34

Shoah genom gas

1942 TILL 1944

Den plan som Heydrich i januari 1942 skissade upp under Wannseekonferensen hade varit hisnande i sin storleksordning. Han besatt en ”omättlig äregirighet, intelligens och hänsynslös handlingskraft”, som en av hans nära kolleger uttryckte det. Den slutgiltiga lösningen var enligt Adolf Eichmanns beräkningar avsedd att omfatta mer än elva miljoner judar. I den siffran ingick både de i neutrala länder, som till exempel Turkiet, Portugal och Irland, och de i det obesegrade fiendelandet Storbritannien.¹

Att dessa beräkningar gjordes bara några veckor före Wehrmachts motgång utanför Moskva och Förenta staternas inträde i kriget tyder antingen på att nazisternas övertygelse om en ”slutseger” var orubbad eller på att de kände sig tvingade att slutföra sin ”historiska uppgift” innan ytterligare motgångar gjorde det omöjligt.² Förmodligen rörde det sig om en kombination av båda. Utsikten till en seger på sensommaren 1941 hade helt säkert bidragit till en dramatisk radikalisering av nazisternas linje. Och när världshändelserna nu hade nått en avgörande punkt fanns det ingen återvändo. Shoah genom kulor avancerade följaktligen till shoah genom gas.

Liksom ”Hunger Plan” och behandlingen av sovjetiska krigsfångar hade den slutgiltiga lösningen ett dubbelt syfte. Det ena var att undanröja rasmässiga och ideologiska fiender, det andra att bevara livsmedel åt tyskarna. Det senare sågs som alltmer trängande på grund av de många utlänningar som fördes till Tyska riket som arbetskraft. Den slutgiltiga lösningen skulle i sig själv bestå av parallella system för undanröjning genom tvångsarbetskraft och omedelbar avrättning, vilka båda utfördes av SS-Totenkopfverbände. De enda judar som för ögonblicket undantogs var de äldre eller framstående judar som valdes ut till uppvisningsgettot Theresienstadt, arbetare som besatt särskild kompetens eller halvjudar och judar i blandäktenskap. Deras öde skulle avgöras senare.

Dödslägret Chełmno (Kulmhof) hade redan tagits i bruk, och därefter följde snart Bełżec, liksom komplexet vid Auschwitz-Birkenau. I Chełmno användes gasbilar vid avrättning av judar från städerna i regionen. I januari 1942 fördes även fyratusenfyrahundra romer från Österrike dit och gasades ihjäl. Liken begravdes i skogen av arbetslag bestående av utvalda judar bevakade av ordningspolisen. Chełmno skulle komma att bli centrum för massmordet på de judar som fortfarande pressades in i gettot i Łódź, femtiofem kilometer söderut.

Lägret i Bełżec – mellan Lublin och Lviv – ansågs vara ett framsteg, eftersom där fanns gaskammare som var konstruerade så att man skulle kunna använda kolmonoxid från fordon som var placerade utanför. Efter en ”testavrättning” av hundrafemtio judar i januari började man i mitten av mars gasa ihjäl främst galiziska judar. Lägret Majdanek byggdes alldeles i utkanten av Lublin.

Auschwitz (pol. Oświęcim) var en schlesisk stad i närheten av Kraków med en kavallerikasern från kejsardömet Österrike-Ungerns dagar. År 1940 hade SS tagit över 1800-talskasernen och förvandlat den till ett fångläger för polska fångar. Lägret fick namnet Auschwitz I. Det var här de första försöken med Zyklon B – vätecyanidpellets avsedda för skadedjursbekämpning – hade utförts i september 1941, främst på sovjetiska krigsfångar.

I slutet av 1941 inleddes arbetet på Auschwitz II Birkenau, som låg i närheten av Auschwitz I. Några bondstugor byggdes om till provisoriska gaskammare, som togs i bruk i mars 1942, men morden började inte ske i större omfattning förrän i maj. Redan i oktober stod det emellertid klart för SS-kommendanten Rudolf Höss att anläggningen var alldeles otillräcklig och att massbegravningarna förgiftade grundvattnet. Under vintern byggde och installerade man ett helt nytt system av gaskammare och ugnar.

