33

Ukraina och Teherankonferensen

SEPTEMBER TILL DECEMBER 1943

Efter Röda arméns återerövring av Charkov den 23 augusti 1943 ställdes den tyska armén inför en kris i söder. De sovjetiska styrkorna hade brutit igenom försvarslinjen längs floden Mius, och den 26 augusti slog sig centralfronten under Rokossovskij igenom vid gränsen mellan armégrupp ”Syd” och armégrupp ”Mitten”. Den 3 september bad generalfältmarskalk von Kluge och von Manstein Hitler att utse en överbefälhavare för östfronten. Hitler vägrade och insisterade på att de borde hålla industriområdet Donbas även om det nu blev nödvändigt med ett återtåg från Mius. Hitler utlovade på nytt förstärkningar, men vid det här laget hade von Manstein lärt sig att inte tro på honom. Det var dessutom samma dag som brittiska soldater landsteg på italienska fastlandet i söder.

Efter att ha mottagit ett teleprintermeddelande från von Manstein om det sovjetiska anfallets omfattning flög Hitler fem dagar senare till armégrupp ”Syds” stabsplats i Zaporizjzja. von Mansteins redogörelse var så skarp att till och med Hitler kände sig tvungen att auktorisera en reträtt till floden Dnepr. Detta blev hans allra sista besök på det ockuperade territoriet i Sovjetunionen. När han i slutet av denna olycksaliga dag återvände till ”Wolfsschanze” fick han höra talas om de västallierades landstigningsföretag vid Salerno och den italienska arméns nära förestående kapitulation.

Hitlers ovillighet att fatta ett beslut gjorde att den tyska armén tvingades ila tillbaka till Dnepr för att undvika att bli avskuren. Röda arméns styrkor var visserligen också försvagade efter slaget vid Kursk, men de trängde vidare så fort de kunde för att hinna ta brohuvuden över floden innan tyskarna fick möjlighet att upprätta ett effektivt försvar. Den stora floden skulle utgöra grunden i en försvarslinje som löpte från Smolensk till Kiev och sedan vidare ned till Svarta havet. Liksom de flesta stora ryska floder som rann från norr till söder hade den en ovanligt hög västbank, som bildade ett naturligt bålverk.

Under återtåget tvärs över östra Ukraina försökte tyskarna skoningslöst använda sig av den brända jordens taktik, men de hann inte förstöra så mycket som de hade tänkt sig. Efter att ha fyllt sina fickor och ryggsäckar brast de tyska soldaterna nästan i gråt när de såg sina egna förrådsupplag gå upp i rök. Eftersom de ansattes av sovjetiska attackplan (sjturmovik) på dagarna tvingades de gå över Dnepr i skydd av natten och de tidiga höstmorgnarnas dimma.

Stalin lovade att utnämna den förste som gick över floden till Sovjetunionens hjälte. På improviserade flottar gjorda av oljefat och plankor eller i småbåtar antog de sovjetiska soldaterna utmaningen, och några av dem till och med simmade. Det slutade med att fyra kpist-skyttar blev Sovjetunionens hjältar efter att den 22 september ha stormat västbanken. ”Det förekom att soldater transporterade regementsartilleriets fältkanoner på trägrindar och korsade Dnepr på halmfyllda markskydd”, skrev Vasilij Grossman i sin dagbok.¹ Den tredje veckan i september tog Vatutins styrkor brohuvuden norr och söder om Kiev. Soldaterna hade snart gått över floden på fyrtio olika ställen, men de flesta var alltför små för att genomföra anfall inåt landet. En avdelning, vars båt hade sjunkit, kom fram till en bondstuga. Den gamla kvinnan där hälsade dem med följande ord: ”Barn, söner, stig in i min boning.” Efter att ha hjälpt dem att värma sig och torka sina trasiga uniformer gav hon dem somogon, det vill säga hembränd vodka.²

