35

Italien – den allt annat än mjuka buken

OKTOBER 1943 TILL MARS 1944

I september 1943 hade de allierades invasion av italienska fastlandet verkat vara en bra idé, i och med fascismens sammanbrott och löftet om flygfält. Men det hade inte funnits någon riktigt klar tanke bakom själva målen med fälttåget och hur man skulle uppnå dem. General Harold Alexander, som var chef för den brittisk-amerikanska 15. armégruppen i Italien, lyckades inte samordna den amerikanska femte arméns och den brittiska åttonde arméns operationer. Femte arméns chef generallöjtnant Mark Clark var fortfarande långt ifrån glad över att generallöjtnant Bernard Montgomery trots alla sina muntra meddelanden (”Håll ut, vi kommer!”) hade tagit så lång tid på sig att låta åttonde armén undsätta honom vid Salerno. Det hela förvärrades av att Montgomery på något sätt verkade inbilla sig att han hade räddat femte armén vid Salerno.¹

De allierades förbindelser blev inte bättre av att både den korte, senige Monty och den långe, gänglige Clark var så besatta av sin image. Clark, som snart utökade sin pressavdelning till femtio man, insisterade på att låta sig fotograferas i profil från sin mest smickrande sida, så att hans verkligt kejserliga näsa framträdde. Somliga av hans officerare döpte honom till Marcus Aurelius Clarkus. Monty hade för sin del börjat dela ut signerade fotografier av sig själv, som om han vore en filmstjärna.²

Över sig hade de den älskvärde men osäkre ”Alex”, som tycktes tro att man kunde planera under framryckningens gång – en inställning som förvisso passade Churchill, som ville att det italienska fälttåget skulle fortsätta betydligt längre än vad amerikanerna hade tänkt sig. Montgomery ville däremot inte göra någonting som inte noga hade utarbetats i förväg. ”Det förelåg mig veterligen ännu inte någon plan om hur kriget i Italien skulle vidareutvecklas, men det var jag ju van vid!” skrev Montgomery syrligt i sin dagbok.³ Alexander visste emellertid av erfarenhet att Montgomery ändå bara skulle göra som han ville. Alexander spelade, som hans levnadstecknare påpekade, rollen som ”förstående make i ett besvärligt äktenskap”.⁴ Inte heller Eisenhower lyckades få något grepp om sina underordnade eller göra klart vad man försökte åstadkomma i Italien.

Det verkliga problemet återfanns naturligtvis högst upp i toppen och i de centrala meningsskiljaktigheter som hade hemsökt de allierades strategi ända sedan 1942. Roosevelt och Marshall var fast beslutna att inte låta någonting fördröja operation Overlord. Churchill och Brooke såg däremot fortfarande Medelhavsområdet som den tills vidare viktigaste krigsskådeplatsen, där man borde dra nytta av de italienska soldaternas kapitulation. De båda britterna, som fortsatte att oroa sig inför tanken på en invasion över Engelska kanalen utan luftherravälde, hoppades i själva verket halvt om halvt att en rad framgångar i Medelhavsområdet skulle kunna bli till en god ursäkt för att skjuta upp operation Overlord. Den ende högre amerikanske officer som höll med dem var generallöjtnant Spaatz, som var chef för den amerikanska delen av de allierades flygstridkrafter i Medelhavsområdet. Spaatz trodde i likhet med Harris att man skulle kunna vinna kriget på tre månader enbart genom bombning, och han ”ansåg inte att Overlord var vare sig nödvändig eller önskvärd”.⁵ För att få sina bombplan närmare Tyskland ville han fortsätta framryckningen i Italien, gå över floden Po och till och med tränga vidare in i Österrike.

Churchill hade utan tvekan gjort rätt i att driva igenom operationerna Torch och Husky trots alla Marshalls invändningar. Han hade visserligen gjort det av fel skäl, men han hade därigenom förhindrat ett katastrofalt försök att invadera Frankrike 1943. Men i och med att han nu var besatt av tanken på att återta Rhodos och de andra öar som italienarna hade ockuperat i Egeiska havet började han emellertid förlora all trovärdighet hos amerikanerna. General Marshall misstänkte självfallet att detta ”öhoppande” i östra Medelhavet var en del av en hemlig plan att invadera Balkan. Föga förvånande vägrade han kraftfullt att låta amerikanska styrkor hjälpa till eller överhuvudtaget blanda sig i.

Till och med Brooke, som stödde fälttåget i Italien och andra operationer i regionen, fruktade att premiärministern hade blivit alldeles otillräknelig av sitt ”Rhodosvansinne”, som han kallade det.⁶ ”Han har arbetat upp sig till vanvettig upphetsning över anfallet mot Rhodos, överdrivit dess betydelse så att han inte längre kan se något annat och har föresatt sig att erövra denna enda ö om det så skulle bli till priset av sina goda förbindelser med presidenten och amerikanerna, och dessutom hela det italienska fälttågets framtid […] Amerikanerna är redan förtvivlat misstänksamma mot honom, och det här kommer att förvärra saker och ting betydligt.”⁷

Önsketänkandet att de allierade snart skulle befinna sig i Rom hade smittat både de amerikanska cheferna och Churchill. Mark Clark var fast besluten att låta sig krönas som dess erövrare, och till och med Eisenhower trodde att den italienska huvudstaden skulle falla redan i slutet av oktober. Alexander tillkännagav obetänksamt nog att de skulle befinna sig i Florens före jul. Men det fanns redan tydliga tecken på att tyskarna skulle utkämpa en hänsynslös fördröjningsstrid och utkräva hämnd på de italienska soldater och partisaner som aktivt hjälpte de allierade.

I ett litet samhälle utanför Acerra öster om Neapel fann B-kompaniet ur ”11th Hussars” traktens invånare på kyrkogården, i färd med att begrava tio män som tyskarna hade ställt upp mot en mur och arkebuserat. ”Strax efter det att [våra] pansarbilar hade givit sig av hoppade tyskar plötsligt över kyrkogårdsmuren och sköt med sina med kpistar ned folkmassan som stod intill gravarna”, antecknade regementet.⁸ Hitlers vrede över att italienarna hade bytt sida hade sipprat ända ned till de vanliga tyska soldaterna.

