27

Casablanca, Charkov och Tunis

DECEMBER 1942 TILL MAJ 1943

Under december 1942, medan första armén under generallöjtnant Kenneth Anderson kämpade sig fram i Tunisiens regnpiskade berg, underlät Montgomery att låta åttonde armén följa upp Rommels retirerande pansararmé med en framstöt. Montgomery var rädd för att göra något som kunde skada bilden av honom själv som garant för segern och ville därför inte åka på stryk i ett av de plötsliga motanfall som den tyska armén var mästare i. Många regementen var dessutom nöjda med att låta ”andra jäklar ta hand om jakten”, som chefen för pansarregementet ”Sherwood Rangers Yeomanry” uttryckte det.¹ De tyckte att de hade gjort sitt och föredrog att koncentrera sig på bytet, till exempel parabellumpistoler, sprit, cigarrer och choklad som tagits från övergivna tyska fordon.

Montgomery gjorde kanske rätt i att erkänna att den brittiska armén ännu inte var redo att mäta sig med tyskarna i ett manöverkrig, men hans fördomar mot kavalleriet bidrog till att befästa hans överdrivet försiktiga sätt att genomföra operationerna. Endast pansarbilsregementena – ”11th Hussars” och ”Royal Dragoons” – befann sig tillräckligt långt fram för att kunna genomföra konsekventa störningsanfall mot de retirerande tyskarna. Trots att Rommels styrkor vid det laget hade decimerats till omkring femtiotusen man och mindre än en bataljon stridsvagnar fick Montgomerys ovilja att ta risker honom att i ett läge överväga att överlämna både Tripoli och Tunis åt Anderson och första armén. Denna självgodhet återspeglades längre ned i hierarkin. ”Vi hade alla sett att fienden var så desorganiserad att det verkade omöjligt att han skulle kunna omorganisera tillräckligt för att kunna ställa till med problem”, skrev den brittiske diktaren Keith Douglas, som var löjtnant i ”Sherwood Rangers Yeomanry”. ”När vi fick höra talas om landstigningarna i Nordafrika var det ytterst få som förväntade sig mer än ytterligare några veckors upprensningar innan fälttåget i Afrika var över.”²

Desert Air Force i Egypten hade kritiserats för sin oförmåga att lamslå Rommels pansarförband när de retirerade genom Halfayapasset tillbaka in i Libyen. Men flygstridskrafterna hade hindrats av att det tog så lång tid att föra fram bränsle och förnödenheter till deras framskjutna flygfält. Generalmajor Coningham vände sig till amerikanerna för att få hjälp, och generalmajor Brereton och nionde flygarmén ordnade en luftbro för att forsla bränsle till fronten. Rommel, som nu var övertygad om att kriget i Nordafrika var förlorat, upprättade en försvarslinje vid Marsa al-Burayqa strax öster om al-Agheila vid Sirtebukten, där han i februari 1942 hade inlett sitt ökenfälttåg.

Den 14 januari 1943 kom Roosevelt fram till Casablanca, utmattad efter den fem dagar långa resan från Förenta staterna. Samma kväll träffades han och Churchill i Anfa, och följande dag samlades de allierades överkommando (Combined Chiefs of Staff) för att lyssna till Eisenhowers rapport om fälttåget i Nordafrika. Eisenhower var märkbart nervös. Han hade haft influensa, vilket inte hade underlättats av hans omåttliga konsumtion av Camel-cigaretter, och han led av mycket högt blodtryck. Det improviserade anfallet mot Tunis hade misslyckats. Anderson hade visserligen vägrat att dra samman sina redan svaga styrkor, men Eisenhower skyllde ändå inte på honom utan på regnet, lervällingen och samarbetssvårigheterna med fransmännen. Eisenhower erkände också det kaos som rådde i underhållsledningen och som hans stabschef Walter Bedell Smith försökte reda ut.

Eisenhower drog sedan upp riktlinjerna för sin plan att låta en division ur II. armékåren, som stod under befäl av generalmajor Lloyd Fredendall, göra en framstöt till Sfax vid Gabèsbukten. General Brooke sköt planen i sank på sitt typiskt skarpa sätt. Han påpekade att anfallsstyrkan skulle krossas mellan Rommels retirerande styrkor och den så kallade femte pansararmén under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim i Tunis. Den framåtböjde Brooke såg med sina halvslutna ögon, sitt magra ansikte och sin näbbliknande näsa ut som en korsning mellan en rovfågel och en ödla, särskilt när han slickade sig om läpparna. Den djupt skakade Eisenhower erbjöd sig att ompröva planen och lämnade rummet.

Casablancakonferensen var inte Eisenhowers mest lysande stund, och han erkände för Patton att han fruktade att han skulle få sparken. Dessutom läxade general Marshall upp honom beträffande de amerikanska soldaternas dåliga disciplin och de kaotiska förhållandena bakom linjerna. De eleganta och välklädda soldaterna i Pattons armékår gjorde däremot stort intryck på alla i Casablanca, vilket han också hade försäkrat sig om att de skulle göra.

Konferensens huvuduppgift var att fastställa en strategi. Amiral King stack inte under stol med sin övertygelse att de allierade borde sätta in alla sina resurser mot Japan i Stilla havet. Han var lidelsefullt emot linjen med ”bindande operationer” i Fjärran Östern. Och amerikanerna var betydligt mer intresserade av att stödja Chiang Kai-sheks nationalister än vad britterna var. General Brooke var emellertid fast besluten att nå total enighet när det gällde att avsluta kriget i Nordafrika och sedan invadera Sicilien. Marshalls bristande strategiska förståelse fick Brooke att misströsta. Marshall klamrade sig fortfarande fast vid tanken på en invasion över Engelska kanalen 1943, trots att det stod klart att den amerikanska armén var långt ifrån redo att ta sig an de fyrtiofyra tyska divisionerna i Frankrike och att de allierade fortfarande saknade det tonnage och de landstigningsfarkoster som behövdes. Marshall tvingades ge med sig. Tack vare väl utfört stabsarbete hade britterna alla siffror på sina fem fingrar. Det hade inte amerikanerna.

Brooke ansåg att Marshall var en lysande organisatör av den amerikanska krigsmakten men att denne inte visste vad han skulle göra med den. När Brooke väl hade lyckats övertala amerikanerna att överge tanken på en invasion av Frankrike och därigenom gjort dem osäkra på vad de skulle göra i stället fick han dem till slut över på sin sida. Han var också tvungen att vinna en seger över den brittiska planeringsstaben, som ville invadera Sardinien i stället för Sicilien. Till sist – den 18 januari – lyckades Brooke med hjälp av fältmarskalk John Dill, som var premiärministerns representant i Combined Chiefs of Staff i Washington, och general Charles Portal, som var chef för RAF, övertala amerikanerna att gå med på deras strategi i Medelhavet och godkänna operation Husky, invasionen av Sicilien. Brigadgeneral Albert C. Wedemeyer – en planerare på amerikanska krigsdepartementet som djupt misstrodde britterna – tvingades efteråt erkänna att ”vi kom, vi lyssnade och vi besegrades”.³ Casablancakonferensen utgjorde det brittiska inflytandets höjdpunkt.