På många ställen var de sovjetiska förlusterna svåra. Uppföljningspatruller tvingades ta hand om liken. ”Vi samlade ihop dem som hade stupat eller drunknat”, erinrade sig en patrullmedlem, ”och vi begravde dem i gravar, femtio man i varje. Det var så många soldater som hade dött där. Den tyska banken var brant och väl befäst, medan våra grabbar ryckte fram på öppen terräng.”³

I ett försök att bygga ut brohuvudet vid Velikij Bukrin sydöst om Kiev luftlandsattes tre luftburna brigader med fallskärm på flodens västbank. Den sovjetiska underrättelsetjänsten hade förbisett en tysk truppsamling i området: två pansardivisioner och tre infanteridivisioner. Många av fallskärmsjägarna landade på den tyska 19. pansardivisionens ställningar och massakrerades. Det mest lyckade brohuvudet var det vid Ljutezj, norr om Kiev. En sovjetisk skyttedivision lyckades slinka över Dnepr i ett sumpigt område som tyskarna hade ansett vara oframkomligt. Vatutin tog vara på tillfället och tog en stor risk som lönade sig. Han förstärkte brohuvudet med V. gardesstridsvagnskåren. Många T-34:or gick förlorade i kärren, men tillräckligt många tog sig igenom genom att köra i full fart.

Längre norrut intogs i slutet av månaden själva Smolensk efter hårda strider. Rzjevoffensiven, som hade inlett framstöten västerut på den här delen av fronten, efterlämnade fullkomlig förödelse i sitt kölvatten. Den australiensiske korrespondenten Godfrey Blunden visades runt: ”några bondefamiljer med gamlingar, kvinnor och barn hade återvänt och slog läger i hyddor. På flera platser hade de hängt upp tvätten på linor mellan träden, som om det vore normalt att ha en tvättdag i detta skändade ingenmansland. Det fanns en lärdom i mänsklig ståndaktighet att dra av dessa människors sätt att återvända till sitt gamla hem, men man kunde inte låta bli att undra hur de skulle överleva den kommande vintern.” Han blev djupt skakad av att ”en liten tärd gammal kvinna” som han träffade i själva verket var en ”flicka på tretton år”.⁴

På Krim i söder skar sydfronten under general Fjodor Tolbuchin av den tyska sjuttonde armén, som vid det laget hade utrymt brohuvudet Kuban i Kaukasus. Rakt västerut från Kursk hade centralfronten under Rokossovskij åstadkommit en stor inbuktning och närmade sig i oktober Gomel alldeles vid kanten av Vitryssland. För Stalin och naturligtvis också för Vatutin var den verkliga trofén den ukrainska huvudstaden Kiev. I slutet av oktober hade Vatutin natt efter natt nästlat in tredje gardesstridsvagnsarmén under generallöjtnant Pavel Rybalko och trettioåttonde armén under Kirill Moskalenko i brohuvudet Ljutezj. De sovjetiska styrkornas lysande kamouflage och skenmanövrer på annat håll ledde i kombination med avsaknaden av flygspaning från Luftwaffe till att tyskarna förbisåg just detta hot. När de båda arméerna ryckte fram från brohuvudet lyckades de omringa Kiev, som föll den 6 november – dagen före årsdagen av oktoberrevolutionen. Stalin jublade. Vatutin förspillde ingen tid med att låta andra arméer rycka fram för att gripa Zjitomir och Korosten. Trots höstens menföre lyckades hans arméer snart åstadkomma en hundrafemtio kilometer djup och trehundra kilometer bred inbuktning.