Den amerikanska femte armén, som under Clark ryckte fram från Neapel mot nordväst, mötte sitt första stora hinder vid floden Volturno, trettio kilometer längre bort. På småtimmarna den 13 oktober inledde både divisions- och kårartilleriet en massiv eldsamling tvärs över dalen. Den brittiska 56. divisionen hade haft det besvärligt i närheten av kusten, men även om floden var bred så var det möjligt att gå över längs större delen av den, och redan följande dag hade man upprättat ett stort brohuvud. Volturno var bara en tillfällig ställning för tyskarna. Kesselring hade nämligen redan fastställt deras huvudförsvarslinje söder om Rom. Han ville i likhet med Hitler hålla de allierade kvar så långt ned på Apenninska halvön som möjligt. Rommel, som var chef för de tyska divisionerna i norr och förespråkade ett återtåg, hade blivit överkörd.

I framryckningens nästa skede upptäckte de båda allierade arméerna snart att bergsterrängen och vädret inte precis var det ”soliga Italien” som de hade föreställt sig utifrån förkrigstidens turistaffischer. Hösten i Italien det året var med sina ständiga regn och sin djupa lervälling som menföret i Sovjetunionen. Både de brittiska och amerikanska fältuniformerna var genomblöta flera veckor i sträck. Skyttegravsfot blev snart ett problem för dem som inte bytte till torra strumpor en gång om dagen. Senhöstens skyfall fick floderna att svämma över sina bräddar och vägarna att förvandlas till lervälling, och de retirerande tyskarna hade sprängt varenda bro och minerat varenda rutt. Britterna hade visserligen uppfunnit den monteringsfärdiga fältbron (Bailey bridge), men de var ändå avundsjuka på amerikanernas många välutrustade ingenjörbrigader. I denna oändliga rad av dalar hade emellertid inte ens amerikanska armén tillräckligt med materiel att bygga broar av.

Tyskarna genomförde sitt återtåg med försvarade vägspärrar och minor, skyddade av väl kamouflerade pansarvärnspjäser. Att rycka fram tills man hade upprättat känning med fienden innebar nu att man väntade tills tätstridsvagnen eller pansarbilen körde på en mina och sedan slogs ut av en pansarbrytande granat som ”kom från ingenstans”. De hade lämnat ökenkrigets vittomfattande manövrer långt bakom sig. Smala vägar i smala dalar och välförsvarade byar uppe på bergskrön innebar att infanteriet fick ta över tätpositionen. Men mindre än trettio kilometer norr om Volturno tvärstannade framryckningen.

”Gustavlinjen” eller ”Winterlinjen”, som Kesselring hade valt, började strax söder om Ortona vid Adriatiska havet och löpte hundrafyrtio kilometer tvärs över Apenninska halvön till Gaetabukten vid Tyrrenska havet. Detta var den ”italienska stövelns” smalaste avsnitt och var väl lämpat för försvar. Gustavlinjens viktigaste stödjepunkt var den naturliga fästningen Monte Cassino. De allierade chefernas tanklösa optimism försvann fullkomligt när Ultra-meddelanden bekräftade att Hitler och Kesselring skulle sätta upp ett ursinnigt försvar. Det var i detta läge som Eisenhower borde ha insisterat på att hela fälttåget skulle omprövas. I och med att sju divisioner skulle skickas till England för att delta i operation Overlord hade de allierade inte längre den numerära överlägsenhet som krävdes för en stort upplagd offensiv. Churchill och Brooke verkade på något sätt tycka att det inte var ”fair play” att amerikanerna insisterade på att hålla sig till den överenskommelse som hade träffats vid Tridentkonferensen i maj.

Markspaning bekräftade snart det som kartorna tydde på. För Clark och femte armén var den enda möjliga rutten till Rom ”väg 6” igenom Mignanopasset, som på båda sidor behärskades av stora berg. Och bakom dem rann floden Rapido, som i sin tur behärskades av Monte Cassino.

På vänstra flanken stod den brittiska X. armékåren, som var underställd amerikanska femte armén, inför en barriär i form av floden Garigliano. Den 5 november hade britterna försökt omfatta Mignanopasset genom att erövra Monte Camino, men bara för att upptäcka att detta stora terrängföremål, med den ena bedrägliga åsen efter den andra, var välförsvarat av den tyska 15. pansargrenadjärdivisionen i första delen av Gustavlinjen. Den brittiska 201. gardesbrigaden lyckades inte bryta igenom det tyska försvaret, och de brittiska soldaterna upptäckte att det var omöjligt att gräva ned sig i berghällen. I det iskalla regnet tvingades de i stället bygga provisoriska fältbefästningar av sten. Den tyska granatkastarelden ovanifrån visade sig vara ännu dödligare än vanligt, och stenskärvor for åt alla håll. Efter flera dagar hade Clark inget annat val än att låta dem rycka tillbaka från ”Murder Mountain” (’Mordberget’), som man hade börjat kalla det. De stupade stöttades upp och lämnades kvar med vapnen riktade mot fienden, medan de överlevande drog sig tillbaka⁹.

Högre upp i de centrala Apenninerna i nordöst föste den amerikanska 34. och 45. divisionen getter framför sig tvärs över bergsängarna för att utlösa eventuella minor. Den obehagliga sanningen var att varken britterna eller amerikanerna hade lärt sig läxan när det gällde bergskrigföring. I sådan terräng kunde lastbilar inte komma nära de framskjutna ställningarna. Man fick lasta mat och ammunition på mulåsnor eller bära den uppför de branta, vindlande stigarna. På vägen tillbaka förde mulkonvojerna med sig de stupade. Mulåsnedrivarna, som främst utgjordes av daganställda kolare, skrämdes av den hemska lasten. De sårade kunde endast bäras ned av bårbärare på nätterna, en plågsam färd för både bärarna och de som blev burna uppför och nedför de branta, hala sluttningarna.

På eftermiddagen den 2 december, under den svarta himlen och i ännu ett regnoväder, inledde femte arméns niohundra artilleripjäser ett kraftigt bombardemang medan de genomblöta infanteristerna tog sig uppför sluttningarna: britterna på nytt uppför Monte Camino, amerikanerna uppför La Difensa med det amerikansk-kanadensiska specialförbandet 1. Special Service Force (”Devil’s Brigade”) i täten. I gryningen följande dag hade detta förband tagit krönet och gjort sig redo för de tyska pansargrenadjärernas motanfall. Under de följande dagarna var striderna om La Difensa skoningslösa på båda sidor. Amerikanerna, som hade råkat ut för en del fula knep, tog inga fångar.

