En halvtimme tidigare hade det ringt på Enokssons telefon. Eftersom han var en morgontidig människa hade han redan hunnit med att både läsa tidningen och börja göra i ordning frukosten som han strax skulle bjuda sin inte lika morgonpigga hustru på.
– Enoksson, svarade Enoksson.
– Sitter du bra, frågade hans kvinnliga kontakt vid SKL och i det ögonblicket förstod han genast vad hon skulle säga.
– Det var som själva den, konstaterade han två minuter senare när hon var klar. Undrens tid är tydligen inte förbi, tänkte han, trots att den han såg framför sig var en liten tjock kollega från Rikskriminalpolisen i Stockholm.
– Har det hänt nåt, sa von Essen.
– Nu jävlar ska vi koka lim på den jäveln, väste Bäckström i andra ändan av linjen och i det ögonblicket förstod von Essen att hans och kollegan Adolfssons väntan var över. För den här gången åtminstone.
Bäckström och Rogersson hade anslutit sig till sina spanare inom loppet av en halvtimme, parkerat bilen på baksidan av huset och uppträtt med all tänkbar diskretion. Bäckström var iförd shorts, hawaiiskjorta, solglasögon och sandaler med strumpor och kunde mycket väl ha staterat i någon gammal spionfilm med handlingen förlagd till Västindien. Rogersson däremot såg helt vanlig ut men eftersom de gått in i huset med en minuts mellanrum så hade även det passerat helt obemärkt.
von Essen hade snabbt satt in dem i det aktuella läget. Månsson verkade fortfarande ligga kvar i sängen. Sannolikt sov han. Förutsatt att han inte hoppade ut från balkongen eller något av sina två fönster på baksidan av huset så återstod porten till fastigheten samt källarentrén. Också den på framsidan av huset.
– Då går vi upp och hämtar fanskapet, sa Bäckström lystet. Är det nån som kan låna ut ett par handfängsel? Jag råkade springa ifrån mina.
– Med all respekt, chefen, så undrar jag om det är så lyckat, invände Adolfsson.
– Du tänkte ringa insatsstyrkan, frågade Bäckström. Typiskt. Alltid dom mest oväntade som fegade ut i sista minuten trots att den grabben kunde ha gått hur långt som helst, tänkte han.
Adolfsson hade inte en tanke på att ringa insatsstyrkan. Däremot hade han några praktiska operativa synpunkter. Månsson kände sannolikt igen samtliga i sällskapet med undantag för Rogersson. Bäckström borde han helt säkert känna igen eftersom de suttit i samma rum under ett par timmar och Rogersson hade inte utseendet för sig i sammanhang som detta. Dessutom hade Månsson titthål i sin dörr och om de nu bara ringde på och hoppades att han skulle öppna hade han tyvärr också gott om tid att både dra brödsågen över halspulsådern och hoppa ut från tredje våningen.
– Jag har faktiskt varit med om en som gjorde både delarna, instämde von Essen. Det var ett utvisningsärende. Först skar han halsen av sig och sen hoppade han ut från balkongen. Ville väl helgardera sig. Trist historia. Här i stan också, av alla ställen.
– Jag väntar fortfarande på ett förslag, sa Bäckström och glodde surt på sitt sällskap.
– Han verkar ju minst sagt förtjust i tjejer så jag tycker att vi gör så här istället, föreslog Adolfsson. Det brukar alltid fungera på såna som han, nämligen.
Medan Bäckström och hans kamrater planerade den enda återstående riktigt manliga aktiviteten i deras ärende hade Lewin, precis som vanligt, tagit hand om allt det andra som måste göras. Först hade han ringt upp deras FU-ledare och lämnat meddelande på hans telefonsvarare att han så snart som möjligt och helst omgående skulle höra av sig till Lewin på hans mobil. Sedan hade han ringt till åklagaren som praktiskt nog hade svarat och lovat infinna sig inom loppet av en timme. Senast.
Därefter hade han bett Anna Sandberg att ta med sig en kollega och åka hem till Lindas mamma så att hon slapp få nyheten på något annat sätt och i värsta fall genom media. Dessutom se till att hon hade någon hos sig som kunde hjälpa henne och ta hand om henne. Samma med Lindas pappa och den detaljen hade han med fullt förtroende överlåtit åt kollegan Knutsson. Förslagsvis och enklast kunde den skötas på telefon och skulle pappan själv ha några ytterligare önskemål skulle man säkert kunna ordna dem också.
Medan Lewin med noggrann hand sorterat denna polisiära mjukvara och sett till att alla bitar hamnade på rätt ställe hade Bäckström och de andra fått sällskap av en yngre kvinnlig kollega från länskriminalens spaningsgrupp som presenterat sig som ”Caijsa med C och både i och j”. Två dygn tidigare hade hon pratat med Månsson på telefon och sagt att hon hette Houda Kassem, teaterintresserad invandrartjej från Iran med många väninnor och alla med hopp om ett litet projektstöd. Vad beträffade dagens aktiviteter tänkte hon föreslå en annan roll eftersom Månsson inte hade en aning om hur Houda såg ut.
– Jag tänkte köra den där vanliga med marknadsundersökningen. Går runt och frågar folk hur dom trivs här i området. Funkar alltid på såna som han, log Caijsa och blinkade till Adolfsson samtidigt som hon höll upp legitimationen från marknadsinstitutet MARKNADEN som hon hängt i en kedja runt halsen.
– Låter som en alldeles utmärkt idé, insköt Rogersson innan Bäckström hann bluddra till det som var enkelt och självklart för varje fungerande polis.
– Nu är han dessutom uppe och rör på sig, konstaterade von Essen från sin plats vid köksfönstret. Står i köket, endast iförd korta benkläder, och dricker vatten direkt från kranen. Jag tror man ska vara extra försiktig med såna där vita kartongviner.
– Okej, då kör vi, sa Bäckström myndigt samtidigt som han drog in magen och spände ut bröstet så att hawaiiskjortan gick i vågor. Och se för fan till och sätta på fanskapet handfängsel så vi slipper ha OS ute på gatan, tillade han och glodde av någon anledning på Adolfsson och von Essen.
Caijsa hade haft helt rätt och Månsson hade till och med öppnat dörren för henne med ett leende på läpparna. Det odramatiska gripande som följde därefter var över på femton sekunder. Från det att von Essen bara dykt upp från sidan med höjd polislegitimation samtidigt som Adolfsson snabbt kopplat upp Månssons händer på hans rygg och närmast varsamt knäppt på honom ett par handfängsel.
– Vad är det frågan om? Det måste vara nåt misstag, sa Månsson som såg både skärrad och helt oförstående ut.
– Fanskapet är på väg in, sa Bäckström korthugget på Lewins mobil. Se till och väcka upp dom där latoxarna på tekniska så att dom kan börja med lägenheten hans. Det står redan två radiobilar och skräpar på gatan här nere så snart är hela gamflocken på plats.
– Kollegerna från tekniska är på väg, sa Lewin. Allt gick bra annars, frågade han samtidigt som han ansträngde sig för att inte visa sin oro.
– Nu är han inte så jävla kaxig längre, sa Bäckström och grymtade belåtet.
Undrar om han någonsin har varit det, tänkte Lewin.