När de ryckte fram stötte de på förödelse och en bondebefolkning som var stum av lidande. ”När gamlingarna hör ryska kommer de rusande för att möta soldaterna och gråta tyst, oförmögna att yttra ett ord”, skrev Vasilij Grossman, ”gamla bondkvinnor säger: ’Vi trodde att vi skulle sjunga och skratta när vi fick se vår armé, men hjärtat är så fullt av sorg att tårarna rinner.’” De återgav det äckel de kände inför de tyska soldaternas vana att gå omkring nakna, till och med inför ögonen på kvinnor och flickor, och ”deras frosseri, deras förmåga att äta tjugo ägg eller ett kilo honung i ett enda svep”. Grossman träffade en liten pojke som gick barfota och var klädd i trasor. Han frågade var pojken hade sin far. ”Död”, svarade pojken. ”Och din mor?” ”Hon dog.” ”Har du några bröder eller systrar?” ”En syster. De tog henne med till Tyskland.” ”Har du några släktingar?” ”Nej, de brändes i en partisanby allihop.”⁵

Det fanns emellertid ukrainare som inte gladdes över återgången till sovjetiskt styre. Många hade samarbetat med tyskarna och bildat egna miliser eller rent av tjänstgjort som soldater eller koncentrationslägervakter. Och de ukrainska nationalisterna i UPA (Ukrajinska Povstanska Armija), som hade vänt sig mot tyskarna, var nu redo att utkämpa ett gerillakrig mot Röda armén. Deras mest berömda offer skulle komma att bli general Vatutin själv, som dödades i ett bakhåll.

Det Grossman fick se överträffade hans värsta farhågor. Intagandet av Kiev bekräftade rapporterna om massakern i Babij Jar. Tyskarna hade försökt dölja brottet genom att bränna och avlägsna kropparna, men de var alltför många. Efter den första massakern i september 1941 hade man fortsatt att avrätta andra judar, romer och kommunister på platsen. Nästan hundratusen människor beräknas ha likviderats där på hösten 1943.

Grossman fann det stora tomrummets statistik bedövande. Eftersom han saknade namn på enskilda personer försökte han ge detta tidigare otänkbara brott ett mänskligt ansikte. ”Detta var mordet på en stor och gammal yrkeserfarenhet”, skrev han, ”som i tusentals hantverkarsläkter och bland intelligentians medlemmar hade gått i arv från en generation till en annan. Detta var mordet på vardagstraditioner som far- och morföräldrar låtit gå vidare till sina barnbarn, detta var mordet på minnen, en sorgesång, folkdiktning, liv – lyckliga och bittra – detta var utplåningen av härdar och gravplatser, detta var döden för en nation som i hundratals år hade levt jämsides med ukrainarna.” Han skildrade vad som hade hänt en mycket omtyckt judisk läkare vid namn Feldman, som 1941 hade räddats undan avrättning när en skara ukrainska bondekvinnor vädjade till den tyske kommendanten. ”Feldman fortsatte att leva i Brovary och behandla de lokala bönderna. Han avrättades på våren innevarande år. Christija Tjunjak snyftade och brast till slut i gråt när hon beskrev för mig hur den gamle mannen hade tvingats gräva sin egen grav. Han hade fått dö ensam. På våren 1943 fanns inga andra judar kvar i livet.”⁶

Stalin, som begripligt nog var stolt över Sovjetunionens stora militära bedrifter det året, gick till slut med på ett möte mellan de ”tre stora”, det vill säga han själv, Roosevelt och Churchill. I slutet av november skulle de träffas i Teheran, som i likhet med större delen av Iran fortfarande var ockuperat av sovjetiska och brittiska soldater, för att garantera oljefälten och underhållsrutten landvägen till Kaukasus. Stalin hade valt den iranska huvudstaden för att kunna ha direktkontakt med Stavka.

