30

Stillahavsområdet, Kina och Burma

MARS TILL DECEMBER 1943

Efter de utmattande striderna för att säkra Guadalcanal och Papuaterritoriet insåg amerikanerna att det skulle bli alltför svårt och tidskrävande att oskadliggöra den japanska basen vid Rabaul på New Britain. Det hela blev inte lättare av den rivalitet om ledningen som fanns mellan MacArthur och US Navy. Men när amiral William ”Bull” Halsey, som nu hade blivit överbefälhavare i södra Stillahavsområdet, besökte MacArthur på dennes högkvarter i Brisbane kom de förvånansvärt bra överens. I april 1943 enades de om att Halseys styrkor från Guadalcanal skulle genomföra en växelvis framryckning längs Salomonöarna i nordväst. Samtidigt skulle MacArthurs styrkor driva bort japanerna från Nya Guinea och ockupera halvön Huon mittemot New Britain. Därigenom skulle amerikanerna kunna genomföra en dubbel omfattning av Rabaul. Man skulle även ockupera två öar söder om New Britain – Kiriwina och Woodlark – och använda dem som flygbaser.

Japanerna förstärkte Rabaul, Nya Guinea och västra Salomonöarna med hundratusen soldater, som togs från Korea, Kina och andra områden. Deras prioritering var att stärka Lae på Huonhalvön med 51. divisionen. Den 1 mars ångade den japanska konvojen om åtta trupptransportfartyg in i Bismarckhavet väster om New Britain. Den eskorterades av åtta jagare. Den japanska konvojen upptäcktes av ”flygande fästningar” ur femte flygarmén, som understödde MacArthurs styrkor. Femte flygarmén hade avsevärt förbättrats tack vare sin nye chef general George C. Kenney. Bland Kenneys reformer kan nämnas att de medeltunga bombplanen av typ North American B-25 Mitchell övergav den höghöjdsbombning som hade visat sig vara så meningslös mot fartyg. De skulle i stället anfalla på låg höjd, beskjuta de japanska luftvärnsskyttarna ombord med sina nymonterade framåtriktade kulsprutor och sedan låta bomberna studsa strax invid fartygssidan.

Slaget om Bismarckhavet började med låganfall av australiensiska Beaufighterjaktplan, vilka följdes av höganfall som ledde till att ett transportfartyg sänktes och flera andra skadades. De japanska Zero-jaktplan som gav flygskydd slogs tillbaka av de nyanlända jaktplanen av typ Lockheed P-38 Lightning, som visade sig vara mer än en rejäl match för dem. Under de följande två dagarna kämpade sig konvojen fram över Vitiazsundet till Nya Guinea. På tredje dagen prövade Kenneys besättningar för första gången den nya så kallade studsbombningstekniken. Efter ett nytt låganfall av Beaufighter-jaktplan, som hade till uppgift att slå ut luftvärnspjäserna, flög B-25:orna och attackplanen av typ Douglas A-20 Havoc in och fällde sina bomber så att de studsade på vattnet. Bombernas tändrör hade tidsfördröjning, så att de skulle detonera inuti fartygen, vilket fick förödande verkan. De återstående sju transportfartygen sjönk tillsammans med fyra jagare. Eftersom japanerna aldrig skulle kapitulera öppnade motortorpedbåtar och jaktplan eld med sina kulsprutor mot livbåtar och män i vattnet. Omkring tretusen dog. I och med studsbombningen hade Förenta staterna funnit sin lösning på kriget till sjöss, och Japan kunde varken få fram förstärkningar eller förnödenheter till sina garnisoner utom med ubåtar eller genom snabba nattliga besök av jagare. På många platser började de japanska soldaterna svälta.

Amiral Yamamoto Isoroku mångdubblade insatserna för att stärka sina styrkor i regionen. Ytterligare tvåhundra flygplan skickades till Rabaul och ön Bougainville i västra Salomonöarna, varigenom flygstyrkorna där fördubblades. Han flög själv till Rabaul för att övervaka operationerna. Den 17 april genomförde störtbombare eskorterade av Zero-jaktplan det största japanska samordnade flyganfallet sedan Pearl Harbor, Guadalcanal och Tulagi. Och under de följande dagarna bombade japanska flygplan Port Moresby och Milnebukten på Papuaterritoriets östligaste spets.

