32

Från Sicilien till Apenninska halvön

MAJ TILL SEPTEMBER 1943

Den 11 maj 1943 – samma dag som de amerikanska styrkorna landsteg på Aleuterna i norra Stilla havet – anlände Winston Churchill och de brittiska försvarsgrenscheferna till New York ombord på Queen Mary. General sir Alan Brooke fasade för Tridentkonferensen som skulle inledas i Washington D.C. följande dag. Han misstänkte att amerikanerna i all tysthet tänkte överge principen ”Tyskland först” och skicka stora förstärkningar till Fjärran Östern. ”De har faktiskt sitt hjärta i Stilla havet”, hade han skrivit i sin dagbok mindre än en månad tidigare. ”Vi försöker utkämpa två krig samtidigt, vilket är fullkomligt omöjligt med begränsad tillgång på tonnage”.¹

Brooke skulle dessutom tvingas tygla Churchill, så att denne inte rusade åstad med sitt nya favoritprojekt: att invadera Sumatra för att beröva japanerna oljan där. Vidare hade premiärministern inte givit upp tanken på att inleda operation Jupiter för att ta Nordnorge. Brooke blev fullkomligt utmattad av att försöka tygla Churchills hejdlösa entusiasm, som inte stod i minsta proportion till vare sig Storbritanniens resurser eller – framförallt – tonnage och flygskydd.

I Washington var slaglinjen mellan de båda västallierade makterna lätt igenkännlig och kanske också djupare än tidigare. Många högre amerikanska officerare menade att de hade blivit ”bortkollrade i Medelhavsområdet” av britterna. General Marshall, som hade tvingats gå med på operation Husky – invasionen av Sicilien – var fortfarande fast besluten att inte låta amerikanska styrkor dröja sig kvar i Medelhavsområdet. De skulle skickas till Storbritannien för att vara redo för invasionen av Nordfrankrike på senvåren 1944. Annars skulle de skickas till Fjärran Östern. Detta var förmodligen inte allvarligt menat utan mer avsett som ett hot för att tvinga britterna att binda sig oåterkalleligt. Men det var precis vad amiral King önskade sig.

Brooke invände att de västallierade inte kunde gå sysslolösa och vänta i tio månader, medan Röda armén ensam mötte huvuddelen av Wehrmacht. Han spelade alltså ut amerikanernas eget argument för operation Sledgehammer mot dem själva. Antingen skulle Hitler skicka kraftfulla styrkor till Italien på bekostnad av försvaret av östfronten och Engelska kanalen eller också skulle han överge större delen av Apenninska halvön och upprätta en försvarslinje norr om Po vid utlöparna av Alperna. När Sicilien väl var ockuperat, fortsatte han, skulle en invasion av fastlandet på andra sidan Messinasundet för övrigt störta Mussolini och tvinga Italien ut ur kriget. Genom att återta kontrollen över Medelhavet skulle man förkorta rutten till Fjärran Östern och spara tonnage motsvarande en miljon bruttoregisterton om året.

Om britterna i något avseende var baksluga eller överoptimistiska så var det i sina försäkringar om att fälttåget i Italien bara skulle kräva nio divisioner, inte fler. Churchill hade låtit bilden av Europas ”mjuka buk”, som han första gången hade prövat på Stalin, bli till ett mantra. Han hade till och med föreslagit en invasion av Balkan för att hejda Sovjetunionen från att ockupera Centraleuropa, en tanke som framkallade djup misstro bland amerikanerna. De såg det som ännu ett exempel på ett politiskt rävspel från britternas sida inför den kommande efterkrigstiden.

Den 19 maj enades de båda parternas försvarsgrenschefer i ett inofficiellt möte om en kompromiss. Omkring tjugonio divisioner skulle försättas i beredskap i Storbritannien inför en invasion av Frankrike på våren 1944, och invasionen av Italien skulle genomföras som planerat. Marshall insisterade dock på ett villkor: efter erövringen av Sicilien skulle sju divisioner lämna Medelhavsområdet och återvända till Storbritannien inför anfallet över Engelska kanalen.

Efter alla sina onda aningar var Brooke trots allt nöjd. Man hade gått med på hans plan att splittra de tyska styrkorna inför invasionen över Engelska kanalen. Amerikanernas samling av styrkor i Storbritannien hade i vilket fall som helst gått alltför långsamt för att man skulle kunna genomföra en invasion av Frankrike 1943, och de västallierade saknade förvisso både de landstigningsfarkoster och den flygöverlägsenhet som krävdes för att en sådan skulle lyckas.

I sällskap med general Marshall flög Churchill och Brooke vidare till Alger för att orientera Eisenhower om de beslut som hade fattats i Washington. Marshall var fortfarande emot en invasion av Apenninska halvön och insisterade på att det var omöjligt att fatta ett slutgiltigt beslut förrän man visste helt säkert hur det kommande fälttåget på Sicilien skulle sluta. Så fort Churchill försökte få Marshall att diskutera strategiska frågor under flygfärden avvärjde denne detta genom att oskyldigt fråga honom om ett ämne som han inte kunde motstå att lägga ut texten om. Men trots att Marshall vägrade att binda sig inför etappen efter Sicilien lyckades Churchill och Brooke övertyga Eisenhower om fördelarna med en invasion av Apenninska halvön, under förutsättning att axelmakternas motstånd kollapsade.

Stalin, som vid den här tidpunkten fortfarande väntade på den tyska anstormningen mot Kurskbågen, var betydligt mer missnöjd med det italienska projektet, vilket han gjorde klart och tydligt i ett signalmeddelande som han skickade till både Roosevelt och Churchill. Churchill skickade ett skarpt svar, men det var ändå han som bar skulden till Stalins missnöje, eftersom han i februari hade låtit denne veta att de västallierade hade för avsikt att inleda invasionen över Engelska kanalen i augusti – en operation som Brooke visste var omöjlig. Det hade varit en fullkomligt onödig osanning, som bara bidrog till att bekräfta Stalins värsta aningar om Storbritanniens brutna löften.

Planeringen av operation Husky – invasionen av Sicilien – hade varit komplicerad och emellanåt nästan bitter. När Eisenhower i april hade fått veta att två tyska divisioner hade grupperats på ön hade han övervägt att avbryta operationen. Churchill hade varit föraktfull och påpekat att Eisenhower ”skulle tvingas möta långt fler än två tyska divisioner” när de invaderade Frankrike. ”Jag litar på att försvarsgrenscheferna inte kommer att acceptera dessa timida och defaitistiska doktriner, varifrån de än kommer”, antecknade han.²

Sedan tyckte Montgomery, som hade varit kraftigt involverad i slutstriderna om Tunis, att planerarna av operation Husky hade motverkat varandra och tänkt bakvänt. Underhållsproblemen hade uppmuntrat föreställningen om att det skulle vara bättre att genomföra många landstigningar. Han förkastade den tanken och argumenterade för att den brittiska åttonde armén skulle landsättas mer samlad sydöst om ön, med den amerikanska sjunde armén under Patton på vänstra flanken, så att de båda arméerna skulle kunna understödja varandra. Patton anade att Montgomery ville vinna segern på egen hand och låta amerikanerna utgöra föga mer än flankskydd.