Under Anfakonferensen lärde britterna och amerikanerna känna varandra bättre, men det var inte alltid de beundrade varandra. General Alan Brooke var enligt den överlägsne Patton ”bara en kamrer”.⁴ Brookes analys av Patton låg betydligt närmare sanningen. Han beskrev honom som ”en stilig, tapper, vild och obalanserad ledare, lämplig för operationer som kräver stötförmåga och drivkraft men vilsekommen i varje operation som kräver skicklighet och omdöme”.⁵ Det enda som britter och amerikaner var ense om var att general Mark Clark bara var intresserad av general Mark Clark. Eisenhower kom bra överens med amiral Cunningham och generallöjtnant Arthur Tedder, som senare skulle komma att bli hans ställföreträdare. I amerikanska ögon vek sig dock Eisenhower alldeles för mycket för att tillmötesgå britterna på krigsskådeplatsen. General Harold Alexander utsågs till chef för samtliga markstyrkor under hans överbefäl. Till en början hyste Patton faktiskt en viss beundran för Alexander, men han blev irriterad över vad han ansåg vara en nedvärdering av den amerikanska armén. Det dröjde inte länge förrän han i sin dagbok skrev att ”Ike är mer brittisk än britterna och är som vax i deras händer”.⁶

Men inte ens Eisenhower var förtjust i tanken på att behöva arbeta med en brittisk politisk rådgivare i form av Harold Macmillan. Denne var fast besluten att stödja de Gaulle, och efter lönnmordet på Darlan kunde varken Eisenhower eller Roosevelt längre göra mycket för att utesluta honom. Eisenhower fruktade dessutom att Macmillans ministerstatus och nära band till Churchill skulle få honom att lägga sig i befälsordningen. Macmillan hade dock inte minsta avsikt att hävda sin rang. Han insåg att amerikanerna snart skulle ha nästan total makt inom alliansen, så han föredrog en mer raffinerad taktik. Macmillan föll tillbaka på sin klassiska skolning och jämförde amerikanerna med romarna, och han ansåg att det bästa sättet för Storbritannien att hantera sin mäktigare bundsförvant var att anta samma roll som ”de grekiska slavarna [vilka] skötte kejsar Claudius operationer”.⁷

Eisenhower kände sig fortfarande illa tilltygad av den amerikanska och brittiska pressens reaktion på Darlan-uppgörelsen. ”Jag är en korsning mellan en före detta soldat, en pseudostatsman, en amatörpolitiker och en skurkaktig diplomat”, skrev han till en vän. Efter att ha begravt sig i detaljer inom vartenda område vältrade han över såväl hela det politiska ansvaret som många andra problem på Bedell Smith, en börda som inte precis gjorde dennes magsår bättre. Men Bedell Smith, som var känd för att vara syrlig mot amerikanska officerare, kom riktigt bra överens med britterna och fransmännen.⁸

Det verkligt påfallande problemet i Nordafrika var vilken roll general Charles de Gaulle skulle spela, något som Churchill och Roosevelt gjorde ett försök att lösa i Casablanca. Roosevelt hade inte förlorat något av sin misstro mot de Gaulle, men på Churchills enträgna begäran ordnade man ett möte mellan Giraud och de Gaulle och övertalade dem att skaka hand. Den amerikanske presidenten hade bekymmerslöst lovat Giraud vapen och materiel till elva franska divisioner utan att först höra sig för om detta verkligen var genomförbart. de Gaulle, som till en början hade vägrat hörsamma kallelsen till Casablanca, nöjde sig emellertid med att lämna Giraud som överbefälhavare för de franska styrkorna i Nordafrika, förutsatt att han själv fick den politiska ledningen. För detta skulle han tvingas vänta lite längre. Han insåg att den maktförändringen inte borde bli alltför svår. Den tappre ”tennsoldaten” var ingen match för den mest beslutsamme av politiska fältherrar.

När den genanta charaden där de båda franska generalerna motvilligt skakade hand hade upprepats inför fotograferna tillkännagav president Roosevelt att de allierade tänkte få till stånd en ovillkorlig kapitulation från både Tyskland och Japan. Churchill uppgav sedan att Storbritannien helt instämde i detta, trots att han var fullkomligt överraskad av att Roosevelt hade bestämt sig för att offentliggöra det hela. Enligt hans uppfattning hade man inte till fullo tänkt igenom följderna, även om han i förväg hade fått krigskabinettet att gå med på detta. Likväl hade detta tillkännagivande, som i viss mån bidrog till att lugna den misstänksamme Stalin, förmodligen ingen större betydelse för krigsutgången. Både den nazistiska och den japanska ledningen tänkte strida till det bittra slutet. Det andra viktiga beslutet som var avsett att skynda på resultatet gällde intensifieringen av den strategiska flygbombningen av Tyskland med hjälp av både det brittiska bombflyget och den amerikanska åttonde flygarmén.

När Stalin mottog signalmeddelandet som Roosevelt och Churchill gemensamt hade sänt från Marrakech och i vilket de underrättade honom om vilka beslut som hade fattats i Casablanca blev han inte särskilt imponerad, vilket Churchill inte heller hade räknat med att han skulle bli. Likväl hade landstigningsföretagen inom ramarna för operation Torch provocerat Hitler till att förstärka Tunisien och ockupera Sydfrankrike. Detta ledde till en betydligt effektivare avlastning än vad en landstigning på halvön Contentin skulle ha medfört. Det tvingade dessutom Luftwaffe att omgruppera fyrahundra flygplan från östfronten, vilket fick förödande resultat. I slutet av våren 1943 hade de tyska flygstridskrafterna i Medelhavet förlorat fyrtio procent av hela sin styrka. Stalin lät sig emellertid inte blidkas av sådana detaljer. Det som gjorde honom förargad var de västallierades beslut att skjuta upp en konfrontation med tyskarna i Frankrike i ett utnötningsslag. Röda armén stod fortfarande inför den överväldigande huvuddelen av den tyska armén, vilket den också skulle fortsätta att göra.