Den 14 april snappade amerikanerna upp ett radiomeddelande som tydde på att Yamamoto Isoroku den 18 april skulle flyga från Rabaul till Bougainville. Amiral Nimitz anhöll hos Washington om tillstånd att anordna ett försåt, vilket han också fick. Amerikanerna visste när Yamamoto Isorokus flygplan skulle dyka upp över Bougainville. Arton tvåmotoriga Lightning-plan från Hendersonflygfältet på Guadalcanal väntade på honom. Under tiden som de flesta Lightning-planen tog hand om eskorten av nio japanska Zero-jaktplan anföll de återstående de båda bombplanen, av vilka ett hade Yamamoto Isoroku ombord. Löjtnant Thomas Lanphier sköt vingen av amiralens flygplan, som störtade över ön. Det andra bombplanet hamnade i havet. Det förbrända liket efter kejserliga japanska flottans överbefälhavare återfanns senare i djungeln av en japansk patrull som hade skickats ut för att söka efter honom. Den 5 juni blev Yamamoto Isorokus stoft föremål för en statsbegravning i Tokyo.

Operation Cartwheel – framryckningen mot Rabaul – inleddes den 30 juni. Ett regemente ur 41. divisionen under MacArthur landsteg utanför Lae i Papuaterritoriet på Nya Guinea. Vissa av landstigningsfarkosterna gick på grund i det hårda vågsvallet, och ljudet från deras motorer när de gasade och bromsade och försökte frigöra sig i mörkret fick dem att låta som stridsvagnar. De japanska soldaterna flydde in i djungeln, och amerikanerna upprättade snabbt ett brohuvud på stranden. Samma dag landsteg amerikanska styrkor på de båda öarna Kiriwina och Woodlark, över femhundra kilometer söder om Rabaul. De mötte inget motstånd, och i och med att man hade anlagt flygfält befann sig nu flygdivisionerna med Lockheed P-38 Lightning gott och väl inom räckvidd för den stora japanska basen.

Den 30 juni landsatte amiral Halseys fartyg dessutom tiotusen soldater på New Georgia i Salomonöarna nordväst om Guadalcanal. Amerikanerna hade redan omätligt förbättrat sina landstigningsmetoder och hade nu många fler bandlandstigningsfordon och amfibielastbilar av typ DUKW. De var garanterade starkt flygunderstöd från Guadalcanal, men den täta djungeln på New Georgia var mer ogenomtränglig än vad planerarna hade kunnat föreställa sig. För soldaterna som just hade anlänt med 43. divisionen var djungeln utmattande och förvirrande, och de blev snabbt uppskrämda av nattljuden. För ett regemente tog det tre dagar att tillryggalägga bara drygt halvannan kilometer. Eftersom de ännu inte hade lärt sig djungelkrigföringens knep blev de lätt trakasserade och skrämda av små överfallspatruller från den japanska basen vid Munda på öns västra spets. Redan innan styrkan ens hade hunnit utkämpa ett slag hade nästan en fjärdedel av den kollapsat till följd av krigspsykos. Halsey tvingades entlediga förbandscheferna och föra in utvilade soldater, varigenom markstyrkan ökade till fyrtiotusen man.

Den långsamma framryckningen hade givit japanerna möjlighet att föra in förstärkningar på nätterna och därigenom öka sin styrka till tiotusen man. Konteramiral Walden Ainsworths första försök att anfalla de nattliga konvojerna var till en början framgångsrikt, och han sänkte det japanska flaggskeppet, den lätta kryssaren Jintsu. Men när hans styrka förföljde de fientliga fartygen sänkte de japanska örlogsfartygen en jagare och skadade tre kryssare. Japanerna använde sig av 61 cm torpeder av typ 93 (kyūsan-shiki gyorai), som var betydligt effektivare och hade större räckvidd än något som fanns i den amerikanska arsenalen. Amerikanerna döpte dem därför till long lances (’långa lansar’).

