälan om du frågar mig, sa Johansson fem minuter senare och så fort hans långrandiga kollega äntligen tagit sig till punkt.
– Rätta mig om jag har fel, fortsatte Johansson. Du har en anmälan från ordföranden i kvinnojouren i Växjö om att Bäckström skulle ha utsatt en kvinnlig journalist som hon känner för nåt som enligt mitt exemplar av lagboken låter som ett sexuellt ofredande. Men som den kvinnliga journalisten av okända skäl vägrar att ens prata om och ännu mindre anmäla.
– Ja, det är väl en ganska heltäckande sammanfattning, instämde länspolismästaren. Och sen har vi alltså det där intyget då, som anmälaren kom in med under gårdagen.
– Kommer till det, sa Johansson. Efter att ni på nytt har kontaktat målsäganden som fortfarande vägrar göra anmälan så kommer anmälaren in med nån form av intyg som hon och nån annan bevittnat som skulle utgöra nåt slags minnesanteckningar från det där samtalet som anmälaren skulle ha haft med målsäganden. En enkel fråga. Vem är det där andra vittnet?
– Han är ordförande i mansjouren här i stan. Han heter Bengt Karlsson, förresten, och ordföranden för kvinnojouren som gjorde anmälan heter alltså Moa Hjärtén och …
– Nu förstår jag faktiskt inte ett dugg, avbröt Johansson. Jag tyckte du sa att målsägaren enbart hade pratat med Hjärtén. Så vad är det i så fall som den där Karlsson intygar?
– Ja, det är onekligen lite oklart, instämde polismästaren.
– Tycker jag inte, sa Johansson. I min bok låter det snarare som ett vanligt osant intygande.
– Ja, bra är det inte. Verkligen inte, underströk polismästaren.
– Det är inte min sak att ge dig goda råd, sa Johansson, men om jag vore som du så skulle jag nog se till att antingen få ordning på den där anmälan eller se till att skriva av den innan den gode Bäckström hunnit prata ihop sig med sina kamrater på facket.
– Det säger du, sa polismästaren.
– Den mannen kan vara nåt alldeles enastånde besvärlig. Det går hundra vanliga rättshaverister på en Bäckström. Bara så att du är klar över vem vi pratar om, sa Johansson.
– Jag är naturligtvis tacksam för din hjälp, sa länspolismästaren.
– Jag ska be att Bäckströms chef hör av sig till din FU-ledare så får dom klara ut dom praktiska detaljerna, sa Johansson.
Bäckströms närmaste chef hade av nån anledning inte haft några som helst invändningar. Den rapport som ekonomiavdelningen lämnat över för hans kännedom var tyvärr både besvärande och bestickande. Allt annat lämnat därhän och själv hade han som sagt varit på semester när det hände.
– Jag hörde dessutom på omvägar att det skulle ha kommit in nån anmälan mot honom för att han skulle ha blottat sig för nån journalist, sa polisintendenten och rodnade.
– Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av en, sa Johansson med en förnöjd suck.
– När vill chefen ha hem honom, frågade intendenten.
– Så fort som möjligt, sa Johansson. Senast måndag morgon för då har jag en liten lucka i min kalender som jag tänkte stoppa in honom i. Och läsa lusen av honom, tänkte han.
– Har chefen några önskemål på ersättare som vi ska skicka ner istället, frågade intendenten.
– Anna Holt och så den där lilla ljusa, vad är det hon heter nu, Lisa Mattei, sa Johansson. Visserligen bättre än vad dom har förtjänat därnere men det är väl hög tid att vi visar flaggen och skickar ut A-femman på isen, tillade han samtidigt som han av någon anledning tog spänntag i sina blåa hängslen.
– Då är jag rädd för att det kan bli problem, invände polisintendenten nervöst.
– Finns inga problem, sa Johansson. I din och min värld finns bara utmaningar.
– Ingen av dom jobbar hos mig, förtydligade intendenten. Anna Holt svarar som intendent på nationella sambandskontoret och Mattei vikarierar som kommissarie på analysroteln under deras semesterperiod.
