31

Slaget vid Kursk

APRIL TILL AUGUSTI 1943

Sällan har en stort upplagd offensiv varit så uppenbar för fienden som tyskarnas operation Zitadelle, som var avsedd att skära av den sovjetiska utbuktningen runt Kursk – den så kallade Kurskbågen. Stalins chefer bedömde att tyskarna endast hade råd med ett enda stort upplagt anfall, och Kurskbågen var uppenbart det mest sårbara frontavsnittet i linjen. Zjukov och Vasilevskij lyckades övertyga sin otålige ledare om att den bästa strategin var att göra sig redo för denna dubbla framstöt, slå tillbaka den och sedan själva ta till offensiven.¹

I april 1943 observerades den tyska styrkesamlingen inför anfallet noga av spaningsflygplan, partisanförband bakom fiendens linjer och sovjetiska agenter. Britterna skickade en varning som var grundad på ett Ultra-meddelande men kraftigt förtäckt för att dölja källan. Den sovjetiske spionen John Cairncross gav betydligt fler detaljer. Likväl gav tyskarnas upprepade förseningar upphov till ovisshet i Moskva. Generalfältmarskalk von Manstein ville att operationen skulle inledas i början av maj, när vårregnen hade upphört, men führern var ovanligt nog nervös, och den ena förseningen följde på den andra.

Hitler satsade praktiskt taget alla sina reserver i detta enda jättelika vågspel för att förkorta fronten, återta initiativet och därigenom övertyga sina vankelmodiga bundsförvanter efter nederlaget vid Stalingrad och reträtten i Kaukasus. ”En seger vid Kursk kommer att bli en ledfyr för hela världen”, tillkännagav Hitler i sin order av den 15 april.² Men under de allierades seger i Tunisien började han likväl kasta ängsliga blickar på kartorna över Sicilien och Apenninska halvön. ”När jag tänker på det här anfallet vänder det sig i magen på mig”, sade han till Guderian.³

Även många högre officerare hade sina dubier inför offensiven. För att kompensera sin numerära underlägsenhet hade tyska armén ständigt litat till det som den var bäst på: att föra ett manöverkrig. Men Kurskoffensiven såg ut att kunna förvandlas till ett utnötningskrig. Och precis som när man har förlorat många pjäser i ett schackparti blir riskerna mångdubbelt fler i samma ögonblick som man förlorar initiativet och försöker anfalla igen. Den tyska arméns drottning – dess pansarstyrkor – skulle snart kastas in i ett slag som skulle komma att bli farligare för Wehrmacht än för Röda armén, som nu åtnjöt betydande överlägsenhet, både vad gällde numerär och vapen.

OKW:s stabsofficerare började uttrycka tvivel inför själva tanken bakom operation Zitadelle, men detta fick inte Hitler att tänka om utan gjorde honom tvärtom ännu mer besluten att fortsätta. Planeringen inför operationen fick en alldeles egen drivkraft. Hitler vägrade ge med sig. Han avfärdade spaningsflygets rapporter om det sovjetiska försvarets styrka och hävdade att de var överdrivna. Trots att von Manstein ville ha ett tidigt anfall sköt man otaliga gånger upp operation Zitadelle för att efter alla de förseningar som RAF:s bombningar hade lett till hinna få fram fler stridsvagnar till fronten, däribland den nya av typ PzKpfw V Panther. Den stora offensiven inleddes inte förrän den 5 juli.

Röda armén slösade inte bort detta viktiga andrum. Dess militära förband och omkring trehundratusen mobiliserade civilpersoner sattes i arbete med att anlägga åtta försvarslinjer, med djupa stridsvagnsgravar, underjordiska bunkrar, minfält, taggtrådshinder och över niotusen kilometer förbindelsevärn. I sann sovjetisk anda fick varje enskild soldat i uppgift att gräva fem meter värn per natt, eftersom det var alltför farligt att göra det på dagen. På sina ställen sträckte sig försvarsverken nästan trehundra kilometer bakåt. Samtliga civilpersoner som inte var upptagna med att gräva och som bodde inom tjugofem kilometer från fronten evakuerades. På nätterna skickade man ut spaningspatruller för att ta tillfånga tyskar som skulle kunna förhöras. Till dessa patruller valde man ut storväxta män som var starka nog att övermanna en vaktpost eller trängsoldat. ”I varje spaningspatrull ingick ett par ingenjörsoldater som skulle leda dem mellan våra minor och ordna en korridor åt dem i det tyska minfältet.”⁴

Ytterst viktigt var dock att en stor strategisk reserv – stäppfronten under generalöverste Ivan S. Konev – samlades bakom utbuktningen. I den ingick femte gardesstridsvagnsarmén, fem skyttearméer, tre stridsvagnskårer och mekaniserade kårer samt tre kavallerikårer. Stäppfronten mönstrade sammanlagt nästan femhundrasjuttiofemtusen man och understöddes av femte flygarmén. För att hålla tyskarna ovetande om Röda arméns förberedelser inför ett kraftfullt motanfall dolde man i görligaste mån förbandens rörelser och positioner. Bland andra krigslister kan nämnas en uppmarsch av stora styrkor i söder och uppförandet av skenflygfält för att ge intryck av en kommande offensiv där.

I normala fall bör en anfallsstyrka vara tre gånger så stark som försvararna, men i juli 1943 var förhållandet det omvända. De berörda sovjetiska armégrupperna – centralfronten under Rokossovskij, Voronezjfronten under Vatutin, sydvästfronten under Malinovskij och stäppfronten under Konev – uppgick till sammanlagt över 1 900 000 man. Den tyska styrkan för operation Zitadelle översteg inte 780 000.⁵ Anfallet var ett stort vågspel.

Tyskarna satte sin tro till ”pansarkilar”, med kompanier med Tigerstridsvagnar som anfallsspetsar för att slå en bräsch i de sovjetiska försvarslinjerna. Den II. SS-pansarkåren, som i mars hade återtagit Charkov och sedan Belgorod, höll på att utföra reparationer. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Leibstandarte Adolf Hitler” lät sitt nyanlända ersättningsmanskap, som främst bestod av markpersonal ur Luftwaffe, genomgå ett intensivt utbildningsprogram. SS-Untersturmführer Michael Wittmann, som skulle komma att bli krigets främsta ”pansaress”, tog vid den här tiden befälet över sin första Tiger-pluton. Men trots Tiger-stridsvagnens obestridliga överlägsenhet var pansargrenadjärdivisionerna ur Waffen-SS intensivt medvetna om sin underlägsna materiel. ”Das Reich” tvingades till och med utrusta ett av sina kompanier med erövrade T-34:or.⁶

Tack vare de Ultra-meddelanden som Cairncross via sin kontakt i London hade överlämnat till den utländska underrättelsetjänsten vid folkkommissariatet för statens säkerhet NKGB (Narodnij komissariat gosudarstvennoj bezopasnost), hade man dessutom kunnat identifiera Luftwaffes flygfält i regionen. Omkring tvåtusen flygplan höll på att dras samman där, större delen av vad som fanns kvar på östfronten sedan så många flygdivisioner hade skickats hem för att försvara Tyskland mot de allierades flygstyrkor. I början av maj kunde Röda arméns flygregementen därigenom inleda förebyggande angrepp och lyckades tydligen förstöra mer än femhundra flygplan på marken. Luftwaffe hade dessutom brist på flygbränsle, vilket begränsade dess förmåga att understödja anfallsstyrkorna.⁷

