Lewin hade kommit till jobbet redan vid halvåttatiden på onsdag morgon. Eva Svanström hade haft privata ärenden att uträtta och för att slippa lyssna till Bäckströms visdomsord redan till morgonkaffet hade han skyndat sig ner och ätit frukost i ensamhet och ostörd ro. Men oavsett detta hade tydligen kollegan Sandberg hunnit före honom.
– Värst vad du var morgonpigg, Anna, noterade Lewin och log vänligt. Men du ser verkligen inte särskilt pigg ut, tänkte han.
– Vi tar det nån annan gång, sa Anna och skakade avvärjande på huvudet. Vår gamla dam ringde för en stund sen och ville korrigera sitt vittnesmål.
– Jaha. Ja, hon är ju väldigt morgonpigg, sa Lewin och nickade uppmuntrande.
– Hon ville ändra det där med Clark Gable. Det var Errol Flynn som hon hade tänkt på. Inte Clark Gable i Borta med vinden. Han var nämligen för tjock i ansiktet. Den hon såg var smalare i ansiktet, mer lik Errol Flynn. Fast fortfarande utan mustasch.
– Det var väl skönt att vi inte hann gå ut med nån fantombild då, sa Lewin och log.
– Jo, sa Anna och såg tveksamt på honom. Men sedan sa hon en sak till också. Jag vet inte … men sen du berättade det där om att hon faktiskt envisas med att ha fyllt år den fjärde juli och inte den fjärde juni som vi trodde först och som väl dom flesta här fortfarande tror om du frågar mig, sa hon och såg tveksamt på honom.
– Hon sa nåt mer, påminde Lewin.
– Hon frågade om vi verkligen var helt säkra på att flygkaptenen inte hade nån son, sa Sandberg.
– Ingen som vi kan hitta i varje fall, sa Lewin och skakade på huvudet. Sa hon nåt mer?
– Hon lovade att återkomma om hon kom på nåt mer. Sen hälsade hon till dig också. Du tycks ha gjort ett djupt intryck på henne.
– Det är inget annat som jag kan hjälpa dig med, frågade Lewin. Med det som verkligen bekymrar dig, tänkte han.
– Det var snällt av dig, sa Anna Sandberg. Men jag tror faktiskt inte det. Vissa saker kan man bara reda ut själv. Men tack i alla fall.
Hon har berättat för sin man vad som hände när hon var på krogen för drygt en månad sedan och nu är hela hennes tillvaro förvandlad till ett kaos, tänkte Lewin. Hon är modigare än jag, tänkte han.
På morgonmötet hade Bäckström varit ovanligt återhållsam trots att Olsson inte varit där. Bäckström hade efterlyst nya idéer eftersom en oförstående omvärld vridit vaddsudden ur polisens händer. Lewin hade passat på tillfället att påminna om de gamla idéerna.
– Med risk för att låta som nån som ni har hört förut så tycker jag fortfarande att vi vet alldeles för lite om vårt offer, sa Lewin.
– Tänka sig, sa Bäckström och log sitt sneda leende. Vad har du på hjärtat, rent konkret, om jag nu får va så fräck och fråga?
I Lewins värld var frågan fri. Konkret handlade det om nya förhör med Lindas föräldrar, närmaste vänner och kamrater. Dessutom om alla de personliga anteckningar, eventuella dagböcker, fotoalbum och allt annat som han saknade och som enligt hans bestämda uppfattning fanns där. De fanns alltid där, nämligen.
Bäckström hade suckat djupt. Lovat att på nytt ta upp denna eviga fråga med Olsson och om ingen annan hade något annat att tillföra så hade åtminstone han viktigare saker för sig.
– Ut och gör lite nytta för en gångs skull, så ska jag bjuda på tårta, sa Bäckström.
Verkar inte som dom vill ha någon tårta längre, tänkte Lewin när han plockat ihop sina papper och återvänt till sitt rum. Och vad allt det andra beträffade verkade det inte bättre än att han fick klara av den saken själv, tänkte han.
Strax efter lunch hade Bäckströms chef ringt upp honom på mobilen och oförberedd som han var hade han svarat. Vadå komma hem till Stockholm och prata med nån jävla lappjävel, tänkte Bäckström medan han lyssnade med ett halvt öra på ordflödet i andra ändan.
– Jag hör dig väldigt dåligt nu, sa Bäckström och höll mobilen på armlängds avstånd. Hör du mig? Hallå, hallå, fortsatte Bäckström och sedan hade han äntligen stängt av eländet.
