37

Stilla havet, Kina och Burma

1944

I november 1943, när man väl hade tagit öarna Tarawa och Makin och dragit lärdom av de operationerna, började Nimitz planera för en erövring av Marshallöarna i norr. Hans första mål var atollen Kwajalein i mitten. Somliga av hans chefer oroade sig för de många japanska flygbaserna i området, men Nimitz var benhård.

Maktbalansen i Stilla havet hade nu avgjort vägt över till US Navys fördel. Det häpnadsväckande amerikanska fartygsbyggnadsprogrammet överträffade till och med vad den framlidne amiral Yamamoto Isoroku hade fruktat före anfallet mot Pearl Harbor. Förenta staterna hade dessutom visat sig kunna hinna i kapp och gå om japanerna när det gällde flygteknik. Den kejserliga japanska flottan hade börjat kriget med ett överlägset jaktplan – Mitsubishi A6M ”Zero” – men man hade underlåtit att modernisera det tillräckligt. US Navy hade däremot infört nya flygplan, särskilt jaktplanet Grumman F6F Hellcat, och fortlöpande experimenterat med nya tekniker.

Den 31 januari 1944 stävade de tolv snabba hangarfartygen och de åtta moderna slagskeppen i 58. stridsgruppen under konteramiral Marc A. Mitscher fram mot Marshallöarna, långt före invasionsstyrkan. I sina förebyggande angrepp nedkämpade stridsgruppens 650 flygplan nästan vartenda japanskt flygplan och dess slagskepp besköt flygstråken. Amerikanerna hade dessutom förberett en betydligt långvarigare och häftigare kustbeskjutningsoperation, och de hade även med sig bandlandstigningsfordon med kraftigare pansar. De landstigningsföretag som från och med den 1 februari 1944 genomfördes på och runt atollen Kwajalein kunde följaktligen genomföras med betydligt färre förluster: endast 334 stupade mot de 1 056 som hade dött på Tarawa.

Uppmuntrad av Kwajaleinoperationen bestämde sig amiral Nimitz för att fortsätta rakt fram och ta atollen Eniwetak, nästan 400 distansminuter västerut. Han bestämde sig för att även denna gång använda 58. stridsgruppen för att eliminera alla japanska hot från luften. Vad Eniwetak beträffar skulle flyghotet komma från den stora japanska marin- och flygbasen Truk, 770 distansminuter längre västerut i Karolinerna. Konteramiral Mitscher förde med sig 9 hangarfartyg, och så fort man befann sig inom räckvidd skickade man upp den ena vågen efter den andra av jaktplan och störtbombare. Inom 36 timmar hade US Navys piloter nedkämpat 200 flygplan på marken och tillsammans med övervattensfartygen sänkt 41 japanska fartyg, motsvarande ett deplacement på sammanlagt 200 000 ton. Den japanska kombinerade flottan skulle aldrig använda Truk igen, och Eniwetak och de närliggande öarna togs som planerat.

Sydvästra Stillahavsområdets ”vicekung” general MacArthur, som hade sitt högkvarter i Brisbane, höll efterhand på att samla styrkor för att kunna leva upp till sitt löfte att återta Filippinerna. I slutet av året skulle han under sitt befäl ha samlat sjätte och åttonde armén, femte flygarmén och sjunde flottan, som kom att gå under namnet ”MacArthurs flotta”.

MacArthur misstänkte med all rätt att Nimitz operationer i centrala Stilla havet skulle få företräde framför hans egen framryckning mot Filippinerna, även om den officiella linjen var att ge dem lika stor prioritet. US Navys strategi att erövra den ena ögruppen efter den andra och därigenom gradvis närma sig Japan hade nu starkt stöd av USAAF:s chef ”Hap” Arnold. När det nya tunga bombplanet Boeing B-29 Superfortress, som hade en aktionsradie på 2 600 kilometer, väl togs i tjänst skulle man kunna anfalla Japan direkt från Marianerna.

MacArthur hade inte mycket annat val än att fortsätta sin framryckning västerut längs Nederländska Nya Guineas nordkust, i hopp om att det amerikanska överkommandot, Joint Chiefs of Staff, till slut skulle tilldela honom de resurser som han behövde för att kunna inleda återerövringen av Filippinerna. Men plötsligt bestämde sig MacArthur för att ta Amiralitetsöarna – 150 distansminuter norrut – före tidsplanen. Flygspaning tydde på att japanerna hade övergivit flygfältet. Det var ett ytterst riskabelt företag, särskilt för en så liten invasionsstyrka, men det lönade sig. Japanerna tvingades överge försvaret av Madang på Nederländska Nya Guineas nordkust, och amerikanska örlogsfartyg kunde nu använda Amiralitetsöarnas stora naturliga hamn och skära av den japanska underhållslinjen till Nya Guinea.

Det tog lång tid för de nyanlända armédivisionerna att anpassa sig till krigföringen på Stillahavsöarna. Vaktposter som blev nervösa av nattliga djungelljud eller överreagerade på japanernas avsiktliga skrämseltaktik kunde orsaka kaos. Soldaterna ur 24. divisionen, som bevakade den amerikanska I. armékårens chefs, general Robert L. Eichelbergers, stabsplats i Hollandia på Nederländska Nya Guineas nordkust, öppnade en natt till och med eld mot varandra med kulsprutor och kastade handgranater utan att några japaner var i närheten. Eichelberger beskrev det hela som ”en vanärande uppvisning”.¹ Likväl fortsatte elddisciplin att vara ett främmande begrepp för många amerikanska förband, trots de högre officerarnas ständiga klagomål beträffande ”lättsinnig skjutning”.