Under dessa nattstrider sänkte en japansk jagare motortorpedbåten PT 109, vars chef var löjtnant John F. Kennedy. Kennedy lyckades få de överlevande i land på en närliggande ö. Tack vare en australiensare ur kustbevaknings- och underrättelseorganisationen Coastwatchers kunde de räddas sex dagar senare.

Den 6 augusti snappade sex amerikanska jagare i ett annat nattligt bakhåll upp fyra japanska jagare på sina radarskärmar. De amerikanska örlogsfartygen väntade tills de japanska fartygen befann sig inom skotthåll och avfyrade sedan tjugofyra torpeder. Endast en av de japanska jagarna klarade sig undan. De andra tre sjönk med niohundra soldater ombord.

De japanska förstärkningar som faktiskt nådde fram till New Georgia användes i ett tredelat motanfall, av vilka ett ledde till omringandet av 43. divisionens stabsplats. Endast en fantastiskt träffsäker spärreld från det amerikanska artilleriet, vars artillerigranater slog ned överallt längs hela försvarslinjen, lyckades tvinga tillbaka japanerna.

Offensiven mot Munda visade sig vara betydligt svårare än amerikanerna hade förväntat sig. Japanerna hade anlagt ett nät av väl kamouflerade bunkrar i djungeln. Genom att använda en kombination av fältkanoner, granatkastare, eldkastare och lätta stridsvagnar lyckades amerikanerna till slut förstöra bunkrarna, och den 5 augusti intog de flygfältet vid Munda. Slaget om New Georgia var en tillnyktrande erfarenhet, och det krävdes en numerär överlägsenhet av fyra mot en – för att inte tala om massivt flott- och flygunderstöd – för att erövra ön.

Halseys stab, som var omskakad av hur mycket tid och insatser som hade krävts för att ta ön, omprövade sin strategi. I stället för att steg för steg ta varenda ö längs Salomonöarna bestämde de sig för att genomföra en växelvis framryckning och gå förbi tungt försvarade öar. Sedan kunde de anlägga flygfält längre fram och med hjälp av flyg- och sjöstridskrafter skära av de förbigångna garnisonerna. Nästa mål skulle följaktligen inte bli Kolombangara utan den lätt försvarade ön Vella Lavella. Därigenom tvingades japanerna evakuera Kolombangara, som de just hade förstärkt.

Den viktigaste prioriteringen på nästan alla nyockuperade öar var att bygga ett flygfält. Marinens byggnadsbataljoner (Construction Battalions), vilkas män efter förbandstypens initialer fyndigt döptes till CBs eller seabees, sprängde djungeln, jämnade marken med bandschaktare, lade ut perforerade stålplattor (så kallade Marston-plattor) och täckte alltsammans med krossad korall. Byggnadsbataljonerna landsteg strax efter den första vågen av marinkårssoldater och kunde ha ett nytt flygfält klart inom loppet av tio dagar. ”De luktade som getter och arbetade som hästar”, sade en officer om dessa otroligt hårdföra och sinnrika gäng.¹ De gav ett betydande bidrag till kriget i Stilla havet.

Under tiden strålade MacArthurs amerikanska och australiensiska soldater samman vid den japanska basen Lae i Papuaterritoriet på Nya Guinea innan de sedan tog Huonhalvön. Amerikanska 503. fallskärmsinfanteriregementet luftlandsattes på flygfältet Dadzab strax väster om Lae, och följande dag började transportplan av typ Douglas C-47 landsätta den australiensiska 7. divisionen. I och med att den australiensiska 9. divisionen nalkades österifrån var staden dömd, och i mitten av september föll den för allierade styrkor. Huonhalvön visade sig emellertid vara en betydligt svårare uppgift. Japanerna var fast beslutna att hålla sig kvar så länge som möjligt för att skydda Rabaul på andra sidan Vitiazsundet. De allierade lyckades därför inte driva bort dem från kusten förrän i oktober, och det dröjde ytterligare två månader innan de lyckades rensa bergen inåt landet.

