Fredagen den tjugofjärde oktober skulle Linda Wallins mamma ha vittnat vid Tingsrätten i Växjö om sina kontakter med den man som mördat hennes dotter. Dagen innan hade hon talat med Anna Sandberg på telefon och de hade bestämt att Anna skulle hämta henne vid hennes sommarställe på morgonen dagen därpå. I övrigt mådde hon bättre än på länge och hon såg faktiskt fram mot att äntligen få lägga allt bakom sig för att kunna börja bearbeta sorgen efter sin dotter.
När Anna Sandberg kom dit på morgonen stod ytterdörren på vid gavel och slog i höstvinden. Och när hon såg luckan i den prydliga raden av slipade strandstenar som kantade den krattade grusgången förstod hon genast vad som hade hänt. Dykarna hade hittat henne redan samma dag, på fyra meters djup. Innan hon gick i sjön hade hon satt på sig en vinterrock med rejäla fickor och fyllt dem med sten. Därefter dragit åt en livrem om bröstet som låst fast hennes överarmar om hon nu skulle skulle ångra sig i sista stund.
I bröstfickan hade hon ett foto som tagits på en midsommarfest på gården hemma hos Lindas far drygt tre år tidigare. I mitten en leende Linda omgiven av sin mamma och sin gärningsman. Dessutom någon som med spritpenna ringat in ansiktena på Lotta Ericson och Bengt Månsson och skrivit mördare ovanför. Det kuvert som kommit med posten låg slängt på golvet inne i köket, saknade avsändare och var poststämpat i Växjö på onsdagen.
Dödsfallsutredningen var klar långt innan rättegången var över och slutsatsen hade varit given så fort hon hittats. Lindas mamma hade tagit livet av sig. Sorgen efter dottern krävde ingen hårdare knuff i ryggen på henne och vem som skickat brevet med fotot blev aldrig klarlagt. Lindas pappa hade i vart fall ingen aning om saken när Växjöpolisen hörde honom upplysningsvis och saknaden efter sin före detta fru hade han redan kommit över.
För honom återstod att vårda minnet efter hans enda och älskade dotter.