Det femte förhöret som Anna Holt hade hållit med Bengt Månsson hade pågått nästan hela dagen. Förhörsvittne var Lisa Mattei och precis som tidigare hade hon knappt öppnat munnen. Bara suttit där och lyssnat med sitt blida leende och sina milda ögon. Holt hade som vanligt börjat med ett annat ämne än det som Månsson väntat sig. Speciellt efter gårdagen och enda skälet till det var att det inte längre var någon brådska med det som de pratat om dagen innan. Tvärtom var det alldeles utmärkt om han fick hela helgen och all sin ensamhet på sig att fundera över sina kontakter med Linda Wallin.
– Berätta om dig själv, Bengt, inledde Holt, lutade sig framåt, stödde mot armbågarna, log och nickade för att verkligen visa hur intresserad hon var.
– Om mig själv, sa Månsson förvånat. Vad har det med saken och göra?
– Hur det var när du växte upp, förtydligade Holt.
– Hur menar du då?
– Börja från början, föreslog Holt. Berätta om det allra första minnet som du har.
Enligt Bengt Månsson var hans tidigaste barndomsminnen från sjuårsåldern då han börjat skolan. Innan dess hade han över huvud taget inga egna minnen. Hans mor och hennes släktingar hade visserligen ofta berättat för honom om vad han skulle ha sagt och gjort när han var betydligt yngre än så men i hans eget huvud var det tomt.
– Vet inte varför men så är det i varje fall, konstaterade Månsson och ryckte på axlarna.
Från och med det att han börjat skolan hade han minnen. Inget märkvärdigt med dem. Vanliga minnen bara. En del bra och nästan alltid ointressanta. En del mindre bra som han föredrog att inte prata om. Förstod dessutom inte frågan. Vad hade hans barndomsminnen med hans nuvarande situation att göra?
Sina föräldrar ville han heller inte prata om. De var döda sedan många år och det som hänt dessförinnan mellan honom och dem avsåg han inte att gå in på. Däremot fanns det anledning att förtydliga en sak. Själv kände han bara till en förälder, nämligen sin mamma. Vem hans riktiga pappa var hade han inte en aning om och ganska tidigt i sitt liv hade han insett det meningslösa i att fråga sin mamma om den saken. Dessutom hade han en adoptivfar som han inte ville prata om och som han arbetat hårt med att stryka ur sitt medvetande.
– Du brukar inte ens besöka deras gravar, frågade Holt.
– Min mammas grav menar du, korrigerade Månsson.
– Din mammas grav, instämde Holt.
– Aldrig, svarade Månsson.
Hur var det med adoptivfaderns grav då?
– Du menar att jag skulle ha gått dit för och lätta på trycket, frågade Månsson och log snett.
– Hur menar du då, frågade Holt.
– För och pissa på hans gravsten, förtydligade Månsson.
– Berätta varför du skulle göra nåt sånt, sa Holt. Var han så jävlig mot dig?
Månsson hade ingen tanke på att berätta om det. Inte för Holt, inte för någon annan heller.
– Säg inte det, sa Holt. Jag kanske kan hjälpa dig.
Hur skulle Holt kunna hjälpa Månsson med hans adoptivfar? Han var ju redan död. Vad kunde en sådan som Holt göra med honom. Knappast sätta honom i finkan, väl? Att hon och hennes kolleger kunde slita honom i stycken hade han väl redan förstått men de redan döda rådde de väl inte på?
Anna Holt hade gjort tre försök. Närmat sig från olika håll. Tagit god tid på sig. Utfallet var alltid detsamma. Antingen hade han inga minnen eller också ville han inte berätta.
– När du säger så här får jag ändå ett bestämt intryck av att det är nåt som du vill berätta för mig om dina föräldrar och speciellt om din adoptivfar. Jag föreslår att du funderar på saken, sa Holt och nickade.
– Vad fick vi ut av det här då, frågade Holt Mattei så fort de återbördat Månsson till häktesavdelningen.
– Han använder dig för att prova den historia som han kommer att berätta för andra, sa Mattei.
Hur visste Mattei det? Genom att hon redan efter Holts första fråga och Månssons första svar förstått vad han skulle säga tre timmar senare när han fick den sista frågan.
– Kul och höra, sa Anna Holt. Kanske räcker om jag bara pratar med dig i fortsättningen.