Som en förberedelse inför Teherankonferensen skulle utrikesministrarna träffas i Moskva i oktober. Dagordningen i Spiridonovkapalatset var omfattande. De brittiska angelägenheterna sträckte sig från den polska frågan till de internationella förbindelserna efter kriget, hur fiendestaterna skulle behandlas, en europeisk rådgivande kommission för frågor rörande Tyskland, rättslig prövning av krigsförbrytare och planer för Frankrike, Jugoslavien och Iran. Den amerikanske utrikesministern Cordell Hull betonade Roosevelts önskemål om en organisation som skulle kunna ersätta det misskrediterade Nationernas förbund. Detta var en känslig fråga för Molotov och dennes ställföreträdare Maxim Litvinov, eftersom Sovjetunionen hade uteslutits efter invasionen av Finland 1939. För att ge ökad styrka skulle de segrande nationerna utgöra kärnan i Roosevelts projekt, som efter kriget skulle komma att förverkligas i form av Förenta Nationerna.

Sovjetunionen insisterade på att britterna och amerikanerna skulle lägga fram ingående förslag på förhandlingsbordet, så att man skulle kunna ta itu med dem i Teheran. Ryssarna röjde ingenting om sin egen inställning utan insisterade bara på en enda sak: ”åtgärder för att förkorta kriget mot Tyskland och dess bundsförvanter i Europa”.⁷ Det vill säga att de tänkte tvinga fram ett exakt datum för invasionen av Frankrike. De förde också på tal frågan om att dra in Turkiet i kriget på de allierades sida och föreslog att de allierade skulle utöva påtryckningar på det neutrala Sverige för att få tillstånd att anlägga flygbaser på svenskt territorium. Båda sidorna bedömde att konferensen på det hela taget hade gått bra.

Den största framgången i Moskva kom enligt australiensaren Godfrey Blunden i form av en ”liten träask med två okular”. Den ”påminde i alla avseenden om de tittskåp som man brukade se på tivolin, frånsett att det i stället för dansflickor visade en rad häpnadsväckande stereoskopbilder av det bombade Tyskland”. De tredimensionella bilderna av ödelagda städer var general Harris idé, och de både fascinerade och imponerade på Röda arméns generaler i Moskva.

Blunden fick höra allt detta av Harris själv när han besökte denne på brittiska bombflygets högkvarter. Harris visade honom de stora fotografialbum i blått skinn (RAF:s färg) som han särskilt hade låtit binda in för att imponera på sina gäster. Varje serie flygfotografier i samma skala täcktes av ett ark transparent papper som visade silhuetterna av industri- och bostadsområden. Den första i boken markerade förstörelsen av Coventry. Harris vände sedan det ena bladet efter det andra och visade de tyska storstäderna. Vid ett tillfälle fick förstörelsens omfattning Blunden att utbrista: ”Det där måste motsvara minst sex Coventry.”

”Nej, du har fel”, svarade Harris belåtet. ”Det motsvarar tio.” När de kom fram till en annan stad, där skadorna inte var lika omfattande, anmärkte Harris: ”Det behövs en rejäl räd till, sedan är det slut med den.”

”Dessa fotografier åskådliggör verkligen tydligt hur den ytbombning som till en början bedrevs av tyskarna har utvecklats till att bli ett enormt kraftfullt vapen”, skrev Blunden. ”De skador som för tre år sedan tillfogades Coventry – och fick tyskarna att mynta ordet Coventrieren med betydelsen att utplåna en stad – är nu nästan obetydliga i jämförelse med dessa betydligt mer omfattande skador som tillfogas tyska större städer.”⁸

Amerikanerna försökte vid den här tiden också förespråka att Nationalistkina skulle gå med i vad som i så fall skulle bli de ”fyra storas” allians. Roosevelt, som kände till Chiang Kai-sheks ambitioner i den riktningen, hoppades att detta skulle bidra till att hålla nationalisterna kvar i kriget trots den besvikelse som dessa kände över att deras arméer inte fick tillräckligt med förnödenheter. Chiang Kai-shek använde sig av samma taktik mot Förenta staterna som han tidigare hade använt mot Sovjetunionen: han använde sig av subtila hotelser om en separatfred med Japan för att få mer stöd. Det kort han spelade ut var visserligen medvetet svagt, men det hade ändå viss verkan, eftersom de kinesiska styrkorna – åtminstone teoretiskt sett – band över en miljon japanska soldater i Kina. Men Roosevelt hade också efterkrigstiden för ögonen, och han ansåg att det var mycket viktigt att låta Kina ingå i ledningen för Förenta Nationerna. Det var en tanke som Churchill och hans följe verkligen inte uppmuntrade. Ryssarna var ännu mer motvilliga, i synnerhet efter Chiang Kai-sheks påtryckningar för att driva ut dem ur provinsen Xinjiang, men under Moskvakonferensen nådde man ändå fram till en principiell överenskommelse.

