Den andra måndagen i oktober hade Publicistklubben i Stockholm haft ett större möte där man diskuterat olika rättssäkerhetsfrågor med anledning av det uppmärksammade Lindamordet. Ett flertal av de mest uppburna mediapersonerna hade suttit med i panelen och juvelen i denna mediala krona var givetvis Dagens Nyheters chefredaktör.
Samtidigt var han långt ifrån finast om det nu gällt att placera sällskapet vid Konungens middagsbord eftersom aftonens inledningstalare och hedersgäst var justitiekanslern, JK.
JK hade uttryckt en stark oro för polisens sätt att utreda Lindamordet och andra liknande händelser på senare tid. Enligt de uppgifter som han krävt in hade polisen i Växjö i samarbete med Rikskriminalpolisen samlat in frivilliga DNA-prover från närmare sjuhundra personer. Prover som i samtliga fall visade att de inte haft med brottet att göra.
Enligt uppgifter som hans utredare inhämtat från Rikskriminalpolisen hade brottet dessutom klarats upp på traditionellt vis genom en kombination av tipsuppföljning, vittnesmål och inre spaning. Gärningsmannens DNA-prov hade visserligen spelat en icke ringa roll i den bevisning som åklagaren presenterat i förundersökningen. Icke förty, och utan att gå domen i förväg, ansåg JK att all annan bevisning av mer traditionellt slag mer än väl räckte för åklagarens beslut att föra ärendet till åtal.
Personligen var JK starkt kritisk till att man över huvud taget använde ord som frivillig i ett sammanhang som faktiskt handlade om polisens och åklagarnas möjligheter att använda sig av så kallade rättsliga tvångsmedel. I hans värld var detta icke förenliga storheter och bland annat därför välkomnade han den så kallade DNA-utredningens förslag om att kraftigt utvidga de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att samla in DNA-prover, genomföra DNA-analyser och registrera resultaten av dem. Frågan om frivillighet skulle förhoppningsvis snart vara obsolet och i den bästa av framtida världar skulle naturligtvis alla människors DNA redan från födseln finnas i ett nationellt och heltäckande register. Av omtanke om dem själva om inte annat.
Avslutningsvis hade han också passat på att komplimentera media för deras vaksamhet. Med klädsam blygsamhet hade han själv inte ens hållit för uteslutet att han kunde ha missat hela det aktuella problemet om inte media hade varnat honom i tid.
Representanterna för media hade inte haft några mer väsentliga invändningar mot JK:s analys och slutsatser. Det här var en viktig fråga, av avgörande betydelse i varje demokrati och rättsstat, och enligt DN:s chefredaktör skulle den om möjligt stå ännu högre på den framtida dagordningen på just hans tidning. Rent personligen var han både stolt och glad över att det var han och hans duktiga medarbetare på tidningen som satt stenen i rullning.
PK:s ordförande, som ledde debatten, hade till sist passat på tillfället att fråga chefredaktören för Smålandsposten – eftersom han nu ändå var på plats och de inte träffades varje dag så att säga – hur det kom sig att en mindre landsortstidning valt att refusera det debattinlägg som Sveriges största morgontidning omgående publicerat och dessutom följt upp med både ledarkommentarer och flera framträdande reportage på nyhetsplats.
Smålandspostens chefredaktör hade tackat för frågan. Utan att gå in på några detaljer kunde han väl ändå avslöja så pass mycket som att det sammanhängde med hans egna kunskaper om artikelförfattarens person. Omständigheter som möjligen inte varit kända av kollegerna på Dagens Nyheter eller som man kanske valt att bortse ifrån. Vad visste han egentligen, en enkel murvel från landsorten, om beslutsgången på landets finaste tidning?
Oavsett hur det nu förhöll sig med den saken, så var det han själv som fattat beslutet att refusera bibliotekarien Marian Gross. Han hade inte ångrat det en minut och om han fick samma slags erbjudande i framtiden avsåg han givetvis att fatta samma beslut.
Därefter hade man fortsatt till Operabaren, Grands Veranda och andra närbelägna utskänkningslokaler för de mer välbeställda och precis som vanligt hade den mediala debatten pågått halva natten innan deltagarna äntligen kunde åka hem till familjen för några timmars välförtjänt vila.