– Om jag vore som du skulle jag vara smickrad, sa Mattei. Varför ska han riskera att du slår sönder den redan nu? Bättre att spara den till vitrockarna. Dom behöver inte bekymra sig om och ränna runt och fråga såna som eventuellt kan ha varit med när det hände. För och kolla om det är sant som han säger.
– Du gör honom inte listigare än han är?
– Han är inte särskilt listig, sa Mattei. Men han vet precis hur man ljuger för tjejer. Hur man säljer in sig själv till en misstänksam kund. Det är hans bästa gren.
– Och själv är jag en vanlig bimbo, sa Holt och log.
– Inte för Bengt Månsson, sa Mattei och skakade på sitt ljusa huvud. För honom är du en smart bimbo. En farlig bimbo.
– Men han kommer ändå att hamna mellan mina ben, sa Holt.
– Sådär kan du väl inte säga, Anna, sa Mattei och suckade. Du är för god för sånt. Vad jag menar är bara att han innerst inne är fullkomligt övertygad om att till sist kommer han att få omkull dig också. Rent bildlikt alltså.
– Så det tror han, sa Holt bistert.
– Hur skulle han kunna tro nåt annat, sa Mattei.
På eftermiddagen hade Bengt Månsson hört av sig till Anna Holt via häktespersonalen. Han måste prata med henne igen. Det var viktigt. Inom en kvart från det att hon fått budet satt Anna Holt inne på hans cell. Månsson mådde mycket dåligt. Dessutom förstod han inte varför. Plötsligt hade han bara känt en stark ångest och han förstod inte riktigt vad som höll på att hända inne i huvudet på honom. När han skulle gå på toaletten inne på häktesavdelningen strax innan Holt kom hade han drabbats av yrsel och ramlat omkull.
– Jag ska se till att du får träffa läkaren, sa Holt.
– Kan du göra det, sa Månsson.
På vägen ut hade Holt frågat häktesvakten om saken.
– Hur mår Månsson egentligen?
– Vad har du gjort med honom, sa vakten och log brett. När han skulle gå på muggen för en stund sen så verka han helt väck. Stod på öronen innan jag hann hugga tag i honom.
– Vad tror du om det då?
– Bättre än nåt som jag sett tidigare. Grundtips mår jävligt dåligt. Gardera med Oscar för bästa manliga huvudroll.
På eftermiddagen när hon skulle gå hem till hotellet hade Anna Holt upptäckt ett papper på deras anslagstavla som oavsett allt annat inte hade med hennes utredning att göra.
Det var en sida ur ett förhörsprotokoll med den kvinnliga journalist som anmält hennes kollega Bäckström för sexuellt ofredande.
Den Växjökollega som hållit målsägandeförhöret med henne verkade ha gjort det förut. Bland annat tycktes han väl medveten om den vikt som åklagare och domstolar brukade lägga vid skillnaden mellan slarvig eller bara ofullständig klädsel och den nakenhet som betingades av ett sexuellt och sedlighetssårande uppsåt.
– Såg du om han hade erektion när han tog av sig handduken, frågade förhörsledaren.
Oklart, enligt målsäganden. Dels hade hon inte tittat så noga. Dels hade hon skrikit åt honom att bete sig som folk.
– Nåt måste du väl ändå ha sett, envisades förhörsledaren som visste att just detta hade en avgörande betydelse om han nu skulle kunna krångla sig in genom det nålsöga som ledde till domstolens lokaler.
– Såg ut som en vanlig prinskorv, sa målsägaren. En arg prinskorv, förtydligade hon.
Kul för Bäckström, tänkte Anna Holt, knycklade ihop papperet och kastade det i korgen för sådant som skulle gå direkt i deras papperstugg.
– Rätt åt honom, fnissade Mattei på sitt skoningslösa vis när Anna Holt och hon satt i hotellbaren med varsitt glas vin och summerade veckan som gått.
– Ja, sa Holt och suckade. Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Jag tyckte faktiskt lite synd om honom. Tänk dig det, Lisa. Jag tyckte synd om Bäckström.
– Det finns faktiskt hjälp mot sånt, Anna, sa Mattei och såg strängt på henne. Om du vill kan jag sätta upp lappen igen. Om du bara sticker åt dom en enda millimeter av dig själv så tar dom hela dig.
– Fast inte Johansson, sa Holt av någon anledning.
– Aldrig min Lars Martin, instämde Mattei.