Omedelbart sydväst om amerikanerna hade britterna äntligen tagit Monte Camino, så man kunde nu omfatta den centrala tyska ställningen tvärs över ”väg 6”. För att bryta Bernhardtlinjen utanför det lilla samhället San Pietro satte Clark in 36. divisionen på nordöstra sidan. På sydvästra sidan om Mignanopasset var man tvungen att låta Monte Lungo bli första mål, eftersom det tyska artilleriet som stod uppställt där annars skulle slå sönder huvudoffensiven. En brigad italienska alpjägare, som var ivriga att mäta sig mot sina före detta bundsförvanter som hade behandlat dem så illa, genomförde ett tappert anfall men mejades ned av häftig kulspruteeld. Clark försökte till och med använda stridsvagnar, men de hade föga möjlighet att ta sig fram genom den klippiga terrängen utan att ett band förstördes eller halkade av. Efter flera dagars svåra förluster intogs Monte Lungo västerifrån, och kort därefter föll San Pietro. Tyskarna drog sig helt enkelt tillbaka till nästa linje.

I mitten av december utgjorde Clarks soldater en sorglig syn. De var orakade, hade långt, otvättat hår och mörka ringar under ögonen. Uniformerna var impregnerade av lera, kängorna höll på att falla sönder och den ständiga fukten hade gjort huden vit och skrumpen. Många led av skyttegravsfot. Även de italienska byborna från San Pietro var i ett bedrövligt tillstånd. De hade sökt skydd undan striderna i grottor, och när de nu lämnade dessa fann de sina hem fullkomligt ödelagda och sina grönsaksåkrar och vinodlingar nedtrampade. Nästan vartenda träd på de omgivande sluttningarna hade förstörts av artillerield.

På den sida av Apenninerna som vette mot Adriatiska havet kunde åttonde armén under Montgomery lika gärna ha utkämpat ett fristående krig. Samlingen av styrkor inför anfallet gick långsamt innan hamnarna hade rensats, och åttonde armén fördröjdes av bristen på förnödenheter, i synnerhet bränsle. Huvuddelen av den last som lossades i Bari var öronmärkt för den snabba uppbyggnaden av femtonde flygarmén, som var baserad på de tretton Foggia-flygfälten och stod under befäl av generalmajor James Doolittle.

Montgomery insåg att huvudsyftet med det italienska fälttåget var att binda så många tyska divisioner som möjligt och kunna bomba tyskarna i Bayern, Österrike och Donaubäckenet från Foggia-flygfälten. Bergsterrängen i södra centrala Italien gynnade tyskarnas försvar och gjorde det nästan omöjligt för de allierade att använda sina betydligt större stridsvagnsstyrkor. De upptäckte att striderna var avsevärt mer hänsynslösa än i öknen. På den tyska sidan hade man antagit en ”ordnad våldsamhet”, som en krigskorrespondent kallade det. Tyskarna sköt ned ”varenda man i en pluton av kanadensare som var omringade, isolerade och signalerade sin kapitulation”. Och ”en civilist som påträffas i stridsområdet skjuts genast ned oavsett om han har sitt hem där eller inte”.¹⁰

Montgomery ville bryta igenom för att rulla upp tyskarnas flank mitt emot den amerikanska femte armén under Clark, men de kraftiga höstregnen under den andra veckan i november försenade hans försök att gå över floden Sangro. Marken var så vattensjuk att hans stridsvagnar inte kunde förflytta sig, och molntäcket var så lågt att han inte kunde få flygunderstöd. Sangro var så strid att pontonbroarna helt enkelt spolades bort. Den 27 november gick den nyzeeländska 2. divisionen över floden trots att regnet knappast hade lättat, ”och råkurret om äganderätten till den höga terrängen började på allvar”.¹¹

Montgomery kallade samtliga krigskorrespondenter till den italienska fronten för en orientering. Han talade från fotsteget till sin husvagn, som stod gömd i en olivlund med utsikt över Sangrodalen och fortfarande var kamouflagemålad i ökenfärger. Monty hade på sig ökenkängor, kakifärgade manchesterbyxor, en vapenrock som var uppknäppt i halsen och en sidenscarf. Han var, som den australiensiske korrespondenten Godfrey Blunden skrev, ”en späd liten man med markerad näsa och sluga, beräknande blå ögon med utskjutande gråsprängda ögonbryn. Han talade med torr exakt röst, som bar spår av en lätt läspning.”

Hans tal, i vilket han lade fram sina ”stora principer för krigföring”, avbröts bara ”av kvittrandet från en bur full med turturduvor och kanariefåglar som vilade mot husvagnssidan”.¹²

I början av december gav Montgomery order om att den kanadensiska 1. divisionen skulle anfalla längs kusten i riktning mot Ortona. Tjugofem kilometer längre bort låg Pescara och ”väg 5”, som ledde tvärs över Apenninerna till Rom. Divisionschefen generalmajor Christopher Vokes – en rödhårig karl som var stor som ett berg – gav sina mannar order om att genomföra en rad frontalanfall mot den tyska 90. pansargrenadjärdivisionen. Efter en första framgång kom de fram till de tyska ställningar som bevakade en minerad ravin som löpte sydväst om Ortona. Under nio dagar kastade Vokes in den ena bataljonen efter den andra i anfallet, ända tills hans män började kalla honom Slaktaren. Montgomery skickade meddelanden och undrade varför framryckningen gick så långsamt. Kanadensarna upptäckte att de inte bara stod inför pansargrenadjärer utan också inför 1. fallskärmsjägardivisionen, som de kände igen på fallskärmsjägarnas runda hjälmar.

Den 21 december lyckades kanadensarna till sist bryta igenom. De tyska förstöringspatrullerna sprängde den antika staden Ortona i luften inför ögonen på dem. Likväl lyckades fallskärmssoldaterna hålla ruinerna i ytterligare en vecka, och de försåtminerade nästan allting som var kvar. Den väldige Vokes bröt samman och började gråta av ursinne över de förluster som hade drabbat hans division under den månaden – 2 500 man, av vilka 500 hade stupat, och de många fallen av krigspsykos gjorde männen lamslagna och mållösa. Montgomery ställde tills vidare in fortsatta anfall.

Montgomerys eget underhållsväsen var redan i oordning. Den 2 december hade Luftwaffe tagit de allierade fullkomligt på sängen och genomfört en kraftig attack mot hamnstaden Bari. Sjutton fartyg hade sänkts, däribland ett libertyfartyg – SS John Harvey – som hade 1 350 ton senapsgasbomber ombord. Dessa bomber fraktades under stor sekretess och skulle hållas i beredskap för den händelse att tyskarna tillgrep kemisk krigföring. I hamnen rådde kaos, och oljepipelines hade skurits av och börjat brinna. Ett annat fartyg med femtusen ton ammunition ombord började brinna och exploderade. När Harvey sprängdes omkom kaptenen och hela besättningen, och varje explosion gav upphov till enorma svallvågor. Senapsgasen vällde inte bara över alla dem som hade hamnat i vattnet utan också många som befann sig i hamnområdet. Krigskorrespondenterna upptäckte snart att censorerna förbjöd alla omnämnanden av räden.

