En sommar utan slut. Ett landskap med lika många badsjöar som stjärnorna på en nordisk natthimmel. På söndagen hade Anna Holt och Lisa Mattei packat utflyktskorgen och åkt ut till en av dem för att ladda batterierna inför den kommande arbetsveckan.
Anna Holt hade först tagit igen sin försummade träning. Så fort hon bytt om hade hon stretchat och sprungit runt sjön. Så fort hon kom tillbaka drygt en mil och knappt en timme senare hade hon sparkat av sig joggingskorna och crawlat fram och tillbaka över samma sjö. Därefter hade hon gjort tvåhundra sit-ups och lika många pushups. Avslutat med att stretcha och lätt rödflammig pusta ut i den tjugofemgradiga värmen.
Lisa Mattei hade lagt sig i skuggan för att läsa om en av sin barndoms gamla favoritböcker, Emil und die Detektive av Erich Kästner. Speciellt avsnittet där lille Emil med hjälp av teknisk bevisning får den slemme skurken på fall – hålet efter knappnålen genom de sex stulna sedlarna – hade satt livslånga avtryck i hennes själ och till och med placerat Emil framför mästerdetektiven Ture Sventon med hans mer intuitiva utredningsteknik. Främst dokumenterad genom hans återkommande iakttagelser av Ville Vesslas spetsiga skodon och de därpå grundade slutsatserna om bärarens karaktärsmässiga egenskaper. Lisa Mattei hade redan som liten flicka varit mer forensiskt orienterad.
Efter avslutad träning hade Anna Holt gjort henne sällskap i skuggan och även hon hade ägnat sig åt läsning. Med hjälp av telefonlistor, vittnesmål och olika kriminaltekniska uppgifter hade Lewin gjort en tidslogg över vad deras gärningsman haft för sig under det dygn då han också våldtagit och strypt Linda Wallin. Anna Holt behövde den för sina kommande förhör och avsåg att lära sig vartenda klockslag och minsta detalj i handlingen som ett rinnande vatten.
Från och med artontiden på torsdagen den tredje juli hade Månsson funnits hemma i sin lägenhet på Frövägen i stadsdelen Öster, drygt en kilometer från Växjös centrum. Strax efter klockan tjugotvå hade han fått besök av deras vittne som vägrat ställa upp på sex. Hon hade lämnat honom vid halv elvatiden på kvällen och så fort hon kommit utanför dörren hade Månsson börjat ringa.
Mellan halv elva och midnatt hade han ringt totalt elva samtal från sin bostadstelefon. Samtliga till kvinnliga bekanta. Nio av dem hade inte varit hemma och några meddelanden på deras svarare tycktes han inte ha lämnat. En hade pratat med honom men inte kunnat träffa honom för att hon redan var upptagen. Ytterligare en hade pratat med honom varpå hon slängt på luren så fort hon blivit klar över vem det var som ringde.
Månsson hade begett sig ut på staden och eftersom dokumentationen under de två närmaste timmarna grundats på olika vittnesutsagor var den långt ifrån lika säker och exakt som till exempel en riktigt ordentlig telefonkontroll och i bästa fall en sådan där man använt sig av mobiltelefoner. Strax efter midnatt hade Månsson hälsat på ett av de vanligast förekommande vittnena vid den tiden på dygnet, en granne som var på väg in i samma hus efter att ha rastat sin hund. Vittnet var givetvis helt säker på dagen, tidpunkten och personen. Dessutom att Månsson gått till fots i riktning mot centrum. Lewin hade suckat och antecknat vad vittnet sagt vid förhöret.
Därefter fanns ytterligare två uppgifter som tydde på att Månsson besökt åtminstone en pub inne i Växjö. Den bartender som serverat honom en stor öl vid halvettiden, och så småningom en till en halvtimme senare, kände honom sedan tidigare besök och just den här gången hade han noterat att Månsson dels saknat kvinnligt sällskap, dels gjort ett ”jagat och uppskruvat” intryck. Lewin hade suckat två gånger varpå han fört in vittnets uppgifter i loggen. Nästa vittne påstod att han hade observerat Månsson på en annan utskänkningslokal i närheten av den första någon gång mellan klockan ett och klockan två på natten. Eftersom han känt igen Månsson från bilderna som han sett i tidningarna, ”jag är helt säker på att det var han”, hade Lewin suckat en extra gång.
Kvart över två blev det genast bättre. Det var då Månsson ringt till Lotta Ericsons gamla telefonnummer från sin mobil någonstans i centrala Växjö. Eftersom Lewin både träffat och hört vittnet och själv sett datautskriften av telefonkontrollen hade han inte behövt sucka en enda gång.
Strax efter klockan tre på natten hade han enligt deras egen analys av mordet på Linda Wallin dykt upp vid huset där Lindas mamma bodde. Lindas bil stod parkerad på gatan utanför och helt säkert hade han känt igen den. Månsson hade förmodligen fått en plötslig impuls och gått in i fastigheten i hopp om att kunna träffa Linda. Inget märkvärdigt med det eftersom kodlåset var ur funktion sedan ett par dagar tillbaka.
