Holt och Mattei hade ägnat de närmaste två dygnen åt att förbereda sin resa till Växjö för att ta över efter kollegan Bäckström. De praktiska arrangemangen hade Holt klarat av på en halvtimme med hjälp av Bäckströms chef. Att läsa in ärendet som de skulle utreda hade tagit drygt tjugo timmar och så långt var allt precis som det alltid brukade vara. Det enda som var konstigt var att deras chef lyst med sin frånvaro hela tiden. Ända till fredag eftermiddag då han plötsligt stod i dörren till deras rum.
– Jag hoppas jag inte stör, sa Johansson samtidigt som han slog sig ner. Få höra. Vad tror ni om det här då, fortsatte han och nickade mot papperen på bordet mellan dem.
– Vad tror du själv, sa Holt som känt Johansson i åtskilliga år och varit med förr.
– Eftersom du frågar, Anna, sa Johansson som känt Holt lika länge och varit med åtskilligt längre, så tycker jag nog det att det hela verkar ganska enkelt och självklart. Det är nån som hon kände. Sannolikt nån som också mamman känner eller åtminstone har träffat, hon släppte in honom frivilligt, det hela började i samförstånd och sen gick det helt överstyr och han tog kål på henne.
– Det är väl ungefär vad jag och Lisa tror, instämde Holt.
– Skönt och höra, konstaterade Johansson. Eftersom vi pratar om Växjö och både offret och hennes mamma verkar vara vanliga, hyggliga, normala människor så finns det väl inte så många och välja på. Åk ner och grip fanskapet. En sån där ska inte springa lös. Det ska väl inte vara nån match att hitta honom.
– Varför har dom inte gjort det då? Hittat honom, menar jag, frågade Mattei och såg nyfiket på sin chef. Dom tycks ändå ha kollat åtskilliga så här dags.
– Bäckström, förmodligen, sa Johansson och suckade djupt.
– Lewin då, invände Holt. Han är också där. Och dom andra kollegerna. Det är väl inget större fel på nån av dom, såvitt jag vet.
– Dom har väl inte tänkt på honom, sa Johansson och suckade på nytt. För att det är en sån där vanlig, hygglig, normal människa som man inte tänker på när det handlar om sånt här. Eller också har dom väl inte haft tid för att dom ränt runt med dom där förbannade vaddsuddarna hela tiden, tillade han och ryckte på axlarna.
– Med tanke på vad han gjort med offret verkar han ha en del andra sidor också, invände Holt. Som inte är lika trevliga, förtydligade hon.
– Det är ju det jag säger, sa Johansson. Just den här gången släppte alla spärrar, botten gick ur honom och sen gick det som det gick. Jag hade ett ärende en gång. Många år sen nu. Mariamordet, offret hette Maria, hon var också lärare förresten, precis som Lindas mamma. Har jag berättat om det, frågade Johansson.
– Näej, sa Holt. Han är precis som ett barn, tänkte hon.
– Berätta, chefen, sa Mattei och såg precis lika intresserad ut som hon var.
– Okej då, eftersom ni tjatar, sa Johansson.
Sedan hade Lars Martin Johansson berättat historien om Maria, 37, som bodde i Enskede utanför Stockholm och jobbade som lärare på ett gymnasium på Södermalm. Som var ensamstående, hygglig, normal, vanlig, omtyckt av vänner, bekanta, arbetskamrater och elever och alla andra som polisen pratat med. Som inte verkade ha minsta lik i garderoben eller ens en hemlig massagestav i lådan till sitt nattygsbord. Som ändå hade hittats våldtagen och strypt i sin lägenhet. Trots att det var mitt i veckan, mitt i vintern. Trots att hon inte hade varit ute på krogen utan bara suttit och rättat skrivningar innan det hände.
– Först gjorde vi allt det där som man alltid gör, konstaterade Johansson. Män som hon haft ihop det med, vanliga vänner och bekanta, arbetskamrater, grannar, alla andra som hon bara kunde ha sprungit på sista tiden innan det hände. Dessutom de gamla klassikerna som alltid fanns med så fort polisen tittade på sådana här brott. Hela den vanliga uppsättningen från våldtäktsmän till enkla blottare och alla andra tänkbara som kunde ha funnits i närheten och hade ett förflutet som avsatt spår i polisens register.