Tyskarna hade fått allt större underhållsproblem på grund av de häftiga partisankrig som utkämpades bakom Wehrmachts linjer. Vissa områden, till exempel skogarna söder om Leningrad och stora delar av Vitryssland, kontrollerades nästan helt av partisanstyrkor, vilka nu leddes direkt från Moskva. Tyskarnas räder mot partisanerna blev allt våldsammare. Sexualförbrytaren SS-Brigadeführer Oskar Dirlewanger och hans förband, som utgjordes av rekryterade frisläppta brottslingar, brände hela byar och dödade alla invånarna. Inför den tyska Kurskoffensiven försattes sovjetiska partisanförband i beredskap för att kunna anfalla järnvägslinjerna och därigenom fördröja transporten av förnödenheter.

På grund av att den tyska offensiven ständigt sköts upp började otåliga chefer, som generalöverste Vatutin, hävda att Röda armén borde sätta igång ett eget anfall i stället för att vänta på tyskarna. Zjukov och Vasilevskij blev återigen tvungna att lugna Stalin och övertyga honom om att de måste ha tålamod. Vid försvar skulle förlusterna proportionellt sett bli betydligt lättare än vid anfall. Stalin var inte precis på bästa humör, eftersom Churchill i början av juni hade låtit honom veta att de västallierade nu hade skjutit fram sin invasion av Nordfrankrike till i maj 1944.

Stalin var också irriterad över det internationella ståhej som hade uppstått till följd av massmorden på polska krigsfångar i Katyńskogen och på annat håll. Efter att ha hört talas om massgraven tillkallade tyskarna i slutet av april en internationell kommission av läkare från västallierade och ockuperade länder för att undersöka vittnesbördet. Den polska exilregeringen i London krävde en fullständig utredning av Internationella Röda korset. Stalin insisterade ilsket på att offren hade avrättats av tyskarna och att alla som betvivlade detta ”bistod och stödde Hitler”. Den 26 april bröt Moskva de diplomatiska förbindelserna med den polska exilregeringen. Den 4 juli omkom general Sikorski i en tragisk olycka. Han befann sig ombord på ett Liberator-flygplan, och vid starten försköts lasten akteröver. Efter nyheten om Katyńmassakern och Sikorskis krav på en full utredning misstänkte polackerna dock att det rörde sig om sabotage.⁸

Den 15 maj tillkännagav Stalin att han hade upplöst Komintern, av allt att döma för att försöka lugna Storbritannien och – i synnerhet – Förenta staterna, som genom sin låne- och uthyrningslag gav Sovjetunionen så viktigt bistånd. Gesten var dock även avsedd att avleda uppmärksamheten från uppståndelsen kring Katyńmassakern. I själva verket fortsatte Komintern under ledning av Georgi Dimitrov, Dmitrij Manuilskij och Palmiro Togliatti helt enkelt att operera från centralkommitténs internationella avdelning.

På eftermiddagen den 4 juli – en varm och fuktig dag med enstaka skyfall – genomförde tyska förband ur pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland” och 11. pansardivisionen äntligen ett förhandsanfall mot de framskjutna sovjetiska ställningarna i frontavsnittet vid södra Belgorod. Samma natt började tyska pionjärkompanier ur nionde armén klippa taggtråd och röja minor i norra frontavsnittet. En tysk soldat togs tillfånga och förhördes. Upplysningen om att klockan K var utsatt till 3.00 vidarebefordrades till centralfrontens överbefälhavare generalöverste Rokossovskij. Han gav snabbt order om massiv störande eld från fältkanoner, tunga granatkastare och stalinorglar mot den tyska nionde armén under Model. Zjukov ringde upp Stalin och berättade för honom att slaget äntligen hade börjat.

Vatutin, vars styrkor befann sig i södra delen av utbuktningen, hade förhört en tysk fånge och gav strax efteråt order om förebyggande eld mot den tyska fjärde pansararmén. Både Model och Hoth, vilka anförde nionde armén respektive fjärde pansararmén, kände sig tvungna att fördröja sitt anfall med upp till två timmar. De undrade till och med om de sovjetiska styrkorna höll på att inleda en egen offensiv. Tyskarna led visserligen förhållandevis få förluster till följd av artilleribeskjutningen, men de insåg nu helt klart att Röda armén var redo och väntade på dem i framryckningens huvudriktning. I kombination med ett kraftigt åskväder var det knappast en uppmuntrande början.

När dagen grydde genomförde Röda arméns flygvapen ett förebyggande angrepp mot de tyska flygfälten, men på dessa fanns knappt några flygplan. De tyska flygplanen hade redan lyft, och snart började ett mäktigt luftslag, där de tyska piloterna hade fördelen. Klockan 5.00 utgick ordern Panzer marsch! och pansarspetsarna satte sig i rörelse. I södra frontavsnittet utgjordes Hoths ”pansarkilar” av Tiger-stridsvagnar och stora stormkanoner i täten, stridsvagnar av typ PzKpfw IV och PzKpfw V Panther på flankerna och därefter infanteriet. Panther-stridsvagnarna, som hade forcerats fram på monteringsbanden i Tyskland, visade sig snart vara mekaniskt otillförlitliga, och många började brinna. Men även om färre än tvåhundra av de sammanlagt tvåtusensjuhundra stridsvagnarna var Tiger-stridsvagnar, utgjorde dessa likväl en respektingivande murbräcka.

Den tyska stridsmoralen tycks ha varit hög. ”Jag tror att ryssarna den här gången får ett mycket hårt slag”, skrev en officersaspirant i en luftvärnsbataljon.⁹ Och en furir i 19. pansardivisionen tyckte att explosionerna och de nedskjutna jaktplanen borde bli ”en härlig bild för journalfilmerna, om det inte vore för att man antagligen inte skulle tro på den”.¹⁰ Officerarna hade dessutom hållit uppe mannarnas stridsmoral med en annan uppmuntrande tanke. Stalin började bli arg på England på grund av den frånvarande andra fronten. ”Om det inte händer något snart, då torde han ge oss ett fredsanbud”, skrev en soldat i 36. infanteridivisionen.¹¹

Hoth hade anfallit södra frontavsnittet med tre armar. Vänsterarmen bestod av pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland” flankerad av 3. och 11. pansardivisionen. I mitten fanns SS-Obergruppenführer Paul Hausser och II. SSpansarkåren, som utgjordes av SS-pansargrenadjärdivisionerna ”Leibstandarte Adolf Hitler”, ”Das Reich” och ”Totenkopf”. Och högerarmen bildades av III. pansarkåren med pansardivisionerna 6., 19. och 7. i täten. På högra flanken bakom dem genomförde arméavdelning ”Kempf” ett anfall söder om Belgorod och försökte gå över floden Donets. Models centrala framstöt i riktning mot Ponyri i norr gjordes av två pansarkårer, var och en med en pansarspets bestående av en Tigerbataljon och stora, klumpiga pansarvärnskanonvagnar av typ Ferdinand, som efter en modifiering senare skulle komma att döpas om till Elefant.