Chiang Kai-shek var plågsamt medveten om att MacArthurs och US Navys strategier höll på att göra Kina till ännu mer av ett bakvatten. Han hade efter Teherankonferensen upptäckt att operation Buccaneer – planen för ett landstigningsföretag i Bengaliska viken – hade ställts in, eftersom man behövde landstigningsfartygen för operation Overlord. Kinas viktigaste ändamål för Joint Chiefs of Staff – amerikanska överkommandot i Washington – var nu helt enkelt att fungera som ett ”osänkbart hangarfartyg” inom räckhåll för Japan. Och till och med den uppgiften skulle komma att undergrävas så snart man hade ockuperat Marianerna och anlagt flygbaser för B-29:orna.

Chiang Kai-shek misstänkte dessutom att japanerna, under tiden som de västallierade var inriktade på invasionen av Frankrike, skulle genomföra en stort upplagd offensiv mot honom innan Förenta staterna hann omgruppera styrkor från Europa till Fjärran Östern. Han varnade Roosevelt för detta i ett signalmeddelande av den 1 januari 1944.² General Stilwell hade dessutom oroat sig för att japanerna efter Zhejiang–Jiangxi-offensiven året innan skulle göra ett nytt försök att förstöra amerikanska flygbaser i Kina. Hans planer på att modernisera fler förband i den kinesiska armén hade emellertid fått lägre prioritet. Japanerna var särskilt provocerade av den amerikanska fjortonde flygarméns räder mot marinflygfältet Xinzhu på Taiwan, som följdes av bombräder mot själva de japanska öarna.

Amerikanerna och britterna struntade i varningarna för en stor japansk vedergällningsoperation, delvis därför att Chiang Kai-shek hade ropat ”Vargen kommer!” tidigare men främst därför att deras underrättelseanalys var mycket bristfällig. De ansåg att den kejserliga japanska armén vara oförmögen att genomföra ett större fälttåg, och de antog till och med att den skulle börja dra tillbaka soldater från Kina för att förstärka Filippinerna.

I själva verket hade den kejserliga generalstaben redan godkänt planerna för operation Ichigō, som gick ut på att låta en halv miljon man genomföra en offensiv i södra Kina, och operation U-gō, där åttiofemtusen man skulle anfalla Indien från norra Burma. Under första hälften av 1943 hade kejserliga generalstabens planeringsavdelning arbetat på en långsiktig strategisk plan. Denna innebar ett underförstått erkännande av att Japan nu inte längre kunde segra mot amerikanernas marina överlägsenhet i Stilla havet. I stället skulle man återuppta kriget i Kina och nedkämpa nationaliststyrkorna där.³

Kejsar Hirohito ville ha en stor seger, eftersom han trodde att Japan därigenom skulle kunna förhandla fram en fördelaktig fred med västmakterna. Överbefälhavaren i Kina general Okamura Yasuji såg däremot Ichigōoffensiven som Japans enda möjlighet att krossa nationalisterna innan amerikanerna landsatte stora styrkor på Kinas sydvästkust, vilket beräknades ske 1945. Kejserliga generalstaben hade bestämt att Ichigōoffensivens båda primära anfallsmål skulle vara att förstöra de amerikanska flygfälten i Kina och nå samband mellan de japanska arméerna i Kina och dem i Franska Indokina, Thailand och Brittiska Malaya, vilket skulle ske genom ”en rensningsoperation till lands”.⁴

Den 24 januari begränsade general Tōjō Hideki målet till att bara gälla förstöring av amerikanska flygfält, och kejsaren gav sitt medgivande. Men tanken på att säkra en korridor från Manchukuo ned igenom Kina och hela vägen till Franska Indokina, Thailand och Brittiska Malaya levde ändå i hög grad kvar i generalstabens tänkande. Förenta staternas flygöverlägsenhet över Sydkinesiska havet hotade i kombination med anfall från amerikanska ubåtar att skära av förbindelsevägarna över havet. En landrutt ansågs därför vara livsviktig.

I Burma förberedde sig båda sidorna på sin egen respektive offensiv. Generallöjtnant Mutaguchi Renya, som var chef för den japanska femtonde armén i Burma med 156 000 man, hade blivit besatt av tanken på att invadera Indien. Andra högre japanska officerare, särskilt de i trettiotredje armén i nordöstra Burma, var ytterst skeptiska. De ville anfalla de kinesiska nationalisterna västerifrån, tvärs över floden Salween (Nu Jiang), och förstöra den amerikanska flygbasen i Kunming.

Fälttåget i Burma 1944 brukar hos britter mana fram bilden av Orde Wingate och hans Chindit-kolonner djupt inne djungeln eller av slagen vid Imphal och Kohima, där William Slim och hans tappra män vände nederlag till seger. Amerikaner brukar – om de överhuvudtaget intresserar sig för Burmafälttåget – tänka på general ”Vinegar Joe” Stilwell och ”Merrill’s Marauders”. För kinesernas del går tankarna ofelbart till Yunnanfronten, där deras dugligaste divisioner spelade en avgörande roll. Burmafälttåget innebar emellertid att nationalisternas styrkor inte kunde användas till att försvara södra Kina mot den japanska Ichigōoffensiven, som skulle komma att krossa nationalisternas makt och därigenom bidra till att kommunisterna segrade i det kommande inbördeskriget.

Efter att ha ryckt fram nedför Arakankusten intog indiska och brittiska soldater ur fjortonde armén den 9 januari Maungdaw. De gjorde ett nytt försök att återta ön Akyab med dess flygfält, men i och med att den japanska 55. divisionen hotade att skära av dem tvingades de retirera även denna gång. Under tiden ryckte Stilwell in i nordöstra Burma med ”X Force” – de västallierades namn på de kinesiska nationalisternas armé i Indien, som hade utbildats och utrustats av amerikanerna. Stilwells plan gick ut på att ta förbindelsecentrat Myitkyina med dess flygfält. De allierade ville eliminera flygbasen där därför att de japanska flygplanen hotade den mest direkta luftvägen över Himalayabergens ”puckel” till Kina. Och när de väl hade tagit Myitkyina kunde de låta Ledovägen förenas med Burmavägen och på nytt få till stånd en landrutt till Kunming och Chongqing. Stöten söder om de kinesiska divisionerna i ”X Force” var dessutom avsedd att göra det möjligt för den nationalistiska armén i Kina, som av de västallierade hade döpts till ”Y Force”, att från Yunnan anfalla över floden Salween och gå in i Burma.