– Vad gav det då, frågade Holt trots att hon redan visste svaret.
– Ingenting, sa Johansson. Men så var det väl en av oss som började fundera över en mystisk bil som observerats ett par dar innan det hände och bara ett dygn senare så trillade polletten ner, konstaterade Johansson och såg ganska nöjd ut.
Undrar just vem det kan ha varit, tänkte Anna Holt trots att även ett annat barn borde kunnat ana sig till svaret.
Bilen hade stått lite dumt parkerad framför en garageinfart och andra gången det hände hade den uppretade garageinnehavaren ringt till polisen och anmält bilens ägare. Den anmälan hade också funnits med i alla högarna med spaningsmaterial men eftersom ägaren var en helt vanlig, normal, ostraffad man i fyrtioårsåldern hade man lagt den åt sidan.
Ända till ”en av oss” som ingick i spaningsstyrkan började fundera på vad han egentligen hade där att göra.
– Det var ju ett vanligt bostadsområde där offret bodde. Dessutom hade den stått där sent på kvällen. Han som ägde bilen var gift och hade två barn, jobbade som ingenjör på dåvarande Vattenfalls kontor ute i Råcksta och bodde själv i ett radhus i Vällingby på andra sidan stan. Klart jag undrade vad han hade där att göra vid den tiden, sa Johansson som antingen valt att ta av sig masken eller bara släppt minnena fria.
– Hur låg det till då, frågade Holt trots att hon redan räknat ut det och mest för att förekomma sin andlöst lyssnande yngre kollega.
Samma gamla vanliga trista historia, enligt Johansson. Dessutom i den näst vanligaste tappningen.
– Jag sa väl att han hade en fru, påminde Johansson. När vi slog på henne så visade det sig att hon var arbetskamrat till offret vilket väl var ett minst sagt märkligt sammanträffande. Gärningsmannen hade träffat offret när han hämtade sin hustru efter en personalfest på skolan. Sen hade han och offret inlett det vanliga hemliga förhållandet. Offret hade så småningom tröttnat på både honom och hans aldrig infriade löften och gjort slut. Då hade han övergått till att spana på henne på kvällar och nätter för att se vem hennes nya karl var. En kväll gick han upp och ringde på och tyvärr släppte hon in honom och sen gick det som det gick. Botten gick väl ur honom.
– Hade hon nån ny karl då, frågade Holt.
– Nej, hon hade ju inte det men eftersom han tydligen hade bestämt sig för att hon ändå hade det så var det väl där som det hela började. Vanligt enkelt polisarbete, sa Johansson blygsamt och ryckte på axlarna. Inget sånt där modernt hokus pokus där man tydligen tycks behöva ett helt laboratorium för och få nån ordning på dom enklaste självklarheter.
– Och vad får vi för råd med oss på vägen till Växjö då, undrade Holt oskyldigt.
– Du och Lisa behöver väl inga råd från en gammal stöt som jag, sa Johansson med falsk blygsamhet.
– Försökte bara vara artig, instämde Holt.
– Precis, sa Johansson som inte verkade ta det minsta illa vid sig. Men eftersom du ändå frågar så skulle nog jag börja med att prata med Lindas mamma.
– Kollegerna har redan hållit tre förhör med henne, sa Holt och nickade mot pärmarna på sitt bord. Ett av dom verkar väldigt grundligt genomfört om du frågar mig.
– Hon är väl chockad fortfarande, sa Johansson och ryckte på axlarna. Så tror jag hon värjer sig också, på nåt undermedvetet sätt. Förr eller senare så tror jag hon kommer att räkna ut hur det ligger till om hon nu inte redan har gjort det.
– Du tycker vi ska höra henne igen, sa Mattei.
– Definitivt, sa Johansson. Allt annat vore rena tjänstefelet. Och helst innan hon hittar på nåt dumt med sig själv, förtydligade han.