Med sina enstaka skogar och jordbruksbyar var den öppna terräng som väntade kanske idealisk för stridsvagnar, men vagnbesättningarna insåg snart att det var svårt att upptäcka de hundratals kamouflerade pansarvärnspjäserna i det böljande landskapet. Dessa var underställda Röda arméns framskjutna divisioner som hade order om att ta emot stöten från de tyska pansarspetsarna och offra sig i ett utnötningsslag. Framför många av ställningarna hade man grävt ned grova artillerigranater som skulle detoneras med fjärrutlösning.

Ovanför störtdök de klumpiga, lågvingade Stuka-flygplanen med sina tjutande sirener mot de sovjetiska ställningarna och nedgrävda T-34:orna. Stukaesset Hans Rudel experimenterade med att fästa två 3,7 cm luftvärnskanoner under vingarna på Stuka-flygplanen, en innovation som kom att kallas Panzerknacker eller Kanonenvogel (’pansarknäckare’ respektive ’kanonfågel’).¹² Andra T-34:or hade föga övertygande kamouflerats till höstackar, och tyskarna tog snart itu även med dem. De sovjetiska stridsvagnssoldater som överlevde träffarna från de pansarbrytande artillerigranaterna fick skynda sig ut genom den brinnande halmen. De tyska soldaterna var mycket upprymda över effekten. ”Vårt Luftwaffe är verkligen flott”, skrev en fanjunkare i 167. infanteridivisionen hem, ”och nu när fienden är tillbakakastad kan även pansarvapnet rycka fram med full fart”.¹³

De sovjetiska pansarvärnspjäserna var emellertid bättre kamouflerade. De erfarna serviserna väntade ofta med att öppna eld tills stridsvagnen befann sig på knappt tjugo meters håll. I norra frontavsnittet, strax väster om Ponyri, där Tiger-stridsvagnarna bröt igenom, hörde Vasilij Grossman hur 4,5 cm pansarbrytande ”granater träffade dem men studsade som ärter. Det hände att artillerister blev galna efter att ha sett detta”, tillade han. Han upptäckte även att det inte var bättre i södra frontavsnittet. ”En riktare avfyrade en 4,5 cm pjäs mot en Tiger på nära håll. Artillerigranaten studsade mot den. Riktaren tappade huvudet och kastade sig mot Tigern.”¹⁴

Pansarvärnsgranaterna studsade visserligen i de flesta fall mot Tiger-stridsvagnarnas kraftiga frontpansar, men banden var likväl sårbara för minor. Med självmordsbenägen tapperhet rusade de sovjetiska ingenjörsoldaterna in med nya stridsvagnsminor för att ersätta dem som detonerat. Dessutom kröp soldater fram för att kasta handgranater, pansarladdningar och brännflaskor.

Rokossovskij, som fruktade ett genombrott väster om Ponyri, satte in pansarvärns-, artilleri- och granatkastarbrigader. Han begärde också flygunderstöd från sextonde flygarmén för att bekämpa de tyska bomb- och jaktplanen, men de sovjetiska jaktplanen blev illa åtgångna. De tyska cheferna blev så omtumlade av upptäckten att anfallet inte kommit som den minsta överraskning för fienden och att de sovjetiska soldaterna inte flydde inför de tyska pansartruppernas anstormning. Trots svåra förluster slog sig de tyska anfallsspetsarna fram nästan tio kilometer längs en femton kilometer lång front. Rokossovskij gjorde sig redo att genomföra ett motanfall följande dag, men det blev svårt att samordna på grund av det kaos som rådde på det vidsträckta slagfältet.

Luftslaget var lika skoningslöst, och den tyska sjätte luftarmén och den sovjetiska sextonde flygarmén skickade upp nästan vartenda tillgängligt tjänstedugligt flygplan. Tyska flygplan av typ Focke-Wulf, Junkers och Messerschmitt blandades med sovjetiska av typ Iljusjin, Jak och Lavotjkin. I vissa fall rammade de desperata sovjetiska piloterna helt enkelt de tyska flygplanen, men sådana ”murbräckeanfall” (taran) var vanligare tidigare i kriget.

Luftslaget ovanför fjärde pansararmén, söder om utbuktningen, var ännu häftigare. Den tyska fjärde luftarmén, som i gryningen med knapp nöd hade klarat sig undan ett förebyggande sovjetiskt flyganfall, tillfogade angriparna svåra förluster. Luftstriderna under Kurskfälttåget hörde faktiskt till de häftigaste under hela andra världskriget, även om skildringarna av detta fälttåg brukar inrikta sig på stridsvagnsslaget, som ofta och ibland med överdrivna siffror framställs som det största stridsvagnsslaget genom tiderna.

I söder körde pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschlands” framryckning fast i ett minfält som blivit förrädiskt lerigt på grund av ovädret natten innan. De pionjärbataljoner som sattes in för att bistå stridsvagnarna utsattes för häftig eld, och endast en förtvivlad stormning av pansargrenadjärer till fots lyckades undanröja det sovjetiska försvar som täckte minfältet. Men det dröjde ändå många timmar att få loss stridsvagnarna och bana väg genom det farliga frontavsnittet. Den tyska stridsmoralen sänktes ytterligare av att en brigad av de nya Panther-stridsvagnar som hade förts fram på nytt började drabbas av mekaniska haverier. Problemet var emellertid inte begränsat till Panther-stridsvagnarna. ”Min division har nästan redan gått under”, skrev en furir i 4. pansardivisionen. ”Bortfallet av pansarskyttebilar är stort, det för stridsvagnarna är inte mindre”, och han var dessutom besviken på Tigerstridsvagnarna. Det rörde sig inte om ”äkta kärlek”, som han uttryckte det.¹⁵ Men framryckningen återupptogs.

Tataren Resjat Zevadinovitj Sadredinov ingick i ett luftvärnsbatteri som hade fått samtliga sina fyra pjäser utslagna av Stuka-flygplan. De höga rågaxen som omgav dem brann. Serviserna gömde sig i jordvärnen medan de tyska stridsvagnarna körde förbi. När de sovjetiska soldaterna till slut dök upp igen upptäckte de att de befann sig långt bakom fiendens frontlinje. Sadredinov och hans kamrater tog de stupade tyskarnas uniformer och drog dem över sina egna. När de kom fram till den sovjetiska fronten anropades de av vaktposterna. När Röda arméns soldater väl upptäckte att de var ryssar i tysk uniform skrek de: ”Jaså, ni är Vlasovs män, era jävlar.” De blev svårt misshandlade. Till slut fick Sadredinov och hans kamrater tillåtelse att kontakta sin divisions stabschef och kunde därigenom bevisa sin identitet.¹⁶