”Y Force” bestod av knappt nittiotusen man, mindre än hälften av dess planerade styrka. Detta kunde främst skyllas på bristen på vapen och materiel. Fjortonde flygarmén under Chennault fraktade huvuddelen av förnödenheter över ”puckeln”, och eftersom det förekom många avbräck i de planerade leveranserna om sjutusen ton i månaden var det inte mycket som kom nationalistdivisionerna till del. Stilwell jämförde uppgiften att beväpna dem med att ”försöka gödsla en tio tunnland stor åker med sparvskit”.⁵ Förbindelserna mellan Chennault och Stilwell hade blivit ännu sämre. I ett försök att rättfärdiga att förnödenhetsleveranserna till flyget skulle prioriteras hävdade Chennault att hans flygplan under sommaren 1943 hade sänkt japanskt tonnage motsvarande fyrtiotusen bruttoregisterton, när den verkliga siffran bara var drygt tretusen bruttoregisterton.⁶

Stilwells kommando i nordöst hade utökats med det enda amerikanska stridande förbandet på asiatiska fastlandet. Detta var specialförbandet 5307th Composite Unit (provisional), som hade täcknamnet ”Galahad”, och som av en journalist döptes till ”Merrill’s Marauders”, efter förbandschefen brigadgeneral Frank Merrill. Orde Wingate hade gjort sådant intryck på Joint Chiefs of Staff att man hade bemyndigat en amerikansk version av Chindits. Lojala män ur kachinfolket i de nordöstra högländerna arbetade som spejare för amerikanerna, precis som de gjorde för britterna.

Stilwells styrkor hade trängt tillbaka den erfarna japanska 18. divisionen i Hukawngdalen men utan att lyckas fånga den. Den japanska reträtten skyndades emellertid på när Wingates Chindits den 5 mars luftlandsattes med glidflygplan ett gott stycke söderut och skar av järnvägsförbindelsen till japanernas bas och flygfält vid Myitkyina. Operation Thursday var den mest ambitiösa penetrationen på djupet under hela kriget i Fjärran Östern. Den var bättre förberedd och understödd än Chindits första räd bakom de japanska linjerna.

Den 16. brigaden under brigadchefen Bernard Fergusson skulle komma att genomlida en ”mycket trist” marsch från Ledo till Indaw. Det var trehundrasextio kilometer fågelvägen, men vägen var sällan rak, och den gick dessutom över höga berg och genom djungel som var så tät att man sällan såg himlen. En femtiofem kilometer lång sträcka tog dem sju dagar att tillryggalägga. De tropiska skyfallen innebar att floderna och åarna svämmade över sina bräddar, och Chindits ”förblev blöta i flera veckor”, uppgav Fergusson och fortsatte: ”Där var fyratusen man, och sjuhundra djur utsträckta i en enda hundra kilometer lång enledig kolonn, eftersom vägarna och stigarna inte var tillräckligt breda.”⁷

Så fort man hade röjt djungeln och anlagt flygfält flög man in två andra brigader och ytterligare två bataljoner med glidflygplan och transportplan av typ Douglas C-47, av britterna kallade Dakota. Detta gjordes med lätta bandschaktare som transporterades i stora amerikanska glidflygplan av typ Waco. Även mulåsnor, fältkanoner (”tjugofempundare”), Bofors luftvärnspjäser och annan tung materiel transporterades med flyg. I en C-47:a tvingades man skjuta ihjäl en vettskrämd mulåsna, men de flesta förluster hade inträffat i störtade glidflygplan i första vågen. En bandschaktare föste bara undan vrakspillrorna till sidan av flygfältet, och kropparna lämnades kvar för att ruttna, eftersom ingen hade tid att begrava dem. Det var ingen uppmuntrande lukt för dem som kom efter.

När flygstråken väl hade anlagts omgav man djungelbaserna med taggtrådshinder och försvarsställningar inför de oundvikliga japanska motanfallen. En stabsofficer vid en brigadstab påpekade att ”det var märkligt att landa på natten i ett Dakota-plan på ett stråk med en tänd signalljusbana på fiendeterritorium”.⁸ De japanska anfallen blev självmordsaktigt metodiska, eftersom de nästan alltid genomförde sina anfall på samma plats och vid samma tid. Av stolthet försökte de om och om igen, oavsett hur många män de förlorade. Kulspruteskyttarna mejade gång på gång ned dem vid taggtråden, och liken som blev hängande där drog till sig flugor i stora svärmar.

Snart opererade RAF:s Hurricane-jaktplan från Broadway, som var den största flygbasen. Den 24 mars landade en amerikansk B-25:a där med Wingate ombord. När denne skulle ge sig av igen bad två amerikanska krigskorrespondenter om lift, och han tog dem med trots att piloten protesterade och sade att flygplanet var för tungt lastat. Flygplanet störtade i djungeln, och alla ombord omkom.

I nordöst kämpade sig de utmattade, sjuka och undernärda männen i ”Merrill’s Marauders” fram under förfärliga förhållanden i riktning mot Myitkyina. Monsunregn, blodiglar, löss och de vanliga djungelsjukdomarna – särskilt malaria, till och med hjärnmalaria – krävde sin tribut. Det gjorde även sepsis, lunginflammation och hjärnhinneinflammation. De döda begravdes, men sjakalerna grävde snart upp liken. Att försörja Merrills män från luften var nästan omöjligt i en terräng av såväl djupa dalar med ogenomträngliga bambusnår och miskantus som branta sluttningar i Kumonbergen, som höjde sig närmare tvåtusen meter.