Detta gav upphov till ett visst mått av friktion mellan de allierade. Patton tyckte till och med att ”bundsförvanter bör strida på olika krigsskådeplatser, annars börjar de avsky varandra mer än de avskyr fienden”.³ Eisenhowers brittiske stabschef general Tedder delade Pattons skeptiska inställning till Montgomery. ”Han är en liten, medelmåttigt begåvad karl, som har blivit så upphaussad att han tror sig vara Napoleon – det är han inte”, lär han ha sagt till Patton. Denne trodde dessutom att Harold Alexander var rädd för Montgomery och att det var därför som han inte var tillräckligt bestämd mot honom.⁴

I den franska koloniala delen av Alger sjöd intriger som var ännu intensivare än de som pågick i de allierade styrkornas högkvarter. Gaullisterna hade bidat sin tid ända sedan det ”tvångsäktenskap” mellan Henri Giraud och Charles de Gaulle som Roosevelt och Churchill hade fått till stånd i Casablanca i januari. Den 10 maj – treårsdagen av Tysklands invasion av Frankrike – bildades i det ockuperade Frankrike det nationella motståndsrådet (Conseil national de la résistance), som erkände de Gaulle som ledare. Varken Roosevelt eller Churchill hade minsta aning om vilken betydelse detta skulle komma att få.

De amerikanska militära myndigheterna hade på Roosevelts uppmaning fördröjt general de Gaulles ankomst till Alger, men den 30 maj landade denne äntligen på Maison Blanche-flygfältet. En marschorkester spelade Marseljäsen i det bländande solskenet, medan brittiska och amerikanska officerare försökte hålla sig i skymundan. De hade goda skäl att försöka hålla sig borta från saker och ting. Föregående dag hade Giraud utnämnt Eisenhower till kommendör av Hederslegionen, men de Gaulle blev, som Brooke upptäckte, ”indignerad över att Giraud hade gjort detta utan att konsultera honom!”⁵

Nyckeln till makten var att kontrollera franska Afrikaarmén, som hade börjat förses med amerikansk materiel och amerikanska vapen. Det gick inte att undvika att djup misstänksamhet dröjde sig kvar mellan den före detta Vichyarméns traditionalistiska officerare (les moustachis), vilka hade förblivit Pétain trogna, och les hadjis, som kallades så därför att de hade gjort ”pilgrimsresan” till London och anslutit sig till de Gaulle. Skillnaden i antal var betydande. Les moustachis förfogade över tvåhundratrettiotusen soldater, medan de fria franska styrkorna från Mellanöstern och Koenigs förband, som hade utmärkt sig så vid Bir Hakeim, bara uppgick till femtontusen man. Gaullisterna började locka över soldater till sina egna förband, något som gav upphov till stor harm bland giraudisterna. Men tack vare sin moraliska auktoritet och överlägsna politiska skicklighet skulle de Gaulle gå segrande ur leken.

Den 3 juni upprättades den franska nationella befrielsekommittén (Comité Français de Libération Nationale) med delat ordförandeskap mellan Giraud och de Gaulle. Det var en blivande interimsregering, och Churchill uppmanade Roosevelt att stillatigande acceptera den. Roosevelt insisterade likväl på att de allierade styrkornas högkvarter endast skulle ha kontakter med de franska militära myndigheterna. Men en vecka efter befrielsekommitténs tillkomst lämnade de Gaulle in sin avskedsansökan och uppgav att han inte kunde arbeta med Vichytrogna. Detta var, som han senare erkände, ett ”kalkylerat utbrott” för att få starkare representation i sjumannakommittén.⁶ Roosevelt trodde sig nu ha blivit kvitt ”Jeanne d’Arc”, men han hade underskattat de Gaulle.

de Gaulle var skicklig i att manipulera den internationella pressen, som fortfarande var arg över Darlan-uppgörelsen och amerikanernas stöd av de Vichytrogna kollaboratörerna. Eisenhower, som hade den hudflängning han hade fått i färskt minne, blev nervös, trots att han hade lämnat över alla politiska ärenden till sin stabschef Bedell Smith. de Gaulle bad dessutom om hjälp från ett oväntat håll. Jean Monnet, som Roosevelt hade skickat som politisk rådgivare till Giraud, insåg att de Gaulle var den ende tänkbare ledaren. Han övertalade Giraud att låta de Gaulle få sin vilja igenom genom att fördubbla antalet ledamöter i befrielsekommittén.

När Murphy underrättade Roosevelt om detta blev denne rasande och hotade att bryta med de Gaulle, som ”på sistone har varit mer intresserad av politiska ränker än av att slutföra kriget”. Han hade inte minsta avsikt att låta de Gaulle installera sig som ledare för en interimsregering och insisterade på att ingen sådan skulle erkännas ”förrän vid en tidpunkt då det franska folket självt väljer sig en regering”. Roosevelt hade gjort klart att han tänkte påtvinga Frankrike en allierad militärregering till dess allmänna val kunde hållas. Bedell Smith gjorde sitt bästa för att lugna den överdrivna reaktionen i Washington, och han försäkrade sig om Macmillans och Monnets fasta stöd för att lösa den omedelbara krisen. Men Roosevelts instinktiva och obefogade misstanke att de Gaulle ville bli en militär diktator skulle komma att förgifta de franskamerikanska förbindelserna ända tills landet befriades och långt efter det.⁷

Den 10 juli inleddes operation Husky med några luftlandsättningar före gryningen, sedan anlände tvåtusensexhundra fartyg med åtta divisioner, fler än i Normandie elva månader senare. Vid nattens inbrott hade de allierade landsatt åttiotusen man, tretusen fordon, trehundra stridsvagnar och niohundra artilleripjäser.

Tyskarna togs på sängen. Operation Mincemeat, där man utanför spanska kusten hade dumpat ett lik utklätt till en brittisk marinkårsofficer med falska planer, hade tillsammans med andra krigslister fått Hitler att tro att invasionen var riktad mot Sardinien och Grekland. Generalfältmarskalk Kesselring hade vidhållit att det var troligare att anfallsmålet var Sicilien eller Syditalien, men man fäste inget avseende vid hans invändningar. Efter bombanfallet mot Sardinien hade Mussolini förstärkt ön, eftersom han var övertygad om att de allierade skulle landstiga där. Det hade dessutom förekommit strejker och oroligheter i Turin och Milano, vilket hade gjort fascistregimen ännu mer bekymrad.

Havet hade varit lugnt när invasionsflottorna löpte ut, men snart blåste starka vindar upp, och många av de tätt packade soldaterna ombord på de rullande fartygen blev sjuka. De som befann sig ombord på landstigningsbåtarna av typ LST (Landing Ship Tank) led värst, eftersom dessa var flatbottnade och rullade och krängde oavbrutet. Lyckligtvis lättade vinden när de närmade sig kusten. Den brittiska åttonde armén under Montgomery begav sig till sydöstra spetsen av den ”sicilianska triangeln”. Hans styrkor skulle sedan slå till norrut längs kusten i riktning mot Messina för att skära av axelmakternas divisioner innan de hann bege sig över till fastlandet. Västerut landsteg den amerikanska sjunde armén under Patton på tre platser längs sydkusten. Även amerikanerna vägleddes in av Royal Navys ubåtar, vilka med sina blinkande blå lampor fungerade som ledfyrar. När sjunde armén hade landstigit var inga anfallsmål klara ännu, en vaghet i planeringen som Patton hade alla avsikter att utnyttja.

Strax före klockan 2.00 den 10 juli gavs ordern – ”Fira båtarna i sjön!” – och landstigningsbåtarna vinschades ned från dävertarna i vattnet. Sjön var fortfarande grov, och soldaterna halkade snart omkring i spyorna från sina stackars sjösjuka kamrater. Till slut gav sig landstigningsbåtarna av, och en korrespondent såg hur ”horder av småbåtar, likt ryggsimmare, pilade iväg mot kusten”.⁸ Det kraftiga vågsvallet och minfälten på stränderna gjorde det långt ifrån lätt att landstiga. Ofta steg soldaterna i land på fel plats, och tidvis var förvirringen nästan lika svår som under operation Torch. Inom loppet av några timmar hade amfibielastbilarna av typ DUKW börjat föra i land förnödenheter, bränsle och till och med artilleripjäser.