Den 12 januari – bara några dagar innan Casablancakonferensen började – inledde Röda armén operation Iskra (’Gnista’) för att bryta den tyska omfattningen av Leningrad söder om Ladoga. Stalin hade skickat tillbaka Zjukov för att samordna offensiven, och denne lät andra stötarmén anfalla från ”fastlandet” och sextiosjunde armén från Leningradsidan, medan tre skidbrigader fick gå över den stora frusna sjön. Sextiosjunde armén tvingades gå över Neva, och offensiven fördröjdes ända tills flodens is var tillräckligt tjock för att kunna bära de lättare stridsvagnarna.

Offensiven inleddes med häftig artilleriförberedelse som steg i ett crescendo och avslutades med katiusja-batteriernas ylande raketer. I en temperatur på tjugofem minusgrader vällde de sovjetiska soldaterna i sina snödräkter fram över isen. I sydvästra hörnet av Ladoga omringades tsarfästningen Sjlisselburg. Efter två dagars strider i skogarna och i det frusna marsklandet befann sig de båda anfallande arméernas förtrupper mindre än tio kilometer från varandra. De sovjetiska soldaterna lyckades till och med erövra en oskadd Tiger-stridsvagn, som var en viktig dyrgrip för ingenjörerna att studera.

Den 15 januari vandrade den unga tolken Irina Dunajevskaja över den frusna Neva för att besöka slagfältet. Hon såg döda män ”under en genomskinlig isskorpa, som i en glassarkofag”. På en intagen tysk stabsplats fann hon soldater ur Röda armén som rullade cigaretter av papperet från listorna med rekommendationer för utdelning av medaljer. Utifrån deras smeknamn gissade hon sig till att de var brottslingar som hade släppts fria från Gulag och skickats hit. Utomhus var ”trädtopparna avslagna och grenarna på marken, fällda träd, snö som är svart av sot och soldatlik, ensamma och i travar, de flesta fiender, men även många av de våra, hästkadaver, utspridd ammunition och trasiga vapen – alltför mycket för en kvinnas ögon […] Liket av en mycket ung blond tysk låg på marken i en mycket naturlig ställning, som om han fortfarande levde. Tre brända lik efter tyska soldater satt fortfarande i framsätet på sitt stora fordon. Återigen låg det lik efter våra soldater under isen på landsvägen, som om de låg under glas, tillplattade till en platt skiva av de tunga fordon som nyss hade kört över dem […] Mycket längre bort hade landskapet en vitaktig grå färg, granstammarna var gråbruna. Alla färgerna var stränga, kalla och ensamma.”⁹

”Era böner måste skydda mig i striderna”, skrev en stridsvagnsförare hem till sin mor, ”eftersom jag fyra eller fem gånger har klarat mig oskadd igenom ett minfält där många stridsvagnar sprängdes, och en granat som briserade i stridsvagnen och dödade vagnchefen och skytten men utan att skada mig. Här blir man både fatalist och ytterst vidskeplig. Jag har blivit mycket blodtörstig. Varenda död tysk gör mig förtjust.”¹⁰

Den 18 januari täppte de båda sovjetiska arméerna till luckan till priset av trettiofyratusen man. Leningrads inringning var bruten, även om landbron från storstaden till ”fastlandet” inte var mer än tolv kilometer bred. Samma dag befordrade Stalin Zjukov till marskalk av Sovjetunionen.

I och med att man hade anlagt en ny järnvägssträckning tvärs över den erövrade remsan söder om Ladoga ökade tillförseln av förnödenheter till Leningrad kraftigt. Linjen låg emellertid fortfarande inom lätt skottvidd från det tyska artilleriet, så den sovjetiska ledningen inledde en ny offensiv: operation Poljarnaja Zvezda (’Polstjärna’) under marskalk Timosjenko. Denne gav order om att staden Sinjavino skulle intas före Röda arméns dag den 23 februari. Detta försök att fördjupa brohuvudet inleddes med en kraftig artilleriförberedelse. Marken var så sank att artillerigranaterna inte gjorde mycket mer än att slå upp gejsrar av lervälling när de briserade, och många briserade inte överhuvudtaget. Röda arméns soldater bröt igenom de tyska linjerna och ryckte fram genom gran- och björkskogen. Vasilij Tjurkin skildrade hur de passerade en fältbordell: ”en barack i två våningar som tyskarna hade slagit upp av ohyvlade plankor. Man sade att sjuttiofem ryska flickor från byar i grannskapet bodde där. Tyskarna hade tvingat dem till det.”¹¹

Den tyska XXVI. armékåren tidsbestämde sitt motanfall med stor skicklighet. ”Vi såg flera Tiger-stridsvagnar förflytta sig mot oss och skjuta medan de förflyttade sig”, skrev Tjurkin. ”De följdes av tyskt infanteri. När stridsvagnarna närmade sig började våra soldater lämna värnen och retirera. Plutoncheferna skrek åt pultronerna och sade åt dem att återvända till värnen, men paniken spred sig fort.”

Ett Wehrmacht-förband som drabbades svårt under operation Poljarnaja Zvezda var den spanska division ”Azul” (’Blå’), som främst bestod av frivilliga falangister. Beslutet att sätta upp den hade fattats i Madrid bara fem dagar efter det att operation Barbarossa hade inletts. Den spanska högern beskyllde fortfarande Sovjetunionen för att ha varit den främsta anstiftaren till spanska inbördeskriget. Nästan en femtedel av de första frivilliga var studenter, och man skulle kunna påstå att division ”Azul” var ett av de intellektuellt sett mest överkvalificerade förband som någonsin gått ut i krig. Under befäl av generalmajor Agustín Muñoz Grandes – en reguljär arméofficer som hade blivit falangist – sattes den i Spanien upp under det officiella namnet División Española de Voluntarios och fick av tyskarna beteckningen 250. infanteridivisionen. Efter att ha genomgått utbildning i Bayern skickades divisionen till fronten vid Novgorod. I den regionen med skogar och träsk led spanjorerna svårt av sjukdomar och sedan köldskador. Men Hitler var imponerad av deras förmåga att hålla stånd mot anfall och av deras medverkan i nedkämpandet av den sovjetiska andra stötarmén under general Vlasov på våren 1942.

Division ”Azul” försvarade ett frontavsnitt vid floden Izjora och höll fienden stången trots att man förlorade 2 525 man inom loppet av tjugofyra timmar. Ett av divisionens regementen kollapsade, men linjen återställdes med tyska förstärkningar. Det var divisionens största och dyrbaraste slag under hela kriget, och det bidrog utan tvekan till att den sovjetiska offensiven misslyckades.¹²

I södra Ryssland hade operation Malyj Saturn tvingat von Manstein att låta första pansararmén och sjuttonde armén rycka tillbaka till brohuvudet Kuban i nordvästra hörnet av Kaukasus söder om Rostov. Rokossovskij muttrade över att man hade försuttit ett tillfälle genom att nedgradera offensiven och inte rycka fram till Rostov för att helt skära av dem. Men Stalin hade drabbats av ett anfall av optimism, precis som han hade gjort ett år tidigare. Med de arméer som blivit fria i och med sjätte arméns kapitulation ville han genomföra Donbas- och Charkov-operationerna och befria östra Ukraina, och i sin iver glömde han bort hur fort den tyska armén kunde återhämta sig efter en katastrof.