I november landsteg Halseys styrkor på Bougainville, som var den sista stora ön före Rabaul. Mangroveträsken, djungeln och bergskedjan utgjorde ett ännu mer respektingivande hinder än terrängen på New Georgia. Dessutom understöddes den japanska garnisonen om fyrtiotusen man av fyra flygfält. Halsey började med att genomföra några diversionsanfall mot närliggande öar, lät sedan två divisioner landstiga på västkusten vid en lätt försvarad plats och följde upp det hela med ett stort upplagt flyganfall mot själva Rabaul, i vilket över hundra japanska flygplan förstördes. Det nya snabba jaktplanet av typ Vought F4U Corsair visade sitt värde. Japanerna förlorade de flesta av sina erfarna piloter, och deras Zero-jaktplan, som hade varit så segerrika 1941, var nu omoderna. Efter två dagars räder gav den nye överbefälhavaren för Kombinerade flottan amiral Koga Mineichi order om att samtliga fartyg skulle dra sig tillbaka från Rabaul till Truk, som låg åttahundra distansminuter norrut och var japanernas huvudbas i Stillahavsområdet.

På Bougainville antog den japanska sjuttonde arméns chef general Hyakutake Harukichi att landstigningsföretaget på västkusten där var ett nytt diversionsanfall och genomförde därför inget motanfall. Därigenom fick amerikanerna möjlighet att upprätta en stor och välbefäst försvarslinje innan Hyakutake Harukichi insåg att han hade begått ett allvarligt misstag.

Den 15 december landsteg MacArthurs förtrupper på New Britains sydkust. Elva dagar senare landsteg 1. marinkårsdivisionen på Kap Gloucester, utvilad efter sin långa ledighet i Melbourne. Kap Gloucester, som utgjorde öns sydvästra spets, var livsviktig för MacArthur, eftersom han genom att ockupera denna del av ön skulle kunna ge invasionsrutten till Filippinerna flankskydd.

Annandag jul landsteg marinkårssoldaterna på en strand av svart vulkansand, efter att av sin chef ha fått höra: ”Tryck inte av förrän ni har kött i siktet. Och när ni gör det – spill blod – spill gult blod.”² Regnsäsongen var inne, med lervälling, ständig fukt, förmultning, iglar, sårinfektioner som fick köttet att ruttna och skärmytslingar i regnet, som föll så tätt att sikten försämrades drastiskt. När de allierade efter svåra strider väl hade tagit höjd 660, som behärskade flygfältet och därför var ett viktigt terrängföremål, fick de kontroll över Kap Gloucester. Rabaul kunde nu bombas från flera håll. I och med att den japanska flottan hade givit sig av hade orten dock förlorat sin betydelse. Men det återstod fortfarande för MacArthurs styrkor att avsluta rensningen av Nederländska Nya Guineas nordkust.

Under tiden som MacArthur kom allt närmare ett förverkligande av sin dröm om ära på Filippinerna påbörjade Nimitz sin framryckning norrut mot Japan, från ö till ö, tvärs över centrala Stilla havet. I Nimitz styrka ingick femte flottan under viceamiral Spruance, vilken hade stärkts kraftigt med både snabba, tunga hangarfartyg i Essex-klassen, som hade plats för hundra flygplan vardera, och lätta hangarfartyg i Independence-klassen, som kunde bära femtio flygplan. Den kraftiga hangarfartygsstyrkan innebar att landstigningsföretaget på Gilbertöarna – den första ökedjan som skulle invaderas – skulle kunna genomföras utan att man behövde förlita sig på markbaserat flygskydd. De låglänta atollerna utan mycket annan växtlighet än palmer framstod som idylliska anfallsmål i jämförelse med de olidliga djunglerna, träsken och bergen på de stora öarna i södra Stilla havet. Men planerarna hade underskattat de svårigheter som de omgivande korallreven medförde.