”Luftwaffe bombade oss”, berättade Nikifor Dmitrijevitj Tjevola, som var chef för 27. pansarvärnsbrigaden, vilken hade förts fram för att möta den tyska pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland”. ”Vi befann oss mitt uppe i elden och röken, ändå blev mina mannar helt vilda. De fortsatte att skjuta utan att ägna minsta uppmärksamhet åt allt detta.” Messerschmitt-jaktplan – Messers, som de sovjetiska soldaterna kallade dem – genomförde låganfall mot förbindelsevärnen, från ena ändan till den andra. De sårade uppsökte sällan förbandsplatserna, inte ens de som hade sårats flera gånger. ”Det ständiga dånet, den skälvande marken, det brann överallt. Vi skrek. Tyskarna försökte lura oss med radiosambandet. De ylade i radion: ’Jag är Nekrasov, jag är Nekrasov.’ [Överste I. M. Nekrasov var chef för 52. gardesskyttedivisionen som befann sig intill Tjevolas frontavsnitt.] Jag skrek tillbaka: ’Skitsnack! Det är du inte. Försvinn!’ De dränkte våra röster med sitt ylande.”¹⁷

”Det var en strid ansikte mot ansikte”, sade en riktare vid namn Trofim Karpovitj Teplenko. ”Det var som en duell, pansarvärnskanon mot stridsvagn. Sergeant Smirnov fick huvudet och benen bortslitna. Vi hämtade huvudet, benen också, och lade alltsammans i ett litet dike och täckte över det.”¹⁸ Krutröken och dammet från den svarta jorden gjorde förplägnaden mörkgrå, förutsatt att den överhuvudtaget kom fram. Och under de enstaka uppehållen i slaget hade männen svårt att sova i tystnaden. ”Ju tystare det är, desto mer spänt känns det”, förklarade överstelöjtnant Tjevola.¹⁹

Ett tiotal kilometer österut hade II. SS-pansarkåren, som understöddes av en Nebelwerfer-brigad, brakat in i 52. gardesskyttedivisionen under Nekrasov. Bakom tätstridsvagnarna ryckte eldkastaravdelningar fram för att rensa bunkrar och värn. Det var nästan ett självmordsuppdrag, eftersom de genast tilldrog sig fientlig eld. Men om de lyckades efterlämnade lågorna som de spydde ut en stank av bensin och bränt kött.

Medan SS-pansargrenadjärdivisionerna ”Das Reich” och ”Totenkopf” på högra flanken trängde vidare mot nordöst ryckte SS-pansargrenadjärdivisionen ”Leibstandarte Adolf Hitler” på vänstra flanken fram i riktning mot Prochorovka. Men samma kväll hejdades till och med ”Leibstandarte Adolf Hitler” av en annan sovjetisk pansarvärnsbrigad som hade förts fram för att hålla linjen. Trettio kilometer mot sydöst hade arméavdelning ”Kempf” endast mindre framgångar, efter att ha gått över floden Donets sydöst om Belgorod. Den skulle uppenbarligen ha svårt att uppnå målet att rycka fram för att skydda Hoths högra flank.

Det var en stekhet dag, och många av de tyska stridsvagnssoldaterna drabbades av värmeslag, särskilt laddarna. Tiger-stridsvagnarna hade byggts om för att kunna föra med sig hundratjugo stycken 8,8 cm granater – de flesta pansarbrytande – i stället för nittio. Det fanns så många mål att laddarna, som arbetade snabbt i det trånga, kokheta tornet, föll ihop av utmattning. Vid vissa tillfällen tvingades man förnya ammunitionsförrådet två eller tre gånger om dagen, och även med hjälp var det mödosamt att stuva granaterna inne i stridsvagnen. En tysk krigskorrespondent som hade anslutit sig till ett Tigerkompani drevs nästan till vansinne av de tjutande störningarna i hörlurarna, de ständigt smattrande kulsprutorna och det kraftiga mullret från kanonen.

Vatutin, som under första dagens strider främst hade förlitat sig på sina pansarvärnsförband, förde nu fram 1. stridsvagnsarmén under generallöjtnant Katukov och två gardesstridsvagnskårer för att stärka den andra stora försvarslinjen. Han kritiserades visserligen senare för sitt beslut att använda dessa pansarreserver till försvar i stället för att kasta in dem i ett stort upplagt motanfall, men beslutet var troligen riktigt. Ett massanfall tvärs över den öppna terrängen skulle ha blottat de sovjetiska T-34:orna för Tiger-stridsvagnarna, vilkas 8,8 cm pjäser kunde slå ut dem på upp till två kilometers håll, långt innan de hade kommit inom skotthåll för sina egna kanoner. En Tiger-besättning lyckades på mindre än en timme nedkämpa tjugotvå sovjetiska stridsvagnar, en bedrift som genast gav vagnchefen riddarkorset.

Medan ”Grossdeutschland” hejdades av den sumpiga marken och det hårda motståndet på vänstra flanken trängde SS-pansargrenadjärdivisionerna ”Leibstandarte Adolf Hitler” och ”Das Reich” den 6 juli längre norrut och bröt igenom den andra försvarslinjen. På vänstra sidan hejdades tyskarna i framryckningens huvudriktning, som var norrut, och eftersom båda deras flanker var blottade tvingades de i stället bege sig i riktning mot järnvägsknuten Prochorovka i nordöst.

I norra frontavsnittet led nionde armén under Model svåra förluster. Hans infanteri, inklusive pansargrenadjärförbanden, hade inte lyckats hålla jämna steg med pansarkilarna. Sovjetiska infanterister, som hade legat i försåt, gick nu till anfall mot de stora pansarvärnskanonvagnarna av typ Ferdinand, under tiden som ingenjörsoldaterna fortsatte att lägga ut minor i vägen för dem. Till tyskarnas irritation lyckades inte ens Ferdinand-monstren skapa Panzerschreck (’pansarskräck’) i de sovjetiska leden.

I stridsvagnsslaget runt järnvägsorten Ponyri den 7 juli ”stod allting i lågor, både fordon och människor”. På flera kilometers omkrets hade nästan alla hus och byar bränts ned. De sovjetiska infanteristerna blev förfärade vid anblicken av de svårt brända stridsvagnssoldater som bars förbi dem. ”En löjtnant, som var sårad i benet och fått ena handen avsliten, anförde ett batteri som anfölls av stridsvagnar. När det fientliga anfallet hade hejdats sköt han sig, eftersom han inte ville leva som krympling.”²⁰ Att bli lemlästade var det som de sovjetiska soldaterna fruktade mest. Detta är knappast förvånande med tanke på hur deras handikappade kamrater behandlades. Veteraner som hade förlorat en arm eller ett ben kallades hjärtlöst för samovarer.

I ett frontavsnitt väster om Ponyri hade Models styrkor lyckats rycka fram över tolv kilometer, men de sovjetiska försvarslinjerna visade sig vara långt djupare än förväntat. Även Rokossovskij var bekymrad. Han hade inte lyckats samordna det motanfall som han hade tänkt låta stridsvagnarna genomföra i gryningen. Det enda han kunde göra var att låta stridsvagnarna inta halvtäckt ställning och stärka linjen, vilket var lika så gott. Model hade nämligen bestämt sig för att kasta in sin huvudreserv i ett desperat försök att bryta igenom.