Även Chindits var utmattade och utsvultna, och många insjuknade, men om de bara befann sig nära ett flygstråk kunde de den här gången evakueras av lätta flygplan tillsammans med de sårade i stället för att bli övergivna som vid den förra räden. De som var alltför svårt sårade för att kunna förflyttas avlivades med ”en dödlig morfindos” eller ett revolverskott, så att de inte skulle falla levande i händerna på japanerna.⁹

Nästan alla var utmärglade efter att ha levt på nödproviant, som helt enkelt inte var tillräckligt kaloririk. Utmattningen och påfrestningen var så stor att det mot slutet blev många psykiska förluster. ”Man kunde se hur det gick utför med folk”, anmärkte 111. brigadens chefsläkare. ”Somliga dog till och med i sömnen. Gurkhas var de tåligaste i vår brigad. Gurkhas blir hårt uppfostrade i Nepal och är vana vid umbäranden och katastrofer.”

Stilwell hade föga aning om vad Chindits höll på med och hur mycket de hade åstadkommit genom att skära av Myitkyina söderifrån och västerifrån. Sambandet mellan Stilwell och britterna var nästan obefintligt och ledde till ännu större osämja. Den tvångsmässigt anglofobe Stilwell verkade, som en iakttagare uttryckte det, ”utkämpa frihetskriget om igen”.¹⁰

Under tiden som Stilwells styrkor slog sig fram i riktning mot Myitkyina höll Burmakrigets avgörande slag på att utkämpas i nordväst. Generallöjtnant Mutaguchi Renyas ambitioner för den japanska femtonde armén kände inga gränser. Subhas Chandra Bose uppmuntrade honom att tro att han med hjälp av den så kallade Indiska nationella armén, som utgjordes av indier som hade rekryterats i japanska krigsfångeläger, lätt skulle kunna störta den brittiska kolonialmakten genom en ”marsch mot Delhi”. Mutaguchi Renya underskattade emellertid kraftigt de logistiska svårigheter som hans tre divisioner skulle möta under offensiven.

Han baserade sin plan på att först ta den välförsedda brittiska basen i Imphal och använda ”Churchillförråden”, som han kallade dem. Efter att ha besegrat den indiska divisionen i Imphal tänkte han skära av järnvägslinjen Bengal– Assam, som försörjde Stilwells kinesiska divisioner, och därigenom tvinga dessa att rycka tillbaka till utgångspunkten i Ledo. Sedan planerade han att förstöra flygfälten i Assam, som användes till att understödja fjortonde armén under Slim och flyga förnödenheter över Himalayabergen till Kina.

Den 8 mars – tre dagar efter det att Chindits hade luftlandsatts långt bakom de japanska linjerna – började den japanska femtonde armén gå över floden Chindwin. Slim sade till IV. armékårens stab att dra tillbaka sina divisioner till försvarsställningarna på Imphalslätten. Detta återtåg var visserligen demoraliserande för männen, men Slim insåg att han behövde förlänga japanernas underhållslinjer och förkorta sina egna. Logistiken skulle bli nyckeln till slaget i sådan terräng. Inte heller Mountbatten förlorade någon tid. Han rekvirerade amerikanska transportplan för att flyga in den indiska 5. divisionen som förstärkning och anhöll efteråt om tillstånd från Joint Chiefs of Staff i Washington.

Vad den brittiska ledningen inte hade insett var att en betydligt starkare japansk styrka än väntat hotade Kohima, åttio kilometer norr om Imphal. Den riskerade att skära av IV. armékåren och hotade även den andra underhållsbasen och flygfältet vid Dimapur. Den japanska 31. divisionen hade från Chindwin snabbt ryckt fram norrut mot Kohima, främst via djungelstigar. Britterna, som inte hade förväntat sig att japanerna skulle förflytta sig utan motortransportfordon, togs på sängen. Men den indiska 50. fallskärmsjägarbrigaden uppehöll de japanska styrkorna under en magnifik veckolång strid runt Sangshak.

Kohima var en liten station som låg femtonhundra meter upp i Nagabergen. Bebyggelsen bestod av vita kolonialbungalower och en missionskyrka med rött tak av korrugerad plåt, alltsammans mot en fond av skog och fjärran blå berg. Bungalowen uppe på Garrison Hill som tillhörde förvaltningsdistriktets chef hade en tennisbana som skulle komma att bli ett dödligt ingenmansland i det stundande slaget.

Den brittiska 50. fallskärmsjägarbrigaden utkämpade ett tappert slag som gav Slim precis tillräckligt med tid för att hinna omgruppera några av sina förstärkningar. Men när japanerna dök upp den 6 april försvarades Kohima bara av 4. bataljonen ur infanteriregementet ”Royal West Kents”, ett detachement rajputer, det lokalt uppbådade förbandet ”Assam Rifles”, ett bergsbatteri och några ingenjörsoldater. De skars av så fort japanerna omringade staden och spärrade landsvägen till Dimapur.

Slaget om Garrison Hill och tennisbanan blev våldsamt. Märkligt nog brukade japanerna skrika ”ge upp” på engelska innan de anföll, vilket gjorde att försvararna blev förvarnade i god tid. De brittiska soldaterna stred med en brutalitet som var ny för dem. I och med att japanerna hade bajonetterat de sårade fångarna i Arakan hade de enligt en av de brittiska kompanicheferna ”avsagt sig varje rätt att betraktas som människor, och vi tänkte på dem som skadedjur som skulle utrotas […] Vi hade ryggen mot väggen, och vi tänkte sälja oss så dyrt vi kunde”.¹¹

Det gjorde de med kulsprutegevär, handgranater och gevär, och de tillfogade japanerna enorma förluster. ”Själva tyngden i anfallen hotade att övermanna bataljonen”, sade stabschefen. ”De yttre försvarsverken var överhopade med travar av japanska lik.”¹² De brittiska förlusterna uppstod främst till följd av prickskyttar och lätt artilleri. De sårade lades på rad efter varandra i värnen ute i det fria. Många träffades på nytt av granatsplitter medan de låg där. Det var mycket ont om vatten, och britterna tvingades därför luftlandsätta metalldunkar med vatten i fallskärm. Japanerna höll för sin del på att få slut på ris, eftersom Mutaguchi Renya hade tagit för givet att de lätt skulle kunna ta de brittiska förnödenheterna. Japanernas förtvivlade, rent av vettlösa tapperhet berodde till viss del på att de var tvungna att få tag i mat.

