36

Den sovjetiska våroffensiven

JANUARI TILL APRIL 1944

Den 4 januari 1944 flög generalfältmarskalk von Manstein till ”Wolfsschanze” för att framhålla det hot som armégrupp ”Syd” stod inför. Fjärde pansararmén, som befann sig mellan Vinnitsa och Berdytjiv, riskerade att nedkämpas. Om det inträffade skulle det uppstå en stor lucka mellan hans styrkor och armégrupp ”Mitten”. Det enda man kunde göra var att föra tillbaka soldater från Krim och kröken i Dnepr.

Hitler vägrade att ens överväga detta. Om han övergav Krim riskerade han att förlora Rumäniens och Bulgariens stöd, och han kunde inte ta styrkor norrifrån, eftersom detta skulle kunna uppmuntra finnarna att lämna kriget. Han påstod att det rådde så många meningsskiljaktigheter på fiendesidan att alliansen skulle falla sönder. Det var bara en fråga om att bita sig fast. von Manstein bad att få träffa Hitler ensam. Endast OKH:s stabschef general Kurt Zeitzler blev kvar tillsammans med de båda männen. Hitler kände uppenbarligen på sig vad som väntade, och han gillade det inte.

Erich von Manstein rekommenderade på nytt att Hitler skulle överlämna befälet på östfronten åt honom. Med führerhögkvarterets ständiga vägran om att tillåta en reträtt tills det var för sent i tankarna påpekade han att vissa av deras problem berodde på befälsföringen. ”Inte ens jag kan få fältmarskalkarna att lyda mig!” svarade Hitler med iskall vrede. ”Tror ni att de till exempel skulle vara mer benägna att lyda er?” Generalfältmarskalken svarade att ingen vägrade att hörsamma hans order. Han hade tagit hem poängen, men Hitler avslutade tvärt mötet. von Manstein, som var lite för klipsk för sitt eget bästa, hade inte lyckats uppnå något utom att uppväcka Hitlers djupa misstro. Hans dagar som överbefälhavare var räknade.¹

I januari 1944 var den tyska krigsmakten med sina 9 500 000 mobiliserade män större än någonsin, trots förluster på 4 200 000 man. Knappt 2 500 000 låg vid östfronten, understödda av omkring sjuhundratusen soldater från Tysklands bundsförvanter, en siffra som var något högre än den för operation Barbarossa två och ett halvt år tidigare. Men antalet män var vilseledande.

Den tyska armén var inte längre samma organisation som den hade varit när invasionen inleddes. Den förlorade i genomsnitt motsvarande ett regemente om dagen, och många av de dugligaste kompaniofficerarna och underofficerarna hade redan stupat i strid.² Det teoretiska stridsvärdet upprätthölls genom tvångsvärvning av polacker, tjecker, elsassare och folktyskar. Mellan tio och tjugo procent av en armé- eller Waffen-SS-divisions portionsstyrka utgjordes av Hiwis och tvångsarbetare.³ Den andra stora skillnaden var att den tyska armén inte längre kunde räkna med effektivt understöd från Luftwaffe, eftersom de flesta flygplanen hade återkallats för att försvara Tyska riket mot de allierades bombning.

Röda armén hade däremot satt in 6 400 000 man – nästan alla på östfronten – och åtnjöt dessutom en enorm överlägsenhet vad gällde antalet stridsvagnar, artilleripjäser och flygplan. Men efter de gångna två årens makalösa förluster och massmobiliseringen för krigsindustrin led till och med Sovjetunionen av personalbrist. Många skyttedivisioner var nere i tvåtusen man eller färre. Framförallt var dock Röda armén en ojämförligt mer professionell och effektiv organisation än vad den hade varit under katastroferna 1941. Den förkvävande rädslan för NKVD:s dödshand hade ersatts av ett betydligt större mått av handlingskraft och till och med experimentlusta.⁴ Under den första delen av 1944 var de sovjetiska prioriteringarna tydliga: att tvinga tillbaka tyskarna från Leningrad, återta Vitryssland och befria resten av Ukraina.

Efter den framgångsrika Zjitomir-Berdytjiv-operationen, där första ukrainska fronten under Vatutin slog tillbaka alla von Mansteins motanfall, hade Stavkas representant marskalk Zjukov för avsikt att undanröja den kraftigt försvarade tyska utbuktningen runt Korsun vid Dnepr. Den 24 januari överraskade femte gardesstridsvagnsarmén och sjätte stridsvagnsarmén ur andra ukrainska fronten under general Konev XI och XXXXII. armékåren, vilka Hitler inte hade låtit von Manstein dra tillbaka. De båda tyska armékårerna skars av, och von Manstein, som hade den misslyckade räddningsoperationen vid Stalingrad i färskt minne, lyckades få ihop fyra pansardivisioner för att försöka få ut dem.