Sekretessen som omgav senapsgasen och det faktum att alla ombord på Harvey hade omkommit innebar att läkarna som vårdade soldater och civilpersoner inte kunde förstå varför så många av dem dog i sådana plågor utan att kunna öppna ögonen. Det dröjde två dagar innan läkarna var någorlunda säkra på orsaken. Över tusen allierade soldater och sjömän dog, tillsammans med ett tusental italienare. Själva hamnen förblev obrukbar ända fram till i februari 1944. Det var en av Luftwaffes mest förödande räder under hela kriget.

Båda arméerna i Alexanders armégrupp var nu dömda att genomföra ett dyrbart fälttåg i hårda omgivningar. Syditalien var ”ingen munter plats under den kalla vintern 1943”, påpekade en gardist ur ”Irish Guards”.¹³ De mest olyckliga och utblottade av alla var civilpersonerna, som var beredda att snappa åt sig alla matrester och plocka upp minsta cigarettfimp som en soldat kastade ifrån sig. Överlevnaden var en desperat angelägenhet. I Neapel kunde en kvinna bjuda ut sig för tjugofem cent eller en konservburk. I Bari på Adriatiska kusten räckte det med ”fem cigaretter för att köpa en kvinna”.¹⁴ Oinspekterade bordeller markerades som ”förbjudet område”, men för många soldater tycktes det bara bidra till att framhäva lockelsen i det förbjudna. Den amerikanska militärpolisen, som efter sina vita hjälmar kallades snowdrops (’snödroppar’), fann stort nöje i att storma in i sådana inrättningar och kontrollera om det fanns någon militär personal där. Antalet insjuknade i könssjukdomar steg till långt över nivåerna på Sicilien. Vid en godtyckligt vald tidpunkt var över var tionde soldat smittad. Först i början av våren 1944 fanns penicillin att tillgå för icke-militär användning av det här slaget. Och användningen rättfärdigades bara som ett sätt att få fler män tillbaka till fronten.

Samtidigt som stölderna från det överflöd av amerikanska varor som lossades i Neapels hamn stimulerade en omfattande svartabörshandel befann sig de vanliga italienarna nära svältgränsen. Tyskarna hade lagt beslag på deras livsmedelsförråd, som redan hade minskat drastiskt på grund av fascisternas dåliga förvaltning. De enda ätliga produkter som ockupanterna lämnade kvar var kastanjer från bergsskogarna. Tyskarna ansåg att kastanjerna bara dög till grisar, men italienarna, som hade berövats allt sitt vete, malde dem till mjöl. En av de produkter som det rådde störst brist på var salt, vilket innebar att det var omöjligt att slakta och salta in svin, förutsatt att man fortfarande hade några sådana kvar efter det att tyskarna hade dragit förbi. De tyska cheferna och tjänstemännen struntade till och med i Mussolinis jordbruksministers vädjanden. Det fanns praktiskt taget inga män som kunde bruka jorden, eftersom tyskarna hade tagit italienska soldater som tvångsarbetskraft. Den utbredda undernäringen ledde oundvikligen till att barnen började lida av rakit (engelska sjukan). Men den sjukdom som krävde flest dödsoffer var fläcktyfus, särskilt i Neapel. Eftersom tillgången på tvål och varmt vatten var mycket knapp spred lössen sjukdomen snabbt, ända tills amerikanerna förde in stora mängder DDT, som sedan sprejades över befolkningen.

Medan Churchill efter julen befann sig i Marrakesh och återhämtade sig efter sin lunginflammation blev han otålig över de statiska frontlinjer som sträckte sig över Italien. Han återvände entusiastiskt till general Mark Clarks tidigare plan att genomföra ett landstigningsföretag i närheten av Rom och därigenom omfatta den tyska linjen. Eisenhower hade varit påtagligt illa till mods inför det förslaget, som hade fått täcknamnet operation Shingle, men både han och Montgomery skulle lämna Medelhavet och bege sig till London för att förbereda operation Overlord. Fältet var alltså fritt och Churchill övertog mer eller mindre själv befälet. Clark var inte längre lika övertygad om att operationen skulle kunna lyckas, inte nu när de bara hade tillgång till två divisioner. Om den amerikanska femte armén inte lyckades bryta igenom Gustavlinjen skulle landstigningsstyrkan mycket väl kunna fastna i en fälla.

Företaget att landsätta och försörja två divisioner krävde betydande mängder tonnage – nästan nittio landstigningsfartyg av typ LST och hundrasextio landstigningsbåtar. Men de flesta av dessa skulle i mitten av januari avgå till Storbritannien för att vara redo för operation Overlord. Churchill lyckades tack vare en hel del trolleri med fakta och datum övertyga Roosevelt om att operation Shingle inte skulle leda till några som helst förseningar. Brooke stödde visserligen planen, men han oroade sig för att premiärministern lekte överbefälhavare i Medelhavet. ”Winston, som sitter i Marrakesh, är nu i högform och försöker vinna kriget därifrån!” skrev den nybefordrade fältmarskalken i sin dagbok. ”Gud, vad jag önskar att han kunde komma hem, så att man kan kontrollera honom igen.”¹⁵

Churchill höll hov på Mamounia Hotel och kallade till sig högre officerare från hela Medelhavsområdet. Han avfärdade alla tvivel och vägrade skjuta upp tidpunkten, som var utsatt till den 22 januari, för att lämna utrymme för övningar. Man valde stränderna runt Anzio, hundra kilometer bakom de tyska linjerna. De flesta av de närvarande stödde planen, till stor del därför att det var nödvändigt att bryta dödläget, men de var väl medvetna om att det var ett rejält vågspel. Churchill underskattade de logistiska problemen och tyskarnas förmåga att förflytta soldater och genomföra motanfall mot den allierade landstigningsstyrkan snabbare än denna kunde förstärka brohuvudet. Allting hängde alltså på den amerikanska femte arméns förmåga att gå över floden Rapido, inta den kraftigt försvarade staden Cassino och sedan – det svåraste av allt – erövra bergsfästningen Monte Cassino som tornade upp sig ovanför den.

Monte Cassino behärskade inte bara den omedelbara omgivningen utan gav dessutom de tyska artilleriobservatörerna en perfekt överblick över hela området.