Auschwitz låg visserligen isolerat i ett område av träsk, floder och björkskogar, men det fanns goda järnvägsförbindelser alldeles i närheten. Detta var en av anledningarna till att kemikaliekoncernen IG Farben ville bygga en fabrik där för framställning av buna (konstgummi). Himmler, som ville germanisera området, var en entusiastisk förespråkare av idén och lovade att stå till tjänst med arbetskraft i form av koncentrationslägerfångar. Han sökte till och med personligen upp Höss för att orientera denne och etablera kontakter med företrädare för IG Farben. Himmler blev förvånad över projektets oerhörda omfattning och det stora antal slavarbetare som krävdes. Han sade till Höss att denne skulle tvingas göra lägret, som för närvarande rymde tiotusen fångar, tre gånger så stort. SS:s kassaförvaltning kunde tjäna upp till fyra riksmark om dagen på varje slav som skickades till IG Farben. I gengäld skulle SS bland brottsliga fångar på annat håll välja ut våldsamma och hänsynslösa uppsyningsmän – Kapos – som skulle misshandla de judiska slavarna och få dem att arbeta hårdare.

Arbetet med att bygga det stora Buna-Werke inleddes på sommaren 1941, då de tyska divisionerna i öst verkade triumfera över Sovjetunionen. I oktober kom Himmler, som fortfarande hade ont om arbetskraft, överens med Wehrmacht om att till en början ta hand om tiotusen sovjetiska krigsfångar. Höss skrev själv innan han avrättades för krigsförbrytelser att de vid ankomsten hade befunnit sig i mycket dåligt skick. ”De hade knappt fått någon mat alls under marschen, utan under rasterna på vägen hade de helt enkelt släppts ut på närmaste åker och blivit tillsagda att ’beta’ som kreatur av allt ätbart de kunde hitta.”³ De utmattade och sjuka fångarna, som arbetade under midvintern med föga kläder och i vissa fall tvingades till kannibalism, ”dog som flugor”, skrev Höss. ”De var inte längre människor”, förklarade han. ”De hade blivit till djur, som endast sökte efter föda.” Det var knappast att förvåna sig över att de inte hade lyckats bygga mer än ett par baracklängor i stället för de planerade tjugoåtta.⁴

SS:s strategi att låta fångarna arbeta ihjäl sig var till och med mindre kostnadseffektiv än Berijas Gulag. Den enda pragmatiska eftergiften var att bygga ett nytt läger – Auschwitz III Monowitz – i anslutning till Buna-Werke, så att IG Farbens slavar inte skulle behöva slösa bort tid på att marschera så långt. Likväl fortsatte SS-vakter och kapos i detta halvprivatiserade koncentrationsläger att misshandla arbetarna, som om de därigenom skulle kunna tvinga dem att slutföra projekt som med god marginal överskred deras möjligheter och styrka.

Efter kriget påstod cheferna för IG Farben, som delvis ägde tillverkaren av Zyklon B, att de inte hade känt till något om massmorden på judarna. Men IG Farbens stora komplex Buna-Werke sköttes av tvåtusenfemhundra personer från Tyska riket, vilka bodde i staden och umgicks med SS-vakterna i Auschwitz-Birkenau. En av dem hade strax efter det att han hade kommit dit frågat en SS-vakt om den förfärliga lukten som spred sig över hela området. SS-mannen svarade att det var bolsjevikjudarna som ”steg upp i skorstenen i Birkenau”.⁵

I maj 1942, efterhand som allt fler judetransporter anlände till Auschwitz, flyttade SS de återstående polska politiska fångarna till Tyskland för att användas som tvångsarbetskraft. Den 17 juli 1942 anlände Himmler för att inspektera det växande Auschwitz-komplexet. När hans limousin körde in genom grindarna till Auschwitz I började de judiska musikerna i lägrets orkester spela triumfmarschen ur Verdis Aida.

Himmler steg ut ur bilen, lyssnade till musiken och återgäldade sedan Höss hälsning. Tillsammans inspekterade de en hedersvakt bestående av fångar i nyutdelade randiga uniformer. Himmler, med sina glasögon och sin flyende haka, gav dem en kylig, likgiltig blick när han passerade förbi. Höss gjorde honom sällskap till kontoret för att visa honom de senaste planerna för nya gasanläggningar och krematorier. Efteråt begav sig Himmler och hans följe till sidospåret för att se på när man lastade av en sändning nederländska judar, medan lägerorkestern spelade upp igen. ”Till en början lurades människorna av illusionen av ordning och av musiken som spelades”, uppgav en officer ur fria franska styrkorna som deporterats till Auschwitz senare för Röda armén. ”Men snart kände de liklukten, och när fångarna delades upp efter sitt fysiska tillstånd förstod de snart.”⁶

Först skildes männen från kvinnorna och barnen, och splittringen av familjerna gav upphov till stor oro, tills hundförarna och vakterna med sina piskor tog itu med oroligheterna. Himmler ville särskilt se hur två SS-läkare utförde urvalsprocessen på ”rampen” och valde ut dem som verkade förmögna till kroppsarbete. De som var oförmögna till sådant likviderades genast. De som valdes ut till kroppsarbete var emellertid inte lyckligare lottade än de som dödades omedelbart. Inom de närmaste två, tre månaderna skulle även de gasas ihjäl, om de då inte redan hade dött av arbetet.