Lika ivrig var Zjukovs store rival Konev att nedkämpa de fyra infanteridivisionerna och 5. SS-pansargrenadjärdivisionen ”Wiking” innan hjälpen hann fram. Konev, som enligt Berijas son hade ”elaka små ögon, rakat huvud som såg ut som en pumpa och ett ansiktsuttryck som lyste av inbilskhet”, var fullkomligt hänsynslös.⁵ Han gav order om att andra flygarmén skulle ge honom understöd och låta brandbomber regna över trähusen i städerna och byarna som låg inom det som nu hade blivit till Tjerkassykitteln. Därigenom skulle de undernärda tyska soldaterna tvingas ut i kylan.

Den 17 februari gjorde de inringade soldaterna ett utbrytningsförsök och kämpade sig fram genom den djupa snön. Konev var redo och lät fällan slå igen. Hans T-34:or kunde med sina breda band klara av drivorna. Besättningarna jagade de försvagade tyska infanteristerna och mosade dem under banden. Sedan gjorde kavalleriet chock, och kosackerna högg med sina sablar armarna av de tyskar som sträckte upp händerna i luften för att kapitulera. Omkring tjugotusen tyskar lär ha dött där enbart den dagen.⁶ Stalin var så imponerad av Konevs hämnd att han befordrade honom till marskalk av Sovjetunionen. Vatutin hade kanske också blivit befordrad om han inte hade hamnat i bakhåll och blivit dödligt sårad av ukrainska nationalister den 29 februari. Zjukov övertog befälet för första ukrainska fronten och fortsatte att anfalla armégrupp ”Syds” flank mot norr samtidigt som tredje ukrainska fronten under Malinovskij och fjärde ukrainska fronten under Tolbuchin krossade eller tvingade tillbaka de tyska styrkorna i Dneprkröken.

Hitler hade varit ännu mer motvillig att överväga ett återtåg från Leningrad. Alla förhoppningar om att krossa ”bolsjevismens vagga” hade sedan länge försvunnit, men han fruktade att en reträtt skulle ge finnarna den ursäkt de behövde för att sluta fred med Sovjetunionen. Hans soldater kunde inte förstå varför de hölls kvar i träskmarkerna, särskilt inte när de fick höra talas om att Röda armén hade gjort stora framsteg i söder.

De tyska militärmyndigheterna, som förväntade sig ett stort upplagt anfall inom kort, tvingade civilbefolkningen i norra Ryssland allt längre bakom linjerna för att hindra Röda armén från att rekrytera dem under sin framryckning. ”Vår bil körde förbi en kvinnokropp som låg i snön”, skrev Godfrey Blunden utanför Velikie Luki. ”Föraren stannade inte. Sådana syner är vanligt förekommande i den ryska krigszonen. Kvinnan hade förmodligen fallit ur ledet under marschen mot Tyskland och skjutits ihjäl eller dött av kylan. Vem kommer någonsin att få veta vem hon var? Hon var bara en av miljontals ryssar.”⁷

Den 14 januari 1944 inledde Leningradfronten, Volchovfronten och andra baltiska fronten en rad anfall för att fullkomligt häva belägringen. Under de gångna två månaderna hade Leningradfronten på nätterna i hemlighet färjat över andra stötarmén till brohuvudet Oranienbaum (nuvarande Lomonsov) på Östersjökusten väster om storstaden. När Finska viken väl hade frusit gick sedan ytterligare tjugotvåtusen soldater, hundrafyrtio stridsvagnar och trehundraåttio artilleripjäser över och in i kitteln.⁸

I den täta, iskalla dimman inledde Röda armén och Röda Fanans Östersjöflotta en ovanligt kraftig artilleriförberedelse med sina 21 600 artilleripjäser och 1 500 katiusjabatterier. Skalvet från de 220 000 artillerigranater som avfyrades inom loppet av hundra minuter var så stort att takrappningen ramlade ned i Leningrad tjugo kilometer därifrån. ”Artillerigranaterna rörde upp en hel vall av jord, rök och damm, med eldblixtar inuti”, skrev en officer i ett granatkastarförband.⁹ Anfallet från brohuvudet vid Oranienbaum följdes av ett från Pulkovohöjderna sydväst om staden. Chefen för armégrupp ”Nord” generalöverste Georg Küchler hade inte förväntat sig ett så välkoordinerat anfall. Men de tyska stridsgrupperna satte sig till motvärn med sedvanlig professionalism. Från en välbyggd rund bunker fick en 8,8 cm pjäs in den ena träffen efter den andra på de sovjetiska stridsvagnarna. De framryckande sovjetiska infanteristerna kunde känna lukten av bränt kött från stridsvagnarna.