Den brittiska X. armékåren skulle på nytt rycka fram på vänstra flanken närmast havet. På högra flanken hade Clark klokt nog placerat den nyanlända franska expeditionskåren CEF (Corps expéditionnaire français), som innehöll två divisioner hårdföra nordafrikanska soldater. Les goumiers var dugliga bergssoldater. De marscherade med lätt packning och utnyttjade skickligt minsta kupering i terrängen, och de var skoningslösa mot sina fiender, vilka de ljudlöst dödade med kniv eller bajonett. Huvudanfallet skulle återigen riktas mot centern, denna gång i riktning mot Liridalen några kilometer söder om Cassino. Soldaterna skulle tvingas gå över Rapido och bege sig över minerade bankar under eld, för att sedan anfalla de starka tyska försvarsställningarna i högre belägen terräng.

Clarks plan var fantasilös. Flera av hans divisionschefer kände sig illa till mods men utan att öppet nämna sina tvivel. De misstänkte att Clarks besatthet av att inta Rom skulle kosta många av deras män livet. Inte desto mindre var Clark tvungen att genomföra ett stort upplagt anfall för att landstigningsföretaget vid Anzio skulle ha en chans att lyckas. Den 36. divisionen, som hade blivit så illa tilltygad vid Salerno, skulle leda II. armékårens anfall mot det lilla samhället Sant’Angelo som blickade ut över Rapido och försvarades av den tyska 15. pansargrenadjärdivisionen. Söder om dem gick den brittiska 46. infanteridivisionen under natten den 19 januari över Garigliano. Britterna tvingades dock tillbaka i viss oordning när tyskarna snabbt genomförde ett motanfall och deras pionjärsoldater öppnade några slussportar uppströms, ovanför sammanflödet med Liri. En störtflod dånade ned och skingrade stormbåtarna.

I skydd av den tjocka floddimman började den amerikanska 36. divisionen på natten den 20 januari närma sig Rapido. Flera kompanier gick dock vilse, och det uppstod kaos. Tyska pionjärsoldater hade smugit över och minerat östbanken, och när de tilltänkta angriparna kom bärande på sina tunga gummibåtar skrek en man till när han fick foten bortsprängd. De tyska granatkastarserviserna riktade in sina pjäser efter ljudet och avfyrade flera vinggranater i snabb följd. Kulsprutorna öppnade eld längs fasta linjer och sköt hål i många av gummibåtarna när de sattes i vattnet.

De bataljoner som klarade sig över till andra sidan tvingades dra sig tillbaka, och nästa dag fick divisionschefen order om att låta dem gå över igen. Vid andra försöket hade de större framgång, men de fastnade vid små brohuvuden, där de oupphörligt besköts med kanoner och granatkastare. Efter att ha förlorat över tvåtusen man ryckte resterna av divisionen till slut tillbaka.

Det var ett meningslöst, blodigt slag, som både då och senare ledde till många beskyllningar och motbeskyllningar. Men i kombination med det brittiska anfallet på vänsterflanken hade det övertygat Kesselring om att krisen var nära förestående. Han hade beordrat fram sina båda reservdivisioner utanför Rom – 29. och 90. pansargrenadjärdivisionen – för att förstärka Gustavlinjen längs Garigliano och Rapido. Det innebar att frontavsnittet Anzio–Nettuno två nätter senare var oskyddat.

Den 20 januari började den brittiska 1. infanteridivisionen och den amerikanska 3. divisionen embarkera i olika hamnar i Neapelbukten. De hade understöd av kommandoförband ur brittiska armén och marinkåren respektive 6615th Ranger Force, och soldaterna marscherade till fartygen till musik från militärorkestrar för att ge intryck av en segerparad innan slaget ens hade börjat. Den 1. bataljonen ur ”Irish Guards” marscherade till tonerna av Saint Patrick’s Day. ”Jag blev överraskad av att se jublande italienare kanta gatorna och applådera oss längs vägen”, skrev en av dem. ”Jag insåg att många av gardisterna hade italienska flickvänner i den jublande folkmassan; många av dessa gick i takt med soldaterna och gav dem blommor och tingeltangel.” Sekretessen var så dålig att de flesta i trakten visste vart soldaterna var på väg.¹⁶

Chef för VI. armékåren och därmed också för operation Shingle var generalmajor John P. Lucas. Han var en godhjärtad man, som med sina vita mustascher och stålbågade glasögon gav intryck av en gammal morbror, och han hade inte tillstymmelse till hänsynslöshet. Högre officerare kunde inte motstå att ge uppmuntrande råd, och nästan alla visade sig vara både motsägelsefulla och felaktiga. Det mest katastrofala kom från general Clark själv. ”Stick inte ut hakan, Johnny”, sade han till honom. ”Det gjorde jag vid Salerno och hamnade i svårigheter.”¹⁷ Clark gav honom inget uttalat anfallsmål. Han föreslog att han skulle ta och hålla brohuvudet på stranden och inte utsätta armékåren för någon fara.

Till allas förvåning hade tyskarna inte minsta aning om de planerade landstigningsföretagen vid Anzio och Nettuno, trots italienarnas översvallande avskedshälsning. De togs helt på sängen. När amerikanerna och britterna landsteg på småtimmarna den 22 januari och frågade folk i trakten var tyskarna befann sig möttes de faktiskt bara av axelryckningar och nickningar åt Rom till. Bara ett fåtal greps. Somliga hade varit ute och provianterat för förbandets räkning i detta lugna område, som hade varit en semesterort för fascistiska tjänstemän från Rom.

Tyskarna hade visserligen inte förberett något konventionellt militärt försvar, men de hade avsiktligt saboterat miljön i området. Under 1930-talet hade Mussolini till enorma kostnader låtit dika ut Pontinska träsken, och hundratusen krigsveteraner fick sedan bosätta sig där och odla upp den återvunna marken. Myggorna, som hade plågat regionen, praktiskt taget utrotades. Efter den italienska kapitulationen gjorde två av Himmlers forskare upp planer för att hämnas på den före detta bundsförvanten. De lät stänga av pumparna, så att stora delar av området skulle svämmas över igen, och de lät förstöra tidvattenportarna. Sedan planterade de in malariamyggor som kunde överleva i brackvattenmiljö. De tyska myndigheterna beslagtog också kininlagren så att sjukdomen spreds. Invånarna fick inte bara sina ägor och hem förstörda utan under det följande året insjuknade över femtiofemtusen av dem i malaria. Det var ett uppenbart fall av biologisk krigföring.¹⁸

Varken Alexander eller Clark kände till malariahotet utan besökte båda den lugna landstigningsplatsen. De verkade inte vara bekymrade över bristen på initiativ bland de högre cheferna, men i de framskjutna bataljonerna började det växa fram en känsla av oro och förfäran. ”Vi hade alla en otäck känsla av en antiklimax”, skrev en soldat ur ”Irish Guards”. ”Vi var allihop uppskruvade inför en djärv framryckning mot Rom. Den kunde ha varit hård och blodig, men vi skulle ha tagit oss dit. Vi hade överraskningsmomentet på vår sida. Där fanns inga tyskar. Vad i herrans namn hindrade divisionen från att rycka fram?”¹⁹ I de brittiska leden grasserade en ogrundad misstanke om att de hölls tillbaka därför att amerikanerna ville komma till Rom först. Likväl jagade Lucas inte ens på generalmajor Lucian Truscott och den amerikanska 3. divisionen med någon större brådska, trots att det var så viktigt att ta och hålla höjderna i norr eller skära av den tyska tionde arméns underhållslinjer längs ”väg 7”.