Himmler följde den grupp som hade valts ut till gaskamrarna i bunker nummer 1, och genom ett litet fönster såg han dem dö. Han var också uppmärksam på eventuella effekter på SS-personalen, eftersom han hade oroats av de psykiska påfrestningar som männen i Einsatzgruppen hade utsatts för föregående år. Sedan såg han hur judarna i arbetskommandot röjde undan liken, och han sade till Höss att denne i fortsättningen skulle låta bränna kropparna i stället. Himmler ryste visserligen vid tanken på djur som dödades en masse i slakterier, men han intog en yrkesmässig attityd till massakern på dessa människor, som han betraktade som skadedjur. ”Att göra sig kvitt löss är inte en fråga om världsåskådning”, skrev han senare till en av sina underordnade. ”Det är en fråga om hygien.” Himmler hade en tandläkares sterila framtoning, även om han svärmade för nationalromantiska krigarfantasier och försökte framställa SS som en riddarorden.⁷

Från Auschwitz-Birkenau körde Himmler och hans sällskap den korta vägen till Buna-Werke i Auschwitz-Monowitz. IG Farben bar ansvaret för tiotusentals tvångsarbetares död, och ändå lyckades man vid Buna-Werke aldrig framställa något syntetiskt gummi överhuvudtaget. Bolaget bekostade dessutom de omänskliga experiment som SS-Hauptsturmführer doktor Josef Mengele vid Auschwitz-Birkenau utförde på både vuxna och barn, särskilt enäggstvillingar. Mengele ägnade sig inte bara åt att sterilisera, avsiktligt smitta och operera bort organ från sina noga utvalda offer, utan han prövade också ”prototyper till serum och läkemedel, som i många fall kom från IG Farben-koncernens läkemedelsbolag Bayer”.⁸

Mengele var inte ensam. Doktor Helmuth Vetter var visserligen SS-medlem, men han var samtidigt anställd av IG Farben i Auschwitz. Han utförde experiment på kvinnor. När IG Farben bad Höss om hundrafemtio kvinnliga fångar till Vetters experiment krävde denne tvåhundra riksmark per ”försöksdjur”, men IG Farben pressade ned priset till hundrasjuttio riksmark. Alla kvinnorna dog, vilket bolaget bekräftade i ett brev till Höss. Vetter var upprymd över sitt arbete. ”Jag har tillfälle att pröva våra nya beredningar”, skrev han till en kollega. ”Det känns som om jag är i paradiset.” Försök med farliga läkemedel utfördes även på fångar i koncentrationslägren Mauthausen och Buchenwald. IG Farben var särskilt intresserat av att upptäcka en effektiv metod för kemisk kastrering, som skulle kunna användas i de ockuperade territorierna i Sovjetunionen.⁹

Himmler stödde också kraftigt de steriliseringsexperiment som utfördes av professor Carl Clauberg i Auschwitz. Den groteska förvanskning av läkarplikten som många framstående tyska läkare samtyckte till under nazismen är ett otäckt exempel på hur intelligenta människors omdöme kan störas av utsikten till nästan obegränsad makt och prestige i hemliga studier. Dessa läkare försökte rättfärdiga sina onödigt grymma experiment genom att framställa dem som forskning som var avsedd att hjälpa hela mänskligheten. Det är betecknande att man i Nazityskland och i andra samtida diktaturer i en medveten eller omedveten symbios med läkaryrket ofta använde sig av kirurgiska metaforer, i synnerhet att skära bort cancersvulster från statskroppen. Och som ett exempel på nazisternas sjuka sinne för humor och tvångsmässiga bedräglighet levererades Zyklon B i fordon som var märkta med Röda korset.