Chiang Kai-shek hade ändrat ståndpunkt i ett viktigt avseende. Han ville nu ha amerikanskt stöd för att garantera att Sovjetunionen inte skulle lägga under sig områdena i norra Kina i händelse av ett inträde i kriget mot Japan. Efter att redan ha gjort allt han kunde för att övertala Roosevelt att pressa Stalin till att förklara krig mot Japan ville Chiang Kai-shek nu se japanerna besegrade utan sovjetisk hjälp. Han fruktade – med all rätt – att en inblandning från sovjetisk sida skulle öka de kinesiska kommunisternas makt och beväpning.

Den fjärde veckan i november 1943 träffades Roosevelt och Churchill i Kairo på väg till Teheran. Vid denna tämligen improviserade konferens hade Roosevelt på egen hand ordnat så att Chiang Kai-shek skulle delta i mötet redan från början, inte i slutet, så som britterna hade tänkt sig. De blev tämligen stötta. Chiang Kai-shek ”påminde mer om en korsning mellan en mård och en iller”, skrev Brooke. ”Ett slugt, rävaktigt ansikte. Av allt att döma utan begrepp om krig i det större sammanhanget men fast besluten att vinna så mycket som möjligt.”⁹ Till de brittiska generalernas förtjusning lade sig Song Meiling (”madame Chiang Kai-shek”), som var klädd i en uppseendeväckande svart cheongsam som var slitsad upp till höften, flitigt i samtalet och korrigerade tolkens version av vad Chiang Kai-shek hade sagt och övergick sedan till att ge sin egen tolkning av vad han borde ha sagt. Stalin, som fortfarande var irriterad över motgången beträffande Xinjiang, hade vägrat att skicka en representant till konferensen av det skälet att Sovjetunionens nonaggressionspakt med Japan fortfarande var i kraft.

Churchill var alltför väl medveten om att hans ”speciella förhållande” med Roosevelt hade urartat. Detta berodde delvis på hans egen ovillighet att förbinda sig till operation Overlord och hans längtan efter ett anfall riktat mot Centraleuropa för att förhindra en sovjetisk ockupation. Churchill var dessutom ute på hal is på grund av sin känslomässiga bindning till Brittiska imperiet. Roosevelt förklarade sig vara överens med Chiang Kai-shek om att den västerländska imperialismen i Asien borde upphöra i och med en seger över Japan och lovade att Franska Indokina inte skulle återlämnas till Frankrike, ett förslag som skulle ha gjort de Gaulle ursinnig om han hade känt till det. Stämningen var under hela konferensen långt ifrån vänskaplig och tidvis öppet fientlig. Amerikanerna var fast beslutna att inte bli ”bortkollrade” igen, särskilt inte om de skulle kollras bort från Normandie till Balkan. Britterna upptäckte att amerikanerna var döva för deras argument, och de blev misstänksamma inför hur Roosevelt skulle förhålla sig i Teheran, där han skulle få Stalins stöd i de avgörande frågorna.

Roosevelt och Churchill flög från Kairo vidare till Teheran för sitt möte med Stalin den 28 november. På Stalins uttryckliga begäran inrymdes Roosevelt i en del av den sovjetiska ambassaden, på andra sidan gatan från den brittiska ambassaden. Stalin besökte honom iklädd sin marskalks uniform, med byxbenen instoppade i skaften på de kaukasiska stövlarna, som hade byggts upp för att få honom att se längre ut. De båda statsmännen satte igång med att charmera varandra och visade upp en ledig förtrolighet som bara påverkade Roosevelt.