Den 6 februari träffade von Manstein Hitler, som till en början tog på sig skulden för nederlaget vid Stalingrad men sedan anklagade Göring och andra för katastrofen. Han klagade bittert över att Paulus inte hade begått självmord. Likväl var japanerna ännu mer upprörda över nyheten. I Tokyo såg ministern för utrikes förbindelser Shigemitsu Mamoru och en publik bestående av omkring hundrafemtio japanska generaler och högre tjänstemän en film om Stalingrad gjord av ryska fotografer. Scenerna som visade Paulus och de andra tillfångatagna generalerna gjorde dem djupt bestörta. ”Är detta verkligen möjligt?” frågade de vantroget. ”Om det är sant, varför begick inte Paulus självmord som en riktig soldat?” Den japanska ledningen insåg plötsligt att den oövervinnelige Hitler skulle komma att förlora kriget trots allt.¹³

Erich von Manstein befann sig nu i ett bättre läge för att kunna kräva större handlingsfrihet. Hitler ville ha ett envist försvar av ockuperat territorium, men hotet om ett sammanbrott i södra Ryssland gav paradoxalt nog von Manstein möjlighet att åstadkomma ett av de mest häpnadsväckande motanfallen under hela kriget.

Efter att ha krossat den ungerska andra armén och med Voronezjfronten omfattat en del av den tyska andra armén på von Mansteins vänstra flank ryckte Röda armén sedan vidare västerut för att ta det som skulle komma att bli Kurskbågen. ”Under den gångna halvannan veckan har vi marscherat på land som just hade befriats från fascisterna”, skrev en soldat till sin hustru den 10 februari. ”I går bröt våra pansarfordon in i Belgorod. Vi har tagit mycket byte och många krigsfångar. Under marschen stöter vi ständigt på stora grupper med tillfångatagna ungrare, rumäner, italienare och tyskar. Om du bara kunde se, Sjurotjka, vilken ömklig anblick detta Hitlers berömda gäng har blivit. De har på sig arméstövlar, somliga i ytterskor av halm, sommaruniformer, bara ett fåtal har kappor, och ovanpå alltsammans bär de ytterkläder som de har stulit, manseller kvinnokläder. De har skärmmössa på huvudet och är insvepta i kvinnosjalar. Många av dem har köldskador; de är smutsiga, fulla av löss. Det är motbjudande att tänka sig att detta slödder hade tagit sig så långt in i vårt land. Vi har redan marscherat tvåhundrasjuttio kilometer in i Voronezj oblast och Kursk oblast. Så många byar, städer, fabriker och broar som har förstörts. Civilisterna återvänder hem efterhand som Röda armén kommer dit. De är så glada!”¹⁴

En annan del av Voronezjfronten ryckte fram mot Charkov. Den 13 februari insisterade Hitler på att staden skulle hållas av SS-Gruppenführer Paul Hausser och II. SS-pansarkåren, med pansargrenadjärdivisionerna ”Leibstandarte Adolf Hitler” och ”Das Reich”. Hausser vägrade på eget initiativ att hörsamma orderna och ryckte i stället tillbaka. Samtidigt lät von Manstein första pansararmén rycka tillbaka till floden Mius. Sydvästfronten hade med sina fyra arméer trängt fram västerut. Dess anfallsspets bestod av fyra stridsvagnskårer (vilka styrkemässigt dock inte motsvarade mer än en enda pansarkår) under generallöjtnant Markian M. Popov. Stavka trodde att man var på väg att vinna en stor seger genom att utnyttja luckan i den tyska fronten söder om Charkov, men de egna underhållslinjerna var alltför långa.

Den 17 februari flög Hitler, som var ursinnig över att man struntade i hans order, till Zaporozje för en uppgörelse med von Manstein. Men von Manstein hade saker och ting under kontroll. Han flyttade fjärde pansararméns stabsplats för att ta kontroll över II. SS-pansarkåren, som nu hade förstärkts av SSpansargrenadjärdivisionen ”Totenkopf”, och gjorde första pansararmén redo att slå till mot de sovjetiska angriparna söderifrån. Hitler kände sig tvungen att hålla med om hans planer. von Mansteins dubbla motanfall nedkämpade Popovs pansarstyrka och lyckades nästan omfatta första gardesarmén och sjätte armén. Soldaterna i XXV. stridsvagnskåren, som vid det laget hade fått slut på bränsle, tvingades överge alla sina fordon och bege sig tillbaka till de sovjetiska linjerna till fots. Under första veckan i mars ryckte fjärde pansararmén tillbaka mot Charkov, som Hausser till sist återtog den 14 mars efter ett onödigt dyrbart slag. De häftiga vårregnen gjorde det snart nödvändigt att ställa in vidare operationer. De sovjetiska krigsfångarna sattes i arbete med att begrava de döda. De flesta var så utsvultna att de sökte igenom de dödas fickor på jakt efter matrester, men detta betraktades som likplundring. Oftast blev de bara ihjälskjutna, men en eller annan sadist tog det hela ett steg längre. En band ihop tre sovjetiska fångar som hade anklagats för stöld. ”När hans offer var bundna stoppade han en handgranat i rockfickan på en av dem, osäkrade den och sprang för att söka skydd”, skrev en annan soldat. ”De tre ryssarna, vars inälvor sprängdes, skrek om nåd ända till sista ögonblicket.”¹⁵

Hitler hade ögonen på den stora Kurskbågen med tanke på en sommaroffensiv för återupprätta den tyska överlägsenheten på östfronten. Likväl var den tyska armén i Sovjetunionen katastrofalt försvagad. Frånsett förlusten av sjätte armén och bundsförvanternas arméer hade tyskarna haft svåra förluster under reträtten från Kaukasus, för att inte tala om i striderna runt Leningrad och under Röda arméns offensiv mot nionde armén vid Rzjev. Efter att ha fått slut på bränsle under reträtten hade man tvingats överge många fordon och göra processen kort med dem genom att stoppa en handgranat i motorn. Stridsvagnarna användes ofta till att dra flera lastbilar fyllda med sårade.