De intensiva striderna i norr fortsatte fram till natten den 8 juli och malde ned Models pansarspetsar. Trots de fruktansvärda förluster som tyskarna tillfogade försvararna visade sig Röda armén vara alltför överlägsen vad gällde antalet stridsvagnar och pansarvärnspjäser. Även de sovjetiska attackflygplanen av typ Iljusjin Il-2 började skörda många offer bland de tyska stridsvagnarna och stormkanonerna. Den tyska nionde armén hade förlorat omkring tjugotusen man och tvåhundra stridsvagnar.²¹ När det väl stod klart att fiendens anstormning hade hejdats började generalöverste Rokossovskij och generalöverste Popov – cheferna för centralfronten respektive Brjanskfronten – förbereda sitt motanfall mot Orjolbågen, som var utsatt till den 10 juli. Operationen skulle få täcknamnet Kutuzov efter den store ryske överbefälhavaren under kriget mot Napoleon 1812.

På Kurskbågens sydsida befann sig Vatutins arméer i fara. Stavka hade förväntat sig att tyskarna skulle koncentrera sin största insats till flanken mot norr, men i själva verket hade huvudstöten genomförts av fjärde pansararmén under Hoth i söder. I täten för den tyska framstöten mot Prochorovka rullade II. SS-pansarkåren, och det såg ut som om den skulle segra till och med över första gardesstridsvagnsarmén, som av sin chef Katukov hade fått order att gå i försvarsställning. På kvällen den 6 juli begärde Vatutin att Moskva genast skulle skicka förstärkningar, och han fick stöd av marskalken av Sovjetunionen Vasilevskij, som var Stavkas representant.

Läget bedömdes vara så allvarligt att Konev fick order om att hålla stäppfronten i beredskap för framryckning, och femte gardesstridsvagnsarmén under generallöjtnant Pavel Rotmistrov avdelades genast för att understödja Vatutin. På Stalins personliga order skulle andra flygarmén skydda femte gardesstridsvagnsarmén under dess trehundra kilometer långa marsch i dagsljus, eftersom dammolnen som stridsvagnskolonnerna skulle röra upp genast skulle locka till sig Luftwaffe.

Femte gardesstridsvagnsarmén gav sig av på småtimmarna den 7 juli. Kolonnerna bredde ut sig omkring trettio kilometer över stäppen. ”Vid middagstid rördes dammet upp i tjocka moln, som lade sig i ett massivt skikt över buskar längs vägen, åkrar och lastbilar”, skrev Rotmistrov. ”Den mörkröda solskivan syntes knappt. Stridsvagnar, bandkanoner, artilleritraktorer, pansarskyttebilar och lastbilar ryckte fram i en oändlig ström. Soldaterna var mörka i ansiktet av damm och avgaser. Det var outhärdligt varmt. Soldaterna plågades av törst, och skjortorna var fuktiga av svett och klibbade fast på kroppen.”²²

Den 7 juli fortsatte det ohyggliga slaget längs Kurskbågens sydsida, där den sovjetiska sjätte arméns och första gardesstridsvagnsarméns skyttedivisioner, stridsvagnsbrigader och pansarvärnsförband bjöd ett våldsamt, självuppoffrande motstånd. Hoths styrkor upptäckte att de inte hann mer än nedkämpa en division förrän en ny dök upp alldeles bakom den och spärrade vägen. Ingen hade tid att begrava liken, som kryllade av flugor. På båda sidorna blev männen tokiga av skräck, stress och det omänskliga stridslarmet. En tysk soldat började rent av dansa can-can tills hans kamrater drog ned honom. I ett skede såg det ut som om pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland” höll på att åstadkomma ett stort genombrott i riktning mot Obojan, men sedan mötte de en brigad ur VI. stridsvagnskåren som hade förflyttats dit precis i rätt tid. SS-pansardivisionerna ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” och ”Das Reich” hade lyckats tränga fram längs landsvägen i riktning mot Pochorovka på sjätte gardesarméns östra flank, men de tvingades oavbrutet slå tillbaka motanfall mot sina egna blottade flanker.

Luftwaffes piloter nedkämpade ett stort antal sovjetiska flygplan. Jaktflygaresset Erich Hartmann sköt ned sju den dagen. Med sina sammanlagt trehundrafemtiotvå segrar skulle han komma att bli krigets mest framgångsrike pilot. Även Röda arméns flygare hade framgångar. I södra frontavsnittet nedkämpade de omkring hundra jaktplan och bombplan. Luftwaffes fasta prioritering var att ge marksoldaterna flygunderstöd, och piloterna kunde därför inte ta sig an så många fiendeplan som de skulle ha velat. På grund av den svåra bränslebristen tvingades man dessutom ransonera antalet uppdrag. De sovjetiska flygstyrkorna började för första gången i slaget uppnå flygöverlägsenhet, och snart bombade de tyska flygfält varje kväll. Trots svåra förluster skrev likväl en av Rudels piloter att de befann sig i luften igen före gryningen. ”Med obruten Stuka-anda lät vi våra fåglar störta mot fienden och fällde också våra förintelsebringande bomber.”²³

Den 8 juli flyttade Hausser SS-divisionen ”Totenkopf” från II. SS-pansarkårens högra flank till dess vänstra, för att den skulle hjälpa till med att pressa huvudriktningen i framryckningen bort från Prochorovka i riktning mot Obojan vid huvudvägen mot Kursk. Under tiden som II. SS-pansarkåren omgrupperade anföll den sovjetiska X. stridsvagnskåren, men anfallet var så dåligt samordnat att det slogs tillbaka med svåra förluster. Och den sovjetiska II. stridsvagnskåren, som skulle ha rusat in i II. SS-pansarkårens blottade flank, blev illa tilltygad av attackplan av typ Henschel HS-129, som var bestyckade med en 3 cm automatkanon. Haussers divisioner uppgav sig ha nedkämpat hundratjugoen sovjetiska stridsvagnar den dagen, men möjligen kan även Luftwaffes segrar ingå i den siffran.

Den 9 juli inledde II. SS-pansarkåren sitt anfall mot Vatutins sista försvarslinje. ”De som bar [SS:s] kamouflageuniformer stred ytterst väl”, tillstod en av de sovjetiska försvararna i sjätte gardesarmén. Han såg även en Tiger-stridsvagn slå ut sju T-34:or, den ena efter den andra.²⁴ Stridsvagnsbesättningarna var visserligen fullkomligt utmattade, men de höll sig uppe med hjälp av Pervitin – metamfetamintabletter som både dövade hungerkänslorna och höll dem vakna. Hausser hoppades få understöd på högra flanken, men arméavdelning ”Kempf” tampades fortfarande med det beslutsamma motståndet öster om Belgorod, samtidigt som dess högra flank hotades av sjunde gardesarmén under generallöjtnant Sjumilov.

