Fredagen den tolfte september hade Anna Holt och Lisa Mattei lämnat Växjö och åkt hem till Stockholm. Holt skulle återvända till sitt vikariat som intendent vid nationella sambandskontoret vid Rikskriminalpolisen. Johansson hade för övrigt redan försökt locka över henne till sig genom att vifta med en nyinrättad tjänst som stabsintendent och närmast förtrogne hos honom. Tanken på att behöva lyssna till alla hans historier var inget hon längtade efter så hon hade avböjt. Bestämt och givetvis så vänligt hon kunnat. Johansson hade reagerat precis som hon väntat sig. Han hade surat som ett barn i flera dagar men redan veckan därpå hade han varit som vanligt igen och hälsat närmast demonstrativt vänligt på henne så fort de sprang ihop i korridorerna.
Han är som ett barn, tänkte Holt. Undrar just vad han tänker hitta på för nåt nästa gång.
Lisa Mattei skulle vara tjänstledig för att avsluta sina studier vid Stockholms universitet. Förhoppningsvis skulle hon bli klar till årsskiftet när hennes ledighet gick ut. Samtidigt var hon tveksam. Varje vetenskapligt problem hon löste verkade omedelbart generera två nya, om möjligt ännu mer spännande än det hon just klarat av, och det enda konkurrenskraftiga alternativet som hon såg framför sig var ungefär det jobb som Anna Holt tackat nej till och som Johansson aldrig skulle drömma om att erbjuda henne.
Konstigt att en så högt begåvad man inte inser sitt eget bästa, tänkte Mattei.
Innan de åkte hade Anna Holt haft ett längre möte med åklagaren Katarina Wibom där hon lämnat över de hundratals sidorna med förhörsprotokoll. Sammanlagt tolv förhör med den misstänkte gärningsmannen Bengt Månsson. Samtliga utom ett i dialogform. Numera prydligt utskrivna och inbundna med lilla riksvapnet i blått och gult samt Växjöpolisens dekal på omslaget. Dessutom försedda med en inledande sammanfattning ställd till åklagaren.
– Längre än så här kommer jag inte, så nu får du ta över, konstaterade Holt och nickade mot papperen på bordet mellan dem.
– Du ska ha ett jättestort tack, Anna, sa Katarina Wibom. Det är mer än vad jag har rätt att begära och definitivt mer än vad jag hade hoppats på.
– Hur kommer det och gå då, frågade Holt. Du lovade att berätta det som du kanske minns.
– Livstid för mord, sa åklagaren. Som jag ser det så har Månsson och hans ombud två möjligheter till försvar.
– Vilka är dom då, frågade Holt.
Den ena möjligheten var att han och hans offer ägnat sig åt sexlekar som gått snett. Frivilligt från hennes sida, aktivt samtycke till och med, olyckliga omständigheter, vållande till annans död och några års fängelse.
– Vad tror du om det då, frågade Holt.
– Glöm det, sa åklagaren och skakade på huvudet. Jag kommer inte ens att behöva nåt likgiltighetsuppsåt. Det räcker så bra med vad teknikerna och rättsläkaren har sagt.
– Och det är du helt säker på, frågade Holt.
– Vi talar faktiskt om tingsrätten i Växjö, påminde åklagaren. Helt bortsett från att det inte gick till på det viset om han nu skulle påstå det. Förhoppningsvis är hans advokat klok nog för att avråda honom från att ens försöka.
– Vad finns det mer då? Den andra möjligheten, påminde Holt.
Minnesluckan, förklarade åklagaren. Om inte annat som ett lämpligt avstamp för att visa hur psykiskt störd han är. För att bereda marken för alla sexuella och andra övergrepp som han utsattes för när han var liten och som han skulle berätta om så fort han blev föremål för en sinnesundersökning och lämnad ensam med alla doktorer som till skillnad från alla andra människor kunde titta in i huvudet på folk.
– Sen dom där tanterna och farbröderna i vit rock fick tillfälle att komplettera sina små trollerilådor med våra nya minnesluckor så finns det inte en buse som minns nåt över huvud taget, suckade åklagaren.
– Vad hände med det där gamla hederliga patologiska ruset, vår vanliga hederliga svenska tokfylla, sa Holt och suckade även hon.
– Det försvann samtidigt som man började döma alla så kallade fyllskallar till livstids fängelse trots att just dom faktiskt inte hade en aning om att dom stuckit morakniven i sin bästa kompis kvällen innan. Numera är det mer komplicerat än så. Det räcker inte med vanligt brännvin längre. Inte ens att du marinerat hjärnan i sprit under tjugo år eller mer. Den rättspsykiatriska vetenskapen går framåt, nämligen. Hela tiden. Det är bara såna som du och jag som står kvar och stampar på samma fläck.
– Kommer han och klara sig på det då?
– Aldrig i tingsrätten i Växjö, sa åklagaren. Det kan du glömma. Fast vad gäller hovrätten, för det är där som vi kommer och hamna, så skulle jag nog inte våga slå vad om saken.
– Dömd för mord till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, sammanfattade Holt.
– Möjligt eller kanske till och med sannolikt, sa åklagaren. Och enda trösten i det sammanhanget är väl att dom flesta advokater har en så konstig bild av hur det är att hamna inom den slutna psykvården nu för tiden.
– Ingen dans på rosor, sa Holt.
– Ingen dans på rosor, sa åklagaren.