I byarna hittade de inga civilpersoner, eftersom dessa hade evakuerats bakom de tyska linjerna. Framryckningen fortsatte i riktning mot Pusjkin (Tsarskoje Selo) och Peterhof. Tyska lik låg framstupa i snön och hade mosats under de framryckande T-34:orna. Somliga soldater sjöng medan de ryckte fram, andra bad. ”Jag kom på mig själv med att försöka minnas böner som jag hade fått lära mig som barn, men jag mindes inga”, erinrade sig officeren i granatkastarförbandet.¹⁰ När de kom fram till Gattjina fann de slottet ”fullt av skit”.¹¹ Tyskarna som hade bott där hade inte brytt sig om att gå ut i kylan. Den brittiske korrespondenten Alexander Werth hävdade emellertid att de sovjetiska soldaterna blev ursinniga när de upptäckte att en del av Gattjinaslottet hade förvandlats till en tysk officersbordell.¹²

På morgonen den 22 januari flög generalöverste Küchler till ”Wolfsschanze” för att be om Hitlers tillåtelse att retirera från Pusjkin, en meningslös övning med tanke på att reträtten ändå inte gick att hejda. Följande dag slog den sista tyska artillerigranaten ned i Leningrad. Den 27 januari 1944 – efter åttahundraåttio dagar – var belägringen verkligen hävd. I Leningrad sköt man segersaluter, men festligheterna överskuggades av tanken på alla dem som hade dött. Den övervägande känslan hos de flesta var skuld över att ha överlevt.

Längtan efter hämnd var stark bland frontsoldaterna. Vasilij Tjurkin beskrev i sin dagbok hur de vid inmarschen i Vyritsa ”fick tag i fyra ryska tonåringar i tysk uniform. De sköts genast, så stort var hatet mot allt tyskt. Men pojkarna var oskyldiga. Tyskarna hade använt dem som kuskar bakom linjerna. De hade fått kappor och tvingats ta dem på sig.”¹³

Hitler entledigade snart Küchler och ersatte honom med generalfältmarskalk Model, som var hans favoritbefälhavare i ett nödläge. Men inte heller Model lyckades hejda den sovjetiska framryckningen, som fortsatte över tvåhundra kilometer. I söder förblev den centrala frontlinjen tvärs över Vitryssland stabil under de första månaderna 1944. Men det tyska fälttåget mot partisanerna i Vitryssland var lika brutalt som striderna vid fronten. Den tyska nionde armén tvingade ut femtiotusen sovjetiska civilpersoner i ingenmansland, eftersom de ansågs vara arbetsoförmögna, vilket i praktiken var lika med en dödsdom.¹⁴

I västra Ukraina fortsatte den tyska armén att bli illa åtgången och hann inte återhämta sig mellan en offensiv och nästa. Den 4 mars brakade första ukrainska fronten under Zjukov in i den tyska linjen med två stridsvagnsarméer och satte kurs på rumänska gränsen. En annan stridsvagnsarmé gick över Dnestr och ryckte in i nordöstra Rumänien.

Den 22 februari hade Hitler lämnat ”Wolfsschanze” i Ostpreussen medan man byggde betongbunkrar, eftersom högkvarteret nu låg inom räckvidd för sovjetiska flygplan. Han flyttade till Berghof, som råkade ligga närmare hans alltmer opålitliga bundsförvanter på Balkan. Efter att ha fått kännedom om amiral Miklós Horthys trevare till de västallierade i början av mars bestämde han sig för att lösa problemet med Ungerns ”förräderi”. Hitler tänkte ta över landet, sätta Horthy i skyddshäkte och ta itu med de ungerska judarna.

Den 18 mars anlände Horthy tillsammans med sina högre regeringsmedlemmar till slottet Klessheim utanför Salzburg i Österrike. Han och hans följe trodde att de hade kallats dit för att diskutera den begäran som de hade framställt om att få dra tillbaka de ungerska styrkorna från östfronten för att försvara karpatiska gränsen mot Röda armén. Men Hitler ställde helt enkelt Horthy inför ett ultimatum. Horthy var visserligen upprörd över Hitlers burdusa hotelser, vilka till och med var riktade mot hans familj, men han hade inget val. Praktiskt taget som fånge återvände han med tåg till Budapest i sällskap med SS-Obergruppenführer Ernst Kaltenbrunner, som var chef för SS:s huvudbyrå för rikets säkerhet RSHA (Reichssicherheitshauptamt). Följande dag installerades en marionettregering, och tyska styrkor gick in i landet. De följdes genast av Eichmanns ”experter”, som var redo att samla ihop Ungerns sjuhundrafemtiotusen judar och skicka dem till Auschwitz.