Den brittiska 2. divisionen, som ryckte fram längs landsvägen från Dimapur tillsammans med stridsvagnarna ur ”3rd Carabineers”, började slå sig fram för att undsätta försvararna av Kohima. När de äntligen nådde fram till Garrison Hill påminde området med sina fällda träd, sina sönderskjutna värn och sin likstank om en scen från första världskriget. Trots att den illa tilltygade bataljonen ur ”Royal West Kents” hade undsatts fortsatte emellertid slaget om Kohima att rasa i nästan fyra veckor till. Men monsunen närmade sig, och det innebar att japanerna kunde förvänta sig ännu mindre från sina underhållslinjer än tidigare. Den 13 maj avbröt de slaget, och många slaktades medan de gav sig av.

Två dagar tidigare – den 11 maj – hade de kinesiska divisionerna i ”Y Force” i Yunnan börjat gå över floden Salween för att förena sig med ”X Force” under Stilwell. Den japanska 56. divisionen, som försvarade linjen längs Salween, var väl medveten om deras planer. Japanerna hade redan gjort räder på andra sidan floden för att tvinga kineserna längre in i Yunnan, men de allt starkare nationaliststyrkorna, som understöddes av en del av den amerikanska fjortonde flygarmén, tydde på att man höll på att förbereda en stort upplagd offensiv. Detta bekräftades av uppsnappade signalmeddelanden. Efter att ha fått tag i en kinesisk chiffernyckel kunde japanerna dekryptera all radiotrafik från Kunming och Chongqing. Japanerna hade vissa framgångar i motanfallen mot de kinesiska styrkor som höll på att gå över floden, men dessa visade sig ändå vara alltför starka.¹³

Den 17 maj genomförde Stilwell ett glidflygplansanfall med en del av ”Merrill’s Marauders” mot flygfältet Myitkyina och tog det. ”Detta kommer att irritera britterna”, skrev Stilwell skadeglatt i sin dagbok. Men japanerna förstärkte snabbt den trehundra man starka garnisonen i staden, och amerikanerna var snart besegrade. Japanerna hade lagt upp stora ammunitionslager där. Merrills utmattade och sjuka mannar, som var fulla av infekterade sår, började kollapsa. Somliga led så svårt av dysenteri att de helt enkelt skar bort bakdelen på byxorna för att spara tid.¹⁴

Stilwell visade varken sina egna mannar eller Chindits någon större sympati. Men i och med att hans förstärkta kinesiska divisioner hade omringat staden blev det nu japanerna som var belägrade. Och efter ett simultant anfall av kinesiska soldater och brigadchefen Michael Calverts allvarligt försvagade soldater ur 77. brigaden lyckades man den 24 juni inta den viktiga staden Mogaung i väster. Likväl skulle det dröja ända fram till i början av augusti innan den japanske chefen i Myitkyina begick seppuku och hans överlevande soldater smög sig iväg in i djungeln på andra sidan Irrawaddy. Äntligen kunde Ledovägen till Kina öppnas. De amerikanska transportplanens rutt blev därigenom betydligt kortare och ofarligare, varigenom man nästan kunde fördubbla den mängd förnödenheter som flögs till Kina.

Medan det stora slaget mot den japanska femtonde armén under Mutaguchi Renya fortsatte att rasa runt Imphal genomförde de brittiska regementena ett motanfall. Men i likhet med amerikanerna blev de häpna och bestörta över japanernas skicklighet i att gräva ut höjderna och bygga bunkrar. En subaltern som nyss hade anlänt till ”2nd Border Regiment” fick av plutonchefens ställföreträdare veta följande: ”Herregud, vad de där små jävlarna kan gräva. De befinner sig under marken redan innan våra grabbar har slutat spotta i sina jäkla händer.”¹⁵

Generallöjtnant Slims förutsägelse att monsunen skulle skada de japanska underhållsrutterna betydligt mer än hans egna visade sig vara sanna. Den brittiska fjortonde armén kunde förlita sig på förnödenheter som fälldes med fallskärm, medan Mutaguchi Renyas män svalt. Generallöjtnant Tanaka Noburo, som hade anlänt den 23 maj för att överta befälet för 33. divisionen i söder, skrev i sin dagbok: ”Både officerare och manskap ser hemska ut. De har låtit håret och skägget växa tills de ser ut precis som vildmän från bergen […] De har nästan inte haft någonting att äta – de är undernärda och bleka.”¹⁶ I juni hade hans division förlorat sjuttio procent av sin styrka. Somliga av hans män gick flera dagar i sträck utan att ha någonting annat att äta än gräs och ödlor. De få förnödenheter som fanns hade officerarna lagt beslag på åt sig själva. I många fall anföll de i den fåfänga förhoppningen om att hitta konservburkar med corned beef i de allierades värn.