– Desto bättre, sa Johansson. Då kan dom verkligen behöva komma ut och röra på sig. Se till att det blir ordnat bara. Bumselibejan. En sak till, förresten, som du kanske ska tänka på om du nu hade tänkt jobba kvar här hos mig.
– Hur menar chefen, sa polisintendenten.
– Jag har aldrig några önskemål när jag är i tjänst, sa Johansson. Jag har gett dig en order och svårare än så är det inte.
En timme senare hade polisintendenten återvänt till sin höge chef och meddelat att uppdraget numera var genomfört och klart och av någon anledning hade han förblivit stående framför Johanssons skrivbord medan han sa det.
– Enligt order, avslutade polisintendenten samtidigt som han svor tyst över att han inte haft modet att slå ihop klackarna när han sa det.
– Tack, sa Johansson och nickade vänligt åt honom. Det var väl alldeles utmärkt.
– Vill chefen prata med dom? Jag kan be dom komma omgående om chefen så önskar, sa polisintendenten med oskyldig min.
– Bra, sa Johansson. Skicka hit dom omgående.
Av okända skäl hade Holt och Mattei inte verkat lika hågade som sin chef trots att Johansson bjudit till och låtit sin sekreterare ordna fram både eftermiddagskaffe, wienerbröd och småkakor. Holt hade mest skakat på huvudet. Hon hade fullt upp att göra på sitt nya jobb och var dessutom inte det minsta road av att behöva städa upp efter kollegan Bäckström. Mattei hade i och för sig varit glad och trevlig som vanligt, det lät både spännande och intressant, men eftersom hon skulle vara tjänstledig från den första september för att avsluta sina universitetsstudier såg hon kanske ändå vissa praktiska problem. Inte minst med tanke på att hon redan satt på ett vikariat.
– Det är ju nästan fjorton dar till dess. Ett vanligt enkelt spaningsmord. Det löser ni tjejer på en vecka, trugade Johansson och tog ett wienerbröd till eftersom hans gäster bara skakat på huvudet när han visat på det generösa fatet. Dessutom kan det väl vara kul för er att ni får komma ut och röra på er, tillade han. Lägga örat mot rälsen, lägga ihop ett och annat och få det till två, upptäcka att det stämmer, åka hem till den misstänkte sent på kvällen, det har just börjat regna och ni fäller upp kragen på rocken när ni kliver ur bilen, ni ser honom sitta där framför teven, han anar ingenting, har redan börjat vänja sig vid tanken på att han nog kommer och klara sig, så ringer ni på dörrn, ni hör honom komma och öppna … Vi kommer från polisen. Det är en sak vi vill prata med dig om, sa Johansson och suckade djupt av längtan efter en förlorad tid.
– Det är väl gott och väl, Lars, men det är väl egentligen inte oss det handlar om, sa Holt och log vänligt mot honom.
– Vad handlar det om då, sa Johansson avvaktande.
– Egentligen är det väl du som vill åka, Lars, sa Holt och lät precis som om hon hade talat till ett istadigt barn. Men eftersom det inte går så är du tvungen och skicka oss istället.
– Du är allt en riktig liten psykolog, du, Anna, sa Johansson och log snett. Jag hade visserligen inte förväntat mig några stående ovationer men ett litet diskret gilla läget kanske ändå hade varit på sin plats.
– Självklart, sa Holt. Gilla läget, inte krångla till det i onödan, hata det slumpmässiga sammanträffandet. Lars Martin Johanssons tre gyllene regler för varje mordutredare och Lisa och jag är praktiskt taget redan på plats nere i Växjö.
– Precis, sa Johansson. Fast just i det här fallet, och med tanke på att det är Bäckström som ni skall röja upp efter, så finns det en fjärde regel som ni också bör tänka på.
– Jag lyssnar, chefen, sa Lisa Mattei och såg ut som man gör när man är bäst i klassen och inte ens behöver räcka upp handen längre.
– Var försiktiga med brännvinet, flickor. Ett råd från en gammal man som varit med ett tag, sa Johansson och slukade ännu en liten kaka från sitt stora fat.