Lewin hade fått sköta det praktiska även under eftermiddagen och först hade han informerat deras kvinnliga åklagare.
– Vi fick inte besked från SKL förrän i förmiddags, förklarade Lewin. Innan dess var det mest lite lösa hypoteser så jag ville inte besvära dig i onödan om det nu skulle visa sig vara så. Det är därför som jag inte ringt dig tidigare, ursäktade han.
Åklagaren hade inte haft några som helst invändningar. Tvärtom. Själv kände hon bara en stor lättnad och så fort hon fick definitivt besked från SKL att det var Månssons DNA skulle hon begära honom häktad. Tills vidare var han anhållen och om Lewin ville var han välkommen att följa med henne upp till häktesavdelningen när hon meddelade sitt beslut till Månsson. Hon tänkte göra det själv nämligen. Växjö var en liten stad, hon var på plats i huset och dessutom var hon faktiskt lite nyfiken på honom.
– Jag har ju inte ens sett honom, sa hon. En helt annan sak. Var är Olsson förresten?
– Han har ledigt i helgen, sa Lewin. Vi har sökt honom på telefon. Förhoppningsvis hör han väl av sig. Lewin ryckte på axlarna. Vad vi nu ska med honom till, tänkte han.
– Jag är rädd för att han inte ser så mycket ut för världen, sa Lewin när de klev in i korridoren på arrestavdelningen. Med tanke på vad han har gjort menar jag.
– Det brukar dom väl inte göra, sa åklagaren. Inte dom jag har träffat här i varje fall.
Månsson såg inte mycket ut för världen. Han satt på sin nedfällda brits inne i cellen och verkade närmast frånvarande. Precis som alla andra som för första gången i sitt liv blivit fråntagna sin identitet på det mest påtagliga sätt som man fortfarande kunde bli av med den i en demokrati. Först hade de tagit av honom handbojorna och sett till att han blivit inskriven. Sedan hade han fått ta av sig alla sina egna kläder och istället sätta på sig häktesavdelningens kalsonger, strumpor, byxor och skjorta. Plus ett par filttofflor som han kunde ha på fötterna om han så önskade. Sedan hade han fått skriva på ett kvitto på sina egna tillhörigheter.
Efter ytterligare en stunds väntan hade två tekniker anlänt. Månsson hade blivit fotograferad, man hade mätt honom och vägt honom, tagit hans fingeravtryck och avtryck från båda hans handflator. Sedan hade teknikerna fått sällskap av en läkare som tagit blodprov på honom, sett till att han lämnade hårprov från sitt huvud, sin kropp och sitt kön och besiktigat hans kropp. Allt man tagit hade man stoppat i små påsar, burkar och rör av plast eller glas, försett dem med etiketter, förseglat och signerat dem. Månsson själv skulle bli kvar och för första gången hade han också sagt något utan att någon annan hade ställt en fråga till honom.
– Kan man få veta vad allt det här egentligen handlar om, frågade han.
– Åklagaren kommer alldeles strax, försäkrade en av teknikerna. Hon kommer säkert att ge dig all information som hon kan.
– Jag mår faktiskt inte särskilt bra, sa Månsson. Jag äter en del mediciner och jag fick inte ta med mig dom. Jag har dom hemma. I mitt badrumsskåp. Det är mot astma och sånt.
– Vi tar det i enrum, sa läkaren och log vänligt. Så fort vi är klara med det andra här så, sa han och nickade till de båda teknikerna.
– Han ser ju väldigt bra ut, konstaterade åklagaren när hon och Lewin återvänt till spaningsstyrkans lokaler. Du säger att han är helt ostraffad? Med tanke på det som har hänt menar jag.
– Ser ut som filmstjärnorna gjorde förr i tiden, instämde Lewin. Helt ostraffad, bekräftade han.
– Fast han mår nog inte så bra, sa hon och lät mest som hon tänkte högt. Tror du han kommer att erkänna då, tillade hon.
– Jag vet faktiskt inte, sa Lewin och skakade på huvudet. Det lär väl visa sig. Vad det nu spelar för roll egentligen med tanke på allt det andra, tänkte han.
Medan alla andra rände runt som yra höns hade Bäckström gått en lov i lokalen och mottagit de gratulationer som han så väl förtjänat. Alla hade varit glada som barn plötsligt. Till och med de där två små textilspanarna som varit sura som ättika för bara en vecka sedan både log och fnissade så fort de fick syn på honom.
– Kul och se dig, Bäckström, sa den ena. Grattis, förresten, tillade hon och verkade ännu gladare.