Bättre förekomma än förekommas, tänkte Bäckström som omedelbart ringt upp sitt fackombud för att berätta om de rättsövergrepp som han utsatts för. Det hade inte varit någon större konst att hetsa upp honom eftersom de var lika som två blåbär och dessutom släkt med varandra. Poliser var ofta det, lyckligtvis.
– Det här är ju alldeles åt helvete, Bäckström, konstaterade fackombudet. Nu är det jävlar i min lilla låda hög tid att vi tar på oss kasken och statuerar ett exempel.
Resten av dagen hade gått åt till att fila på hans anmälningar mot Moa Hjärtén och Bengt Karlsson och så fort han var klar hade han gått in till Olsson och sagt åt honom att se till att de blev registrerade i vederbörlig ordning och givetvis åtgärdade med största skyndsamhet och alla tillgängliga resurser. Det var för övrigt det minsta som man kunde begära av en förundersökningsledare.
– Falsk angivelse, osant intygande, brukande av osann urkund, förgripelse mot tjänsteman, grovt förtal, läste Olsson.
– Precis, sa Bäckström. Fackets advokat skulle återkomma om det var nåt som jag hade missat men det är väl inte värre än att vi får komma in med en komplettering i så fall.
– Men vänta nu, Bäckström, sa Olsson och satte upp händerna i den vanliga gesten. Du tycker inte att det kanske …
– Ursäkta mig om jag har fel, avbröt Bäckström och glodde lystet på Olsson, men det är förhoppningsvis inte så att du försöker undertrycka en anmälan om ett flertal grova brott?
– Verkligen inte, verkligen inte, sa Olsson. Jag ska se till att det blir åtgärdat omgående.
Vad gör jag nu, tänkte Olsson så fort Bäckström försvunnit ut och stängt dörren bakom sig. Och vad har jag egentligen för val, tänkte han medan han slog numret till Moa Hjärtén.
Där fick den lilla fjollan lite gott och suga på, tänkte Bäckström så fort han stängt om honom. Och själv var det väl hög tid att han fick en kall pilsner, tänkte han.
Jan Lewin hade ägnat dagen åt att ännu en gång gå igenom pappershögarna på sitt skrivbord. Utan att hitta något av intresse. Hans kontakt på Säpo hade inte hört av sig trots sitt löfte och när Lewin ringde honom hade han mötts av hans telefonsvarare. Förmodligen har det hänt något akut, tänkte Lewin som omedelbart fått ett styng av dåligt samvete för att han inte kunnat ge sig till tåls.
Strax innan det var dags att gå hem för dagen hade Eva Svanström kommit in till honom och meddelat att hon i samband med sina slagningar runt deras nittiotvååriga vittne gjort en mindre upptäckt som förmodligen var helt ointressant. Den flygstyrman som sedan fem år tillbaka var gift med flygkaptenens yngsta dotter var inte biologisk far till hennes barn. Det var en annan man, 35 år och lika gammal som barnets mor, men knappast någon som fick det att vattnas i munnen på en polis eller ens en civilanställd som hon själv.
– Har bott här i stan i tio år. Verkar vara en sån där kulturjeppe och helt ostraffad är han också, förekommer heller inte i våra papper, sammanfattade Svanström och räckte över datautskriften på barnets hittills okände fader.
Inget namn som får mina klockor att ringa i varje fall, tänkte Lewin. Varför dom nu skulle göra det och varför heter alla i den här utredningen Bengt, tänkte han. Bengt Olsson och Bengt Karlsson och flygkaptenen Bengt Borg. Plus åtminstone tjugo, trettio andra vittnen och frivilligt topsade om vartannat som också hade det gemensamt att de alla hette Bengt i förnamn.
– Vad jobbar han med nu för tiden, frågade Lewin och mest för att ha något att säga.
– Mackel med datorerna så du får vänta till i morron, sa Svanström. När dottern föddes tycks han ha jobbat på stadsteatern i Malmö. Verkar vara en sån där kulturjeppe som jag sa.
– Det löser sig, suckade Lewin och om ingen annan kände för det fick han väl själv göra ett seriöst försök att prata med Lindas föräldrar. Kultur, kulturjeppe, tänkte han så fort hon stängt dörren. Och vad är det jag far efter egentligen?
På torsdag morgon hade plötsligt journalisten Carin Ågren kommit in på polishuset i Växjö och gjort en anmälan mot kommissarie Evert Bäckström för sexuellt ofredande. Eftersom den utredare vid Växjöpolisen som tog emot anmälan fått en diskret förvarning från kommissarie Olsson redan kvällen innan, hade han också skridit till verket med all den nit och noggrannhet som saken krävde och omgående hållit ett längre förhör med målsäganden.