Wehrmachts styrka på östfronten hade dessutom reducerats till följd av överföringen av trupper till Tunisien på grund av de allierades landstigning i Nordafrika och till Frankrike av rädsla för en invasion över Engelska kanalen. Operationerna i Medelhavet fortsatte att åsamka Luftwaffe svåra förluster, och eftersom man var tvungen att skydda tyska storstäder och flygplansfabriker mot de allierades strategiska flygbombningar tvingades man dra tillbaka jaktflygdivisioner och luftvärnsbatterier till Tyska riket, vilket för första gången gav Sovjetunionen flygöverlägsenhet. På våren 1943 hade tyskarna drygt 2 700 000 man på östfronten, medan Röda armén mönstrade nästan 5 800 000 man. De sovjetiska styrkorna hade dessutom fyra och en halv gånger så många stridsvagnar, och tre gånger så många fältkanoner och tunga granatkastare. Tack vare den stadiga ström av amerikanska jeepar och lastbilar som levererades i enlighet med låne- och uthyrningslagen hade Röda armén även större rörlighet.¹⁶

En del av Röda arméns ökade styrka berodde på rekryteringen av unga kvinnor, som mest åttahundratusen. Många hade visserligen tjänstgjort redan i början av kriget och över tjugotusen enbart i slaget vid Stalingrad, men den största tillströmningen började 1943. Deras militära uppgifter sträckte sig nu långt utöver deras tidigare som läkare, sjukvårdarinnor, sjuksköterskor, växeltelefonister, signalister, piloter, flygspanare och luftvärnsartillerister. Den tapperhet och kompetens som kvinnorna uppvisade, särskilt under slaget vid Stalingrad, uppmuntrade de sovjetiska myndigheterna att rekrytera fler, och antalet kvinnor som tjänstgjorde i Röda armén under kriget var större än i någon annan reguljär armé. Det hade visserligen funnits många kvinnliga prickskyttar som blivit berömda för sin dödliga träffsäkerhet, men den största tillströmningen kom i och med att man 1943 inrättade en prickskytteskola för kvinnor. Kvinnor ansågs utstå kyla bättre än män och vara stadigare på handen.¹⁷

Dessa orädda unga kvinnor tvingades emellertid även stå ut med sina manliga kamraters och – i synnerhet – överordnades uppmärksamhet. ”Dessa flickor väckte till liv minnena av skolavslutningarnas danser, av den första kärleken”, skrev Ilja Ehrenburg. ”Nästan alla jag träffade vid fronten hade kommit direkt från skolan. De ryggade ofta nervöst tillbaka: det fanns alltför många män med hungriga ögon i närheten.”¹⁸ Många tvingades bli ”PPZj” (pochodnjopolevje zjenij – ’marscherande fälthustru’ ) åt någon högre officer, en lustighet som anspelade på ljudlikheten med PPSj (Pistolet-Pulemet Sjpagina), som var beteckningen på Röda arméns standardkpist.

Tvångsmetoderna var ofta brutala. En soldat berättade om hur en officer gav en ung kvinna i deras signalpluton order om att följa med en stridande patrull, helt enkelt därför att hon vägrade att ligga med honom. ”Många skickades bakom linjerna därför att de var gravida”, skrev han.¹⁹ ”De flesta soldaterna hade inga låga tankar om dem. Sådant var livet. Varenda dag stirrade vi döden i vitögat vid fronten, så man ville ha lite roligt.” Men det var ytterst få av männen som tog något ansvar, och de gjorde allt för att undvika sina gråtande offer innan dessa gav sig av. Ehrenburgs vän och kollega Vasilij Grossman blev förfärad över det flagranta utnyttjandet av tjänstegrad för att få sexuella tjänster. Han ansåg den ”marscherande fälthustrun” vara Röda arméns ”stora synd”. ”Runt omkring dem arbetar likväl tusentals flickor i militär uniform hårt och med stor värdighet”, tillade han.²⁰

I de oländiga bergen väster om Tunis ansträngde sig Anderson och första armén fortfarande för att hålla sig kvar. Soldaternas prestationer hindrades av den förvirrade befälsordningen, oförmågan att koncentrera de illa samordnade styrkorna och stormiga bråken mellan brittiska, franska och amerikanska officerare. De allierades soldater var ingen match för tyskarnas ytterst professionella motanfall, som kombinerade Stuka-flygplan, artilleri och stridsvagnar.

Båda sidorna klagade bittert över ösregnet, smutsen och lervällingen. ”Det är otroligt vad man får utstå”, skrev en tysk vicekorpral hem, uppenbarligen omedveten om hur mycket värre förhållandena var på östfronten.²¹ Generalöverste Hans-Jürgen von Arnim hade anlänt för att ta över styrkorna i Tunisien, vilka nu hade fått namnet femte pansararmén. Arnim förberedde försvarsverken mot nya allierade anfall, och tunisiska judar samlades ihop för att användas som tvångsarbetskraft. Tyskarna plundrade dessutom hänsynslöst den judiska befolkningen på guld och pengar.

Rommels återtåg från Marsa al-Burayqa-linjen i december och de allierades bristande framgångar i Tunisien uppmuntrade Montgomery att tränga vidare. Men han försummade vartenda tillfälle att omfatta resterna av pansararmén, särskilt när denna stannade till vid Buerat-linjen. Den 23 januari marscherade åttonde armén in i Tripoli med ”11th Hussars” i täten. Men Rommel hade återigen hunnit retirera och hade nu börjat befästa Mareth-linjen i nedre delen av Gabèsbukten, för att nå samband med Arnim och femte pansararmén.

Rommel hade accepterat att kriget i Nordafrika var förlorat och förespråkade nu en evakuering av soldaterna i Dunkerque-stil. Hans styrkor hade varken tillräckligt med bränsle eller vapen, och han tvivlade på möjligheten till att få Hitler att ta sitt förnuft tillfånga. Under en ursinnig ordväxling i ”Wolfsschanze” i slutet av november hade Hitler vägrat att ge sin tillåtelse till en reträtt från Marsa al-Burayqa-linjen, och han hade till och med anklagat Rommels soldater för att ha kastat ifrån sig sina vapen under återtåget från el-Alamein. Rommels reträtt och skickliga undvikande av åttonde armén hade i själva verket varit den dugligaste insatsen under hela hans ökenkrig.

Mussolinis försök att övertala Hitler att avsluta kriget i Sovjetunionen föll sannerligen inte i god jord. Kapitulationen vid Stalingrad och förlusten av Libyen utgjorde ett allvarligt slag för il duces stridsmoral. Han entledigade sin svärson Galeazzo Ciano från posten som utrikesminister och vårdade sin depression genom att gå till sängs och därigenom försöka undvika verkligheten.