Den 20 november anföll 2. marinkårsdivisionen Tarawaatollen. Tre slagskepp, fyra tunga kryssare och tjugo jagare besköt de japanska ställningarna och flygfältet. Man genomförde även kraftiga flyganfall med Dauntless-störtbombare, och marinkårssoldaterna blev mycket uppmuntrade av att följa explosionerna. Det såg ut som om hela ön höll på att sprängas. Men de låga japanska bunkrarna, som bestod av både cement och palmstammar, visade sig vara betydligt tåligare än vad de amerikanska cheferna hade räknat med.

Det tog betydligt längre tid än planerat för bandlandstigningsfordonen och landstigningsfarkosterna att nå stranden. Bombardemanget upphörde, och på grund av sambandsproblem ombord på flaggskeppet USS Maryland följde ett långt uppehåll som gav japanerna tid att komma över chocken och förstärka det hotade frontavsnittet. Men det största misstaget begicks av den envise stridsgruppschefen konteramiral Turner, som vägrat lyssna till de varningar han hade fått av en pensionerad brittisk officer som hade fört anteckningar om öns tidvattensförhållanden. Han hade sagt till Turner att de amerikanska landstigningsfarkosterna vid den här tiden på året inte skulle ha det frigående på drygt en meter som de behövde, och chefen för marinkårsstyrkan stödde honom.

Bandlandstigningsfordonen med den första anfallsvågen klarade sig över revet, men möttes sedan av en fruktansvärd eldsamling. De hejdades av en låg skyddsvall mot havet och blev lätta måltavlor för japanska infanterister som kastade handgranater. En basebollspelande marinkårssoldat lyckades fånga fem handgranater i rad och kasta dem tillbaka, men den sjätte sprängde bort handen på honom. Sedan fastnade de efterföljande landstigningsfarkosterna på revet och blev till lätta måltavlor. De återstående bandlandstigningsfordonen gick i kaotisk pendeltrafik mellan stranden och revet. Inte ens de marinkårssoldater som lyckades ta sig upp på stranden kunde fortsätta framryckningen utan hölls nere av häftig fiendeeld. Radiosändarna var dränkta i havsvatten och fungerade inte, så det fanns inget samband mellan stranden och fartygen utanför kusten.

Vid mörkrets inbrott hade omkring femtusen man landstigit, men till det förfärliga priset av femtonhundra man och utbrända bandlandstigningsfordon. Liken låg utspridda över stranden eller guppade bland vrakgodset i vågsvallet. Under natten ålade japanska infanterister fram till de förstörda bandlandstigningsfordonen på stranden eller simmade ut till dem i bukten och förvandlade dem till eldställningar i ryggen på marinkårssoldaterna. Några kulspruteskyttar hade till och med bemannat ett sönderbombat japanskt lastfartyg och stred därifrån.

När förstärkningar försökte landstiga i gryningen följande dag upprepades i stort sett samma mönster. Men som tur var för marinkårssoldaterna fick en annan bataljon, som hade rensat öns nordvästra kust, snart understöd av stridsvagnar. Till slut vändes dock krigslyckan till marinkårssoldaternas fördel efterhand som de började rensa den ena bunkern efter den andra med en kombination av jägarladdningar, bensin och eldkastare, som reducerade försvararna till knappt mer än förbrända skelett. Somliga brändes levande i sina bunkrar när en pansrad bandschaktare täppte till skottgluggarna med sand.

Slaget upphörde mot slutet av tredje dagen med att japanerna genomförde ett stort ”banzai”- eller självmordsanfall (gyokusai) för att undvika vanäran att bli tillfångatagna. Marinkårssoldaterna mejade ned angriparna med grym munterhet.³

Under de tre dagarna dog nästan femtusen japanska soldater och koreanska byggarbetare. Men priset för att ha tagit en enda liten atoll – över tusen stupade och tvåtusen stridsskadade – skakade de amerikanska cheferna och allmänheten hemma i Förenta staterna, där fotografierna av döda marinkårssoldater gav upphov till förfäran. Förlusterna ledde emellertid till många förbättringar inför kommande operationer. Innan man genomförde nya landstigningsföretag införde man patruller för förstörelsearbeten under vattnet, försåg de pansrade bandlandstigningsfordonen med kraftigare plåt och gjorde en fullständig omprövning av samband och underrättelser. Man utredde också de begränsningar som fanns för flygbombning och kustbeskjutning med spränggranater. För bunkrar som de på Tarawa behövde man pansarbrytande granater.

