Måndagen den tjugonde oktober inleddes rättegången mot Bengt Månsson vid tingsrätten i Växjö och domen meddelades först efter närmare tre månader, den nittonde januari året därpå. Anledningen till att det tog så lång tid berodde främst på att rätten beslutat att Bengt Månsson skulle genomgå en så kallad stor sinnesundersökning för att man skulle få ett så fullständigt underlag som möjligt vid valet av påföljd.
Redan den tjugonde december hade man fått svar från rättspsykiatriska kliniken i Lund men sedan var det dags att fira jul och nyår och alla andra helger. Dessutom behövde rätten tid på sig för att fila och putsa på sina formuleringar och rent allmänt tänka över saker och ting.
Av den icke hemligstämplade slutsatsen i den rättspsykiatriska undersökningen framgick dock redan att Månsson visserligen var kraftigt psykiskt störd men att hans störning samtidigt inte var tillräckligt allvarlig för att han skulle behöva överlämnas till sluten rättspsykiatrisk vård. I sin dom hade en enig tingsrätt istället gått på åklagarens linje och dömt Bengt Månsson till livstids fängelse för mord.
Domen hade överklagats till hovrätten som också beslutat om en ny rättspsykiatrisk undersökning som den här gången genomförts vid Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö under ledning av den nyligen utnämnde professorn i rättspsykiatri, Robert Brundin.
Brundin hade kommit till andra slutsatser än hans kolleger i Lund. Enligt hans bestämda uppfattning led Månsson av en mycket allvarlig psykisk störning och i den dom som hovrätten meddelade i slutet på mars dömdes han för mord till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Redan veckan efter domen hade professor Brundin framträtt i en längre TV-intervju i ett av statstelevisionens många samhällsprogram. Vad det egentligen handlade om, var en svårt störd gärningsman med starkt kaotiska drag i sitt psyke. Dessa kunde i sin tur härledas till svårt traumatiska upplevelser under gärningsmannens barndom.
Visserligen inga krigsupplevelser som hos traditionellt kaotiska gärningsmän men till sin kvalitativa innebörd och sina konsekvenser fullt jämförbara med sådana. Dessutom omfattade av läkarsekretessen, varför Brundin inte närmare kunde gå in på dem. Någon sexuell sadist med fullt utvecklade sexuella fantasier handlade det dock inte om. Heller inte någon renodlad kaosfigur. Snarare om en intressant mellanform som låg mellan den sexuelle sadisten och den kaotiske gärningsmannen.
– Jag menar alltså att jag äntligen har lyckats hitta den felande länken mellan dessa båda grundtyper, så att säga, konstaterade en högst belåten Brundin som för övrigt lyckönskade både sig själv och sin nye patient till de nära kontakter som låg framför dem båda.
– Tror du att du nånsin kommer att lyckas bota honom, frågade den kvinnliga TV-reportern.
Med all respekt för både henne och hennes program, menade Brundin att frågan nog ändå var felformulerad.
– Hur menar du då?
– Egentligen handlar det ju om hur vi skall kunna hjälpa kommande generationer som är som han, förklarade Brundin. Men om det är vårdtiden som du undrar över så är jag väl rädd för att just den här patienten tillhör en redan förlorad generation, avslutade Brundin som dessutom var en litterärt bevandrad man.
Bäckström hade sett programmet på TV. Han satt hemma i sin trevna lya i närheten av polishuset tillsammans med en pilsner, en liten maltwhisky, en sjukskrivning, en snart nedlagd förundersökning om sexuellt ofredande, tillräckligt mycket fanns fortfarande kvar i det bruna kuvertet och hans liv hade förvisso kunnat vara sämre.
Det hade väl ändå räckt om dom bara hade kokat lim på fanskapet, tänkte Bäckström som trots alla sina fel och brister ändå var en man med en stark känsla för folklig rättvisa.