Johansson och hans hustru hade tillbringat helgen hos goda vänner på deras lantställe i Sörmland. Haft trevligt hela tiden och inte kommit hem förrän efter lunch på söndagen vilket också haft det goda med sig att Johansson inte haft tillfälle att plåga Anna Holt med att fråga hur det gick med Lindamordet. Så fort han kommit innanför dörren hemma på Wollmar Yxkullsgatan hade han dock ringt upp henne på hennes mobil.
– Hur går det, frågade Johansson.
– Vi sitter på tåget till Växjö, sa Holt. Dessutom är det väldigt dålig mottagning.
– Ring mig på min mobil så fort du kommit fram, sa Johansson.
– Självklart, sa Holt. Slog av sin egen och suckade lätt.
– Vem var det, frågade Mattei nyfiket.
– Vem tror du, sa Holt.
– Den mannen är helt fantastisk, suckade Mattei. Lars Martin Johansson. Mannen som kan se runt hörn.
– Fast själv skulle han nog må bättre om han kunde se sina egna fötter, konstaterade Holt. Och undrar just hur du har det med din egen lilla pappa, tänkte hon.
– Tänk på vad du säger, Anna, sa Mattei och hyssjade på henne med pekfingret framför munnen.
– Du är orolig för att han hör vad jag säger, smålog Holt.
– Den mannen hör vad du och jag tänker, förtydligade Mattei.
– Rätta mig om jag har fel eller … men du verkar nästan lite förtjust i honom, noterade Holt.
– Förtjust, fnissade Mattei. Jag är störtkär i Lars Martin Johansson.
– Jag tycker ändå han borde tänka på vikten, sa Holt. Försöka gå ner så där en femtio kilo, tänkte hon.
– Jag tycker han är ganska söt som han är. Fast det är klart, tjugo år och trettio kilo skulle väl inte skada direkt, sa Mattei och ryckte på axlarna.
När Holt och Mattei kom ner till Växjö på söndag eftermiddag hade de plötsligt fått en hel del att stå i. Holt hade inte ägnat en tanke åt att ringa till sin chef och utbyta meningslösheter på telefon och när hon väl fått en minut över hade han hunnit före henne.
– Du har inte ringt, sa Johansson och lät nästan lite sårad på rösten. Trots att klockan snart är nio på kvällen, tänkte han.
– Haft en del och stå i, svarade Holt. Och hur ordnar jag nu detta utan att han får hjärtinfarkt, hjärnblödning eller alltihopa på en gång, tänkte hon.
– Det är helt okej, sa Johansson som inte var den långsinta typen annat än när han hade lust att vara det. Hur går det förresten?
– Utmärkt, sa Holt. Det är redan klart.
– Vadå klart, sa Johansson.
– Bäckström och kollegerna grep gärningsmannen i förmiddags. Åklagaren har redan anhållit honom och i morgon kommer hon att begära honom häktad på sannolika skäl.
– Bäckström? Driver du med mig, sa Johansson bistert. Vad är det hon säger, tänkte han.
– Bäckström och kollegerna, förtydligade Holt.
– Bäckström har väl aldrig klarat upp ett brott i hela sitt liv, fnös Johansson.
– Om du lovar att sätta dig ner och inte avbryta hela tiden så ska jag berätta, sa Holt.
– Jag sitter faktiskt redan, sa Johansson som legat i soffan redan när han ringde och numera satt rakt upp i samma soffa. Bäckström, tänkte han.
– Vad bra, sa Holt. Vad som har hänt har i allt väsentligt hänt under dan och kortfattat följande …
– Jag lyssnar, sa Johansson. Vad är det som händer, tänkte han.
– Jag har förstått det, sa Holt, men det vore bra om du inte avbröt mig hela tiden.
Så fort hon avslutat samtalet med Johansson hade hon tagit Lewin avsides.
– Gratulerat har jag redan gjort, sa Holt. Nu får du vara så snäll och backa filmen åt mig och Lisa. Berätta. Det måste ha hänt en hel del sen vi pratades vid senast.
– Tack, sa Jan Lewin. Ungefär följande, om ni vill veta i stora drag hur det gick till. Att det brukar gå fort när det väl händer behöver jag väl inte säga till dig så vi har verkligen inte försökt tjyvhålla på nåt.
– Berätta, sa Anna Holt.