– Jättesynd att du måste åka, sa den andra. Fast vi kanske får en ny chans? Och lära känna varann närmare, menar jag.
Det är nåt som inte stämmer, tänkte Bäckström men eftersom han inte visste vad, hade han nöjt sig med att nicka. Kort och manligt.
– Ja, det här ska ni väl klara av och fixa, sa Bäckström. Jävla bonnpoliser och kärringar och dessutom hög tid för en kall pilsner, tänkte han.
Rogersson satt på sitt rum och såg mest svårmodig ut.
– Jag tänkte dra hem, förklarade Bäckström.
– Jag hänger med, sa Rogersson. Måste bara skyffla över alla pärmar först och byta några ord med Holt men sen är jag klar och dra.
– Holt, sa Bäckström. Är den lilla surfittan redan här?
– Såg henne ute i korridoren för en stund sen, bekräftade Rogersson. Hon och den där lilla ljusa som jobbade på säk tidigare, Mattei heter hon väl. Lisa Mattei. Morsan hennes är väl nån intendent uppe på Säpo. Riktig jävla räpa om du frågar mig. Dom stod och tjata med vår lilla åklagare. Så snart gör väl kärringarna vågen.
– Ses i hotellbaren, sa Bäckström och reste sig snabbt. Se till och hålla dig nykter förresten, så att du kan köra.
Sedan hade han tagit den vanliga diskreta vägen ut för att slippa springa på Holt. Om jag skulle ta och ringa offrets farsa och berätta den glada nyheten, tänkte Bäckström när han klev ut på gatan.
Medan Bäckström satt i godan ro på sitt hotellrum och smuttade på den kalla pilsner som han så väl förtjänat hade det ringt på hans telefon. Det var Lindas pappa. Tydligen hade den där lilla fjollan Knutsson redan ringt till honom och försökt ta åt sig äran.
– Jag hörde att du skulle åka hem, sa Henning Wallin.
– Lite körigt just nu, bekräftade Bäckström utan att gå in på några närmare detaljer. Men han som gjorde det har jag personligen stoppat in i finkan så honom behöver du inte oroa dig för. Den jäveln ska vi koka lim på så det är lugnt, intygade Bäckström.
– Jag vill nog gärna träffa dig ändå, envisades Henning Wallin. Om inte annat så för att tacka dig rent personligen.
– Kan bli lite knepigt rent praktiskt, sa Bäckström. Jag har redan tagit en öl, förklarade han.
– Jag kan skicka drängen och hämta dig, sa Wallin.
– Ja, i och för sig, sa Bäckström som fortfarande kände en viss tvekan.
– Det är en sak som jag vill ge dig, envisades Wallin.
– Okej då, sa Bäckström. Undrar just vad det kan vara, tänkte han.
En timme senare satt Bäckström bekvämt nersjunken i soffan framför öppna spisen i Henning Wallins gigantiska vardagsrum ute på gården. Av hänsyn till sin sörjande värd hade han också bytt ut hawaiiskjortan och shortsen mot något mer passande ur sin rika garderob. I näven hade han ett glas maltwhisky av bästa märke och livet hade förvisso kunnat vara sämre. Även Wallin verkade betydligt piggare än förra gången de träffats. Bland annat verkade han ha fått ordning på högerhanden när han rakade sig.
– Vem är han då, frågade Henning Wallin, lutade sig framåt och såg på Bäckström.
– En gubbe som jag tidigt blev lite sugen på, sa Bäckström och smuttade eftertänksamt på den guldgula drycken i sitt glas. Fingertoppskänsla, sa Bäckström blygsamt medan han höll upp högerhanden och gned tummen mot fingrarna. Inget att gå på direkt men man har ju varit med ett tag så jag tyckte nog att han kändes lite fel redan från början om jag så säger, förtydligade Bäckström varpå han strök under det just sagda med en mer rejäl sipp ur glaset.
– Vad heter han då, frågade Wallin.
– Det får jag egentligen inte säga, sa Bäckström. På det här stadiet alltså.
– Det stannar i det här rummet, sa Wallin.
– Okej då, sa Bäckström och sedan hade han berättat alltihopa medan Wallin passat på att fylla på hans glas.
– Han tycks väl ha känt dom flesta i den här stan, avslutade Bäckström. Olyckligtvis verkar han även ha varit bästa kompis med den där jävla olyckan Bengt Olsson så det var ju lite känsligt om man så …
– Dessutom har han legat med min före detta fru, avbröt Wallin som plötsligt blivit alldeles rödflammig i ansiktet. Det är en sak som jag kanske skulle ge dig, tillade han och reste sig.