Trots den sekretessed som SS:s officerare och manskap tvingades avlägga beträffande sina förehavanden gick det inte att undgå att ryktet spreds, ibland på häpnadsväckande sätt. På sensommaren 1942 blev läkaren och gasexperten SS-Obersturmführer Kurt Gerstein så upprörd av det han hade fått se under en nyligen genomförd inspektionsrundtur att han i en mörklagd kupé på nattexpressen från Warszawa till Berlin öste ur sig alltsammans för den svenske diplomaten Göran von Otter. Denne rapporterade alltsammans till utrikesdepartementet i Stockholm, men den svenska regeringen, som ogärna ville provocera nazisterna, höll helt enkelt tyst om upplysningarna. Nyheterna om dödslägren började emellertid snart nå de allierade genom andra kanaler, främst via Armia Krajowa.

Kommendanten i Auschwitz Rudolf Höss kunde knappast ha skilt sig mer från SS:s intellektuella elit, som främst var koncentrerad till säkerhetstjänsten SD. Höss var en trög, medelålders före detta soldat som hade stigit i graderna inom koncentrationslägerväsendet utan att någonsin ifrågasätta en order. Primo Levi ansåg honom inte vara ”ett monster” eller ”en sadist” utan ”en ohyfsad, dum, arrogant, långtråkig skurk”.¹⁰ Höss var mycket inställsam mot sina överordnade, framförallt mot Reichsführer-SS Himmler, som han betraktade som en nästan lika stor gud som führern själv. Den fantasilöshet som Höss visar upp i sin egen skildring trotsar all beskrivning. Han hyllar familjen och framhåller sitt eget föredömliga hemliv samtidigt som han dag efter dag förintar tusentals och åter tusentals andra familjer.

Han tangerar nästan självömkan när han klagar över den dåliga kvaliteten på den SS-personal som skickades till Auschwitz och i synnerhet på tillsyningsmännen (Funktionshäftlinge, ”funktionärfångar”), som rekryterades bland vanliga brottslingar och i lägren allmänt kallades Kapos eller Grüne efter färgen på de trianglar som alla lägerfångar bar: yrkesförbrytare bar till exempel gröna trianglar, politiska fångar röda, utländska tvångsarbetare och emigranter mörkblå, homosexuella rosa och judar gula (judiska fångar bar två trianglar placerade så att de bildade en davidsstjärna, antingen två gula eller en gul och en i någon annan färg – en gul och en röd triangel markerade till exempel en jude som också var politisk fånge). Trianglarna kunde dessutom förses med svarta versaler som utvisade nationstillhörighet, till exempel ett P för polack eller S för spansk republikan. Kapos var beryktade för sin grymhet, i synnerhet de kvinnliga brottslingar som skötte en straffavdelning utanför lägret i Budy. ”Jag finner det otroligt att människor kan förvandlas till sådana odjur”, skrev Höss. ”De ’grönas’ sätt att misshandla de franska judinnorna, slita dem i stycken, döda dem med yxor och strypa dem – det var helt enkelt ruskigt.”¹¹

Trots den fasa som Höss påstod sig känna inför kapos grymhet ordnade han ändå en ”lägerbordell” åt männen. Detta var ett skjul där judinnorna förvarades för att tillgodose männens sadistiska nöjen i väntan på att skickas till gaskammaren. I andra ändan av rangskalan fanns de mest privilegierade kvinnliga fångarna, som var Jehovas vittnen – Bibelwürme (’Bibelmalar’), som de kallades – och hade skickats till lägren därför att de på grund av sin tro vägrade att göra något slags militärtjänst. SS-officerarna använde dem som tjänstefolk i hemmen och i officersmässarna. Höss hade en som arbetade som barnsköterska och tog hand om hans småbarn. De var så pålitliga att SS-officerarna inte klagade när de till följd av sina pacifistiska principer vägrade att tvätta eller ens vidröra deras uniformer.

Ordningen bland kvinnorna i lägret upprätthölls av hundförarna i hundpatrullerna. De kvinnliga fångarna var tydligen räddare för de morrande bestarna än vad männen var, och hundförarna lösgjorde då och då kopplen bara för skojs skull. Det kan mycket väl ha varit hundförarna som avskräckte kvinnorna från att välja det lättaste sättet att begå självmord: att som de manliga fångarna ”springa in i taggtråden” i hopp om att vakterna skulle skjuta. För kvinnornas del var risken större att man släppte lös hundarna.