I den hårda blåsten hade luftlandsättningarna inåt landet varit kaotiska, och fallskärmssoldaterna ur den brittiska 1. luftburna divisionen och den amerikanska 82. luftburna divisionen hade skingrats åt alla håll. Många fick skador på ben och fötter. Den brittiska glidflygplansstyrkan, vars anfallsmål var den viktiga bron Ponte Grande strax söder om Syrakusa, drabbades värst. Piloterna i bogserflygplanen var tämligen oerfarna och förfärligt usla på att navigera. Ett glidflygplan landade på Malta, ett annat utanför Mareth i södra Tunisien. Sextio glidflygplan kopplades loss för tidigt och störtade i havet. Likväl lyckades de trettio män som nådde fram till bron ta den och avlägsna sprängladdningarna. Under förmiddagen anslöt sig ytterligare femtio män, och trots kraftiga anfall höll de bron under större delen av eftermiddagen. Till slut återstod endast femton oskadda män, och de tvingades kapitulera. Bron återtogs emellertid snabbt av det brittiska infanteriregementet ”Royal Scots Fusiliers”, som hade anlänt från kusten. Hela operationen hade kostat sexhundra man, av vilka nästan hälften hade drunknat.

Men hur stor förvirringen än var på den allierade sidan så var oordningen bland axelmakternas styrkor ännu större. Stormen ute till havs hade övertygat dem om att det inte skulle bli någon invasion den natten. Den italienska sjätte armén under general Alfredo Guzzoni uppgick kanske teoretiskt sett till trehundratusen man, men den hade bara två tyska divisioner: 15. pansargrenadjärdivisionen och fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring”. Den förra hade grupperats på västra delen av ön och befann sig följaktligen alltför långt bort för att kunna genomföra ett motanfall. Kesselring gav därför order om att fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” genast skulle rycka fram mot Gela, som redan första dagen hade intagits av jägarförbandet Darby’s Rangers i Pattons centrala landstigningsavsnitt. Den 1. infanteridivisionen (”Big Red One”) hade sedan begivit sig inåt landet för att ta den höga terrängen och ockupera det lokala flygfältet.

När fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” anföll på morgonen den 11 juli saknade infanteribataljonerna i täten pansarunderstöd, eftersom Sherman-stridsvagnarna ännu inte hade landsatts. I väster ryckte dessutom den italienska 4. bergsinfanteridivisionen ”Livorno” fram mot Gela, men den hejdades snart av granatkastare som avfyrade vit-fosfor-granater – generallöjtnant Patton ledde själv elden – och kustbeskjutning från två kryssare och fyra jagare. Norr och nordöst om staden nådde fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” nästan fram till stränderna. Divisionschefen underrättade till och med general Guzzoni om att amerikanerna höll på att embarkera igen. I precis rätt tid landsattes en pluton Sherman-stridsvagnar och några artilleripjäser. Serviserna till de 15,5 cm fältkanonerna, som gick under namnet ”Long Toms”, sköt med direkt riktning.

På en vingård under åsen Biazza i öster mötte delar av det amerikanska 505. fallskärmsinfanteriregementet under överste James M. Gavin ett kompani Tiger-stridsvagnar som hade underställts fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring”. Gavin tvivlade inte på sina mannars aggressivitet, eftersom de hade övat prickskytte på ”några araber som såg hotfulla ut” innan de lämnade Algeriet.⁹ Men mot Tiger-stridsvagnarna hade de bara bazookas och ett par 7,5 cm bergshaubitser.

Som tur var för fallskärmssoldaterna hade en fänrik vid flottan en radio, och han erbjöd sig frivilligt att begära eldunderstöd från fartygen utanför kusten. Gavin var begripligt nog orolig, och eftersom han undrade hur träffsäkra flottans skyttar egentligen var bad han först om ett enda inskjutningsskott. Det träffade mitt i prick. Han begärde eldsamling, och tyskarna drog sig tillbaka. Sedan dök de första Sherman-stridsvagnarna upp från stranden och möttes av fallskärmssoldaternas jubel. Med stridsvagnsunderstöd anföll fallskärmssoldaterna åsen och lyckades döda en tysk vagnbesättning som oförståndigt nog hade stått utanför sin Tiger-stridsvagn, vilken erövrades oskadd. Amerikanerna kastade en blick på märkena efter bazooka-raketerna på Tiger-stridsvagnens massiva frontpansar och märkte att det knappt fanns en buckla i det. Fallskärmspansardivisionen ”Hermann Görings” stridsvagnar besköts oavbrutet av amerikanska flottan och tvingades snabbt dra sig tillbaka längs frontlinjen. Patton, som hade jublat och svurit över sina soldater runt Gela, var väl så nöjd. ”Gud vakade sannerligen över mig i dag”, skrev han i sin dagbok.

Under natten ändrade Patton sinnesstämning igen. På småtimmarna skulle 504. fallskärmsinfanteriregementet flygas in från Tunisien och luftlandsättas bakom sjunde arméns linjer för att omedelbart kunna förstärka de amerikanska styrkorna. Patton ville ställa in operationen men upptäckte att det var för sent. Han anade att luftvärnsskyttarna vid kusten och inåt landet inte hade mottagit hans order om att inte öppna eld. Serviserna kunde inte skilja mellan vän och fiende, särskilt inte i mörkret, och efter alla Luftwaffe-anfallen samma dag var de nervösa. Landstigningsstyrkans förbandschefer klagade över att de inte hade något flygskydd över stränderna, men deras kolleger i flygvapnet ville ogärna riskera sina jaktplan så länge de allierade luftvärnsskyttarna sköt på allting som flög.

Pattons värsta farhågor blev verklighet. När transportplanen av typ Douglas C-47 visade sig på himlen började en enda kulspruta skjuta, och sedan öppnade alla eld, till och med stridsvagnsskyttarna med sina tornmonterade .50-kalibriga kulsprutor. Männen kunde helt enkelt inte lägga band på sig. De fortsatte att skjuta mot fallskärmssoldaterna som kom svävande ned och till och med efter det att dessa hade landat på marken eller i vattnet. Det var ett av de värsta exemplen på vådabeskjutning bland de allierade under hela kriget: tjugotre flygplan förstördes, trettiosju skadades svårt och över fyrahundra man gick förlorade. När Eisenhower till slut fick reda på vad som hade hänt blev han rasande och lade skulden på Patton.

Pattons ställning förbättrades emellertid betydligt när general Guzzoni gav order om att fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” skulle förflytta sig österut för att hejda den brittiska åttonde armén på landsvägen norrut mot Messina. Britterna hade intagit Syrakusa efter att bara ha mött ytterst lätt motstånd. Men när de under de närmaste dagarna därefter ryckte fram uppför kustvägen i riktning mot Catania blev striderna betydligt hårdare. Tyskarna höll på att förstärka ön med 29. pansargrenadjärdivisionen och 1. fallskärmsjägardivisionen. Den XIV. pansarkårens stab hade flugits in för att leda Wehrmachtsoldaterna. Men general Hube – divisionschefen – och general Guzzoni hade kommit överens om att huvudmålet skulle vara att binda fienden och försvara Messina och sundet, så att de skulle kunna dra tillbaka sina styrkor och undvika en kapitulation som den i Tunis.