Den allierade landstigningen orsakade panik i Rom och på Kesselrings stabsplats ovanför Tiberndalen, särskilt som han hade satt in sina båda reservdivisioner i slagen längs floderna Garigliano och Rapido. Han väcktes strax före gryningen och fick höra nyheten och ringde upp Berlin. En reservplan – operation Richard – sattes genast i verket, och man förde ned divisioner från Norditalien och även förstärkningar från annat håll. Generalöverste Eberhard von Mackensen skulle med fjortonde arméns stab lämna Verona. Vietinghoff och tionde arméns stab fick order om att låta alla soldater som inte var i strid bege sig i riktning mot Albanobergen och Colli Laziali, som överblickade Pontinska träsken ute på kustslätten. Framförallt ville Kesselring få upp så många artilleriförband som möjligt i de bergen. Men först satte han in sitt ”flygande artilleri”, och Luftwaffe använde sina sjömålsrobotar av typen Henschel Hs

293. Det kan ha varit en sådan (eller möjligen en torped) som träffade den brittiska jagaren HMS Janus och klöv henne i två delar. Tyskarna sänkte även ett klart upplyst och tydligt markerat brittiskt lasarettsfartyg. Minor utgjorde en annan fara för invasionsflottan utanför kusten.

Den 24 januari inledde äntligen den brittiska 1. divisionen en snabb framryckning från västra delen av brohuvudet på stranden och hade följande dag intagit den lilla staden Aprilia. Den amerikanska 3. divisionen anföll under Truscott i riktning mot Cisterna, där den mötte fallskärmspansardivisionen ”Hermann Göring”. Det dröjde inte länge förrän Kesselrings artillerister uppe i bergen påbörjade ett nästan oavbrutet bombardemang av slätten nedanför. Att Lucas hade underlåtit att snabbt ta den höga terrängen visade sig nu vara katastrofalt. Han hade med halsstarrig envishet låtit det stora överraskningsmomentet glida mellan fingrarna. Men felet låg även hos Clark och Alexander, som borde ha satt betydligt större press på honom att låta sina styrkor rycka fram från brohuvudet på stranden inom de första fyrtioåtta timmarna. Å andra sidan kan man invända att VI. armékåren med sina blott två divisioner helt enkelt inte var tillräckligt stark för att Lucas skulle kunna låta den rycka fram inåt landet och samtidigt skydda dess flanker och att hela operationen följaktligen var felplanerad.

När Clark den 28 januari besökte brohuvudet på stranden på nytt hade tyskarnas snabba sammandragning lett till att deras styrkor nu till antalet överträffade den allierade landstigningsstyrkan, som bestod av drygt sextiotusen man. Ännu fler tyska förstärkningar var på väg söderut. Den trösterika tanken på att de allierades flygstridskrafter skulle hindra dem från att gruppera sig hade visat sig vara en illusion, och den tyska artillerielden blev allt kraftigare. En artonårig italienska fick värkar just som en skara civilpersoner och soldater sökte skydd undan artilleribeskjutningen på en kyrkogård. Under tiden som modern rabblade sina mångordiga böner till helgonen förlöste en korpral ur Royal Army Medical Corps kvinnan som om det var något han gjorde varje dag. Det blev en pojke.

När 6615th Ranger Force under Darby och 3. divisionen under Truscott anföll följande natt slogs de tillbaka av tyska styrkor, som visade sig vara många gånger större än de hade förväntat sig. Ett nytt anfall ledde till katastrof för Rangers, och många av de amerikanska jägarsoldaterna stupade eller blev tillfångatagna. I Rom visade tyskarna senare muntert upp sina fångar för pressfotografer och journalfilmare från Deutsche Wochenshau. Hitler, som var besatt av städers symboliska betydelse, var fast besluten att inte förlora sin mest framstående bundsförvants huvudstad. Följaktligen gav han Kesselring fler resurser till försvaret av Italien än denne bad om.

De allierades förbandsplatser, hållplatser och fältsjukhus överhopades av sårade när tyskarnas artilleribeskjutning dramatiskt ökade. Små tyska stridspatruller nästlade sig in i de allierades försvarslinjer. Slaget blev ”en rad korta, häftiga strider”, skrev en sergeant ur ”Irish Guards”. ”Det fanns så mycket skydd i kulvertarna och de djupa bevattningsdikena att fienden var över en inom några sekunder”.²⁰ Den kraftigt mulna himlen gjorde att de allierade inte längre kunde förlita sig på flygunderstöd. Både amerikanerna och britterna tvingades gräva ned sig i väntan på det ursinniga motanfallet från von Mackensens styrkor, som med de nyanlända förstärkningarna nu nästan uppgick till hundratusen man.

Landstigningsföretaget vid Anzio hade fullkomligt misslyckats i sitt uppsåt att undergräva den tionde arméns försvarslinje längs Garigliano och Rapido. Stödjepunkten utgjordes av det stora berget Monte Cassino, som kröntes av ett benediktinkloster. Men mindre än tio kilometer åt nordöst hade de båda nordafrikanska infanteridivisionerna i den franska expeditionskåren under general Alphonse Juin gått över floden Secco och intagit Monte Belvedere på andra sidan Gustavlinjen. De franska styrkorna förlorade åttatusen man i de hårda bergsstriderna. Artilleriduellerna fortsatte oförtröttligt nedför Rapidodalen.

Efter att till en början ha tvingats tillbaka lyckades den amerikanska 34. infanteridivisionen den 30 januari gå över Rapido norr om Cassino. Under de närmaste dagarna därefter slog den sig fram från den ena höjden till den andra runt det stora berget. Men slaget om staden Cassino och själva Monte Cassino böljade fram och tillbaka i det iskalla vädret och snöyran. Den 34. divisionen, som var utmattad och illa tilltygad efter sin tappra framryckning, ersattes inom kort av den indiska 4. divisionen.