Presidenten försökte ställa sig in hos den sovjetiske diktatorn på Churchills bekostnad. Han drog upp frågan om kolonialism. ”Jag berör detta i vår vapenbroder Churchills frånvaro, eftersom han inte tycker om att diskutera ämnet. Förenta staterna och Sovjetunionen är inga kolonialmakter, och det är lättare för oss att diskutera sådant här.”¹⁰ Stalin ville enligt sin tolk vid denna têteà-tête inte gärna diskutera ett så ”vanskligt ämne”, men han höll med om att Indien var ”Churchills ömma punkt”. Men trots presidentens alla försök att upprätta ett ömsesidigt förtroende kunde Stalin inte glömma hans oärliga löfte att öppna en andra front 1942, som helt enkelt var avsett att hålla Sovjetunionen kvar i kriget.¹¹

Efter oroligheterna i Libanon, där Fria Frankrikes soldater på nytt hade försökt häva den franska kolonialmakten, uttalade sig emellertid Stalin i starka ordalag om Frankrike. Han betraktade de flesta fransmän som kollaboratörer och sade till och med att Frankrike ”måste straffas för sitt bistånd till tyskarna”.¹² Stalin tänkte utan tvivel fortfarande på att den franska arméns kapitulation 1940 hade försett Wehrmacht med de flesta av de fordon som ett år senare användes vid invasionen av Sovjetunionen.

När förhandlingarna i plenum inleddes sent samma eftermiddag var huvudämnet operation Overlord. Stalin tog med Roosevelts tysta stöd itu med Churchills önskemål om en operation i norra Adriatiska havet riktad mot Centraleuropa. Han insisterade på att operation Overlord skulle ha företräde och gick med på planen om att samtidigt invadera Sydfrankrike. Han förkastade bestämt alla andra operationer, som han menade innebar en styrkeskingring. Stalin lyssnade roat när Churchill försökte hävda att hans plan skulle hjälpa Röda armén. Enligt den sovjetiske tolken blinkade Roosevelt åt den sovjetiske ledaren medan denne bröt sina Herzegovina Flor-cigaretter för att kunna stoppa pipan med tobaken från dem. Stalin tyckte att han kunde låta Churchill våndas i den här frågan, eftersom han visste att amerikanerna var emot idén och han i vilket fall som helst hade alla kort på hand när det gällde att avgöra de allierades strategi. I och med att han insisterade på att de allierade skulle infria sitt löfte om en stort upplagd invasion av Frankrike på våren 1944 skulle Röda armén tack vare framryckningen genom Nordeuropa komma att kontrollera Balkan och Centraleuropa, precis som Churchill fruktade.

General Brooke blev djupt imponerad av Stalins sätt att hantera diskussionerna när han såg de tre ledarna tillsammans. Stalin fortsatte att avfärda fälttåget i Italien, förmodligen därför att han var irriterad över att hans allierade inte hade låtit Sovjetunionen bli delaktigt i den italienska kapitulationen. Detta visade sig vara ett misstag från de västallierades sida, eftersom Stalin senare skulle kunna använda detta som ett argument i diskussionerna om vad som skulle ske med de länder som hade ockuperats av Röda armén. Stalin var mycket medveten om det faktum att segrarna vid Stalingrad och Kursk hade förvandlat Sovjetunionen till en supermakt och hade redan skrutit för sitt följe: ”När Europas öde nu är avgjort skall vi göra som vi vill, med de allierades medgivande.”¹³

Han var dessutom väl orienterad om britternas och amerikanernas sätt att tänka och reagera. Före mötet hade Stalin kallat till sig Lavrentij Berijas son Sergo och anförtrodde honom ”ett uppdrag som är vanskligt och moraliskt förkastligt”.¹⁴ Han ville veta allting som amerikanerna och britterna sade privat. Vartenda ord de yttrade skulle spelas in via de mikrofoner som fanns dolda i deras rum, och varje morgon fick Sergo Berija avlägga rapport om alla samtalen inför Stalin. Den sovjetiske ledaren häpnade över att de allierade var så naiva att de talade öppet, trots att de måste inse att de var avlyssnade. Han ville veta både vad som sades och vilket tonfall som användes. Talade de med övertygelse eller utan entusiasm, och hur reagerade Roosevelt?