Den 13 juli försökte sig britterna på en luftlandsättning med fallskärm, denna gång för att ta och hålla bron Ponte Primosole utanför Catania. Även vid detta tillfälle besköts flygplanen av invasionsflottan, inte bara av axelmakternas luftvärn, vilket orsakade kaos. Av de 1 856 männen i den brittiska 1. fallskärmsjägarbrigaden lyckades mindre än 300 nå fram till samlingsplatsen i närheten av bron. Följande morgon hade de tagit den och avlägsnat sprängladdningarna. Det nyanlända tyska 4. fallskärmsjägarregementet genomförde ett motanfall och drev nästan bort de brittiska fallskärmssoldaterna, vilka nätt och jämnt lyckades hålla sig kvar efter att ha förlorat en tredjedel av sin styrka.

Den brittiska 151. brigaden, som utgjordes av tre bataljoner ur lätta infanteriregementet ”Durham” var på väg för att undsätta fallskärmssoldaterna. Under den fyrtio kilometer långa ilmarschen med full utrustning i trettiofem graders värme utsattes de för låganfall av tyska jaktplan och höganfall av amerikanska flygplan. Den 9. bataljonen ur ”Durham”-regementet gick till anfall så fort den kom fram och led svåra förluster när de väl kamouflerade tyska fallskärmsjägarna öppnade eld med sina MG 42:or. ”Från den höga terrängen såg vi 9. bataljonen genomföra sitt frontala anfall, det var en förfärlig syn”, skrev en infanterist ur Durham. ”Floden Simeto var bokstavligt talat röd av 9. bataljonens blod. Klockan 9.30 var alltsammans över. De hade lyckats hindra tyskarna från att spränga bron.”¹⁰

Senare lyckades en annan bataljon ur ”Durham”-regementet gå över floden och överrumpla tyskarna, men det bittra slaget fortsatte. Britterna påstod att tyska prickskyttar sköt ned bårbärarna när de hämtade de sårade. När bataljonen fick slut på ammunition åkte tanketter i skytteltrafik med ny ammunition. Likstanken i värmen fick förarna att döpa platsen till ”Stinkgränden”. Men när 4. pansarbrigaden anlände tvingades de tyska fallskärmsjägarna äntligen tillbaka.

Under tiden som slaget om Ponte Primosole utkämpades anföll 51. (höglands) infanteridivisionen i väster Francoforte, som var en typisk siciliansk bergsby med terrassodlingar och olivlundar. Den gick endast att nå via en grusväg, som med sina hårnålskurvor vindlade sig uppför en brant backe. På vänstra flanken lyckades en annan del av divisionen ta Vizzini, efter ännu en kortvarig, häftig strid. Skottarna trängde vidare, fulla av självförtroende. Men de skulle snart få en obehaglig överraskning vid Gerbini, där tyskarna bjöd hårt motstånd vid det angränsande flygfältet. Fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” och fallskärmsjägardivisionen använde sina 8,8 cm pansarvärnspjäser med förödande verkan. På kustslätten hejdades XIII. armékåren, medan XXX. armékåren tvingades slå sig fram från ås till ås. De brittiska soldaterna avskydde att behöva strida uppe bland Siciliens klippiga berg och började bli nostalgiska vid tanken på den nordafrikanska öknen.

Montgomery bestämde sig för att låta XXX. armékåren förflytta sig in i Pattons avsnitt, så att den skulle kunna anfalla runt Etnas västra sida. General Harold Alexander gick med på detta utan att först konsultera Patton, som begripligt nog blev förargad. Chefen för II. armékåren generalmajor Omar Bradley blev ännu argare och sade till Patton att denne inte borde tillåta att britterna gjorde så mot honom. Men efter Eisenhowers utbrott över den flygburna katastrofen och avsaknaden av information från sjunde arméns stab ville Patton inte bli indragen i ett nytt gräl med en överordnad. Bradley hade svårt att tro att Patton kunde vara så foglig.

Bradley hade visserligen döpts till ”GI General” (ung. ’manskapets general’) på grund av sitt hemvävda yttre och sin synbarliga avsaknad av anspråk, men han var hänsynslös och äregirig. Patton insåg inte hur mycket Bradley ogillade honom. Dessutom stod både Bradley och Patton inför en potentiell skandal. I en av Bradleys divisioner – 45. infanteridivisionen, som hade sina rötter i nationalgardet – massakrerade en sergeant och en kapten över sjuttio obeväpnade fångar. Patton, som före invasionen hade uppmuntrat amerikanerna att låta fienderna veta att de stod inför en ”dödsbataljon” (killer battalion), reagerade först med att säga att man borde beskriva de mördade soldaterna som prickskyttar eller som fångar som skjutits under rymningsförsök. De militära myndigheterna bestämde sig för att tysta ned hela saken, eftersom man fruktade att tyskarna annars kunde vidta repressalier mot allierade krigsfångar.

Patton lyckades övertyga sin armégruppschef Alexander om att han i stället för att bara skydda Montgomerys vänstra flank även borde inta hamnstaden Agrigento på västkusten, för att därigenom underlätta försörjningen av sina förband. Alexander gick med på detta utan att ana vad Patton verkligen hade i sinnet. Patton tog tillfället i akt och trängde fram uppför kusten mot nordväst och norrut över bergen i riktning mot Palermo. Tack vare sin rika tillgång på fordon och bandartilleri kunde den amerikanska armén förflytta sig betydligt snabbare än britterna, vilkas förbandschefer dessutom verkade tycka att striderna bland vingårdarna på sluttningarna och i de solstekta bergen var en förbluffande upplevelse. Britterna hade inte lärt sig Pattons kardinalregel efter fiaskot vid Kasserine: ta alltid den högsta punkten först och fort. Topografin betydde allt.

Den 17 juli fick Patton höra att Alexander och Montgomery förväntade sig att den amerikanska sjunde armén skulle ge flankskydd. Men han var inte längre beredd att spela andra fiolen. Han flög till Tunis för att träffa Alexander. Med sig hade han den ökänt anglofobe general Wedemeyer, som var general Marshalls representant och följaktligen en person vars ord vägde tungt. Alexander var generad över att ha givit efter för Montgomery enträgna begäran och gav därför genast Patton tillåtelse att fortsätta sin framryckning. Pattons tidigare respekt för Alexander hade minskat, men nu hade han i alla fall fått dennes tillåtelse att släppa sina divisioner lösa.

Generallöjtnant Patton blev i likhet med sina soldater förfärad över den fattigdom och smuts, de dynghögar och sjukdomar som de träffade på i de sicilianska städerna och byarna. ”Befolkningen i det här landet är den mest utblottade och gudsförgätna jag någonsin har skådat”, skrev han i sin dagbok.¹¹ Många amerikanska soldater tyckte att levnadsförhållandena på Sicilien var värre än de i Nordafrika. Halvsvultna civilpersoner tiggde mat från soldaterna, och i städerna uppstod emellanåt till och med upplopp, som de amerikanska militärpoliserna tog itu med genom att avfyra sina Thompson-kpistar över huvudet på demonstranterna och ibland till och med mot dem.

Det fanns visserligen underbart vackra platser i det varma, steniga landskapet med dess oliv- och citruslundar, men befolkningen, som tvingades lita på åsnor och vagnar som fortskaffningsmedel, förde en tillvaro som i sin primitivitet nästan framstod som medeltida. I ett brev till sin hustru anmärkte Patton att ”man kan köpa vilken av öns kvinnor som helst för en burk bönor, men det finns inte många köpare”.¹² Han hade uppenbarligen fel för antalet fall av könssjukdomar sköt i höjden i båda arméerna. Ett brittiskt fältsjukhus tog emot hundraåttiosex fall på en enda dag.¹³

Den 19 juli träffades Hitler och Mussolini i Feltre i Norditalien. Il duces bombastiska och överlägsna självförtroende var borta. Hitler skrämde honom nu, och under den två timmar långa föreläsningen om Italiens brister sade han inte ett knyst. Führern verkade vara full av energi, kanske beroende på de amfetaminer som han tog vid den här tiden. Il duce var däremot en förkrympt man, både fysiskt och psykiskt. Denne man som hade varit stolt över sin kroppsliga vigör och varit så förtjust i att visa upp sin bål – en vana som Hitler ansåg vara ovärdig – led nu av magsmärtor och var lagd åt svårmod, håglöshet och obeslutsamhet. Mussolini hade bestämt sig för att hans landsmän var värdelösa och inte förtjänade honom som ledare, vilket var precis samma attityd som Hitler senare skulle komma att inta mot tyskarna. Och i likhet med Hitler besökte han inte heller vare sig fronten eller offren för bombningarna.