Höss lade märke till att kvinnor var mer komplicerade. Ett av problemen i omklädningsrummen i anslutning till gaskamrarna var att ”många kvinnor gömde sina spädbarn bland klädhögarna”. Alltså skickade man in det judiska arbetslaget för att kontrollera. De tvingades kasta in de spädbarn de hittade i gaskammaren precis innan dörrarna slogs in och reglades.¹²

Höss var förbryllad över att de judar som tillfälligt hade skonats till livet genom denna Faustpakt visade sig vara så lydiga. Han försökte framställa dem som villiga medbrottslingar. I själva verket övervann den desperata viljan att överleva inte bara vanlig moral – ett fenomen som i Auschwitz smuts och förnedring inte längre gick att föreställa sig – utan till och med vissheten om deras egen nära förestående död. Det var inte många av dem som förvarnade de nyanlända om vad som väntade. Nazisterna hade genom sin totala omänsklighet skapat de rätta förutsättningarna för den ofjättrade socialdarwinism som de uppgav sig tro på.

I kombination med det fasansfulla arbetets mardrömslika overklighet kunde detta krossande av alla sociala instinkter och lojaliteter inte ha annat än en brutaliserande inverkan. ”De utförde alla dessa sysslor med känslokall likgiltighet, som om alltsammans hörde till en vanlig arbetsdag”, skrev Höss. ”De åt eller rökte medan de släpade omkring liken. De slutade inte ens äta medan de ägnade sig åt det gräsliga arbetet med att bränna lik som hade legat länge i massgravar.”¹³

De mest privilegierade manliga fångarna var de som arbetade i magasinet som kallades Kanada, den avdelning där man sorterade kläder, skor, glasögon och andra ägodelar och samlade in balarna av människohår. Ändå visste de att de helt enkelt var levande döda. Till sist – hösten 1944 – försökte ett judiskt Sonderkommando göra väpnat uppror och fly från Auschwitz-Birkenau. Fyra SS-män dog, och fyrahundrafemtiofem fångar sköts ned.

Förutom dödslägren i Chełmno, Bełżec och Auschwitz-Birkenau byggdes även mordcentra i Treblinka och Sobibór. Detta program kallades Aktion Reinhard för att hedra den mördade Heydrich.

SS-Obergruppenführer Oswald Pohl vid SS:s huvudbyrå för ekonomi och förvaltning (SS-Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt) tog på sig ansvaret för att övervaka och samordna aktiviteterna där, vilket inte var något lätt arbete med tanke på alla de rivaliserande nazistfraktionerna. Den hängivne byråkraten Pohl var fast besluten att göra hela processen så effektiv och lönsam som möjligt. Alla offrens värdesaker skulle samlas in och redovisas, men den korruption som rådde i vissa läger gjorde Himmler både bestört och förfärad. Guldtänder skulle avlägsnas innan kropparna begravdes eller kremerades. Kläder, skor, glasögon, väskor och underkläder skulle alltsammans samlas in och skickas tillbaka till Tyska riket, så att det där kunde delas ut till behövande, vanligen sådana som hade förlorat allt de ägde i en bombräd. Innan offren trädde in i gaskammaren rakade man av dem håret, som sedan vävdes till strumpor åt flygare och ubåtsmän, eftersom de värmebevarande egenskaperna ansågs vara bättre än hos ylle, men huvuddelen användes till att stoppa madrasser med. När ubåtsbesättningarna kom tillbaka från Atlanten väntade en lår med armbandsur på dem. De kom snart underfund med varifrån denna givmilda gåva kom.

För att massmorden skulle kunna fortlöpa effektivt krävdes en oavbruten ström av offer, som levererades nakna till gaskammaren utan dalt, som på ett löpande band. Men Pohl skulle däremot aldrig lyckas lösa de grundläggande problemen när gällde den del av koncentrationslägerväsendet som sysslade med slavarbete. Man kan inte utvinna effektivt arbete från en arbetsstyrka samtidigt som man försöker ta livet av den genom misshandel. Detta skulle gång på gång visa sig vara sant.

I den studie av Treblinka som Vasilij Grossman utförde under sommaren 1944 framhåller han betydelsen av genomströmning. Grossman fick sitta med Röda arméns förhörsledare när de förhörde tillfångatagna vakter, polacker från trakten och fyrtio överlevande från arbetslägret Treblinka I (Treblinka II var det intilliggande dödslägret). Han uppfattade genast detta som en avgörande aspekt av det nazistiska systemet. Aldrig förr i människans historia hade så många människor dödats av så få bödlar. I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer – motsvarande befolkningen i ”en liten europeisk huvudstad”, som Grossman uttryckte det.