Efter en stund hade Henning Wallin återvänt med ett av gårdens många fotoalbum där man genom åren och under hans tid som godsägare brukade dokumentera alla större kalas och andra begivenheter.
– Här, sa Henning Wallin och räckte över ett foto ur pärmen. Det finns säkert fler om jag letar. Det där togs på midsommarafton för tre år sedan, förklarade han. Linda envisades med att bjuda in sin mamma och hon hade tagit med sig sin dåvarande pojkvän. Den då närmast aktuella i en säkert ganska lång rad om du frågar mig.
– Själv misstänkte jag väl hela tiden att det handlade om just nåt sånt, instämde Bäckström.
– Du kan behålla det, sa Wallin. Se till att sätta dit det lilla ludret bara. Det är hon och hennes så kallade pojkvän som tagit ifrån mig min enda dotter.
– Det ska väl gå och ordna, sa Bäckström generöst och stoppade fotot i innerfickan innan hans värd hann ångra sig.
– Jag tar det som ett löfte från den ende som jag tydligen kan lita på, sa Henning Wallin.
– Det är lugnt, sa Bäckström. Men nu måste jag nog tyvärr börja tänka på refrängen.
– Drängen kör dig hem, sa Wallin. One for the road, sa han och fyllde på Bäckströms glas.
Medan Bäckström drack dyr whisky hade Rogersson lämnat över sina pärmar och pratat med Holt.
– Jag tänkte åka tillbaka med Bäckström, förklarade Rogersson. Se till att den lille tjocke mannen kommer hem ordentligt.
– Annars skulle jag faktiskt behöva dig härnere, sa Holt. Åtminstone några dagar.
– Övertidstaket, sa Rogersson och ryckte beklagande på axlarna.
– Tänkte inte att det skulle behövas nån övertid, sa Holt.
– I så fall känner jag mig nog lite krasslig också, sa Rogersson. Har varit lite i mesta laget på sista tiden.
– Kör försiktigt, sa Holt.
Så praktiskt med egen dräng, tänkte Bäckström när han och Wallin stod ute i hallen för att ta adjö av varandra.
– Den här är till dig, sa Wallin och räckte över en kartong med en flaska av samma märke som den som han bjudit på.
– Får egentligen inte ta emot sånt, sa Bäckström samtidigt som han emot tog flaskan.
– Vet inte vad du pratar om, sa Wallin och log snett. Sedan glömde du visst det här också tillade han samtidigt som han stoppade ett tjockt brunt kuvert i fickan på Bäckströms kavaj.
Definitivt inga foton i det kuvertet, tänkte Bäckström när han satt i baksätet på Wallins stora svarta Range Rover och så diskret han kunde trevade genom kuvertet i fickan på sin kavaj. Fingertoppskänslan och definitivt inga foton, tänkte Bäckström.
– Kan du stanna till vid polishuset på vägen, frågade Bäckström. Måste kila upp och hämta nåra grejor som jag glömde, förklarade han.
Inga som helst problem, enligt drängen. Enligt samme drängs chef stod han till Bäckströms förfogande under hela aftonen. Sannolikt längre än så om det skulle visa sig nödvändigt.
Bäckström hade lämnat kvar kartongen med maltwhisky i baksätet medan han kilade upp en sista sväng på jobbet och tog några avslutande adjö av alla odugliga kolleger som fortfarande satt där och försökte bestämma sig för om de hade ändan bak eller fram. Dessutom hade han sitt tummade exemplar av Smålandsposten i innerfickan som han redan på morgonen bestämt sig för att ge som avskedsgåva till Holt. Om inte annat som tack för senast och för att hon femton år tidigare nästan lyckats sabotera en av hans gamla mordutredningar. Han hade behövt all sin rutin, allt sitt skarpsinne och sin fingertoppskänsla innan han äntligen hade lyckats få någon ordning på det. Anna Holt är en riktig liten praktsugga trots att hon är så jävla mager, tänkte Bäckström.
Först hade han klarat av den där lilla fjollan Olsson. Lite lätt uppvärmning bara.
– Hej på dig, Olsson, sa Bäckström och flinade brett. Jag vet inte om du har hört det men jag tog in din gärningsman åt dig strax före lunch.
– Jo, jag får verkligen …
– Skit i det nu, Olsson, avbröt Bäckström på sitt medkännande vis. Jävla trist historia men med tanke på att det var en av dina bästa kompisar så kanske du ändå fattar att jag var tvungen att ta det lite försiktigt. Med tanke på din egen inblandning, menar jag.