Nu får allt den där lilla, feta nollåttan hålla i hatten, tänkte han förtjust så fort han läst upp utskriften för Ågren och fått den godkänd och undertecknad.
Av okända skäl hade kommissarie Bengt Olsson kommit till samma slutsats när han läst samma förhör en timme senare. Eftersom han själv var en fridens man, som även talat med Bäckströms chef som lovat att slutgiltigt lösa problemet Bäckström senast samma helg, hade han bestämt sig för att omgående ta kompledigt och tillbringa ett par extra dagar på sitt sommarställe. Han hade jobbat närmare två månader i sträck och det var hög tid att han fick tid att ladda batterierna inför den kommande veckans förnyade krafttag och utan Bäckströms fördärvliga medverkan. Och om någon nu ville ta adjö av den där lilla olyckan från kungliga huvudstaden fick det bli någon annan än han själv, tänkte Olsson innan han åkte ut till landet, sin kära hustru och den relativa friden på den småländska landsbygden.
På torsdag eftermiddag hade Lewins kontakt från Säpo äntligen hört av sig. Efter de inledande ursäkterna – en del annat och oväntat hade tyvärr kommit emellan – men eftersom han hade en hel del att berätta så trodde han nog att Lewin skulle ha överseende med den saken.
Innehavaren av mobilen var numera identifierad. Han jobbade vid kulturförvaltningen på Växjö kommun och det var också kommunen som stod för abonnemanget. Måndagen den sjunde juli hade innehavaren anmält att hans mobiltelefon hade försvunnit någon gång mellan torsdagen den tredje juli och måndagen den sjunde juli. Torsdagen den tredje juli hade innehavaren tagit ut semester och han hade en bestämd minnesbild av att han lämnat den i skrivbordslådan på sitt tjänsterum. När han återvänt från sin korta semester hade han inte kunnat hitta den. Han hade talat med den kollega på jobbet som hade hand om telefonerna. Man hade omgående gjort en förlustanmälan och sett till att telefonen spärrats.
Icke förty hade den använts för två samtal under tiden. Dels den felringning till den kvinnliga narkosläkaren som Lewin varit intresserad av, klockan noll två femton fredag den fjärde juli. Dels sju timmar senare samma dag. Båda samtalen hade spårats till den mast som de skickats från. Det första samtalet verkade ha ringts från centrala Växjö medan det andra spårats till en telemast utanför Ljungbyholm, knappt en mil sydväst om Kalmar. Vad det senare samtalet beträffade hade det gått till en annan mobil. Den i dessa sammanhang tyvärr alltför vanliga kontantkortsmobilen med okänd användare. Därefter hade den inte använts mer.
– Ja, det var väl det hela, konstaterade Lewins gamle bekant. Jag skickar ett mail med samtliga uppgifter så är det väl enklast att du tar över från och med nu.
– Du ska verkligen ha stort tack, sa Lewin som varit med förut och visste vad som väntade. En helt annan sak, tillade han. Du har möjligen inte nåt namn att ge mig på vår mobilanvändare?
– Jaså, glömde jag att säga det, sa Lewins bekant som hade svårt att dölja sin förtjusning. Så konstigt det kan bli? Verkar vara en helt vanlig människa, så där har du nog huggit i sten är jag rädd. Jag roade mig med att slå på honom och han finns varken hos oss eller hos er. Verkar vara en vanlig, hygglig, hedervärd medborgare. Höjd över varje misstanke, för att inte tala om alla dom gräsligheter som såna som du tycks frossa i.
– Men ett namn har han väl ändå, sa Lewin som varit med förr.
– Han heter Bengt Månsson, Bengt Axel Månsson, sa Lewins kontakt. Du får fullständiga uppgifter på honom med mailet. Hans passfoto är dessutom ganska nytaget. Mindre än ett år gammalt om jag inte minns fel.
En gång är ingen gång och två gånger är två gånger för mycket, tänkte Lewin som hatade slumpen och fått samma namn från Eva Svanström strax innan han gått från jobbet dagen innan. Pappan till den lilla flicka som hade en morfar som var flygkapten.
– Tack, sa Lewin. Jag får för mig att det här är klart nu, tillade han av någon anledning.
– Om du säger det, så tror jag också det, instämde hans kollega som även han hade varit med ett tag och känt Jan Lewin sedan de gått polisskolan tillsammans.