De viktigaste bidragen till att operationen förlöpte friktionsfritt var sekretess och bedrägeri. ”Människorna blev tillsagda att de skulle föras till Ukraina för att arbeta inom jordbruket.” Offren skulle inte få veta sitt verkliga öde förrän i allra sista ögonblicket. För att garantera detta fick inte ens vakterna som följde med tågen veta sanningen eller träda in i lägrets centrala område.¹⁴

I Treblinka ”fick man järnvägsspårets slutstation att se ut som en passagerarstation […] med biljettkassa, bagagehall och restaurang. Överallt fanns pilar som visade ’Mot Białystok’, ’Mot Baranovichi’. När tåget väl anlände brukade en marschorkester spela i stationsbyggnaden, och alla musikerna var välklädda.” När det väl började gå rykten om Treblinka bytte man namn på stationen till Ober-Maidan.

Det var inte alla som lät sig luras. De skarpögda och nyfikna upptäckte snart att något inte var som det skulle. Det kunde vara personliga ägodelar som hade lämnats kvar på torget utanför stationen efter den föregående transporten och som arbetslaget inte hade röjt undan ordentligt, eller också kunde det vara den höga muren eller järnvägsspåren som inte ledde någonstans. SS hade lärt sig att utnyttja den instinktiva optimism som de flesta människor har, de som desperat hoppas på att saker och ting skulle bli bättre här än det hade varit i gettot eller genomgångslägret som de kom ifrån. Vid några ytterst få tillfällen anade emellertid de tilltänkta offren sitt öde och slog ned vakterna när dessa öppnade dörrarna till boskapsvagnarna. Kulspruteskyttarna mejade ned fångarna när de i panik rusade mot skogen.

De tre- eller fyratusen människorna i den nya transporten fick order om att lämna kvar sitt bagage på torget, och de oroade sig för om de skulle hitta det igen i all förvirringen. Med stark röst befallde en SS-Unterscharführer att de bara skulle ta med sig sina värdesaker, dokument och toalettartiklar till duscharna. Oron tilltog när beväpnade vakter – några med ett varggrin – föste in familjerna genom grinden i det sex meter höga taggtrådsstängsel, som bevakades av kulspruteställningar. På torget vid stationen bakom dem höll ”arbetsjudar” från Treblinka I redan på att sortera deras tillhörigheter och välja ut vad som skulle läggas undan för att skickas till Tyskland och vad som skulle brännas. De var tvungna att vara mycket försiktiga om de i smyg tog lite mat från en resväska och tryckte in den i munnen. En ukrainsk vakt kunde släpa iväg och brutalt misshandla dem eller skjuta dem.

På en öppen plats, ungefär i mitten av lägret, fördes de gamla och sjuka bort till en utgång som var märkt ”sanatorium”, där en läkare i vit rock med en rödakorsarmbindel väntade på dem. Ansvarige SS-Scharführer sade sedan till resten av folkmassan att dela upp sig. Kvinnor och barn skulle bege sig till barackerna till vänster för att klä av sig. Det var i det här läget som många började jämra sig, eftersom familjerna naturligtvis fruktade att de skulle skiljas åt för alltid. SS-männen var emellertid medvetna om detta och ökade pressen med korta, kärnfulla befallningar: Achtung! Schneller! och sedan: ”Männen stannar här! Kvinnor och barn klär av sig i barackerna till vänster!”

Alla utgjutelser avbröts av fler framrutna befallningar och hoppfulla antydningar om att allting var normalt trots allt. ”Kvinnor och barn måste ta av sig skorna när de går in i barackerna. Strumporna skall läggas i skorna. Barnens strumpor i deras sandaler, kängor eller skor. Var ordningssamma! … När ni går till badhuset måste ni ha med er era dokument, pengar, en handduk och tvål. Jag upprepar …”

I barackerna tvingades kvinnorna ta av sig kläderna, och sedan rakade man av dem håret, vilket påstods vara för att undvika löss. Nakna tvingades de lämna över sina dokument, pengar, smycken och armbandsur vid ett bås som en annan SS-Unterscharführer presiderade över. En ”naken person förlorar genast styrkan att göra motstånd, att kämpa mot sitt öde”, påpekade Grossman. Likväl fanns det några undantag. En ung jude från Warszawagettot med förbindelser inom motståndsrörelsen lyckades dölja en handgranat som han kastade mot en grupp SS-män och ukrainare. En annan dolde en kniv, som han stack ned en Wachmann med. Och en ung kvinna överraskade en annan hjälpvakt genom att slita åt sig hans gevär och sätta sig till motvärn. Men hon övermannades och dödades senare, efter att ha utsatts för den mest förfärliga tortyr.