De japanska soldaterna var på intet sätt immuna mot krigspsykos, men endast ett fåtal evakuerades. De som inte längre klarade påfrestningarna begick självmord. De japanska soldaterna hade olika namn på förlamande rädsla, som till exempel ”att förlora benen” eller ”samurajskälvan” för obehärskade darrningar. De brukade klara av skräcken genom att inta en av två extrema attityder: antingen djup fatalism, då de accepterade att de skulle dö, eller också förnekelse, då de intalade sig att de var osårbara. När de gav sig av till armén hade de flesta av sina mödrar fått en halsduk med ”tusen stygn” som antogs skydda mot kulor. Men efterhand som Japans nederlag blev alltmer uppenbart blev den fatalistiska attityden nästan obligatorisk, eftersom bestämmelserna för fälttjänstgöring förbjöd alla soldater att låta sig bli tillfångatagna, även om de var svårt sårade.¹⁷

Generallöjtnant Mutaguchi Renya höll på att förlora förståndet. Han gav order om det ena anfallet efter det andra, men hans divisionschefer nonchalerade honom. Den 3 juli avblåstes till sist Imphaloffensiven. Den japanska reträtten över Chindwin efterlämnade ett fasansfullt spår. Under sin framryckning passerade de allierade soldaterna övergivna sårade japaner, vilkas sår var fulla med fluglarver. I de flesta fall tog man helt enkelt livet av dem för att de skulle slippa lida. Femtonde armén hade förlorat femtiofemtusen man. Omkring hälften av förlusterna berodde på svält eller sjukdom. Både general Kawabe Masakazu, som var chef för armégrupp Burma (Biruma hōmen gun), och femtonde arméns chef generallöjtnant Mutaguchi Renya entledigades från sina befäl. De allierades förluster under slagen om Imphal och Kohima uppgick till 17 587 stupade och stridsskadade.

I Kina hade Ichigōoffensiven börjat i april. Det var den största operation som den kejserliga japanska armén någonsin hade genomfört och omfattade 500 000 av de sammanlagt 620 000 männen i den japanska expeditionsarmén mot Kina. Men för en gångs skull saknade japanerna flygöverlägsenhet. I början av 1944 hade de proportionella styrkeförhållandena faktiskt blivit ombytta. Nationalisterna hade 170 flygplan och den amerikanska fjortonde flygarmén 230, medan den kejserliga japanska flottan bara hade 100, eftersom de övriga hade kallats tillbaka för att kompensera de katastrofala förlusterna i Stilla havet. Chennault trodde att han hade tillräckligt många flygplan för att försvara sina baser, men kejserliga generalstaben i Tokyo bemyndigade en fördubbling av flygstyrkan inför de kommande operationerna.¹⁸

Ichigōoffensivens huvudmål var, såsom Chiang Kai-shek redan hade förvarnat om, att undanröja fjortonde flygarméns flygfält. Första fasen – Kogōoffensiven – genomfördes av den japanska första armén i nordöst, kraftigt förstärkt av Guangdongarmén i Manchukuo. Japanerna anföll inte Mao Zedongs kommuniststyrkor, som var baserade i Yan’an i väster och under en tid inte hade gjort särskilt mycket utom att döda kollaboratörer. Japanerna var endast intresserade av att krossa nationalisterna.

I april anföll den japanska första armén söderut över Huang He för att möta en del av den japanska elfte armén, som ryckte fram norrifrån från trakten runt Wuhan. Därigenom frilade man järnvägslinjen Beijing–Hankou i söder och etablerade första delen av korridoren. Nationalisttrupperna i provinsen Henan retirerade i oordning. Officerarna flydde och rekvirerade militära lastbilar, kärror och oxar för att kunna evakuera sina familjer och allt det krigsbyte som de hade plundrat sig till i städerna och på landsbygden. De upprörda arrendebönderna, som hade bestulits på sin mat och sina ynkliga få ägodelar, avväpnade officerarna och manskapet. De dödade många, i vissa fall genom att rent av begrava dem levande.

Deras hat mot de lokala myndigheterna och armén var mer än begripligt. Den svåra torkan 1942 hade lett till missväxt, och den fruktansvärda hungersnöden under vintern samma år och våren 1943 hade förvärrats av nationalisternas beskattning in natura och de lokala tjänstemännens och jordägarnas cyniska exploatering. Av provinsens trettio miljoner människor tros tre miljoner ha dött av svält.

Chiang Kai-sheks värsta farhågor hade förverkligats, och hans bäst utrustade divisioner var på amerikanernas enträgna begäran bundna i Burma–Yunnanfälttåget. Efter det att Chennault hade tagit lejonparten av förnödenheterna och Stilwell hade fördelat resten mellan ”X Force” och ”Y Force” hade det inte blivit mycket över till de andra nationalistarméerna. De i centrala och södra Kina saknade både vapen och ammunition och hade i många fall inte fått lön. När Chiang Kai-shek hade bett Roosevelt om ett lån på en miljard dollar för att kunna hålla sina styrkor igång betraktade Washington genast detta som ett slags utpressning: att han ville ha pengar för egen del för att hålla kvar Nationalistkina i kriget.

I januari hade Chiang Kai-sheks ovillighet att sätta in ”Y Force” på Salweenfronten, av rädsla för en japansk offensiv, fått Roosevelt att hota med att helt avbryta leveranserna enligt låne- och uthyrningslagen. Och när Ichigōoffensiven väl inleddes ville Roosevelt inte att fjortonde flygarmén eller de nyanlända B-29:orna i ”XX Bomber Command” skulle användas till att understödja nationalisttrupper, trots att Chennaults anfall hade varit en kraftigt bidragande orsak till den japanska anstormningen. Roosevelt hade visserligen varit en stark förkämpe för nationalistkineserna, men han var ändå cynisk och avfärdande inför allt som inte bidrog till att skynda på den amerikanska krigsmaktens seger på kort sikt. Han var övertygad om att ett ”förenta nationerna” lett av Förenta staterna och Sovjetunionen skulle kunna lösa allting i efterhand, och han hade därför en farlig brist på respekt för följderna efter kriget.¹⁹