Generalöverste von Arnim oroade sig för att den amerikanska II. armékåren under general Lloyd Fredenhall i söder kunde tänkas bege sig från bergen via vägen från Kasserine ned till Sfax vid havet. Därigenom skulle den tyska femte pansararmén skiljas från Rommels pansararmé. Arnim förklarade läget för Rommel och begärde att den nyutrustade 21. pansardivisionen skulle driva bort det dåligt utrustade franska detachementet i Faïdpasset.

Den 30 januari anföll den tyska 21. pansardivisionen, och den amerikanska II. armékåren under general Fredenhall reagerade alltför långsamt på fransmännens anhållan om bistånd. När en stridsgrupp ur den amerikanska 1. pansardivisionen följande dag äntligen genomförde ett motanfall mot det klippiga passet väntade tyskarna på den. Kolonnen av Sherman-stridsvagnar anfölls av Messerschmitt-jaktplan och väl kamouflerade pansarvärnspjäser. Över halva styrkan slogs ut, och de överlevande lyckades ta sig därifrån genom att backa förbi de brinnande fordonen. Några timmar senare misslyckades en ny amerikansk framryckning med svåra förluster. Fredenhall – en katastrofal chef – delade upp sina styrkor ännu mer, trots att Eisenhower hade givit order om motsatsen. Han skickade iväg en ny stridsgrupp på ett hopplöst företag med motstridiga order. Dess understödjande infanteriförband, som helt utgjordes av oerfarna soldater, bombades i sina lastbilar av Stuka-plan. Under de närmaste dagarna därefter blev elddopet för de oerfarna soldaterna i 34. infanteridivisionen allt värre i och med att Fredenhall, som sällan lämnade sin stabsplats långt bakom linjerna, gav order om allt fler anfall.

Rommel bestämde sig för att undanröja det amerikanska hotet helt och hållet genom en offensiv med tre armar. Den 14 februari anföll 10. pansardivisionen västerut från Faïdpasset, medan 21. pansardivisionen ryckte fram söderifrån för att genomföra en dubbel omfattning. Sjuttio amerikanska stridsvagnar nedkämpades under den första dagens strider runt Sidi Bouzid. En av dem slogs ut på tvåtusensjuhundra meters håll av en Tiger-stridsvagns 8,8 cm pjäs. Granaterna från Sherman-stridsvagnens 7,5 cm pjäs kunde inte tränga igenom Tiger-stridsvagnens främre pansar, inte ens på nära håll. Den 16 februari skrev en stridsvagnssoldat hem och ursäktade sig lögnaktigt för att inte ha skrivit genom att skylla på att de under de senaste dagarna hade stridit mot amerikanerna. ”Du har säkert redan hört det i gårdagens Wehrmacht-rapport: vi har skjutit sönder över nittio stridsvagnar.”²²

Följande dag ryckte detachementet ur Afrikakåren fram mot Gafsa i söder och utlöste därigenom en panikslagen reträtt. Utanför Sidi Bouzid hamnade en Sherman-bataljon ur amerikanska 1. pansardivisionen i ett bakhåll och raderades ut när den försökte genomföra ett tappert men lönlöst motanfall. Landskapet var översållat av brinnande och utbrända amerikanska stridsvagnar, medan de tunisiska araberna fortsatte att bruka sina åkrar. Amerikanska stridsvagnssoldater stapplade tillbaka, svarta i ansiktet, likt avsuttna kavallerister efter lätta brigadens anfall. Varken Fredenhall eller Anderson hade minsta aning om vad som pågick vid fronten.

Den 16 februari begav sig Rommel till Gafsa. Han hyllades av de överlevande invånarna, eftersom de retirerande amerikanerna hade förstört stora delar av staden när de sprängde sin ammunitionsdepå. Han ville att hans trupper skulle hinna ifatt amerikanerna, som ryckte tillbaka i riktning mot Tébessa, där han tänkte erövra deras största förrådsdepå. von Arnim ansåg emellertid den idén vara alltför riskabel, och det blev en trepartsdiskussion med Kesselring.

Samma natt ryckte de tyska pansardivisionerna fram mot Sbeïtla. Och den 17 februari höll vissa amerikanska förband ställningarna och stred väl, vilket 21. pansardivisionen också erkände, medan andra flydde i panik. Fredenhall skickade alla detachement han kunde uppbringa till Kasserinepasset, men den 20 februari började sammanbrottet. Generalmajor Ernest N. Harmon var ögonvittne till debaclet. ”Det var första – och enda – gången jag såg en amerikansk armé i vild flykt. Jeepar, lastbilar, hjulfordon av alla upptänkliga slag kom i en ström uppför vägen mot oss, ibland trängdes två, till och med tre, sida vid sida. Det var uppenbart att de panikslagna förarna bara hade en sak i huvudet – att komma bort från fronten, att undkomma till något ställe där det inte var någon skottlossning.”²³

Som tur var för de allierade var Rommel och von Arnim rejält oense. De försökte åstadkomma alltför mycket samtidigt och delade upp sina styrkor för att ta Tébessa i väster samtidigt som de gjorde en framstöt norrut till Thala och på en parallellväg till Sbiba. I och med att blandade brittiska och amerikanska styrkor – i sista ögonblicket med understöd av amerikanskt artilleri – spärrade vägen till både Thala och Sbiba hejdades 10. pansardivisionen och 21. pansardivisionen. Och till sist stoppades även detachementen ur Afrikakåren på vägen till Tébessa av amerikanskt pansarvärn och artilleri. Rommel var imponerad av det effektiva amerikanska artilleriet. Och efterhand som himlen klarnade började allierade flygplan anfalla hans tillbakaryckande stridsvagnar. Den 23 februari återvände han till Mareth-linjen, övertygad om att han hade tillfogat de allierade ett tillräckligt hårt slag för att avskräcka dem från vidare framryckningar.

De allierade soldaterna kunde inte tro att tyskarna hade ryckt tillbaka och tog därför god tid på sig innan de återvände till Kasserinepasset. Det var översållat med utbrända stridsvagnar, störtade flygplan och lik. När de amerikanska soldaterna såg tunisierna plundra de döda öppnade de eld med sina Thompsonkpistar. Ibland rörde det sig bara om skrämselskott, men ibland sköt de för att döda. Den amerikanska II. armékåren hade förlorat över sextusen man, mer än tvåhundra fältkanoner, hundraåttiotre stridsvagnar, hundrafyra halvbandvagnar och ytterligare femhundra transportfordon.²⁴ Det hade varit ett brutalt elddop, som hade förvärrats av de högre befälens förvirrade ordergivning. Soldater öppnade eld mot sina egna flygplan och förstörde eller skadade trettionio av dem, och de allierades flygdivisioner anföll fel mål. Den 22 februari bombade några Boeing B-17, ”flygande fästningar”, ett brittiskt flygfält i stället för Kasserinepasset.