Mussolini kunde inte anförtro sig till någon i sin omgivning och hade därför förlorat kontakten med verkligheten. Han låtsades vara den allvetande, allseende diktatorn, och ingen i hans följe vågade tala om för honom att de flesta italienare avskydde honom och inte ville ha något mer med kriget att göra. Il duces tvångsmässiga drift att utfärda en strid ström av instruktioner i alla upptänkliga angelägenheter innebar dessutom att han, som en fascistisk partisekreterare uttryckte det, var ”den minst åtlydde mannen genom tiderna”.¹⁴ Regeringen var vanmäktig, och även om hans svärson Galeazzo Ciano inte vågade motsätta sig honom öppet så började denne konspirera för att störta honom, i hopp om att själv kunna ta över och förhandla fram en fred med de västallierade.

Under mötet i Feltre kom det underrättelser om att amerikanerna för första gången hade bombat rangerbangårdar i utkanten av Rom. Mussolini blev djupt skakad, och ännu värre blev det när han fick veta att detta hade skapat panik i staden. Hitler, som fruktade att Mussolinis regim befann sig på gränsen till sammanbrott, hade gjort en stor kontingent av den tyska armén redo att ockupera landet och dessutom skickat stridsvagnar till de italienska svartskjortornas milisavdelningar så att dessa skulle kunna slå ned minsta försök till en antifascistisk kupp.

Den 22 juli svepte 3. divisionen under generalmajor Lucian K. Truscott in i Siciliens förfallna huvudstad Palermo, och II. armékåren nådde under Bradley fram till Termini Imerese på nordkusten. I Palermo inrättade sig den jublande Patton i det storslagna Palazzo dei Normanni, där han åt arméns förplägnadsportioner på tallrikar med det kungliga monogrammet och drack champagne i den officiella matsalen. Under tiden knegade britterna vidare på ömse sidor om Etna. Efter att ha bestigit en klippa lyckades ett regemente ur den kanadensiska 1. divisionen inta staden Assoro, precis som generalmajor James Wolfe hade intagit Quebec under sjuårskriget nästan två århundraden tidigare.

Den 24 juli sammanträdde fascismens stora råd i Rom. Kritiken var till en början försiktig, och Mussolini insåg därför inte vad som var i görningen. Han hade svåra smärtor och framstod som apatisk, nästan förlamad. Sammanträdet fortsatte under natten. Efter tio timmar väckte greve Dino Grandi – den italienske ambassadören i London under förkrigstiden – en motion om ett återinförande av en konstitutionell monarki och ett demokratiskt parlament. Mussolini reagerade inte, vilket gjorde somliga övertygade om att han helt enkelt letade efter en utväg. Grandis motion godkändes med nitton röster mot sju.

Följande dag sökte Mussolini, som hade glömt att raka sig, upp Viktor Emanuel III i Villa Savoia. Han betedde sig som om inget ogynnsamt hade hänt. Men när han började tala avbröt den lille kungen honom och sade att marskalken av Italien Pietro Badoglio skulle ta över som ministerpresident. När den förstummade Mussolini lämnade kungen greps han av karabinjärer och fördes i ambulans till deras kraftigt bevakade förläggning. Samma kväll fick ett tillkännagivande i radio folket att springa ut på gatorna och jubla: Benito e finito. Inom loppet av några timmar kollapsade den italienska fascismen och försvann som en scendekoration för att göra plats för en ny uppsättning. Inte ens svartskjortornas milisavdelningar försökte hindra Mussolinis fall, trots sina tyska stridsvagnar. I Milano stormade arbetarna fängelserna för att befria de antifascister som satt inspärrade där.

När Hitler fick höra talas om kuppen i Rom ville han släppa ned en fallskärmsjägardivision över storstaden och låta den gripa både den nya regeringen och den kungliga familjen. Han misstänkte att frimurarna och Vatikanen på något sätt låg bakom Mussolinis fall. Rommel, Jodl och Kesselring lyckades till slut övertala honom att låta bli att genomföra ett anfall mot Rom. Hitler litade förvisso inte på marskalk Badoglios löfte om att Italien skulle fortsätta sitt krig. I Norditalien ockuperade åtta tyska divisioner Brennerpasset och flera viktiga installationer. En operation med täcknamnet Alarich hade hållits i beredskap för att kunna ockupera hela Italien i händelse av en kapitulation. Hitler sade till sina underrättelsetjänster att bruka alla medel, däribland mutor och klärvoajanter, för att ta reda på var Mussolini hölls.

Pattons blod var i svallning, och han var fast besluten att ta Messina före Montgomery. Han manade oförtröttligt på sina män, trots att många kollapsade av den intensiva hettan och uttorkning. Malaria, dysenteri, denguefeber och sandmyggefeber stod för en hög andel av de förluster som inte hade uppstått i strid. Enbart malaria skulle komma att försätta över tjugotvåtusen man ur spel i de båda allierade arméerna på Sicilien.

Den 25 juli flög Patton på Montgomerys begäran till Syrakusa för att diskutera framryckningen mot Messina. Bristen på ledning från de allierades högkvarter gjorde detta nödvändigt. Montgomery tillstod lågmält att han hade hejdats söder om Catania, och utan att invänta armégruppschefen Harold Alexander började de diskutera läget medan de stod lutade över kartan som var utbredd över motorhuven till Montgomerys Humber Snipe stabsbil. Till Pattons förvåning gick Montgomery med på att låta amerikanska styrkor passera över frontavsnittens gränser om de därigenom fortare kunde nå fram till Messina. Till slut dök Alexander upp åtföljd av Bedell Smith. De hade fördröjts på grund av nyheten om de betydelsefulla händelserna i Rom. Alexander var uppenbarligen irriterad över att få reda på att två av hans underordnade hade träffat en överenskommelse utan att han hade varit närvarande. Men även om Montgomery i Syrakusa halvt om halvt hade erkänt att sjunde armén hade vunnit kapplöpningen så var Patton helt inställd på en fullständig seger.

Pattons svettiga, dammtäckta män ryckte fram från den ena klippiga höjden till den andra. I likhet med britterna tvingades de packa ammunition och andra förnödenheter på mulåsnor för att kunna transportera upp dem. De båda pansargrenadjärdivisionerna tvingade dem att strida längs hela vägen, och de sprängde broar och lade ut minor och minförsåt så fort ett tillfälle yppade sig. De amerikanska soldaterna blev så ursinniga över att tyskarna försåtminerade de stupade att de ibland utkrävde hämnd på sina fångar. Det låg en stank av förmultnande lik över både landsbygden och städerna, vilka hade lagts i ruiner av de allierades artilleribeskjutning och flygbombningar. Förlusterna bland civilbefolkningen var enorma, och för att förhindra farsoter staplades liken i stora travar bland ruinspillrorna och brändes med bensin.