Den 1 juni, när den kinesiska armén om trehundratusen man i Henan hade vittrat bort inledde japanerna sin framstöt söderut från Wuhan mot Changsha. Ett viktigt japanskt anfallsmål var den amerikanska flygbasen vid Guilin söder om Changsha och Hengyang. Den japanska underrättelsetjänsten kände tack vare sina agenter, som verkade genom alla de många prostituerade som besöktes av USAAF:s personal i staden, till allting om den in i minsta detalj. General Xue Yue, den kantonesiske chefen vars styrkor redan framgångsrikt hade försvarat Changsha tre gånger, blev djupt besviken. Hans arméer hade inte sett tillstymmelse till amerikanska förnödenheter, och ändå förväntades de försvara den amerikanska fjortonde flygarmén. Till och med Theodore White, som var en av nationalisternas hätskaste kritiker, hade följande att skriva: ”Xue Yue försvarade staden som han alltid hade gjort, med samma taktik och samma förband, men det hade gått tre år sedan dessa sist hade höljt sig i ära, och de var nu tre år äldre, deras vapen tre år mer slitna och soldaterna tre år hungrigare.”²⁰

Chennault tvekade inte att låta sina Mustang-jaktplan och B-25:or genomföra nattanfall mot de japanska kolonner som under natten ryckte fram längs landsvägen från Changsha. Hans baser där och i Hengyang var i fara. Fjortonde flygarméns piloter, som genomförde tre eller fyra uppdrag om dagen och höll sig vakna med kaffe och smörgåsar, gjorde sannerligen vad de kunde. Den japanska drivkraften att tränga vidare ökade den 15 juni, då tunga bombplan av typ Boeing B-29 Superfortress lyfte från Chengdu i väster och genomförde den första i en rad kraftiga räder mot själva de japanska öarna. Räderna blev dock allt färre efter hand som man började få brist på flygbensin.

General Xue Yue använde samma taktik som han tidigare hade gjort vid Changsha, det vill säga att han gav efter i centern och sedan anföll fienden i flankerna och i ryggen. Hans undernärda soldater var dock alltför svaga för att hålla tillbaka japanerna, och grälen mellan förbandscheferna ledde till en katastrof. Japanerna intog Changsha och erövrade Xue Yues hela artilleri till minimala kostnader. Den kinesiska fjärde arméns chef, som undkom i en konvoj med militärlastbilar som var lastade med hans personliga ägodelar och krigsbyte, greps och arkebuserades på Chiang Kai-sheks order. Sydvästra Kina låg öppet, och den 26 juni föll den amerikanska flygbasen vid Hengyang.

Medan japanerna trappade upp sin offensiv för att förstöra de amerikanska flygbaserna i Kina hade de ingen aning om att deras insatser snart skulle komma att bli irrelevanta. Den amerikanska femte flottan under amiral Spruance var med sina 535 örlogsfartyg den största i hela världen. Den var på väg mot Marianerna för att kunna förvandla dem till flygfält, varifrån B-29:orna skulle kunna bomba Japan. Tillsammans med femte flottan avgick 51. stridsgruppen (Joint Expeditionary Force) med 127 000 man under viceamiral Richmond K. Turner.

De japanska ställningarna på ön Saipan, som var det största och första målet, hade bombats av markbaserade flygplan under en längre period. I början av juni hade det japanska flyget på Marianerna kraftigt försvagats. Men försvarsstyrkan om trettiotvåtusen man var fortfarande långt större än förväntat. De sju slagskeppen i 58. stridsgruppen under viceamiral Mitscher genomförde två dagars kustbeskjutning innan marinkårssoldaterna landsteg, men bombardemanget hade inte varit särskilt effektivt. Man förstörde iögonenfallande mål, som till exempel ett sockerraffinaderi, men missade bunkrarna alldeles i närheten.

På morgonen den 15 juni började de första anfallsvågorna ur 2. och 4. marinkårsdivisionen landstiga på Saipan i sina pansrade bandlandstigningsfordon, och de möttes av artilleri-, granatkastar- och kulspruteeld. Tanken var att bandlandstigningsfordonen skulle storma tvärs över stränderna, men det var inte många som klarade detta. Hindren var alltför många, och de saknade tillräckligt kraftigt frontpansar mot de japanska artillerigranaterna. Men marinkårssoldaterna undvek åtminstone de tidigare svåra förlusterna när de vadade genom bränningarna. Vid mörkrets inbrott hade man på den drygt tjugo kilometer långa öns strand upprättat ett brohuvud med nästan tjugotusen man. Japanerna lät sitt infanteri genomföra två självmordsanfall (gyokusai), men marinkårssoldaterna kunde skjuta ned japanerna tack vare att de amerikanska jagarna sköt upp lysgranater på himlen.

Samma natt siktade den amerikanska ubåten USS Flying Fish en del av den kejserliga japanska flottan i San Bernardino-sundet utanför Filippinerna femtonhundra distansminuter västerut. Ubåten intog ytläge för att skicka en varningssignal till femte flottan. Första rörliga flottan (Dai-Ichi Kidō Kantai) under viceamiral Ozawa Jisaburō skulle förstärkas med de gigantiska slagskeppen Yamato och Musahi. Han skulle ha nästan alla de viktigaste japanska örlogsfartygen i Stilla havet – 9 hangarfartyg med 430 flygplan, 5 slagskepp, 13 kryssare och 28 jagare – under sitt befäl för ett avgörande slag. Amiral Spruance hade för sin del 15 snabba hangarfartyg med 891 flygplan i 58. stridsgruppen under Mitscher, och Ozawa Jisaburō visste inte att de flesta japanska landbaserade flygplanen i regionen hade undanröjts. Ozawa Jisaburōs största svaghet låg emellertid i hans piloters bristande erfarenhet. Det var inte många som hade tjänstgjort i ens sex månader, och de flesta hade föga mer än två månaders flygutbildning bakom sig.