När offren nu inte längre kunde hysa några tvivel om att deras död var nära förestående började vakterna – SS-män i grå uniform och Wachmänner i svart – skrika starkare och mer enträget för att förvirra och skynda på dem: Schneller! Schneller! De föstes in på en sandtäckt gata mellan barrträden som dolde taggtråden bakom dessa. De fick order om att sträcka upp händerna och tvingades fram med batonger, piskor och gevärskolvar. Tyskarna kallade den Weg ohne Wiederkehr (’Vägen utan återvändo’).

Godtycklig sadism bidrog till att öka chockverkan och minskade risken för en revolt i sista ögonblicket. Men vakterna i fråga handlade också utifrån en monstruös, abnorm känsla av njutning. En oerhört stark SS-man som gick under namnet ”Zepf” brukade ta barn i benen ”likt en knölpåk” och krossa huvudet mot marken. När offren tvingades in på en tredje öppen plats såg de den tempellika sten- och träfasad som dolde gaskamrarna. En skara naiva romska kvinnor, som fortfarande inte hade en aning om sitt öde, slog samman händerna i förundran medan de beundrade byggnaden, vilket tydligen fick SS-männen och de ukrainska vakterna att skratta sig fördärvade.

Vakterna släppte sina hundar lösa för att tvinga in fångarna i gaskamrarna. Skriken när hundarna satte tänderna i fångarna hördes tydligen på flera kilometers håll. En av de tillfångatagna vakterna berättade för Grossman: ”De såg döden nalkas, och det var förresten mycket trångt där. De misshandlades fruktansvärt, och hundarna slet i kropparna.” Det blev tyst först när de tjocka dörrarna till de tio gaskamrarna stängdes. Tjugofem minuter efter det att gasen hade släppts in öppnades de bakre dörrarna och arbetsavdelningar bestående av fångar från Treblinka I började avlägsna de gulnade kropparna. En annan grupp judiska fångar tvingades sedan dra ut guldtänder med tång. De överlevde kanske längre än liken de tvingades ta itu med, men de var inte avundsvärda. ”Att få en kula i sig var en lyx”, sade en av de få överlevande till Grossman.

Offren stod sammanpackade i gaskamrarna, och det dröjde upp till tjugo eller rent av tjugofem minuter innan alla var döda. Chefen för vakterna tittade genom ett glastäckt kikhål och väntade tills ingen längre rörde sig. De stora dörrarna längst in i rummet öppnades, och kropparna släpades ut. Om någon visade minsta livstecken gav en SS-Unterscharführer snabbt denne ett nackskott. Sedan signalerade han åt tandavdelningen att skrida till verket med sina tänger och dra ut guldtänderna. Till sist lastade en annan arbetsavdelning bestående av tillfälligt benådade judar från grannlägret till Treblinka I liken på vagnar eller kärror och förde dem till en massgrav som hade grävts av ånggrävmaskiner.

Under tiden gjorde man med ett nackskott processen kort med de gamla och de sjuka, som hade fått bege sig till ”sanatoriet”. ”Arbetsjudar”, som även de kom från det angränsande lägret Treblinka I, släpade kropparna till gravarna. Men liksom i Auschwitz var dessa tillfälligt överlevande knappast avundsvärda. Även de underkastades en otrolig sadism, allt från män som sköts ihjäl till unga judinnor som våldtogs och sedan dödades. Tyska SS-vakter tvingade fångarna att sjunga en särskild ”Treblinkahymn”, som en av dem hade komponerat. Grossman noterade också i Treblinka I de närmare detaljerna om ”den enögde tysken från Odessa, Svidersky, vars smeknamn var ’Hammarmästaren’. Han ansågs vara den oöverträffade specialisten på ’kall’ död, och det var han som inom loppet av några minuter dödade femton barn på mellan åtta och tretton år, vilka hade bedömts vara oförmögna att arbeta”.¹⁵

I början av 1943 besökte Himmler Treblinka och gav kommendanten order om att gräva upp och bränna samtliga kroppar. Askan skulle spridas långt därifrån. Efter Stalingradfälttåget tycks SS-hierarkin plötsligt ha tvingats begrunda vad som skulle hända om Röda armén upptäckte platserna för massmorden. De ruttnande liken – upp till fyratusen åt gången – spreds ut över räler som hade placerats över stora eldgropar som kallades ”ugnar”. Man hade så många gamla lik att ta hand om att arbetet varade i åtta månader.