Under första veckan i augusti kostade slaget om bergsstaden Troina den amerikanska 1. infanteridivisionen femhundra man. Patton hade redan bestämt sig för att divisionschefen Terry Allen var utmattad, och så fort striderna vid Troina var över lät han avlösa både honom och hans ställföreträdare brigadgeneral Teddy Roosevelt Jr. Bradley var mycket nöjd, eftersom han avskydde Allen på grund av den respektlöshet som denne öppet visade.

Den 3 augusti besökte Patton 15. fältsjukhuskompaniet. Man kunde se att han var rörd när han granskade de sårade, men han hade inget tålamod med psykiska sammanbrott. Patton frågade en soldat ur 1. divisionen – en ung mattläggare från Indiana som led av krigspsykos – vad det var för fel på honom. ”Jag klarar det inte, antar jag”, svarade denne hjälplöst. Patton fick ett raseriutbrott, slog mannen i ansiktet med handskarna och släpade ut honom ur tältet. Han sparkade honom i baken och skrek: ”Hör du vad jag säger, din ryggradslöse jävel. Du skall tillbaka till fronten!”¹⁵ En vecka senare fick Patton ett nytt utbrott när han besökte 93. fältsjukhuskompaniet. Han drog till och med sin pistol och hotade att skjuta mannen för feghet. En brittisk reporter som råkade befinna sig i närheten hörde honom strax efteråt säga: ”Det finns inget sådant som granatchock. Det är ett judiskt påhitt!”¹⁶

För att skynda på framryckningen längs nordkusten övertalade Patton US Navy att stå till tjänst med tillräckligt många landstigningsfarkoster för att han skulle kunna nästla in en bataljon drygt femton kilometer bakom tyskarnas linjer. Både Bradley och Truscott motsatte sig kraftigt planen, och efter att ha tagit den viktiga höjden Monte Cipolla blev bataljonen praktiskt taget utplånad, precis som de hade fruktat. Patton ansåg att det dyrbara vågspelet var helt berättigat. Han hade ingen aning om att tyskarna redan hade inlett en välorganiserad operation för att dra tillbaka sina styrkor över Messinasundet. Den 11 augusti tog den tyska reträtten full fart. De allierades högkvarter hade inte vidtagit några åtgärder för att hindra den. I stället använde Tedder Boeing B-17 ”flygande fästningar” till att bomba bangårdarna runt Rom, och varken Royal Navy eller US Navy ville använda sina stora fartyg med tanke på alla de artilleripjäser som axelmakterna hade ställt upp längs den italienska kustlinjen. Eisenhower ångrade senare att han inte hade låtit landsätta några styrkor på andra sidan sundet, men i vilket fall som helst lyckades axelmakterna evakuera tiotusen soldater nästan helt utan förluster. Detta förbiseende berodde i stor utsträckning på general Marshalls motvillighet att binda sig vid en stort upplagd invasion av det italienska fastlandet.

Patton var långt mer intresserad av det faktum att hans soldater hade nått fram till Messina före Montgomerys, och på morgonen den 17 augusti gjorde han en triumfartad inmarsch i den ödelagda staden. Men hans triumf fick snart en bitter eftersmak. Stormen kring de båda sjukhusincidenterna var på väg att bryta ut. Samma morgon hade nämligen Eisenhower fått höra talas om dem från amerikanska krigskorrespondenter i Alger. Hemma i Förenta staterna visste man ingenting. President Roosevelt hade till och med skickat den vulkaniske Patton ett gratulationsmeddelande, i vilket han nämnde att presidentens rådgivare Harry Hopkins hade föreslagit att han ”efter kriget […] borde göra er till markis av Etna”.¹⁷

En officer som slog en underordnad begick visserligen ett brott som borde prövas i krigsrätt, men Eisenhower ville inte förlora Patton, hur rasande han än var på honom. Han lyckades övertala både de amerikanska och brittiska journalisterna att begrava händelsen. Efter att i flera dagar och nätter våndats över dilemmat gav Eisenhower Patton order om att be såväl de båda soldaterna som sjukvårdspersonalen som hade bevittnat incidenten om ursäkt samt även rikta en offentlig ursäkt till männen i förbandet. Somliga hyllade honom, men männen i 1. infanteridivisionen, som fortfarande ogillade att han hade avskedat Allen och Teddy Roosevelt jr, lyssnade till hans ord under tystnad.

Fälttåget på Sicilien lät visserligen många av axelmakternas soldater undkomma, men det hade ändå visat sitt värde. Förlustsiffrorna var höga – 12 800 ur åttonde armén och 8 800 ur sjunde armén – men stridsmoralen hade stärkts betydligt, och man hade finslipat många färdigheter, både när det gällde själva landstigningsföretagen och de påföljande striderna. De allierade kontrollerade nu praktiskt taget Medelhavet och otaliga flygfält, varifrån de skulle kunna anfalla Italien och områden bortom dess gränser. Invasionen hade dessutom skyndat på Mussolinis fall och bidragit till Hitlers ursinne, panik och depression i ”Wolfsschanze”. RAF:s ödeläggande av Hamburg hade gjort honom mer omskakad än han vågade erkänna, och Röda arméns offensiver på östfronten efter slaget om Kursk underströk hur ont om soldater han hade.

I augusti samlades Churchill, Roosevelt och deras respektive försvarsgrenschefer igen, den här gången för den första Quebeckonferensen, som anordnades av den kanadensiske premiärministern William Mackenzie-King. Några dagar före konferensen hade Churchill tagit upp frågan om atombombsprojektet med Roosevelt. Amerikanerna hade försökt stänga ute britterna från att ta aktiv del i detta forskningsprojekt, som hade täcknamnet Tube Alloys (’Rörlegeringar’), men Churchill övertygade Roosevelt om att det borde bedrivas gemensamt även i fortsättningen.

Under Quebeckonferensen diskuterade man Italiens nära förestående kapitulation. Badoglios emissarie general Giuseppe Castellano hade nämligen i hemlighet gjort vissa trevare via Madrid och Lissabon. Utsikten till en kapitulation var uppmuntrande, eftersom de italienska flygfälten, som chefen för USAAF general ”Hap” Arnold betonade, kunde användas för bombningsuppdrag mot Tyskland och oljefälten runt Ploiești. Men amerikanerna delade inte britternas entusiasm för ett stort upplagt italienskt fälttåg och en framryckning mot linjen längs Po i norr, trots att Brooke kraftfullt argumenterade för att detta skulle locka bort tyska divisioner från Normandiefronten.

Roosevelt och Marshall ville inte att framryckningen skulle fortsätta norr om Rom, även om det innebar att styrkorna i Italien skulle bli sysslolösa. De misstänkte – med viss rätt – att britterna skulle använda det italienska fälttåget som ett sätt att fördröja invasionen av Frankrike och omdirigera insatserna till Balkan och Centraleuropa i nordöst. Tyvärr verkade Churchills ettriga strategi – han ville nu invadera Rhodos och ögruppen Dodekanesos för att dra in Turkiet i kriget – bara bekräfta deras farhågor. Marshall förblev benhård i sitt krav på att de sju divisioner som hade avdelats för invasionen av Normandie skulle dras tillbaka från Italien senast den 1 november, så som man redan hade enats om vid Tridentkonferensen.

Likväl fastställdes invasionen av Normandie, som nu hade fått täcknamnet Overlord, till i maj 1944. Generallöjtnant sir Frederic Morgan, de allierades (hittills outnämnde) överbefälhavares stabschef, arbetade redan på de första planerna. Med stöd av general ”Hap” Arnold underströk han den trängande nödvändigheten av att först försvaga Luftwaffe. Churchill hade vid tre tillfällen tämligen överilat lovat general Brooke överbefälet. Han ställdes nu inför realiteten att Roosevelt skulle komma att insistera på att jobbet skulle gå till en amerikansk general, eftersom Förenta staterna skulle stå för de flesta soldaterna. Amerikanerna trodde också – felaktigt – att Brooke var emot invasionen av Frankrike.