Stalin var nöjd när Sergo Berija rapporterade om den uppriktiga beundran som Roosevelt hyste för honom och dennes vägran att lyssna till amiral Leahys inrådan att föra en hårdare linje. Men så fort Churchill smickrade Stalin under konferensen svarade denne med att påminna honom om någon fientlig kommentar som han hade fällt i det förflutna. De hemliga upptagningarna hjälpte honom också att utnyttja meningsskiljaktigheterna mellan Churchill och Roosevelt. När Churchill i ett privat samtal med Roosevelt protesterade och sade att denne hjälpte Stalin att installera en kommunistregering i Polen hade han fått till svar att han stödde en antikommunistisk regering, så vad var skillnaden?¹⁵

Polen var en viktig angelägenhet för både Churchill och Stalin, medan Roosevelt endast verkade vara intresserad av att försäkra sig om amerikanskpolackernas röster i det kommande årets presidentval. Detta innebar att han skulle låta det framstå som om han var hård mot Stalin ända tills valresultatet var fastställt. Med tanke på att Roosevelt hade förkastat alla idéer om att ändra Polens gränser på grundval av Atlantdeklarationen kände sig både han och Churchill nu tvungna att överväga Stalins anspråk på landets östra delar – västra Vitryssland och västra Ukraina – som Sovjetunionen hade annekterat 1939. De skulle ändå snart ställas inför fullbordat faktum, i och med att Röda arméns ockupation av området snabbt närmade sig. Enligt Stalins plan skulle Polen kompenseras med tyskt territorium fram till floden Oder. Roosevelt och Churchill insåg att de aldrig skulle kunna tvinga Stalin till att avhända sig ett sådant rikt byte, men Roosevelt gav efter på ett sätt som uppmuntrade denne i tron på att han inte skulle ha några svårigheter med att påtvinga polackerna en kommunistisk regering.

Stalin lyckades pressa de västallierade till att fastställa ett datum för invasionen av Frankrike, men när dessa tvingades erkänna att de ännu inte hade utsett en överbefälhavare för operationen visade han sitt förakt för denna allvarliga brist på planering. Han gick emellertid med på att kort efter landstigningsföretaget inleda en stort upplagd offensiv, och han förklarade att han hade för avsikt att träda in i kriget mot Japan så fort de hade besegrat Tyskland. Detta var vad Chiang Kai-shek hade fruktat, men det var också precis vad Roosevelt hade önskat sig. Efter konferensen medgav Stalin att han hade ”vunnit partiet”.¹⁶ I avskildhet skulle Churchill ha instämt i den bedömningen. Han var ytterst nedstämd över att Roosevelt trodde sig kunna hantera Stalin och därför ständigt tog dennes parti. ”Han inser nu att han inte kan lita på att få presidentens stöd”, skrev Churchills läkare Charles Wilson, den nyblivne lord Moran, i sin dagbok efter att ha hört sin patient ösa ur sig sina farhågor inför framtiden. ”Han inser också att även ryssarna förstår detta, vilket har större betydelse.”¹⁷