På våren 1943 hade Roosevelt och Marshall konsoliderat sin strategi för Kina. De förkastade fortfarande Stilwells argument för att de allierade borde utveckla sin markstyrka i Kina och besegra japanerna där utan föredrog i stället en flygoffensiv. Deras viktigaste prioritering var att bygga upp fjortonde flygarmén under Chennault i Kina. Dess uppgift skulle utvidgas till att omfatta anfall mot japanskt tonnage i Sydkinesiska havet och räder mot japanska underhållsbaser för att bistå US Navy i Stilla havet. Men det fanns en hake i deras plan. Chennaults framgångar kunde inte undvika att provocera fram en japansk reaktion, och utan tillräckligt starka kinesiska styrkor för att försvara hans flygfält skulle fjortonde flygarméns offensiv kollapsa. Av den anledningen skulle Chiang Kai-sheks Yunnanarméer förstärkas, men de fick inte många vapen. Av de första fyratusensjuhundra ton förnödenheter som de mottog var huvuddelen öronmärkt för Chennault, och Roosevelts löfte om att transportflygplan sedan skulle flyga över Himalayabergens ”puckel” och leverera tiotusen ton i månaden var minst sagt överoptimistiska.

I maj inledde japanerna sin fjärde offensiv mot Changsha i provinsen Hunan med ett landstigningsföretag på Dongtingsjöns stränder. Ytterligare ett anfall från södra Hubei tydde på att det rörde sig om en omfattningsoperation för att erövra ett viktigt risodlingsområde. Fjortonde flygarméns Liberator-plan bombade japanska underhållsbaser och tåg med förstärkningar. Liberatorplanen och deras eskort av jaktplan sköt ned tjugo japanska flygplan, vilket stärkte stridsmoralen hos nationalistsoldaterna nere på marken.

Nationalisternas förluster hade visserligen varit större än japanernas, men Chiang Kai-sheks styrkor hejdade anfallet från Hubei och tvingade tillbaka japanerna. En kinesisk nationalistdivision som befann sig långt bakom de japanska linjerna i provinsen Shandong, söder om Beijing, anfölls av både japanska styrkor och kinesiska kommunistförband.

Nationalistregeringen i Chonqing hade brutit förbindelserna med Vichyfrankrike, medan Wang Jingweis marionettregering hade förklarat krig mot Förenta staterna och Storbritannien. Vichyregimen tvingades också gå med på Frankrikes eftergifter i Kina till Wang Jingwei. I Shanghai hade den stora befolkningen av vita ryssar, som hade samarbetat nära med japanerna, blivit alltmer modfälld efter den sovjetiska segern vid Stalingrad. Den hatade regimen i Sovjetunionen såg starkare ut än någonsin, och kriget gick nu i en helt annan riktning än man hade föreställt sig, både i Stilla havet och på östfronten.

Tanken på ett kommunistiskt Shanghai höll på att bli en distinkt möjlighet. Japanerna hade låtit Mao Zedongs styrkor i nordöst vara förhållandevis ostörda, och om Röda armén anlände efter Tysklands nederlag, då skulle de kinesiska kommunisterna ta makten.⁴

Den diplomatiska skuggdansen fortsatte. Tokyo tillkännagav att Burma som medlem av ”den storöstasiatiska sfären för gemensamt välstånd” skulle få bli självständigt. Följaktligen förklarade marionettregeringen där krig mot Storbritannien och Förenta staterna. Och i ett ytterligare försök att stärka sina anspråk på att föra krig mot kolonialismen satte den japanska regeringen upp Indiska nationella armén, som utgjordes av indier som hade rekryterats i japanska krigsfångeläger och som leddes av Subhas Chandra Bose.