Ett regemente ur SS-pansargrenadjärdivisionen ”Totenkopf” nådde fram till floden Psel, men resten av II. SS-pansarkårens framryckning hade sinkats av de sovjetiska divisioner som hade kastats in för att sjätte gardesarmén och första gardesstridsvagnsarmén skulle kunna hålla sig kvar i slaget. Sent samma eftermiddag bestämde sig den tyska ledningen för att på nytt låta Hausser ändra huvudriktningen i sin framryckning, denna gång mot Prochorovka. Tyskarna hoppades att arméavdelning ”Kempf”, som befann sig på högra flanken och som tidigare hade tagit lång tid på sig att åstadkomma ett genombrott, nu snabbt skulle rycka fram norrut. Men Kempfs divisioner anfölls oavbrutet på båda flankerna.

Den 10 juli – samma dag som de allierade landsteg på Sicilien – fortsatte den sovjetiska första stridsvagnsarmén och resterna av sjätte gardesarmén att till ett ohyggligt pris fördröja anfallen i riktning mot Obojan. Däri genom höll man XXXXVIII. pansarkåren under general Otto von Knobelsdorff alltför upptagen för att kunna bistå Haussers framryckning mot Prochorovka. Männen i pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland” var fullkomligt utmattade, men divisionens pansarregemente, som under sin chef ”pansargreven” Hyazinth von Strachwitz hade varit först med att nå fram till Volga norr om Stalingrad, lyckades ändå ta två viktiga höjder. Obojan kunde siktas tydligt i kikare, men tyskarna kände på sig att de aldrig skulle nå fram dit. För von Strachwitz måste det ha varit en välbekant känsla. År 1914 hade hans kavalleripatrull befunnit sig inom synhåll från Paris ända fram till det franska motanfallet mot Marne.

Haussers SS-divisioner lyckades inte rycka fram mot Prochorovka så fort som de hade velat, främst därför att så många regementen blev inblandade i strider åt alla håll. Likväl trängde ”Leibstandarte SS Adolf Hitler” vidare tillsammans med delar av ”Das Reich”, trots en storm av artillerield från fienden. Fem kilometer bort på vänsterflanken hade ”Totenkopf” lyckats gå över floden Psel, men de sovjetiska styrkornas förtvivlade försvar av en höjd på andra sidan sinkade den och hindrade den från att rycka fram längs dalen i nordöst. Vid det här laget hade den våta marken torkat. ”För närvarande är det mycket varmt här, och på vägarna når dammet till knäna”, skrev en sjukvårdare hem. ”Ni skulle se mitt ansikte, som är täckt av ett millimetertjockt dammlager.”²⁵ För Stuka-piloterna avtog aldrig takten i uppdragen. ”På fem dagar har jag sammanlagt genomfört fem flygräder mot fienden, sammanlagt är de nu uppe i tvåhundraåttiofem”, skrev en löjtnant och tillade att de spelade en avgörande roll i de stora stridsvagnsslagen.²⁶

Den 11 juli omgrupperade Vatutin sin försvarslinje sydväst om Prochorovka och satte in utvilade divisioner ur femte gardesarmén för att hejda II. SS-pansarkårens framryckning. Kempf, som befann sig under hård press från von Manstein att åstadkomma ett genombrott, använde Tiger-stridsvagnarna ur 503. tunga pansarbataljonen och 6. pansardivisionen för att undanröja de båda sovjetiska skyttedivisionernas försvarsverk. En korpral i 6. pansardivisionen skrev att de inte hade varit ute ur sina stridsvagnar på fem dagar. ”Ryssen håller oss sysselsatta, för under det gångna kvartalets lugn har han haft tid att bygga sig en befästningslinje som vi aldrig har sett maken till.”²⁷ På andra sidan Donets trängde dessutom den tyska 19. pansardivisionen norrut i riktning mot Prochorovka.

Marskalk Vasilevskij, som befann sig i ständig kontakt med Stalin, höll ett vakande öga på Vatutin, som dock var väl medveten om hotet och sade till general Rotmistrov att sätta in femte gardesstridsvagnsarmén så fort den kom fram. Under ett besök vid fronten samma kväll såg emellertid Rotmistrov och Vasilevskij i sina kikare att stridsvagnarna de hade sett i fjärran var tyska. Genom en plötslig framryckning hade II. SS-pansarkåren redan nått fram till den plats som Rotmistrov hade tänkt låta sitt motanfall utgå från följande dag. Han körde tillbaka så fort som möjligt i sin amerikansktillverkade Jeep för att ändra planerna.

Han och hans stab arbetade under hela natten med att skriva nya order, men klockan 4.00 den 12 juli fick Rotmistrov av Vatutin höra att den tyska 6. pansardivisionen närmade sig Rzjavets vid floden Donets. Det innebar att arméavdelning ”Kempf” höll på att omfatta den sovjetiska sextionionde armén och därigenom skulle kunna hota femte gardesstridsvagnsarmén i ryggen.

I själva verket hade en stridsgrupp ur 6. pansardivisionen med en erövrad T-34:a i täten för kolonnen redan smitit igenom i mörkret och nått fram till Rzjavets. Röda arméns ingenjörtrupper hade visserligen redan sprängt vägbron över Donets, men i förvirringen hade man lämnat en gångbro oskadd, och i gryningen hade pansargrenadjärerna tagit sig över floden. En stridsgrupp ur 19. pansardivisionen skyndade fram för att förstärka dem, men ett förband Heinkel He 111:or ur Luftwaffe, som inte hade informerats om framgången vid Rzjavets, bombade brohuvudet. I bombräden sårades dessutom 6. pansardivisionens chef generalmajor Walther von Hünersdorff och stridsgruppens chef överste Hermann von Oppeln-Bronikowski.

För att bemöta hotet utanför Rzjavets gav Vatutin Rotmistrov order om att i nattens kaos omdirigera sin reserv och låta den bli en spärrstyrka. Väster om Prochorovka hade XXXXVIII. pansarkårens chef von Knobelsdorff uppenbarligen för avsikt att genomföra ett nytt anfall i riktning mot staden Obojan. Vatutin gav därför XXII. gardesskyttekåren och några stridsvagnsbrigader ur första stridsvagnsarmén order om att genomföra ett förebyggande anfall. Hoths styrkor var utmattade. De hade börjat offensiven med 916 stridsvagnar, men var nu nere i mindre än 500. Dessutom hade det kraftiga regnet åter förvandlat det tjocka dammet till lervälling, vilket gjorde det svårare för de tyska stridsvagnarna att ta sig fram än för de sovjetiska T-34:orna med sina breda band.

Strax efter gryningen den 12 juli nådde general Rotmistrov fram till XXIX. stridsvagnskårens stabsplats, som var inrymd i en bunker på en höjd med en fruktträdgård som överblickade åkrarna nedanför och järnvägslinjen sydöst om Prochorovka. Alla de omskrivna orderna för motanfallet hade delats ut, och under småtimmarna hade de sammandragna artilleri- och katiusjaregementena omgrupperat. Bortom åkrarna låg en skog, där en del av II. SS-pansarkåren höll sig gömd. Den tidigare så klara himlen täcktes på nytt av ovädersmoln, som förebådade fler skyfall.