Därefter hade han förmodligen gått fel, av samma skäl som han ringt fel nummer, och ringt på dörren till Lindas mammas gamla lägenhet högst upp i huset. Snabbt tagit trapporna ner så fort hundarna börjat skälla. Gjort en extra kontroll på namnskylten i porten. Hittat en ”L. Ericson” med rätt initial och stavning på efternamnet, chansat, ringt på och blivit insläppt av Linda som just hade kommit hem.
Allt det senare var visserligen spekulationer men eftersom det var Lewin själv som spekulerat hade han inga som helst problem med tillförlitligheten. Tvärtom gav hans försanthållanden underlag för ytterligare slutsatser som han dessutom antecknat som noter i loggen. Att Månsson inte besökt Lindas mamma sedan hon bytt lägenhet drygt tre år tidigare. Att hon sannolikt inte ens pratat med honom om den saken. Att Linda inte tycktes ha berättat det för honom, att besöket hos Linda var spontant påkommet, inte planerat, inte bestämt på förhand.
Mellan ungefär kvart över tre och klockan fem på morgonen hade Månsson varit tillsammans med sitt offer på brottsplatsen. Ungefär klockan fem hade han hoppat ut genom sovrumsfönstret och med största sannolikhet gått till fots i riktning mot sin bostad. Han borde ha varit hemma redan före klockan halv sex.
Därefter hade han packat det nödvändiga i en sportbag och beslutat sig för att lämna Växjö. Varför var oklart. Han hade redan biljetter till Gyllene Tiders konsert på Öland samma kväll men det hade onekligen hänt en del sedan han skaffade dem. Ett halvhjärtat flyktförsök? Ett försök att skaffa sig alibi och i så fall ett skäl att inte ta bussen till Kalmar.
Sannolikt är det då som han bestämmer sig för att stjäla flygkaptenens gamla Saab, tänkte Lewin. Att sätta sig på en buss verkade inte särskilt välbetänkt. Bättre att åka ensam.
Till fots beger han sig från sin bostad på Frövägen till parkeringsplatsen på Högstorpsvägen en kilometer från hans lägenhet. Någon gång vid sextiden på morgonen observeras han av det nittiotvååriga vittnet, stjäl bilen och åker därifrån. Fullt möjligt och en rask promenad räckte gott även för den förflyttningen mellan hans egen bostad och parkeringsplatsen där bilen stod.
Ungefär en kvart över sex har han åkt till Kalmar och någon mil utanför staden hade han gjort sig av med den. Då borde klockan ha varit strax före åtta förutsatt att han hållit hastighetsbegränsningarna, tänkte Lewin.
Att göra sig av med bilen borde ha varit snabbt avklarat och nu var klockan cirka halv nio. Hur han därefter tagit sig till Kalmar var däremot oklart. Enligt de rekonstruktioner som polisen genomfört skulle han dock ha klarat av att göra även det till fots. Han borde ha haft ett par timmar på sig att gå den dryga milen hem till kvinnan som han ringt till strax efter nio på morgonen. Dessutom fanns det ingen som hade sett honom på bussen eller hört av sig för att de skulle ha gett honom lift.
I Kalmar och på Öland fanns han så under hela fredagen fram till tiden kring midnatt. Den unga kvinna som han skulle ha försvunnit tillsammans med från konsertplatsen hade man inte fått tag på trots att man gått ut i media och bett henne höra av sig.
Var han tillbringat den övriga helgen var oklart. Oavsett var, på måndag morgon var han tillbaka på sin arbetsplats i Växjö.
– Jan Lewin är en noggrann man, konstaterade Anna Holt efter avslutad läsning.
– Kanske lite för långrandig för min smak, invände Mattei. Så har han ett väldigt ångestfyllt sätt och redovisa fakta också. Jag tror att han använder fakta just som ett sätt att försöka behärska sin egen ångest.
– Inte som Johansson då och alla hans historier om egna stordåd och alla andras idiotiska misslyckanden, sa Holt och såg nyfiket på Mattei.
Inte enligt Lisa Mattei. Lars Martin Johansson var inte det minsta lik Jan Lewin trots att de var i samma ålder. Tvärtom. Lars Martin Johanssons historier hade lärt henne mer om polisarbete än nästan allt annat hon gjort, läst, sett eller hört. Dessutom var han kolossalt underhållande och det fanns alltid en pedagogisk poäng i de historier som han berättade.
– Och helt sanna är dom naturligtvis också, sa Holt och log förtjust.
Helt sanna, enligt Lisa Mattei och helt enastående i den meningen att Lars Martin Johansson var en av de få människor som hade fattat att det ibland bara fanns ett sätt att söka sanningen, nämligen genom en inre dialog med sig själv. Det som Skinner av alla människor utvecklat i sina vetenskapliga essäer om introspektion som ett sätt att finna sanningen och ljuset. Och som inte hade det minsta gemensamt med vår vardagliga och trista syn på skillnaden mellan sanning och lögn.
– Johansson ljuger väl aldrig, retades Holt.
– Inte på det där vanliga viset, sa Mattei. Han är inte den typen. Johansson ljuger aldrig för andra.
– Vilken typ är han då?
– Möjligen ljuger han för sig själv, sa Mattei och lät plötsligt ganska kort på rösten.
– Att du inte gifter dig med honom, Lisa, sa Holt.
– Han är redan gift. Dessutom tror jag inte att jag är hans typ, konstaterade Mattei och suckade.