Den 19 mars, samtidigt som tyska soldater körde in i Budapest, anordnade Hitler dessutom en bisarr ceremoni på Berghof. Han hade kallat till sig samtliga Wehrmachts fältmarskalker för att låta dem svära en trohetsed. Den äldste – generalfältmarskalk von Rundstedt – började med att läsa upp ett dokument som de alla hade undertecknat. Hitler verkade vara rörd av denna fullkomligt konstlade föreställning, som hade fått fältmarskalkarna att börja tvivla på att han fortfarande hade förnuftet i behåll.

Hitler och Goebbels hade blivit alltmer oroade av den ”antifascistpropaganda” som härrörde från Bund deutscher Offiziere (Tyska officersförbundet). Denna av NKVD manipulerade grupp framstående fångar i Sovjetunionen leddes av general Walther von Seydlitz-Kurzbach och andra högre officerare som hade tagits tillfånga i Stalingrad. von Seydlitz-Kurzbach, som nu var en hätsk antinazist, hade i september föreslagit för general Melnikov vid NKVD att han skulle sätta upp en trettiotusen man stark kår av tyska krigsfångar, som skulle kunna flygas in i Tyskland och störta Hitler. När Berija underrättades om detta misstänkte han att det var ett invecklat och överdrivet försök till massrymning.¹⁵

Fältmarskalkarnas ceremoniella trohetslöften framstod som ännu mindre övertygande den 30 mars, då von Manstein vid armégrupp ”Syd” och von Kleist vid armégrupp ”Mitten” kallades hem till Berghof för att entledigas från sina kommenderingar. Deras brott var att ha anhållit om att få dra tillbaka sina styrkor för att undvika en ny omfattning.

Lite över en vecka senare tvingades de tyska och rumänska styrkorna som hade fångats på Krim av fjärde ukrainska fronten dra sig tillbaka efter ett förödande anfall mot Perekopnäset. Den 10 april tvingades de tyska styrkorna i Odessa undkomma via havet. Och bara lite över en månad senare kapitulerade de sista tjugofemtusen tyska och rumänska soldaterna i Sevastopol. Wehrmacht hade nu körts bort från Svartahavskusten till Prypjatträsken vid polska gränsen. I söder hade Röda armén återtagit nästan alla sovjetiska områden och trängt in på främmande territorium. I norr hade Leningradfronten nått fram till estniska gränsen. För Stalins del var nästa mål självklart. Om Stavkas plan att skära av hela armégrupp ”Mitten” i Vitryssland fungerade, då skulle det vara den största segern under hela kriget, särskilt om man lät den sammanträffa med de allierades invasion av Normandie. Under nätterna fortsatte RAF:s Avro Lancaster-bombare att bomba Berlin i Storbritanniens ursprungliga ”andra front”, men priset var mycket högt i bombplan och flygare. Göring visade sig inte längre offentligt. Hitler var förtvivlad över Luftwaffes misslyckade hämnd på England, men han förmådde ändå inte göra sig kvitt sin gamle kamrat. General Harris plan ”att ödelägga Berlin från ena ändan till den andra” för att vinna kriget fortsatte dock att vara en produkt av hans egen envisa fantasi. Den förödelse som ”slaget om Berlin” åstadkom var visserligen enorm, men staden hade likväl vägrat att brinna ned.

I slutet av februari 1944 ledde USAAF:s och RAF:s räder i ett crescendo fram till ”Big Week” (’Stora veckan’). Eskorten av Mustang-jaktplan, som hade lång aktionsradie, reducerade dramatiskt amerikanernas förluster när deras tunga bombplan anföll bränsleupplag och flygfält i Regensburg, Fürth, Graz, Steyr, Gotha, Schweinfurt, Augsburg, Aschersleben, Bremen och Rostock. Det hade tagit cheferna i Washington lång tid att acceptera att deras doktrin om oeskorterade dagbombningar hade varit felaktig, men med Mustang-planet och dess Rolls-Royce-motor hade de äntligen en maskin som kunde få den att fungera. Den nya taktiken bidrog dessutom kraftigt till den nödvändiga uppgiften att försvaga Luftwaffe inför operation Overlord.

Trots de allierades bomboffensiv ökade den tyska flygplansproduktionen, eftersom man i vissa fall övergick till att använda fabriker i tunnlar. Men efter luftslagen hade Luftwaffe ont om erfarna piloter. Noviserna, som på grund av bränslebristen hade skyndats igenom flygskolan, skickades raka vägen till flygdivisionerna vid fronten, där de blev ett lätt byte för de allierades piloter. Luftwaffe hade precis som den kejserliga japanska flottan underlåtit att skicka hem sina dugligaste piloter som flyglärare och luftstridsinstruktörer. I stället hade man obevekligt låtit dem genomföra det ena uppdraget efter det andra ända tills de blev utmattade och begick ett ödesdigert misstag. När de allierade genomförde sin invasion i juni 1944 var Luftwaffe en uttömd kraft.