Under våren hade Stilwells tvister med Chennault blivit ännu fränare. Deras gräl hade till de allierade officerarnas förfäran börjat inverka menligt på krigsinsatsen. Brooke beskrev Stilwell som ”en hopplös gammal surkart utan visioner” och Chennault som ”en mycket tapper flygare med begränsade förståndsgåvor”.⁵ Stilwell hade dessutom gjort sig till Chiang Kai-sheks fiende genom att skicka bistånd till de kinesiska kommunisterna. Chiang Kai-shek blev ursinnig, eftersom Mao Zedongs kommunister vägrade att ingå i nationalisternas stridsindelning. Stilwell hävdade att de stred hårdare mot japanerna, vilket gjorde Chiang Kai-shek ännu argare. De brittiska underrättelsetjänsterna var emellertid säkra på att kommunisterna hade slutit en inofficiell överenskommelse med japanerna om att begränsa sina operationer mot varandra. Mao hushållade med sina lätt beväpnade styrkor för att vara redo för det inbördeskrig som helt säkert skulle följa efter japanernas slutliga nederlag. Och det gjorde naturligtvis också Chiang Kai-shek.

I ett försök att lösa tvisten mellan Stilwell och Chennault lät Roosevelt i maj 1943 kalla de båda männen till ett möte strax före Tridentkonferensen i Washington. Roosevelt bekräftade att Chennaults flygoffensiv från Kina hade prioritet, men han lät också Stilwell fortsätta med sitt fälttåg för att återta norra Burma. Presidenten hade en tendens att undvika dispyter mellan chefer genom att låta båda alternativen genomföras samtidigt, så som var fallet med MacArthur och US Navy efter ”tvåaxelstrategin” i Stilla havet.

I juli föreslog man operation Buccaneer, som var ett stort upplagt landstigningsföretag på burmesiska kusten för att driva bort japanerna från Bengaliska viken. Chiang Kai-shek stödde planen, men han misstänkte med all rätt att de allierade inte var redo att sätta in några större markstyrkor på sydöstasiatiska fastlandet. Föga förvånande ogillade han tanken på att han skulle ställa upp soldater för att återta Burma, när amerikanerna och britterna lade så föga vikt vid sina styrkor i Kina. I vilket fall som helst satte bristen på tonnage till slut stopp för operation Buccaneer.

Förbindelserna med Chiang Kai-shek blev inte bättre av att man under Quebeckonferensen i mitten av augusti gick med på att sätta upp South East Asia Command (SEAC), med viceamiral lord Louis Mountbatten som överbefälhavare. Brooke, som inte hade några höga tankar om Mountbattens kompetens, anmärkte att denne behövde en riktigt skicklig stabschef om han skulle klara jobbet. Det fick han i form av generallöjtnant sir Henry Pownall. Men Mountbatten skulle dessutom som ställföreträdare ha ”Vinegar Joe” Stilwell, som avskydde honom. Den glamoröse och älskvärde Mountbatten hade stor PR-talang och gjorde gott bruk av sina kontakter med kungahuset, men han var och förblev en svindlande överbefordrad fartygschef på en jagare.

Chiang Kai-shek blev förfärad när han fick veta att hans soldater följaktligen skulle tjänstgöra i Burma under brittiskt befäl. Han ville be om att den allt besvärligare Stilwell skulle kallas tillbaka, men i oktober ändrade han sig sedan, när han insåg att amerikanerna utan denne kanske inte skulle vara intresserade av att understödja hans styrkor i Kina. Ironiskt nog stöddes denna helomvändning av Mountbatten, som fruktade att ett återkallande av Stilwell kanske skulle öka den amerikanska pressens misstankar om att britterna höll på att ta över i Sydöstasien. De amerikanska officerarna skämtade redan om att SEAC borde utläsas Save England’s Asian Colonies (’rädda Englands kolonier’). Stalin skulle ha skrattat högt om han hade känt till de närmare detaljerna om alla de rivaliteter och personliga antipatier som hemsökte de allierades strategi.

