Numera visste alla vem Lindamannen var. Alldeles för många tycktes också känna honom personligen. Den Stora Detektiven Allmänheten arbetade treskift med full bemanning och en flodvåg av tips om Månsson sköljde över spaningsstyrkans skrivbord.
Först hade Månssons kran hört av sig till sin biktfader på länskriminalens narkotikagrupp. Han var visserligen inte den som golade ner sina vanliga kunder men Månsson var ingen vanlig kund längre. Hade aldrig varit någon märkvärdig kund heller för den delen. Brukade handla några gånger per år och mest cannabis. Dessutom en dålig betalare och eftersom han själv just hade krupit in på ett straff på två år och sex månader kunde man kanske tänka sig lite favörer i retur?
Ungefär samtidigt hade Knutsson fått klart för sig hur Månsson lärt sig stjäla bilar. En gammal studiekamrat från Lund hade ringt och berättat att han och Månsson hade sommarjobbat flera år i rad på en anstalt för ungdomar i Skåne. Dessutom var Månsson både praktiskt lagd och tekniskt intresserad trots att han hade utseendet emot sig och gärna gjorde ett nummer av motsatsen. Det som han var oslagbart bäst på var för övrigt kvinnor. Men det visste de väl redan?
Nästan alla som hade ringt var för övrigt unga kvinnor. Fler än vad utredarna kunde begära ville berätta om egna erfarenheter av Månsson. Ännu fler om sådant som deras väninnor hade berättat för dem. En av deras uppgiftslämnare var särskilt intressant. Hon hade en väninna som i dag gick omkring och var glad för att hon fortfarande var i livet. Enligt vad hon skulle ha sagt till deras uppgiftslämnare hade hon varit tillsammans med Månsson på torsdag kväll den tredje juli. Förstått att det var något som inte stod rätt till och bara gått därifrån.
Två timmar senare hördes hon av Knutsson och Sandberg och som så många gånger förr var den historia som hon berättade delvis en annan. I allt väsentligt och rent polisiärt var den fortfarande högintressant. Dessutom stämde den med andra uppgifter som de fått fram.
Vid tiotiden på torsdagskvällen hade hon kommit hem till Månsson i hans lägenhet på Frövägen ute på Öster. Där hade hon varit vid flera tidigare tillfällen under sommaren och det hade börjat precis som det brukade. I soffan i Månssons vardagsrum. Och sedan hade hon plötsligt bara sagt nej.
– Jag vet inte varför, faktiskt, sa hon och såg på Anna Sandberg. Plötsligt hade jag inte lust längre.
Vad hade han gjort då, undrade Sandberg.
Först hade han fortsatt precis som vanligt men när hon stretade emot hade han slutat.
Hade han blivit våldsam? Hade han använt våld mot henne?
– Nej, sa vittnet. Han blev skitsur bara. Precis som en liten unge.
Och eftersom vittnet redan var lika sur hade hon dragit ner sin tröja, knäppt sina byxor, tagit sin väska och gått därifrån.
– Gud så skönt, sa vittnet. Om jag hade stannat hade han säkert strypt mig också.
Förmodligen är det ännu värre, tänkte Anna Sandberg. Om du hade gjort precis som du brukade så hade Linda Wallin fortfarande levt i dag. Sedan hade hon ställt de självklara frågorna om Månssons sexuella preferenser och hon hade svarat precis som alla andra kvinnor som de redan hade pratat med.
En högt eftertraktad vandringspokal bland alla tjejer. Gillade att ha initiativet när de hade sex. Vacker, stark, vältränad, en påsättare, en hingst som behärskade alla gångarter. Hårdhänt om det krävdes och helt säkert om hon ville, öppen för de flesta möjligheter och förslag om så vore. Men inte våldsam, inte ute för att skada och allra minst för att tillfredsställa några egna sadistiska böjelser.
– Det är ju det som är så konstigt, sa vittnet. Jag fattade ju aldrig att han var sadist. Han var aldrig sån med mig, konstaterade hon och skakade på huvudet.
För att du alltid gjorde som han ville, för att han aldrig blev tillräckligt frustrerad när han var med dig, tänkte Sandberg.
Du var väl fel typ helt enkelt, tänkte Knutsson.