De åttahundra ”arbetsjudar” som tvingades utföra denna förfärliga syssla fick sin hämnd. De insåg att de inte skulle få leva vidare när kropparna väl var brända. Den 2 augusti 1943, under en lång värmebölja, gjorde de uppror under ledning av juden Zelo Bloch, som var löjtnant i tjeckoslovakiska armén.

Beväpnade med föga mer än spadar och yxor anföll de vakttornen och vaktrummen och dödade sexton SS-män och Wachmänner. De stack en del av lägret i brand och stormade stängslen. Sjuhundrafemtio lyckades bryta sig ut, och SS tillkallade förstärkningar och män med spårhundar som kunde söka igenom skogarna och träsken. Spaningsflygplan flög oavbrutet förbi. Omkring femhundrafemtio fördes tillbaka till lägret och mördades, medan andra som upptäcktes sköts ihjäl på fläcken. Endast sjuttio överlevde tills Röda armén kom dit följande år.

Men revolten markerade slutet för Treblinka. Resten av byggnaderna, inklusive gaskamrarna och den falska järnvägsstationen, förstördes. Den sista askan från bränngroparna spreds ut, och i ett groteskt försök att låtsas att lägret aldrig hade funnits sådde man sedan lupiner över hela området. Men medan Grossman gick där lade han märke till att ”jorden kastar ut krossade ben, tänder, kläder, papper. Den vill inte bevara sina hemligheter.”¹⁶

Treblinkas dödscykel var betydligt intensivare än den i Auschwitz-Birkenau. De åttahundratusen morden utfördes under tretton månader, och siffran är inte mycket lägre än den miljon som dog i Auschwitz-Birkenau under trettiotre månader. Treblinka mottog främst polska judar, och bara ett fåtal kom från Tyska riket och några från Bulgarien. Auschwitz-Birkenau mottog däremot offer från hela Europa. Judarna kom inte bara från Polen utan från Nederländerna, Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Norge, Kroatien och senare även Ungern. Bełżec stod för omkring femhundrafemtiotusen människor, främst polska judar. I lägret i Sobibór, där cirka tvåhundratusen dog, tog man hand om judarna från regionen Lublin, men också somliga från Nederländerna, Frankrike och Vitryssland. Ytterligare hundrafemtiotusen – främst polska – judar dog i Chełmno, och femtiotusen polska och franska judar mördades i Majdanek.

Den 6 oktober 1943 höll Himmler ett tal riktat till en skara reichsleiter och gauleiter vid en konferens i Posen. Bland dem som hörde talet återfanns storamiral Dönitz, generalfältmarskalk Milch och Albert Speer (även om han försökte förneka det så länge han levde). För en gångs skull struntade Himmler i de vanliga eufemismerna för den slutgiltiga lösningen – såsom ”evakuerade österut” och ”specialbehandling” – och var äntligen uppriktig inför utomstående om vad man sysslade med. ”Vi ställdes inför frågan: vad skall vi göra med kvinnorna och barnen? Även här bestämde jag mig för en fullkomligt klar lösning. Jag ansåg mig inte ha rätt att utrota männen – det vill säga att döda eller låta döda dem – och låta barnen växa upp för att hämnas på våra söner och sonsöner. Det svåra beslutet måste fattas: att låta detta folk försvinna från jordens yta.”¹⁷

Den 25 januari 1944 vände sig Himmler till nästan tvåhundra generaler och amiraler, även denna gång i Posen. Även de måste bli medvetna om de uppoffringar som SS hade gjort. ”Raskampen”, som utfördes av hans ”ideologiska soldater”, skulle inte, förklarade Himmler på nytt, ”låta hämnare stiga upp för våra barn”. I denna fullkomliga utplåning av judarna skulle det inte förekomma några undantag.¹⁸

Himmler kunde inför sina åhörare ha skrutit med att aldrig förr i människans historia hade så få lyckats mörda så många. Genom en blandning av rent och skärt bedrägeri, ovisshet och sedan outsäglig grymhet hade den lilla styrkan av förföljare lyckats lura nästan tre miljoner offer, som inte kunde föreställa sig att det fanns dödsläger i Europa, som antogs vara civilisationens vagga.