Efter det förödmjukande ögonblicket vid Teherankonferensen var Roosevelt fast besluten att utse överbefälhavaren till operation Overlord när han och de västallierades delegater återvände till Kairo. Han bad Marshall tillkalla general Eisenhower. Så fort Eisenhower och Roosevelt hade satt sig i bilen vände sig denne till honom och sade: ”Då så, Ike. Du kommer att föra befäl över Overlord.”¹⁸ Marshalls kunskaper om samtliga krigsskådeplatser, utmärkta organisationsförmåga och – framförallt – skicklighet i att hantera kongressen hade fått Roosevelt att bestämma sig för att han inte hade råd att förlora honom som stabschef. Han tycktes också vara den ende som kunde kontrollera general MacArthur i Stilla havet. Marshall blev visserligen besviken (dock inte lika besviken som Brooke hade blivit), men han accepterade lojalt presidentens beslut. Dwight David Eisenhowers tur verkade leva upp till Pattons eget smeknamn på honom: ”Divine Destiny” (’Gudomlig bestämmelse’), efter initialerna till de båda förnamnen.

Bland de allierade försvarsgrenscheferna i Kairo härskade en ogrundad eufori. Alla verkade tro att kriget skulle vara över redan i mars eller senast i november 1944, och de var beredda att slå vad om det.¹⁹ Med tanke på att det fortfarande skulle dröja ett halvår innan man kunde inleda operation Overlord och Röda armén fortfarande befann sig hundratals kilometer från Berlin var detta minst sagt överoptimistiskt. Churchill var däremot fullkomligt utmattad efter alla de hårda sammandrabbningarna i Kairo och Teheran. I Tunisien fick han lunginflammation och kollapsade. Han var nära att dö, men återhämtade sig över julhelgen med hjälp av lite konjak och nyheten om att Royal Navy hade sänkt slagkryssaren Scharnhorst utanför Nordnorges kust. Nästan tvåtusen tyska sjömän hade omkommit i det iskalla vattnet.

Så som Stalin hade framhållit under Teherankonferensen stod Vatutins styrkor inför ständiga motanfall från von Mansteins armégrupp ”Syd”. I hopp om att upprepa framgången vid Charkov tidigare samma år satte von Manstein in två pansarkårer mot flankerna till Vatutins front, som nu hade döpts om till första ukrainska fronten. Han ville tvinga tillbaka de sovjetiska styrkorna till Dnepr, återta Kiev och omfatta en av Röda arméns större styrkor utanför Korosten.

Hitler, som under de senaste månaderna hade åldrats dramatiskt och led av stress, hade gått in i ett ännu djupare förnekelsetillstånd. Han förkastade minsta förslag om reträtt. Till och med hans favorit – general Model – beskrev läget på östfronten som att ”strida i backläge”.²⁰ Den tyska armén höll på att smittas av fatalism. En infanteriofficer som tagits tillfånga på Leningradfronten erkände under ett förhör: ”Vi lever i lort. Det är hopplöst.”²¹ Men samtidigt som Hitler skyllde alla motgångar på sina generaler och på bristande vilja var han djupt oroad över den propaganda som den sovjetiska organisationen Freies Deutschland, som bestod av ”antifascistiska” tyska krigsfångar, spred ut vid fronten. Detta fick honom att den 22 december införa befattningen Nationalsozialistischer Führungsoffizier (NSFO, ”Nationalsocialistisk uppförandeofficer”) i alla förband, som en motsvarighet till Röda arméns politiska kommissarie eller politruk.

Tre dagar senare råkade von Manstein, som trodde sig ha stabiliserat fronten, ut för en synnerligen obehaglig överraskning. Röda armén hade lyckats föra fram första stridsvagnsarmén och tredje gardesstridsvagnsarmén utanför Brusilov utan att upptäckas, och på juldagen gick de till anfall i riktning mot Zjitomir och Berdytjiv. Strax efteråt bröt även andra ukrainska fronten under Konev igenom i söder, och snart var de båda tyska kårer som fortfarande höll linjen längs Dnepr sydöst om Kiev omringade i Korsunkitteln. Hitler vägrade att låta dem retirera, och deras öde hörde till de grymmaste som något Wehrmachtförband drabbades av på östfronten.