Brooke blev djupt besviken när Churchill berättade att han när allt kom omkring inte skulle få befälet över operation Overlord, och han kom aldrig riktigt över besvikelsen. Han tog ännu mer illa vid sig när han fick reda på att Churchill privat i gengäld hade kommit överens om att lord Mountbatten skulle få ett nytt befälsområde i Sydöstasien (South East Asia Command – SEAC). Den uppenbare kandidaten för operation Overlord verkade vara general Marshall, trots att han undvek att framhäva sig själv.

Den 3 september begav sig Churchill med tåg från Quebec till Washington. Han kom fram i tid för att få vara med om en minnesvärd dag. Efter svåra förhandlingar undertecknade den elegante general Castellano och generallöjtnant Walter Bedell Smith – Badoglios respektive Eisenhowers stabschef – i hemlighet överenskommelsen om ett vapenstillestånd mellan de västallierade och Italien. Tyskarna hade ökat sina styrkor i Italien till sexton divisioner, och italienarna var begripligt nog skräckslagna för tyska repressalier.

I gryningen samma dag landsteg brittiska och kanadensiska trupper utanför Reggio di Calabria. De fick eldunderstöd av örlogsfartygen och artilleriet, som sköt tvärs över Messinasundet, men landstigningstrupperna mötte inget motstånd, och havet var lugnt denna vackra septembermorgon. Britterna kallade landstigningsföretaget för regattan i Messinasundet. Därefter följde snart andra landstigningsföretag på den italienska stövelns ”tå” och vid örlogsbasen Taranto. Amiral Cunningham tog en risk genom att skicka in 1. luftburna divisionen i Taranto ombord på kryssare ur Royal Navy. Den italienska flottan stävade till Malta för att kapitulera, men Luftwaffe lyckades sänka slagskeppet Roma med en av sina nya fjärrstyrda glidbomber av typ Fritz X och döda över trettonhundra sjömän.

Hela det italienska fälttåget skulle förföljas av missuppfattningar och önsketänkande. På grund av några tidigare Ultra-meddelanden trodde de allierade styrkornas högkvarter att tyskarna i händelse av en italiensk kapitulation skulle dra sig tillbaka till linjen Pisa–Rimini i Norditalien. Sedan dess hade emellertid Hitler bestämt sig för att detta vore likvärdigt med att överge Balkan i ryggen på hans kroatiska, rumänska och ungerska bundsförvanter. Dessutom var italienarna trots sina försäkringar till Bedell Smith inte beredda att försvara Rom mot tyskarna. En planerad luftlandsättning av 82. luftburna divisionen över Rom som skulle genomföras samtidigt med det stora landstigningsföretaget i Salerno ställdes lyckligtvis in just som flygplanen gav sig av. Om det hade genomförts skulle hela förband ha utplånats.

Efter att ha ägnat alltför mycket tid åt att oroa sig över händelseutvecklingen i Italien flög Hitler den 8 september till von Mansteins stabsplats i södra Ryssland för att diskutera krisen på östfronten. Röda armén hade brutit igenom mellan von Kluges armégrupp ”Mitten” och von Mansteins armégrupp ”Syd”. När han på kvällen samma dag kom tillbaka till ”Wolfsschanze” fick han veta att man just hade tillkännagivit att de västallierade och Italien hade ingått ett vapenstillestånd och att första vågen ur den amerikanska femte armén under general Mark Clark hade landstigit i Salerno, femtio kilometer sydöst om Neapel. Man kan lätt föreställa sig hans sinnesstämning efter att ha fått reda på Badoglios ”förräderi”, även om det var väntat. Han lät kalla Goebbels och andra nazistledare till ett sammanträde följande dag. ”Führern är fast besluten att åstadkomma en tabula rasa i Italien”, skrev Goebbels i sin dagbok.¹⁸

Operation Achse (’axel’, det nya namnet på operation Alarich, ’Alarik’) inleddes hänsynslöst snabbt. En av generalfältmarskalk Kesselrings prioriteringar var att ockupera Rom. Tyska fallskärmsjägare marscherade in i staden medan invånarna fortfarande höll på att fira att kriget var över för deras del. Kungen och marskalk Badoglio hann fly i sista stund. De sexton tyska divisionerna avväpnade de italienska soldaterna och dödade alla som satte sig till motvärn. Omkring sexhundrafemtiotusen greps som krigsfångar, av vilka de flesta senare skickades iväg som tvångsarbetskraft. Himmler gav inom kort SS-Obersturmführer Herbert Kappler, som var chef för säkerhetspolisen i Rom, order om att samla ihop stadens åttatusen judar.

Samtidigt som tyskarna ockuperade Rom skickade de styrkor för att hejda ett tänkbart brittiskt-amerikanskt landstigningsföretag i Salernobukten, som utgjorde den uppenbara invasionsplatsen längs den delen av Tyrrenska kusten. Generalöverste Heinrich von Vietinghoff, som var chef för den återuppsatta tyska tionde armén, skickade snabbt iväg 16. pansardivisionen, som hade återuppsatts efter att ha nedkämpats vid Stalingrad, för att gå i ställning på sluttningarna som behärskade den stora bukten. Inte långt efter det att de allierade soldaterna ombord på sina invasionsfartyg samma kväll – den 8 september – hade firat nyheten om Italiens kapitulation var de första tyska förbanden redan redo att möta landstigningen, som var utsatt till tidigt på morgonen följande dag.

De allierade soldaterna blev förvånade över det oväntat starka motståndet. Först när minsvepare följande morgon hade röjt en korridor framåt lyckades örlogsfartygen komma tilläckligt nära kusten för att kunna fastställa de tyska stridsvagnskoncentrationerna och batterierna. Det mesta av det som kunde gå på tok i Salerno gjorde det. Den amerikanska VI. armékårens chef generalmajor Ernest Dawley bidrog till förvirringen på land. Han lät inte sin vänstra flank nå samband med den brittiska delen av invasionsstyrkan förrän Clark tre dagar senare tvingade honom till detta, och vid det laget hade tyskarna ökat sin styrka. Fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring” och 15. och 29. pansargrenadjärdivisionen nådde den ena efter den andra fram till Salernofronten.

Både britter och amerikaner fann sig vara fångade på tobaksåkrar, äppeloch persikoodlingar eller bakom sanddynerna, där det fanns föga skydd med undantag för buskar och annan växtlighet. Från den höga terrängen höll de tyska serviserna ögonen på stranden nedanför och gjorde evakueringen av sårade svår under dagen, och sjukvårdarna fick göra så gott de kunde med sulfapulver och första förband.

På yttersta vänsterflanken hade endast ”Darby’s Rangers” – en jägarbataljon under överstelöjtnant William Darby – haft vissa framgångar efter att snabbt ha ryckt fram inåt landet för att ta viktiga platser vid Chiunzi-passet. Den vindlande vägen ledde över Sorrentohalvöns nedre del till Neapel. Från sina ställningar kunde de leda elden från fartygens svåra pjäser, som med maximal elevation besköt de tyska underhållskonvojerna och förstärkningarna som kom nedför kustvägen från Neapel.

Clark, som var väl medveten om att hans invasionsstyrka inte kunde hoppas på att bryta sig ur fällan, pressade Dawley till att på morgonen den 13 september skicka 36. infanteridivisionen, som bestod av nationalgardister från Texas, för att ta en by på ett bergskrön. Tyskarnas svar blev brutalt, och amerikanerna blev illa åtgångna. Det skulle bli värre. General von Vietinghoff trodde att de båda allierade kårerna skulle embarkera igen, så han genomförde ett anfall med pansarförband och bandkanoner rakt söderut från Eboli. Striderna var så förtvivlade och det tyska genombrottet så farligt att Clark övervägde att rycka tillbaka och Vietinghoff trodde att slaget var så gott som vunnet.