Rommel fick visserligen befälet över armégrupp ”Afrika” över huvudet på generalöverste von Arnim, men han fick alltför sent höra talas om Kesselrings plan för en ny offensiv längre norrut med täcknamnet operation Ochsenkopf (’Oxhuvud’). Denna inleddes inte förrän den 26 februari, när den i själva verket borde ha samordnats med anfallen runt Kasserinepasset veckan innan. De tyska förlusterna var långt större än de brittiska, och de miste de flesta av sina stridsvagnar.

För att gynna axelmakternas inre enighet hade Hitler låtit det italienska överbefälet Comando Supremo återfå ett större mått av kontroll, och italienarna vägrade nu att ge Rommel tillstånd att retirera från Mareth-linjen. Rommel var dock väl medveten om att Montgomery höll på att förbereda en offensiv och bestämde sig därför för att genomföra ett störanfall. Ultra-meddelanden gav emellertid britterna alla de förvarningar de behövde. Montgomery förde skyndsamt fram artilleri, pansarvärnspjäser och stridsvagnar till det hotade frontavsnittet, där de kamouflerades. Den 6 mars ryckte tyskarna in i ett eldområde som ett helt kårartilleri hade skjutit in sig på. Rommel förlorade femtiotvå stridsvagnar och sexhundratrettio man. Kesselring och Rommel misstänkte orättvist italienarna för att ha förrått planen.

Rommel, som led av gulsot och var fullkomligt utmattad, kände på sig att det var dags att återvända till Tyskland för vård och vila. Den 9 mars lämnade han Nordafrika för sista gången. Följande kväll togs han emot av Hitler på führerhögkvarteret ”Werwolf” utanför Vinnytsia i Ukraina. Hitler vägrade att lyssna till hans argument att armégrupp ”Afrika” borde dras tillbaka över Medelhavet för att försvara Italien. Han förkastade till och med alla planer på att förkorta fronten i Tunisien. Hitler betraktade nu Rommel som en defaitist och gav honom därför order om att ge sig av för att genomgå en vilokur.

Patton, som var frustrerad på grund av bristen på strider i Marocko och britternas sätt att sköta kriget i Nordafrika, hade nyligen skrivit: ”Personligen önskar jag att jag kunde komma ut och ha ihjäl någon.”²⁵ Äntligen uppfylldes hans böner om att få se strid. Under andra veckan i mars skickade Eisenhower honom för att ta över efter Fredenhall, med generalmajor Omar N. Bradley som ställföreträdare. Eisenhower sparkade många andra officerare, och Harold Alexander ville bli kvitt Anderson, men Montgomery vägrade släppa den ende som Alexander ville ha som ny chef för första armén.

Patton förspillde ingen tid med att få ordning på II. armékåren, och han började med korrekt hälsning och klädsel. Han satte fullkomlig skräck i armékåren, och militärpolisen kom att gå under namnet ”Pattons Gestapo”.²⁶ Patton blev förfärad när han fick veta hur många soldater som evakuerades på grund av krigspsykos. Han blev också besviken över upptäckten att hans order inte skulle bli att tränga fram till havet och skära av Rommels pansararmé, som nu hade döpts om till italienska första armén, från generalöverste von Arnim i norr. I stället skulle hans uppgift helt enkelt bli att hota dess flank för att bistå Montgomery. Patton misstänkte att Montgomery var ute efter att ta åt sig hela äran, men Alexander, som hade blivit chockad över slakten vid Kasserinepasset, var ännu inte beredd att lita på amerikanska soldater.

Patton kunde trösta sig med att han hade blivit befordrad till generallöjtnant och fått sina tre stjärnor. Han omtolkade sina order och manade på sina divisioner, återtog Gafsa och ryckte fram till östra berglandet Dorsale, som behärskade slätten bort till havet. När den tyska 10. pansardivisionen försökte tvinga tillbaka den amerikanska 1. infanteridivisionen från höjderna vid el-Guettar blev den illa tilltygad och förlorade hälften av sina återstående stridsvagnar.

Montgomery bestämde sig för att låta XXX. armékåren genomföra ett frontalanfall mot Mareth-linjen för att binda fiendestyrkorna samtidigt som han lät Freybergs nyzeeländare med stridsvagnsunderstöd genomföra en vid omfattningsmanöver i sydväst. Men tyskarna var väl medvetna om Freybergs långa vänstra arm, och 50. divisionens anfall den 20 mars visade sig bli en katastrof. Montgomery blev skakad, eftersom han redan hade gjort anspråk på att lyckas. Han återhämtade sig emellertid snabbt och skickade Horrocks med X. armékåren för att förstärka nyzeeländarna i ett anfall mot kusten över trettio kilometer bakom Mareth-linjen. Samtidigt lät han den indiska 4. divisionen göra en närmare framryckning på flanken. Den 26 mars vällde nyzeeländarna och Horrocks pansarbrigader fram och krossade tillsammans det svaga tyska försvaret vid Tebagapasset. General Giovanni Messe, som var chef för första italienska armén, drog snabbt tillbaka alla sina styrkor uppför kusten i riktning mot Tunis. De allierade uppnådde visserligen något slags framgång, men likväl hade axelmakternas styrkor åter undkommit.

Desert Air Force ansatte de retirerande tyska styrkorna. Bland de sårade återfanns översten och greven Claus Schenk von Stauffenberg, som miste ena handen och ena ögat när ett jaktplan genomförde ett låganfall. Den 7 april förenades förband ur den amerikanska första armén och den brittiska åttonde armén. De båda arméernas organisation kunde knappast ha skilt sig mer åt. De brittiska ökenveteranerna i sina illa medfarna, sandfärgade stridsvagnar och lastbilar uppvisade en anmärkningsvärd nonchalans, för att inte säga respektlöshet, inför uniformsbestämmelserna. Deras krig hade visserligen varit hårt emellanåt, men i den nästan tomma öknen hade respekten för krigsfångarnas liv på det hela taget varit tämligen stor och det hade varit ytterst få förluster bland civilbefolkningen. De stammar som hade uppbådats av Sanusiya-orden lyckades undvika de värsta ökenstriderna, men många av stammedlemmarna och deras dromedarer fick benen bortsprängda på minfälten.