Den nyzeeländske kårchefen generallöjtnant Bernard Freyberg tog nu över frontavsnittet. Den storvuxne och orädde Freyberg, som kallades ”en björn med mycket liten hjärna” av sina brittiska kolleger, hade en praktisk inställning till saker och ting. Han konstaterade att det stora benediktinklostret på Monte Cassino var ointagligt som det nu var. I stället för att försöka skona det, som både Eisenhower och Alexander tidigare hade bestämt, borde de allierade förstöra det fullkomligt. Man trodde på uppgifterna om att tyskarna i hemlighet hade förvandlat klostret till en fästning och avfärdade rapporterna om att det var fullt av flyktingar. General Juin motsatte sig kraftigt att klostret skulle förstöras, liksom Clark och chefen för den amerikanska II. armékåren. Men Alexander ingrep och gav Freyberg sitt bestämda stöd. Pressen från Churchill i London om att uppnå resultat var alltför stor.

Den 4 februari inledde von Mackensen sitt anfall mot den brittiska utbuktningen vid Anzio med att låta sina pansargrenadjärer driva en stor fårskock framför sig över minfälten. Efter dem följde stridsvagnarna av typ PzKpfw IV, och 1. bataljonen ur ”Irish Guards” och 6. bataljonen ur ”Gordon Highlanders” fick ta huvudstöten. Den brittiska 1. infanteridivisionen tvingades tillbaka efter att ha förlorat femtonhundra man, av vilka niohundra togs tillfånga. Tre dagar senare genomförde tyskarna ytterligare ett anfall, denna gång mot Aprilia. På nytt lyckades britterna bara avvärja ett genombrott ned till havet tack vare samlad eld från artilleriet och de allierade örlogsfartygens pjäser.

I ”Wolfsschanze” hade Hitler studerat de småskaliga kartorna över Anzio, och han gav nu von Mackensen order om att genomföra ett massivt anfall och krossa brohuvudet på stranden. Han ville ge de allierade en uppseendeväckande minnesbeta för att avskräcka dem från att senare på året genomföra ett större landstigningsföretag längs franska kanalkusten. Den 16 februari blev striderna häftigare än någonsin. Den tyska 3. pansargrenadjärdivisionen och 26. pansardivisionen anföll på nytt Aprilia och området mellan den amerikanska 45. divisionen och den nyanlända brittiska 56. divisionen. Två dagar senare kastade von Mackensen dessutom in sina reserver.

Pansargrenadjärer anföll i vad som närmast liknade napoleonska kolonner längs samma axel från Carroceto. Artilleriobservatörerna hade sett dem komma, och inom några minuter hade de allierade fältkanonerna skjutit in sig och öppnat eld med förödande verkan. Amerikanerna döpte anmarschvägen till ”Bowling Alley”.²¹ De allierades förluster hade visserligen varit höga, men von Mackensen miste över femtusen man.

Clark befann sig under hård press från Alexander, och han återvände nu till brohuvudet vid Anzio för att sparka Lucas som chef för VI. armékåren och ersätta honom med Truscott. Det var en ödets ironi att detta beslut kom omedelbart efter det att slaget hade börjat vändas till de allierades fördel. Även Churchill valde en synnerligen dålig tidpunkt när han i London vid ett sammanträde med vapengrenscheferna en vecka senare fällde sin berömda kommentar om Anzio: ”Vi hoppades på att landsätta en vildkatt som skulle slita tarmarna ur tysken. I stället har vi strandat en stor val med stjärten plaskande i vattnet!”²²

Den 29 februari genomförde von Mackensen på order från Kesselring och führerhögkvarteret ett nytt anfall. De allierades batterier avfyrade sextiosextusen artillerigranater mot de tyska styrkorna. Hitler ägnade lika stor uppmärksamhet åt det tolv kilometer breda brohuvudet på stranden utanför Anzio som åt östfronten. Men han vägrade att erkänna att hans soldater inte kunde segra så länge de saknade artillerigranater och flygskydd. Och de allierade fick ett allt större övertag när det gällde materiella resurser. Kesselring insåg däremot att man i Italien hade nått en vändpunkt i kriget. Wehrmacht kunde inte mycket längre fortsätta att sätta in soldater och vapen mot en fiende med sådana synbarligen outtömliga artilleriresurser. Vid Anzio hade tre fjärdedelar av de tyska förlusterna orsakats av artillerield.

Den 15 februari släppte de allierade lös hela sin destruktiva potential mot Monte Cassino. Kvällen innan hade man släppt ned flygblad över det gamla klostret för att varna alla dem som hade sökt skydd där och uppmana dem att så snabbt som möjligt överge platsen. På grund av förvirring och misstänksamhet var det dock inte många som gav sig av. Abboten vägrade att tro att de allierade var förmögna att begå en sådan handling. Boeing B-17 ”flygande fästningar” och medeltunga bombplan av typ North American B-25 Mitchell och Martin B-26 Marauder bombade bergskrönet i vågor under tiden som femte arméns hela artilleri gav sitt alldeles eget explosiva bidrag nere i Rapidodalen. Flera hundra flyktingar omkom.

Freybergs plan slog slint på alla tänkbara sätt. Han väntade med att sätta igång anfallet till långt efter det att bombplanen hade givit sig av. Och när anfallet väl genomfördes var det illa samordnat och inte tillräckligt kraftigt. De allierades bombardemang gav tyskarna både rätt och möjlighet att förvandla det delvis ödelagda klostret till en veritabel fästning. Och i en filmad intervju med XIV. pansarkårens chef general Fridolin von Senger und Etterlin omintetgjorde abboten de allierades försök att kasta skulden på tyskarna genom falska påståenden om att dessa skulle ha ockuperat klostret.

Freybergs primära mål blev nu staden Cassino, som försvarades av den tyska 1. fallskärmsjägardivisionen, men det oupphörliga regnet omintetgjorde den nyzeeländska 2. divisionens och indiska 4. divisionens anfall. Freyberg behövde torr mark för stridsvagnarna, men marken var sank överallt. När regnet upphörde den 15 mars bombarderades staden av bombplan och artilleri. Det var dock ingalunda femtonde flygarméns glanstimme när det gällde navigation och bombfällning, oavsett vad general Ira Eaker, som var chef för de allierades flygstridskrafter i Medelhavsområdet, påstod. Femtonde flygarmén anföll fem andra städer av misstag och lyckades bomba praktiskt taget varenda nationalitet på den egna sidan – indiska divisionen, åttonde arméns stab, de nyanlända polackerna och general Juins stab – och kostade trehundrafemtio allierade soldater och sjuttiofem civilpersoner livet.