Den brittiska åttonde arméns framryckning norrut gick inte fortare, och dess förtrupper befann sig fortfarande nästan hundra kilometer sydösterut. Många förseningar orsakades av att tyskarna hade förstört broarna under reträtten. Utsikten till att behöva ta ombord landstigningstrupperna igen gjorde den amerikanska flottstyrkans chef amiral Henry Kent Hewitt förfärad. Tidigt den 14 september signalerade han till den brittiske amiralen Cunningham på Malta, och denne skickade genast slagskeppen HMS Warspite och HMS Valiant för att bistå med fler svåra pjäser. Cunningham skickade dessutom i full fart tre kryssare till Tripoli för att hämta förstärkningar. Men under tiden hade läget knappast stabiliserats. Det beslutsamma försvaret med 10,5 cm artilleripjäser som avfyrades med direkt riktning hade hejdat pansaranfallet, och man biföll Clarks trängande anhållan om att ett regemente ur 82. luftburna divisionen skulle luftlandsättas runt brohuvudet.

På morgonen den 15 september anlände general Alexander ombord på en jagare. Med amiral Hewitts fulla stöd ställde han in alla planer på en evakuering. Salerno-brohuvudet var snart säkrat tack vare flygunderstöd med bombplan, och örlogsfartygen ur US Navy och Royal Navy tillfogade de tyska stridsvagnarna och artilleripjäserna svåra skador. Under en nattlig Luftwaffe-räd den 16 september avfyrade HMS Warspite sina 15,2 cm pjäser mot ett flygplan på låg höjd och träffade olyckligtvis i stället jagaren HMS Petard, som fick svåra skador.¹⁹

Generalmajor James Doolittles bombplan lade staden Battipaglia, strax bakom de tyska linjerna, så fullkomligt i ruiner att general Spaatz skickade följande meddelande: ”Du håller på att förlora greppet, Jimmy. Det står kvar en vildapel och ett bord.”²⁰ Men en ny flygbombningsdoktrin höll på att födas, och amerikanerna döpte den till Putting the city in the street (’Köra ut staden på gatan’). Det betydde att avsiktligt lägga en stad i ruiner så att fiendens förstärkningar och trängtrupper inte kunde ta sig igenom. Detta skulle komma att bli en viktig taktik i Normandie.²¹

Vid det här laget hade de tyska underrättelsetjänsterna upptäckt var Mussolini befann sig. Efter att först ha släpat iväg honom till ön Ponza och sedan till La Maddalena hade marskalk Badoglio i hemlighet låtit förflytta honom till skidorten Gran Sasso i Apenninerna norr om Rom. Hitler förfasade sig över den förödmjukelse som hans bundsförvant utsattes för och gav order om ett räddningsförsök. Den 12 september kraschlandade åtta glidflygplan med en specialstyrka ur Waffen-SS under SS-Hauptsturmführer Otto Skorzeny på berget. Karabinjärerna som bevakade Mussolini bjöd inget motstånd. Mussolini omfamnade Skorzeny och sade att han hela tiden hade vetat att hans vän Adolf Hitler inte skulle överge honom. Han flögs därifrån och fördes till ”Wolfsschanze”. Hitlers Luftwaffeadjutant beskrev den före detta diktatorn som en ”bruten man”. Den tyska planen gick ut på att installera Mussolini som en galjonsfigur i något som skulle få namnet Repubblica Sociale Italiana och därigenom låta förespegla att axelmakterna fortfarande kunde berättiga sin ockupation av Italien.²²

Den 21 september landsteg Fria Frankrikes styrkor på Korsika, som tyskarna hade övergivit för att förstärka försvaret av italienska fastlandet. I Salerno hade det tyska återtåget börjat tre dagar tidigare. Kesselring hade sagt till Vietinghoff att gradvis dra tillbaka sin armé till linjen längs floden Volturno norr om Neapel. Clark entledigade till sist sin kårchef general Dawley, och britterna på vänstra flanken om brohuvudet på stranden anföll norrut för att ta nedre delen av Sorrentohalvön och förbereda framryckningen uppför kusten till Neapel. Efter det att infanteriregementet ”Coldstream Guards” hade tagit en höjd där i ett nattanfall gav plutonchefen Michael Howard följande beskrivning av scenen. ”Vi försattes i beredskap i gryningen. I den första grå antydan till ljus begravde vi de stupade tyskarna. Det var de första lik jag hade hanterat: skrumpna, sorgliga dockor som låg stela och förvridna, med glasartad blick. Ingen kunde ha varit äldre än tjugo år, och några var knappt mer än barn. Med hemsk vårdslöshet föste vi med spadarna ned dem i deras egna värn och fyllde på med jord.”²³

Den 25 september hade den brittiska åttonde armén under Montgomery och den amerikanska femte armén under Clark nått samband och upprättat en linje tvärs över Italien. De amerikanska och brittiska styrkorna i Salerno hade förlorat omkring 3 500 respektive 5 500 man. Den åttonde armén, som ryckte fram mot Adriatiska havet till, tog Foggiaslätten med alla dess flygfält, som skulle komma att användas till att bomba Sydtyskland, Österrike och oljefälten runt Ploiești. I väster slog sig femte armén fram förbi Vesuvius, och den 1 oktober rullade det mekaniserade kavalleriregementet ”King’s Dragoon Guards” pansarbilar i täten för de brittiska styrkorna in i Neapel under de tvättlinor som överallt var sträckta över gatorna. Men ingen tvätt hängde på tork. Neapel hade inget vatten, eftersom tyskarna hade sprängt akvedukterna som hämnd för befolkningens motstånd mot deras brutala ockupation. De hade förstört så mycket av staden de kunde, däribland gamla bibliotek, kloaker, kraftstationer, fabriker och – framförallt – hamnen. Under de följande veckorna detonerade alla de tidsinställda bomber som hade lämnats i andra större byggnader. Kriget i Italien höll redan på att bli en kopia av fasorna på östfronten.

Det Ultra-meddelande som tydde på att Hitler tänkte evakuera större delen av Italien följdes inte av andra signalmeddelanden som röjde att führerhögkvarteret höll på att ändra sig, till stor del under press från Kesselring, som ville försvara landet från linjerna söder om Rom. Rommels råd om att man borde genomföra en snabb reträtt avfärdades, dels därför att Hitler fruktade hur detta skulle påverka hans bundsförvanter på Balkan, dels därför att de allierades invasion gick trögt. Likväl skulle Hitlers beslut att hålla Italien och hans övertygelse om att britterna skulle invadera Balkan och Egeiska havet leda till att sammanlagt trettiosju tyska divisioner bands i regionen samtidigt som Wehrmacht stred för livet på östfronten.

Goebbels och von Ribbentrop bad enträget Hitler att inleda fredssamtal med Stalin, men han förkastade ilsket varje tanke på något sådant. Han skulle aldrig förhandla i ett underläge. General Jodl vid OKW insåg den galna följdriktighet som de hade fångats i på grund av nazisternas mantra om en ”slutseger”. ”Att vi skulle segra därför att vi måste segra, ty annars hade världshistorien förlorat vettet”, antecknade han inte långt därefter. Eftersom det nu inte längre fanns något hopp om att förhandla i ett överläge var konsekvensen alltför tydlig. Tyska riket skulle tvingas strida tills det var fullkomligt ödelagt.²⁴