Den amerikanska första armén hade utkämpat ett betydligt smutsigare krig, främst uppe bland Atlasbergen långt i öster. Det blev en traumatisk chock för de alltför självsäkra, oerfarna soldaterna, särskilt i de amerikanska förbanden, när de mötte de erfarna tyska pansar- och pansargrenadjärförbanden i strid. Många drabbades visserligen av krigspsykos, men det stora flertalet brutaliserades snabbt som en överlevnadsmekanism. Några blev rent av fullkomligt omänskliga och utförde sadistiska mord på fångar och började till och med slumpartat skjuta ned tunisiska araber för skojs skull. De sköt på måfå mot dromedarryttare och behandlade dem som måltavlor på en skjutbana på ett nöjesfält. De brittiska soldaterna hade generellt sett bättre disciplin, men även de genomsyrades av samtidens rasistiska föreställningar. Endast ett fåtal bekantade sig med lokalbefolkningen. De franska soldaterna var ingalunda bättre. Ironiskt nog ville den före detta Vichyarméns officerare och manskap hämnas på sina arabiska undersåtar, vilka i många fall hade samarbetat med tyskarna, till stor del på grund av deras judefientliga politik. Efterhand som fälttåget sakta närmade sig ett segerrikt slut började dock relationerna mellan de tre allierade makterna att försämras, och britternas arrogans framkallade en otyglad anglofobi bland många amerikanska officerare.

Eisenhower återfick nu sitt självförtroende, som hade fått en rejäl törn under vintermånaderna. Hans armé lärde sig av sina misstag. Planerna för operation Husky – invasionen av Sicilien – var långt framskridna, axelmakterna var på väg att kastas ut från Nordafrika för gott och underhållstjänsten fungerade äntligen. Förenta staternas enorma krigsindustri gjorde britterna mållösa. De blev även bestörta över slöseriet, även om de inte hade någon större anledning att klaga, eftersom de själva hörde till förmånstagarna. De uppblåsta proportioner som de allierade styrkornas stab antog med sin personalstyrka på drygt tretusen officerare och manskap gjorde emellertid även Eisenhower generad.

I början av maj hade axelmakternas återstående styrkor trängts samman i norra spetsen av Tunisien: Bizerta, Tunis och Kap Bon. De uppgick visserligen till över tvåhundrafemtiotusen man, men knappt hälften var tyskar och de flesta italienarna var inte stridande soldater. Tyskarna, som hade ont om ammunition och framförallt bränsle, insåg att slutet närmade sig och skämtade bittert om ett stundande ”Tunisgrad”. Stridsmoralen blev inte bättre av att Hitler vägrade att låta evakuera sina män för att försvara Sydeuropa. Tyskarna tyckte att det var otroligt att han under april och maj fortsatte att skicka förstärkningar, vilka även de snart skulle komma att bli krigsfångar.

Transportplanen av typ Junkers Ju 52 och det stora Messerschmitt Me 323 Gigant var lätta byten för de allierade jaktplanen, som låg i försåt och väntade i Medelhavets luftrum. Under fälttågets två sista månader nedkämpades över hälften av Luftwaffes återstående transportflotta. Söndagen den 18 april överraskade fyra amerikanska jaktflygdivisioner och en Spitfire-division sextiofem transportplan eskorterade av tjugo jaktplan. De allierade jaktplanen sköt ned sjuttiofyra flygplan i denna strid som kom att gå under namnet ”Palmsöndagens kalkonjakt”. Under tiden som Röda armén malde ned den överväldigande huvuddelen av den tyska armén började de västallierade knäcka ryggen på Luftwaffe. Generallöjtnant Coningham, som var chef för Desert Air Force, var ursinnig över hur litet erkännande Montgomery gav RAF för dess insatser i Nordafrika. De allierade flygstridskrafternas och Royal Navys kombinerade ansträngningar för att strypa axelmakternas underhållslinjer över Medelhavet hade minst lika mycket som markstridskrafterna bidragit till slutsegern.

Den sista etappen i krossandet av brohuvudet gick emellertid inte lätt. Montgomery fortsatte envist att anfalla det bergiga frontavsnittet runt Enfidha vid kusten söder om Tunis men med föga verkan och svåra förluster. Den brittiska åttonde armén låg efter amerikanerna när det gällde att dra lärdom av bergskrigsföringens svåra erfarenheter. Längre västerut genomförde den amerikanska första armén flera anfall, men det hårda motståndet resulterade i häftiga strider. Fotgardesregementet ”Irish Guards” ryckte fram genom ett sädesfält i en sänka för att anfalla en tysk ställning och möttes av eld från kulsprutor, artilleripjäser och de nya salvpjäserna av typ Nebelwerfer, vilka hade sex eldrör. När en man träffades körde en kamrat ned hans vapen i marken med kolven uppåt. ”Gevärskolvar som märkte ut de döda, döende och sårade dök upp överallt”, skrev en furir. ”Jag stannade till vid en stackars gardist som ropade efter vatten. Han hade förfärliga sår. Jag såg de krossade benen i armen, och han hade ett gapande sår i sidan.”

De överlevande efter anfallet stormade olivlunden på en höjd som reste sig längre fram och tvingade tyskarna att fly. Men i ett av värnen hörde furiren och en annan gardist tyska röster från en bunker. De båda gardisterna kastade in handgranater och drog sig undan. Efteråt kikade furiren in i mörkret i bunkern. ”Det måste ha legat tjugo tyskar utspridda där inne. De hade redan bandage allihop, och de som inte var döda skrek i högan sky. Det var på det här stället som den retirerande fienden hade lämnat sina sårade. Jag vände mig bort utan minsta medkänsla för dem. De hade gjort mycket värre mot mina stupade och sårade kamrater som låg där ute på de brinnande sädesåkrarna.”²⁷

Det enda förband som lyckades med någon betydande framryckning i början av maj var II. armékåren under Bradley, som befann sig rakt väster om Tunis. Montgomery hade till sist insett sitt misstag vid Enfidha, och han lyckades övertyga Harold Alexander om att det krävdes ett koncentrerat anfall för att få slut på utnötningskriget längs försvarslinjen. Den 6 maj inleddes operation Strike med att 7. pansardivisionen, den indiska 4. divisionen och 201. gardesbrigaden anföll från sydväst. Efter en artilleriförberedelse med större eldsamling än den vid el-Alamein ryckte de brittiska förbanden under Horrocks fram i riktning mot Tunis och klöv kitteln i två delar. Samtidigt intog amerikanerna Bizerta på nordkusten. Följande eftermiddag marscherade de brittiska trupperna in i Tunis, även denna gång med ”11th Hussars” i täten i sina stridsärrade pansarbilar. Den 12 maj var i stort sett allt över. Nästan tvåhundrafemtiotusen soldater kapitulerade, däribland tolv generaler.

Hitler intalade sig att han hade gjort rätt i att fortsätta striderna i Nordafrika ända till slutet och därigenom fördröja de allierades invasion av Sydeuropa och hålla Mussolini kvar vid makten. Å andra sidan hade han återigen förlorat styrkor som han skulle ha haft trängande behov av i de strider som väntade.