– Jag förstår faktiskt inte vad du menar, invände Olsson med sårad min men utan den där riktiga glöden. Om det är Månsson som du anspelar på så vill jag nog påstå att det uteslutande handlade om en rent formell kontakt i tjänsten och i det läget …
– Kalla det vad du vill, Olsson, avbröt Bäckström och log ännu hjärtligare. Men om jag smög omkring i samma dojor som du skulle jag nog ändå ta ett snack med din chef. Så han inte behöver läsa det i tidningarna, menar jag, förtydligade Bäckström på sitt omtänksamma sätt.
Hög tid för nästa fjolla i högen, tänkte Bäckström och satte kurs på Lewin som precis som vanligt satt och försökte gömma sig bakom en massa papper.
– Tack för hjälpen, Janne, sa Bäckström med hög röst eftersom han visste att Lewin hatade att folk kallade honom Janne.
– Det var så lite, sa Lewin.
– Visst. Särskilt mycket var det inte, instämde Bäckström. Men du har i alla fall gjort så gott du nu har kunnat och det tackar jag för.
Återstod det bästa som han sparat till sist. Anna Holt, som dessutom haft mage att sätta sig på hans plats trots att hon bara varit i huset ett par timmar och för säkerhets skull valt att anlända när han själv sett till att allt var klappat och klart.
– Du har svårt och slita dig, Bäckström, sa Holt och log ett neutralt leende.
– Nog har jag fått slita allt, sa Bäckström. Tänkte ge dig nåra ord på vägen bara. Återstår ändå ett par detaljer.
– Och jag som inte ens trodde du var i tjänst längre, sa Holt.
– Så det trodde du inte, sa Bäckström och nickade fryntligt.
– Av nån anledning fick jag för mig att du redan börjat fira, sa Holt och ryckte på axlarna.
– Skit samma, sa Bäckström. Men om jag vore som du skulle jag vara jävligt försiktig med den så kallade kollegan Olsson, fortsatte han samtidigt som han gav henne sitt tummade exemplar av Smålandsposten. Om du kikar på framsidan så förstår du kanske vad jag menar, fortsatte han.
– Riktigt så illa är det nog inte, sa Holt och nöjde sig med att bara kasta ett öga på tidningen. Men tack i alla fall. Jag har noterat dina synpunkter.
– En detalj till, sa Bäckström som sparat det allra bästa till allra sist. Hur går det med sambandet mellan offret och gärningsmannen?
– Lewin och dom andra jobbar med det, förklarade Holt. Så det kommer säkert och lösa sig.
– Annars har jag redan löst det också, sa Bäckström och gav henne fotot som han fått av offrets pappa. Nu fick du lite och suga på, din lilla snipfitta, tänkte han förtjust när han såg hur Holt tog det i handen medan hon tittade på det.
– Vad är det här, frågade Holt.
– Hon i mitten är vårt mordoffer, förklarade Bäckström. Till vänster om henne har du hennes lilla mamma och till höger står vår lille gärningsman. Anledningen till att alla verkar vara så glada och pigga är att det togs när man firade midsommar ute på offrets pappas gård för drygt tre år sen. Vid den tiden så gympade lille Månsson tydligen ovanpå offrets lilla mamma. Varför han skulle pälsa av dottern också är väl lite oklart men om du bara hämtar in hennes kära mor så kan hon säkert hjälpa dig med detaljerna.
– Du har fått det av Lindas pappa, sa Holt och det var mer ett konstaterande än en fråga.
– Jag har fått det av en anonym uppgiftslämnare, sa Bäckström med värdig min. Och om det är nåt mer som du behöver hjälp med får du väl slå en signal.
– Tack, sa Holt. Jag lovar att höra av mig om det skulle vara nåt.
Så fort Bäckström återvänt till säkerheten bakom den stängda dörren till sitt hotellrum hade han räknat igenom innehållet i det bruna kuvertet som han aldrig hade fått. För att vara helt säker hade han räknat det två gånger. Samma resultat båda gångerna så det borde ju rimligen stämma. Fanskapet måste bada i deg, tänkte han när han räknat färdigt.
Sedan hade han packat sina tillhörigheter och lagt sina tre återstående kalla pilsner tillsammans med buteljen med maltwhisky överst i sin kappsäck, lite enkel färdkost bara för en trött och utarbetad konstapel, och när han lämnade in sin nyckel i receptionen hade han också passat på att framföra lite synpunkter på ställets service.
– Se till och få nån ordning på dom som sköter tvätten åt er, sa Bäckström. Se till att det blir lite snurr på serveringspersonalen också och se till och sparka dom där blinda jävlarna som jobbar i köket.
Portieren hade lovat att ordna detta till nästa gång och i övrigt önskat honom och Rogersson en trevlig resa.