Slaget inleddes med ett Stuka-anfall. Inom kort dök Jak- och Lavotjkinjaktplan ur andra flygarmén upp för att ta upp striden med de tyska störtbombarna. De följdes av sovjetiska bombplan, vilkas anfall åtföljdes av det öronbedövande dånet från artilleripjäserna och det förlamande tjutandet från katiusja-batterierna, vilkas raketer satte veteåkrarna i brand. När II. SS-pansarkåren dök upp i skogsbrynet och rullade ut i öppen terräng signalerade Rotmistrov täckordet Stal! Stal! Stal! (’stål’) och gav därmed sina stridsvagnar order att anfalla. De hade hållit sig gömda på de små kullarnas bakre sluttningar och rullade på given order fram i full fart. Han hade i sin order upplyst dem om att deras enda möjlighet att besegra Tiger-stridsvagnarna var att komma nära dem och övermanna dem med sitt större antal.

SS-Obersturmführer Rudolf von Ribbentrop vid 1. SS-pansarregementet – utrikesministerns son – beskrev scenen från tornet till sin Tiger-stridsvagn. ”Det jag såg gjorde mig mållös. Bortom den låga höjden omkring hundrafemtio till tvåhundra meter framför mig dök det upp femton, sedan trettio, sedan fyrtio stridsvagnar. Till sist var de alltför många för att man skulle kunna räkna dem. T-34:orna rullade fram emot oss i hög fart med åkande infanteri.”²⁸

Slaget påminde om en drabbning mellan medeltida riddare i rustning. Ingendera sidan kunde få understöd av vare sig artilleri eller flygplan, så hopblandade var styrkorna. På båda sidorna upplöstes formeringar och kontroll när stridsvagn stred mot stridsvagn på nära håll. Stridsvagnstorn sprängdes i luften när ammunition och bränsle exploderade. De tyska skyttarna riktade först sin eld mot chefsstridsvagnarna, eftersom de var de enda med radio, sedan siktade de på de metalltankar som var placerade på T-34:ans bakre del, eftersom de innehöll reservbränslet.

”De fanns runt omkring oss, ovanpå oss och mellan oss”, skrev en SS-Untersturmführer i 2. SS-pansargrenadjärregementet. ”Vi stred man mot man.”²⁹ Tyskarnas överlägsenhet vad gällde samband, förflyttning och skyttekonst gick alltsammans förlorat i kaos, buller och rök. ”Luften var kvävande”, skrev en sovjetisk stridsvagnsförare. ”Jag kippade efter andan, och svetten strömmade nedför ansiktet på mig.” De psykologiska påfrestningarna var enorma. ”Vi räknade med att dö när som helst.”³⁰ De som fortfarande levde och stred efter ett par timmar kunde knappt tro att det var sant. ”Stridsvagnarna till och med rammade varandra”, skrev ett ögonvittne på den sovjetiska sidan. ”Metallen smälte.” Slagfältet var fullt av utbrända pansarfordon, från vilka svarta, oljiga rökpelare steg upp.³¹

Hoths förhoppningar om att arméavdelning ”Kempf” skulle rulla upp den sovjetiska femte gardesstridsvagnsarméns flank grusades. Drygt tjugo kilometer därifrån hade femte gardesstridsvagnsarméns reserv med knapp nöd hejdat ”Kempf”. De enda tyska framgångarna tycktes ha inträffat på vänstra flanken, när det verkade som om SS-pansargrenadjärdivisionen ”Totenkopf” var på väg att bryta igenom femte gardesarmén nordöst om Prochorovka. De sovjetiska förstärkningarna hann emellertid fram i tid för att sluta luckan. Och även om XXXXVIII. pansarkåren under von Knobelsdorff stod emot det förebyggande anfall som Vatutin hade förberett så kom denna partiella framgång alltför sent för att tyskarna skulle kunna åstadkomma ett genombrott.

När det häftiga regnet började igen i skymningen drog sig de båda sidornas styrkor tillbaka för att tanka och fylla på vapenförråden. Sjukvårdspatruller evakuerade de sårade, och samma natt strök bärgningspatruller omkring på slagfältet, där flera hundra illa tilltygade stridsvagnar låg och brann. Anblicken gjorde till och med den hänsynslöse Zjukov rörd när han två dagar senare besökte slagfältet.

SS-fångarna dödades på fläcken, eftersom man visste att inte heller SSförbanden skonade sina fångar. Och man visade de stupade föga respekt. ”Tyskarna mosades av fordonen”, skrev en ung sovjetisk officer. ”Döda tyskar, som fortfarande hade karthållare och alla sina grejor på sig, låg i högar. Jag såg stridsvagnar köra över kropparna.”³²

Hoth fick först samma kväll reda på att Röda armén just hade inlett operation Kutuzov för att återta Orjol norr om Kurskbågen. Den utmattade tyska nionde armén och andra pansararmén under Model överraskades av offensivens omfattning. De tyska underrättelsetjänsterna hade återigen underskattat Röda arméns sammandragning av styrkor bakom linjerna. Elfte gardesarmén under generallöjtnant Ivan Bagramjan anföll Model i ryggen och ryckte fram drygt femton kilometer på två dagar. Fjärde stridsvagnsarmén, tredje gardesstridsvagnsarmén och till och med den utmattade trettonde armén under Rokossovskij tog vara på Bagramjans framgångar och tog till offensiven.

Den 13 juli lät Hitler, som var mycket upptagen av de allierades framgångsrika invasion av Sicilien tre dagar tidigare, kalla generalfältmarskalkerna von Manstein och von Kluge till ”Wolfsschanze” för ett sammanträde. von Manstein hade givit II. SS-pansarkåren och arméavdelning ”Kempf” order om att återuppta anfallet, men Hitler tillkännagav att han behövde dra tillbaka soldater från östfronten för att försvara Italien. Operation Zitadelle avbröts omgående. Hitler anade att italienarna inte var beredda att försvara Sicilien, och därigenom riskerade själva Italien att invaderas.

Likväl ville von Manstein, som visste att Hoth höll med honom, fortsätta slaget, även om det bara var för att stabilisera fronten. Några häftiga strider pågick fortfarande. Arméavdelning ”Kempf” lyckades till slut nå samband med Hoths styrkor, men den 17 juli gav OKH order om att II. SS-pansarkåren skulle kallas tillbaka från fronten inför förflyttningen till Västeuropa. Invasionen av Sicilien var visserligen inte den andra front som Stalin önskade sig, men den hade fortfarande verkan. Samma dag genomförde dessutom den sovjetiska sydvästfronten och sydfronten samordnade anfall längs Donets och Mius ned till Azovska sjön. Detta var till viss del en skenmanöver för att locka bort tyska styrkor från Charkov, vars återtagande var de sovjetiska styrkornas huvudmål.

För en gångs skull framställde Stalin sin önskan om en allmän offensiv vid rätt tidpunkt. Tyskarna blev skakade över det stora antal utvilade eller nyförstärkta förband som dök upp och av att Röda armén förmådde sätta igång ett nytt anfall omedelbart efter det ohyggliga slaget om Kurskbågen. ”Aldrig förr har detta krig varit så förfärligt och grymt som nu, och ingenstädes ser jag något slut”, skrev en Stuka-pilot med malplacerad självömkan.³³ Det hela förvärrades av att de sovjetiska partisanförbanden genomförde allt fler sabotage mot järnvägslinjerna. Den 22 juli gav Hitler Model tillåtelse att förbereda ett återtåg från Orjolbågen.