Staden Cassino hade bara hållits av en mindre styrka, vilket var tyskt standardförfarande när man förväntade sig ett stort upplagt anfall. Huvuddelen av fallskärmsjägarna hade dragit sig tillbaka till ställningar i andra och tredje linjen. Den framryckning som Freybergs styrkor därefter gjorde underlättades inte av de ruinspillror och stora kratrar som blockerade gatorna. Shermanstridsvagnarna kunde inte ta sig fram, och trots de uppmuntrande väderprognoserna började det regna igen.

De tyska fallskärmsjägarna försvarade den förstörda staden med dödlig skicklighet. Nyzeeländarna, som hade sitt nederlag på Kreta att hämnas, gav dock prov på både stor tapperhet och beslutsamhet, vilket även den indiska divisionen gjorde, i synnerhet 9. (gurkha) skytteregementet. Men till Clarks stora irritation ryckte Freyberg fram i sin egen takt och utan att uppvisa minsta sinne för taktik. Freyberg hamrade helt enkelt envist på. Slaget pågick i åtta dagar, och Freybergs armékår förlorade dubbelt så många män som tyskarna. Isolerade detachement kallades tillbaka, däribland gurkhasoldaterna, som hade tagit flera höjder till ett högt pris. Hela armékåren fick rycka tillbaka, illa tilltygad, bitter och modfälld.

Under tiden fortsatte det italienska kriget att gå för egen maskin vid Anzio, där de allierade styrkorna vid brohuvudet på stranden hade ökat till nästan hundratusen man och följaktligen förblev i nivå med de tyska. Men bakom stridspatrullernas nattliga skärmytslingar hade denna ytterst våldsamma front nu försjunkit i rutin. Soldaterna planterade grönsaker och köpte kor och getter av italienska familjer som skulle evakueras. De uttråkade soldaterna slog vad om allting från skalbaggskapplöpningar till baseboll. Den amerikanska företagsamheten blomstrade i och med försäljningen av hembränt från provisoriska destillationsapparater. ”Hembrännarna i 133. infanteriregementet gjorde ’Plastered in Paris’ [’Packad i Paris’] genom att blanda tjugofem kilo russin och en nypa vanilj.” De brittiska soldaterna fångade råttor i sandsäckar, som de sedan kastade ned i de tyska värnen som jägarladdningar.²³ Antalet självförvållade sår hade ökat oroväckande, vilket av allt att döma inte berodde lika mycket på skräcken i sig som på oron för den. Psykiatrikerna lade snart märke till att antalet fall av krigspsykos ökade vid de omringade brohuvudena – både det på stranden och på andra platser – och inte sjönk förrän manöverkriget inleddes.

Den 23 mars, just som striderna om Cassino pågick som värst, lade sig de italienska partisanerna i bakhåll för en avdelning ur den tyska ordningspolisen OrPo som marscherade genom storstaden. Hitler blev ursinnig och gav order om repressalier: tio avrättningar för varje dödad tysk, under överinseende av SS-Oberbannführer Herbert Kappler, som var chef för säkerhetspolisen SiPo och säkerhetstjänsten SD i Rom. Följande dag avrättades 335 personer i Fosse Ardeatine, några grottor utanför staden. Kapplers jakt på judar hade inte varit särskilt lyckad, och han hade bara skickat 1 259 till Auschwitz. De flesta hade gömts undan av italienare, däribland företrädare för katolska kyrkan, trots att påven inte hade fördömt judeförföljelsen.

I Jugoslavien på andra sidan Adriatiska havet blev de tyska repressalierna allt våldsammare. Himmler hade bemyndigat 13. SS-bergsdivisionen ”Handschar” att rekrytera bosniska muslimer för att bekämpa Titos partisaner, vilka utmålades som förhatliga serber. Soldaterna i bergsdivisionen bar fältgrå fez med SS:s dödskallemärke. Partisanerna kom i själva verket alltmer från samtliga de jugoslaviska nationaliteterna, medan general Mihailovićs četnici, vilka nästan uteslutande var serber, hade undvikit konfrontationer med tyskarna efter de förfärliga repressalierna i oktober 1941. Titos kommuniststyrkor hade däremot inga skrupler om att trappa upp konflikten och räknade med att de tyska illdåden skulle få deras eget antal att öka. När det väl stod klart för britterna att četnici avvaktade kallade SOE tillbaka sin militära beskickning och ökade i stället sitt stöd till Titos brigader. Förnödenheter från SOE:s bas i Bari flögs in, och den 2 mars 1944 började man från Foggia-flygfälten genomföra bombräder mot mål i Jugoslavien.

När de allierade intensifierade sin bombning av Tyskland ville Hitler hämnas och terrorisera Storbritannien, men de flesta vanliga tyskar hade tröttnat på nazisternas pladder. De ville ha skydd från bombplanen och höra hoppfulla ord om att kriget snart skulle upphöra. Det var numera bara lojala partimedlemmar som sade ”Heil Hitler!” och använde den ”tyska hälsningen”. Störtandet av Mussolini i Italien fick många tyskar att hänge sig åt önsketänkande, men de båda regimerna och deras grepp om makten skilde sig helt enkelt alltför mycket åt. För att försäkra sig om att nazisterna skulle kunna fortsätta att kontrollera Tyskland utsåg Hitler Reichsführer-SS Heinrich Himmler till att även bli inrikesminister. Till Goebbels förfäran hade Hitler dock börjat avskärma sig ännu mer från det tyska folket, och han vägrade fortfarande att besöka såväl soldater som civilpersoner som hade förlorat sitt hem på grund av bombningarna.

Hitler hade – medvetet eller omedvetet – sett till att alla broar var brända. Det fanns nu inga andra alternativ än seger eller fullkomlig undergång. Och efter alla sina löften om en oundviklig nazistisk seger övergick han nu – fullkomligt skamlöst – till att hota med nederlagets fasor utan att erkänna vare sig att något hade förändrats eller att han på minsta sätt bar ansvaret för katastrofen. Hitler skyllde den senaste tidens motgångar på de svekfulla fransmännen i Nordafrika, på de ännu mer förrädiska italienarna och på de reaktionära generalerna i Wehrmacht som saknade den nazistiska övertygelsen och underlät att hörsamma hans order.

Under de sällsynta ögonblicken av psykisk klarhet verkade Hitler kunna se framför sig hur kriget skulle sluta. Han var åtminstone konsekvent i sin socialdarwinistiska uppfattning om att den starke alltid hade rätt. Efter Stalingradkatastrofen hade han faktiskt börjat applicera denna föreställning på sina egna landsmän. Om ”det tyska folket visade sig vara svagt”, sade han till Goebbels, ”skulle de inte förtjäna något annat än att utsläckas av ett starkare folk; då kunde man inte visa det någon sympati”. Han skulle komma att återvända till detta tema när Tyska rikets undergång nalkades.²⁴