Brooke hade före Quebeckonferensen blivit ännu mer förfärad över Churchills förslag att Orde Wingate, som nyligen hade befordrats till brigadchef, skulle bli chef för en hel armé. I april hade Churchill ogillat de brittiska planerna för Burma och sagt: ”Ni kan lika gärna äta ett piggsvin en pigg åt gången.” Och likväl hade han nu typiskt nog blivit förtrollad av tanken på att genomföra irreguljära operationer bakom de japanska linjerna.⁶

Wingate – en kristen fundamentalist och asketisk visionär som general Slim jämförde med Peter Eremiten – var ingen charlatan. Han var troligen manodepressiv, och han hade försökt begå självmord genom att skära halsen av sig. Wingate var inte lätt att ha att göra med. Han drev sina män hårt – han var i själva verket skoningslös till och med mot de sårade – men han var lika hård mot sig själv. Den skäggige och sluskige Wingate motsvarade i sin gammaldags, alltför stora tropikhjälm knappast bilden av en högre officer i Royal Artillery. Han gick omkring naken, åt rå lök, bryggde te i sina strumpor och bar ibland en väckarklocka i ett snöre runt halsen. Efter att ha organiserat de så kallade speciella nattpatrullerna (Special Night Squads) som skyddade den judiska befolkningen i Palestina mot arabiska överfall och efter att ha lett ”Gideon Force” i Abessinien hade Wingate skaffat rykte om sig att vara en mästare i irreguljär krigföring. Churchill hade alltid välkomnat okonventionella idéer, och det verkade som om Wingate skulle kunna erbjuda en lösning på dödläget i norra Burma.

År 1942 hade Wingate i Indien föreslagit för Wavell att man skulle kunna ha stor nytta av kolonner som försörjdes med luftlandsatta förnödenheter och kunde ströva omkring bakom de japanska linjerna och anfalla fientliga underhållslinjer och förbindelseleder. I februari 1943 fick han sin första chans att bevisa sina teorier. Wingate delade upp 77. brigaden i två grupper, som i sin tur delades in i kolonner, och gick över floden Chindwin. Varje detachement hade en spaningsavdelning ur infanteriregementet ”Burma Rifles” och förde med sig förplägnad, ammunition, kulsprutor och granatkastare på packåsnor.

Den tredje veckan i mars hade de flesta av kolonnerna i Chindits, som Wingates brittisk-indiska specialförband kom att kallas, gått över Irrawaddy, men radiosambandet blev allt sämre och det blev svårt att organisera luftlandsättning av förnödenheter med fallskärm, eftersom två förföljande japanska divisioner tvingade dem att ständigt vara i rörelse. Britterna hade så ont om mat att de började slakta och äta mulåsnorna, vilket innebar att de fick överge det mesta av sin tunga materiel. Efter att ha misslyckats med att skära av vägen Mandalay–Lashio tvingades Wingates kolonner snart slå till reträtt, och under denna förlorade de nästan en tredjedel av sina ursprungliga tretusen man. Disciplin utövades hänsynslöst, med flera hudflängningar och till och med några avrättningar. Ett stort antal sårade och sjuka lämnades kvar. Av dem som utmattade, febersjuka och halvsvultna återvände var sexhundra tjänsteodugliga under flera månader.

Den långdragna expeditionen var kanske inte lyckad, men tack vare optimistiska rapporter bidrog den till att stärka moralen i fjortonde armén och hos allmänheten hemma i England. Man drog också flera viktiga lärdomar av expeditionen, framförallt om hur viktigt det var att röja ordentliga luftlandsättningsområden och rent av flygstråk i djungeln. Och när de allierade väl befann sig i ett läge att ge tillräckligt med transportplans- och jaktplansunderstöd skulle sådana operationer sannolikt bli mer lönsamma. Likväl hade denna första djupa penetration en betydligt viktigare effekt. Den provocerade japanerna till att förbereda en stort upplagd offensiv som skulle genomföras våren 1944. Den skulle komma att leda till Burmafälttågets avgörande slag.