Spruance skickade iväg Mitschers stridsgrupp för att genskjuta Ozawa Jisaburōs flotta hundraåttio distansminuter väster om Marianerna, men kallade den sedan tillbaka i riktning mot Saipan för den händelse att japanerna skulle dela upp sina styrkor. Ozawa Jisaburōs spaningsplan siktade stridsgruppen den 18 juni, och tidigt följande morgon skickade han upp en första sammansatt anfallsstyrka om 69 flygplan. De upptäcktes på radarskärmarna av Mitschers skyddsstyrka av jagare. De Hellcat-jaktplan som var på väg för att genomföra en räd över Guam kallades tillbaka till hangarfartygen, och man skickade iväg bombplan till Guam för att förstöra rullbanorna för den händelse att Ozawa Jisaburōs piloter skulle försöka landa där. Amerikanerna drog nu nytta av sin stora numerära överlägsenhet. Med sina 15 hangarfartyg hade de tillräckligt med flygplan för att oavbrutet upprätthålla ett jaktparaply.

Klockan 10.36 siktade en patrull Hellcat-plan de annalkande angriparna och dök. De sköt ned 42 av de 69 flygplanen och förlorade endast ett av sina egna. När den andra vågen om 128 flygplan senare nalkades sköt US Navys jaktplanspiloter ned ytterligare 70. Ozawa Jisaburō, som var oförmögen att acceptera ett nederlag, skickade upp ytterligare två anfallsvågor. Sammanlagt sköts 240 japanska hangarfartygsbaserade flygplan ned samt uppåt 50 flygplan från Guam. De amerikanska örlogsfartygen mottog bara ett par mindre träffar, medan de amerikanska ubåtarna sänkte två hangarfartyg: Shōkaku och Ozawa Jisaburōs flaggskepp Taihō.

När många av flygplanen inte återvände gjorde Ozawa Jisaburō ett felaktigt och ödesdigert antagande. Han trodde att de flesta av dem hade landat på Guam och snart skulle återvända till hangarfartygen, så han lät sin flotta stanna kvar i området. Viceamiral Mitscher fick Spruances tillstånd att följande dag ta upp jakten på den japanska flottan. Sent på eftermiddagen den 20 juni siktade ett av Mitschers spaningsplan till slut den japanska flottan. Avståndet till fienden var i längsta laget för de amerikanska flygplanen, och det skulle snart bli mörkt, men detta var deras sista chans. Hangarfartygen vände mot vinden, och 216 flygplan lyckades starta inom loppet av tjugo minuter. Hellcat-planen tog snart itu med Ozawa Jisaburōs jaktplansskydd och sköt ned ytterligare 65 flygplan, medan störtbombarna och torpedflygplanen sänkte hangarfartyget Hiyō och två tankfartyg samt tillfogade de övriga örlogsfartygen svåra skador.

Trots ubåtshotet gav Mitscher sina fartyg order att slå på lanternor och strålkastare samt skjuta upp signalraketer för att vägleda de återvändande flygplanen. En pilot beskrev scenen som ”Hollywoodpremiär, kinesiskt nyår och fjärde juli på en och samma gång”.²¹ Många flygplan började få slut på bränsle. Sammanlagt åttio kraschade vid landningen eller störtade i havet – fyra gånger så många flygplan som hade gått förlorade under anfallet. Det var ett kaotiskt slut, men ”stora kalkonjakten vid Marianerna” (Great Marianas Turkey Shoot), som flottans flygare brukade kalla slaget, hade kostat japanerna över fyrahundra flygplan och tre hangarfartyg. De kunde ha blivit fler om inte Spruance hade tagit det säkra före det osäkra och låtit Mitschers stridsgrupp stanna kvar så nära Saipan.

Slaget om ön präglades av den otålige kårchefen generallöjtnant Holland Smith som hade entledigat chefen för 27. divisionen. Holland Smith hade varit ursinnig över förbandets långsamma, försiktiga och illa samordnade anfall, som hade fördröjt hans båda marinkårsdivisioner, och han hade fått stöd av amiral Spruance. Det grundläggande problemet var att 27. divisionen var ett förband ur nationalgardet och att marinkåren hade ett mycket annorlunda och mer direkt sätt att göra saker och ting.

Likväl tvingades japanerna tillbaka till öns nordspets, och tidigt den 7 juli genomförde de överlevande krigets största självmordsanfall (gyokusai). Över tretusen japanska soldater och sjömän beväpnade med bajonetter, svärd och handgranater stormade två bataljoner ur 27. divisionen. Varken marinkårssoldaterna eller infanteristerna kunde skjuta tillräckligt fort när japanerna svepte över dem. Två dagar senare upphörde slaget. Den amerikanska invasionsstyrkan förlorade fjortontusen man i stupade och stridsskadade, medan de japanska styrkorna lämnade kvar trettiotusen lik på ön. Till dessa kunde fogas omkring sjutusen av tolvtusen japanska civilpersoner, av vilka de flesta begick självmord genom att kasta sig i havet från klipporna. De flesta struntade i de vädjanden som framställdes via tolkar i högtalare om att de inte skulle ta livet av sig.

Efter Saipan invaderade man öarna Tinian och Guam. Tinian intogs i ett listigt överraskningsanfall, där två marinkårsregementen landsteg oväntat medan man genomförde en stor skenmanöver på andra sidan ön. Guam, som var det första amerikanska territoriet som återtogs, blev vittne till ett annat stort japanskt motanfall. Men den här gången rusade japanerna rakt på en eldsamling från artilleribatterier som sköt med direkt riktning. Flygfälten på Guam togs före slutet av juli, och snart höll ingenjörbataljoner och ”seabees” på att bygga ut flygfälten så att de skulle kunna ta emot B-29:orna. Marianerna erbjöd betydligt bättre baser för bombningen av själva de japanska öarna än flygbaserna i Kina. De hotades inte av japanska markstyrkor, och vapen, reservdelar och flygbensin kunde transporteras via havet i stället för att behöva flygas över Himalayabergen. Kejserliga generalstaben i Tokyo insåg alltför väl att slutspelet hade börjat.