Måndagen efter helgen hade Anna Holt gått till offensiv och konfronterat Bengt Månsson med Lewins sammanställning av vad han egentligen hade haft för sig. Den vänligt lyssnande Lisa Mattei hade ersatts av Anna Sandberg och om inte annat för att påminna honom om hans enda och stora intresse i livet.
– Hur hade du tänkt lägga upp det, Anna, frågade Anna Sandberg.
– Jag pratar, du lyssnar. Om jag vill att du ska säga nåt kommer du och märka det innan, förklarade Holt.
– Helt okej för mig.
Inga hot, inga löften, inte ha för bråttom. I övrigt får du verka hur bitchig som helst, förtydligade Holt.
– Det sista tror jag inte ska bli några problem, sa Anna Sandberg.
– Eftersom jag hela tiden försökt vara ärlig mot dig, Bengt, så tänkte jag visa dig den här sammanställningen, inledde Anna Holt och räckte över en sammanfattning av Jan Lewins tidslogg.
– Det uppskattar jag verkligen, sa Månsson artigt.
– Vad bra, sa Anna Holt och log vänligt. Då föreslår jag att du läser den i lugn och ro. Allt som står där är sånt som vi redan vet utan att ens behöva fråga dig men det vore mycket intressant att få lyssna till din förklaring också.
Fem minuter senare hade Bengt Månsson läst färdigt.
– Ja, jag ser ju vad som står där, sa Månsson. Och när jag ser det så minns jag att jag nog träffade Linda den där kvällen … på natten alltså, korrigerade han. Jag minns att vi först satt och pratade och sedan att vi hade sex med varandra, i nån soffa tror jag att det var … men sen minns jag inte ett dugg.
– Sen minns du inte ett dugg, upprepade Anna Holt.
– Det är som ett svart hål bara, sa Bengt Månsson.
– Vad är din nästa minnesbild då, frågade Holt.
Månsson kom ihåg att han träffat en gammal tjejkompis. Att han varit hemma hos henne. Hon bodde i Kalmar. Att de haft sex under dagen. Att de varit på konsert på kvällen. Gyllene Tider. Det kom han ihåg. Han hade faktiskt fått biljetterna redan före midsommar. Genom personliga kontakter som han skaffat på sitt jobb.
Men sedan var det svart. Mest av allt att han utan att veta varför haft en fruktansvärd ångest hela tiden. Det kom han ihåg. Att han bara gått därifrån. Lämnat sin tjejkompis. Lämnat konserten. Åkt hem till sin lägenhet. Hade för sig att han åkt bussen från Kalmar till Växjö. Svart hål, stark ångest, hemma igen. Oklart när men måste ha varit någon gång mitt på dagen eftersom det var folk ute.
– Nån gång på lördagen, mitt på dagen, så kom du hem till dig igen, sa Holt.
– Om du säger det, sa Månsson och ryckte på axlarna. Det är som ett svart hål bara.
– Är det nåt som du undrar över, Anna, sa Anna Holt och vände sig mot sin kollega.
– Så allt du minns är att du inte minns, sa Anna Sandberg syrligt.
– Ja, sa Månsson och såg på henne som han först nu upptäckt att hon satt i rummet.
– Men att du har en minneslucka, det minns du helt säkert, sa Anna Sandberg.
– Ja, sa Månsson. Det är som ett svart hål bara.
– Mellan klockan fyra på morgonen natten till fredag till förmiddagen samma dag så är det som ett svart hål bara?
– Ja, sa Månsson. Precis så är det. Det är helt oförklarligt.
– Ja, visst är det, instämde Anna Sandberg. Jag har aldrig hört talas om en så exakt minneslucka. Märkligt att du minns den så väl, också. Att du minns precis vad du inte minns, menar jag, och att det dessutom är så lyckligt att det är precis då som du stryper och våldtar Linda.
– Du tror väl inte att jag skulle sitta här och ljuga om nåt sånt, avbröt Månsson.
– Du törs väl inte erkänna, sa Anna Sandberg och ryckte på axlarna. Du är väl för feg, helt enkelt. Egentligen är det väl bara dig som det är synd om.
– Det där svarta hålet, insköt Anna Holt avledande. Du kan inte försöka beskriva det? Hur ser det ut?
Som ett vanligt hål bara. Som gav honom stark ångest utan att han förstod varför.
– Det verkar ha hänt hemska saker när du var nere i det där hålet, konstaterade Anna Sandberg. Vad tror du om att försöka klättra upp ur det?
– Hur menar du då, sa Månsson.
– Genom att du berättar vad du gjorde där nere. Medan du var där nere, förtydligade hon.
– Jag vet inte, sa Månsson. Jag bara hamnade där.
Längre än så hade de inte kommit trots att de höll på hela dagen. Mot slutet hade Månsson själv haft några saker som han ville berätta. Viktiga saker. Viktigt att de tog dem till sig. För det första hade han inte mördat Linda. De hade haft sex med varandra. Helt frivilligt. Skadat henne på något vis hade han inte gjort.
– Hur kan du veta det, avbröt Anna Sandberg. Du minns ju ingenting?
Månsson visste det utan att minnas någonting. Han skulle aldrig kunna göra något sådant. Han skulle aldrig ens kunna tänka tanken.
– Fundera på saken, föreslog Holt och sedan hade hon avslutat förhöret.
– Nu har vi fått in honom i lägenheten. Vi har fått ner honom i soffan och han har ihop det med Linda, sa Anna Sandberg och såg precis lika blodtörstig ut som hon känt sig hela tiden.
– Visst, sa Anna Holt och ryckte på axlarna. Men det är inte för oss som han berättar om det.
– Jag är rädd för att jag inte fattar, sa Anna Sandberg.
– Vi kommer aldrig att få honom längre, sa Anna Holt och skakade på huvudet. Han ville bara lansera sitt svarta hål.
– Han erkänner i alla fall att han inte minns, sa Anna Sandberg.
– Så korkad är han inte, konstaterade Holt. Han kan väl läsa innantill om allt som Enoksson och hans kolleger har plockat fram. Den biten har nog hans advokat klarat av.
– Det är en sak som jag har funderat på, sa Anna Sandberg. Varför försöker han inte med det där andra. Sexleken som gick snett, förtydligade hon.
– Den enklaste förklaringen är väl att hans advokat har avrått honom å det bestämdaste, sa Holt och suckade lätt.