Segern vid Kursk fick så stora följder att Stalin bestämde sig för att för första och sista gången under hela kriget avlägga ett besök vid fronten. Den 1 augusti förde ett kraftigt bevakat och kamouflerat tåg honom till västfrontens stabsplats. Han begav sig sedan norrut till Kalininfronten. Men eftersom han inte ägnade ett ögonblick åt att tala med vare sig officerare eller manskap kan man bara anta att syftet med besöket var att skryta med det inför Churchill och Roosevelt.

Den 3 augusti släpptes stäppfronten under Konev och flera arméer ur Voronezjfronten lösa i Belgorod–Charkov-operationen, som hade fått täcknamnet ”polkovodets Rumjantsev”, med uppåt en miljon man, över tolvtusen artilleripjäser och katiusjabatterier samt nästan tvåtusenfemhundra stridsvagnar och bandkanoner. von Manstein hade inte förväntat sig en sådan mäktig anstormning så snart. ”För det trötta tyska infanteriet var det som om dess slagne fiende hade rest sig ur graven med nya krafter.”³⁴ Två dagar senare återtog Röda armén Belgorod och kunde nu inrikta sig på Charkov.

Den 5 augusti marscherade dessutom sovjetiska styrkor in i Orjol norr om utbuktningen och upptäckte att tyskarna precis hade givit sig av. Vasilij Grossman, som alltför väl mindes de panikslagna scenerna i staden 1941, begav sig in i staden samma eftermiddag. ”Brandlukten dröjde sig kvar i luften”, skrev han. ”Ljusblå rök steg upp från de döende eldarna. På torget hördes Internationalen ur en högtalare […] I alla gatukorsningarna stod rosenkindade flickor – trafikövervakerskor – och viftade elegant med sina små röda och gröna flaggor.”³⁵

Den 18 augusti befriades Brjansk. Men samma vecka – medan Konevs styrkor ryckte fram mot Charkov – genomförde tyskarna ett motanfall. Denna gång togs inte Röda armén på sängen utan satte sig till motvärn. Den 28 augusti föll slutligen Charkov, efter ett bittert försvar av arméavdelning ”Kempf”, som nu hade döpts om till åttonde armén. Hitler hade givit order om att Charkov skulle hållas så länge som möjligt för att försöka minska den demoralisering som höll på att drabba Tysklands bundsförvanter. Det katastrofala läget i Italien hade gjort honom djupt skakad, och han var rädd för vilken inverkan förlusten av Charkov skulle ha på rumänerna och ungrarna. Detta var en ödets ironi, eftersom Hitler hade envisats med att genomföra Kurskoffensiven just för att imponera på sina bundsförvanter.

Den tyska armén hade blivit rejält illa åtgången. Många divisioner reducerades till motsvarande regementsstyrka eller mindre, och man hade förlorat omkring femtiotusen man. Men Röda arméns seger hade varit dyrköpt. På grund av Zjukovs ”murbräcketaktik” hade enbart Belgorod–Charkovoffensiven kostat över 250 000 man, ännu fler än de 177 000 man som gått förlorade i Kurskbågen. Operation Kutuzov – offensiven för att återta Orjolbågen – var ännu värre, med förluster på omkring 430 000 man. På det hela taget hade varje nedkämpad tysk stridsvagn kostat Röda armén fem. Ändå hade tyskarna nu inget annat val än att rycka tillbaka till linjen längs Dnepr och börja dra tillbaka de styrkor som fortfarande fanns kvar vid brohuvudet på Tamanhalvön. Hitlers gamla dröm om att ta oljefälten i Kaukasus hade krossats för alltid.

Röda arméns styrka och erfarenhet hade växt omätligt, men det återstod fortfarande ingrodda brister. Efter slaget besökte Vasilij Grossman generalmajor Gleb Baklanov, som hade tagit befälet över 13. gardesskyttedivisionen. ”Mannarna strider nu intelligent, utan raseri”, berättade Baklanov. ”De strider som om de arbetade.” Men han var föraktfullt inställd till stabsarbetet vid planeringen av Röda arméns offensiver och till de många regementschefer som inte kontrollerade detaljer inför ett anfall eller ljög om regementets position. Och stridsropet ”Framåt! Framåt!” tyckte han fortfarande ”antingen berodde på dumhet eller på fruktan för överordnade”. Det ”är därför som så mycket blod spills”, sade han.³⁶

Efter den ödesdigra förlusten av initiativet vid Kursk och Charkov var skadorna inom tyska armén betydligt större. I nazisthierarkin uppstod oro och ilska. Nazistledarna var fortfarande avundsjuka på det sovjetiska politruksystemet och krävde på nytt att arméofficerare skulle ta på sig uppgiften som politiska kommissarier. Men de kunde inte göra mycket för att stävja kritiken mot den militära ledningen på östfronten och planeringen av Kurskoffensiven. Att Hitler hade skjutit upp operationen för att invänta de nya Panther-stridsvagnarna bidrog säkerligen till att katastrofen blev så stor som den blev, men det är långt ifrån säkert att den skulle ha lyckats även om den hade inletts i maj i stället för i juli.

De tyska cheferna vid fronten påpekade att manskapet ville veta sanningen om det allmänna läget men att officerarna hade svårt för att ge raka besked. ”1943 års soldat är en annan än 1939 års!” skrev åttonde arméns chef general Otto Wöhler efter Charkovs fall. ”Han har för länge sedan insett hur bittert allvarlig kampen för vår nations existens är. Han avskyr klichéer och bortförklaringar, han vill veta fakta och få dem förklarade på sitt eget språk. Han förkastar instinktivt allt som påminner om propaganda.” von Manstein, som var chef för armégrupp ”Syd”, ställde sig fullkomligt bakom denna rapport.³⁷

OKH försökte sedan kasta skulden på åttonde arméns nye stabschef generalmajor Hans Speidel, som framställdes som en ”intellektuell, inåtvänd, forskande württembergare, som alltid vill framhålla det negativa och förbiser mycket som är av godo”. Wöhler svarade med ett starkt tillbakavisande av denna nidbild, och Keitel förbjöd genast all ytterligare korrespondens i frågan. Keitel krävde vidare att alla officerare skulle uppvisa ett förbehållslöst förtroende för ledningen. Allt annat var likvärdigt med defaitism, och alla metoder för att krossa dem som försökte försvaga nationens viljekraft var berättigade, hur brutala de än var. Detta krig skulle inte sluta med ett fredsfördrag. Det handlade om seger eller förintelse. Den uppblåste och föga intelligente Keitel gjorde för en gångs skull rätt i att vara misstänksam. Speidel höll redan på att bli en av nyckelpersonerna i det militära motståndet mot Hitler, och inom ett år skulle han komma att spela en avgörande roll i tjugondejuliattentatet.³⁸