43

Ardennerna och Athen

NOVEMBER 1944 TILL JANUARI 1945

I november 1944 led generalmajor Troy H. Middletons soldater i VIII. armékåren av tristess på Ardennerfronten. Generallöjtnant Bradley fick höra klagomål från skogvaktaren om att de amerikanska soldaterna ”i sin längtan efter grillat fläsk jagade vildsvin med Thompson-kpistar i Cub-flygplan på låg höjd”.¹ För att få ett avbrott i de monotona förplägnadsportionerna kastade man dessutom handgranater i öringbäckar.

Ända sedan den tumultartade reträtten till Västvallen i september hade Hitler längtat efter att upprepa 1940 års stora triumf. På nytt räknade han med de allierades självbelåtenhet, offensivens chockverkan och ett snabbt utnyttjande av läget för att uppnå sitt mål att inta Antwerpen. Denna förkortade version av von Mansteins plan från år 1940 skulle dessutom tjäna till att skära av kanadensiska första armén, brittiska andra armén, amerikanska nionde armén och dessutom större delen av amerikanska första armén. Hitler drömde rent av om ett nytt Dunkerque. Den sortens fantasier gjorde hans generaler bestörta. Guderian ville förstärka östfronten innan de sovjetiska styrkorna inledde sin vinteroffensiv. Men Hitlers strategi var – ungefär som Hirohitos förhoppningar inför Ichigōoffensiven – att uppnå en förkrossande seger och tvinga åtminstone ett land ut ur kriget, för att sedan kanske kunna förhandla utifrån en stark position.

På eftermiddagen den 20 november gick Hitler ombord på sitt Führersonderzug Amerika, som stod på ett sidospår och kamouflerades av skogshimlen, och lämnade ”Wolfsschanze” för alltid. Han hade varit dålig och behövde dessutom genomgå en halsoperation, vilket gav honom en ursäkt för att överge den hotade fronten i Ostpreussen. Han hade varit svårt deprimerad och var tydligen medveten om den katastrof som väntade Tyskland. Goebbels hade försökt övertala honom att hålla ett radiotal till nationen, eftersom det gick rykten om att han var svårt sjuk, galen eller rent av död. Hitler vägrade orubbligt.

Endast utsikten till hämnd livade upp honom, och hans Ardenneroffensiv åstadkom en sammanbiten förväntan. Med hjälp av OKW:s personal hade Hitler formulerat orderna in i minsta detalj. Ett förslag från Model till operationen hade haft täcknamnet Herbstnebel, men det blev slutligen Wacht am Rhein för att ge antydan om en defensiv operation. De anfallande arméerna var tvungna att nå Maas inom två dygn och ta Antwerpen inom två veckor. Hitler sade till sina chefer att han skulle fånga den kanadensiska första armén och tvinga ut Canada ur kriget, och detta skulle i sin tur få Förenta staterna att överväga en fred.

Generalfältmarskalk von Rundstedt, som var fullt beredd att inleda en begränsad offensiv för att krossa Aachen-utbuktningen, insåg att Antwerpen var ett helt orealistiskt mål. Även om vädret förblev tillräckligt dåligt för att hålla de allierade flygstyrkorna på marken, och även om man rent av lyckades ta de allierades bränsleupplag oskadda, så hade tyskarna inte den styrka som krävdes för att bevara korridoren. Det liknande Hitlers besatthet av det motanfall vid Avranche som han i början av augusti hade tvingat på generalfältmarskalk von Kluge. Ett dramatiskt och oväntat anfall gjorde ingen nytta så länge man inte kunde hålla liv i det. Gerd von Rundstedt skulle senare komma att bli djupt förorättad när han fick veta att de allierade kallade operationen ”Rundstedtoffensiven”, som om den hade varit hans plan.

När Jodl den 3 november lade fram planen för de berörda cheferna blev de bestörta allesamman: överbefälhavare väst von Rundstedt, armégrupp ”B:s” chef Model, sjätte SS-pansararméns chef SS-Oberstgruppenführer Josef ”Sepp” Dietrich och femte pansararméns chef generalöverste Hasso von Manteuffel. Men när det sex veckor senare blev dags för ordergivningen på kvällen före slaget hade många av de unga männen bland officerarna och manskapet blivit övertygade om – eller intalat sig – att denna offensiv tillsammans med V-2:orna som avfyrades mot England skulle bli den vändpunkt som de så länge hade väntat på.

Den 28 november, medan de häftiga striderna i regnet och nu även snöslasket fortsatte vid den norra tyska gränsen, besökte Eisenhower Montgomery på dennes stabsplats i Belgien. Överbefälhavaren hade knappt hunnit slå sig ned i husvagnen som fungerade som kartrum innan Montgomery började ansätta honom på grund av deras bristande framgångar i de nuvarande slagen. Montgomery ansåg sig – i hopp om att återigen kunna utnyttja Eisenhowers synbarliga oförmåga att ge honom ett blankt nej – ha fått denne att gå med på att han skulle föra befäl över samtliga de allierade styrkorna norr om Ardennerna. Men Bradley, som inte hade minsta avsikt att låta en del av sin armégrupp tjänstgöra under Montgomery, lyckades strax efteråt få Eisenhower att ändra sig igen. Den 7 december träffades Eisenhower, Bradley och Montgomery i Maastricht. Montgomery fick veta att hans förstärkta framstöt i norr inte längre var med i planerna. Bradley tvingades uppenbarligen anstränga sig hårt för att dölja sitt förnöjda leende.

Under tiden som Eisenhower och hans armégruppschefer återigen hade grälat om huruvida de skulle koncentrera nästa anfall norrut eller söder om Ardennerna upptäckte de allierade underrättelsetjänsterna plötsligt att de hade tappat bort sjätte SS-pansararmén. Den hade befunnit sig utanför Köln, och man hade antagit att ”Sepp” Dietrich tillsammans med femte pansararméns chef Manteuffel höll på att förbereda ett motanfall som skulle genomföras mot den amerikanska första armén så fort denna gick över floden Rur. Vid Maastricht tog Eisenhower med Bradley upp frågan om frontavsnittet i Ardennerna, som endast bevakades av VIII. armékåren under Middleton. Bradley var emellertid obekymrad och förklarade att han hade försvagat den för att kunna förstärka offensiverna i norr och söder. Ingen av de generaler som deltog i Maastrichtkonferensen hade förväntat sig en stort upplagd motoffensiv. Tyskarna hade förtvivlat ont om bränsle till sina stridsvagnar, och även om de trots allt lyckades bryta igenom, vart skulle de ta vägen? Det hade i underrättelsetjänsterna gått rykten om att de hade ögonen på Antwerpen, men ingen högre officer tog dem på allvar. Montgomery planerade att åka hem till England för att fira jul.

Den 15 december gick Hitler och hans följe ombord på hans privattåg och flyttade till führerhögkvarteret ”Adlerhorst” (’Örnnästet’) i Ziegenberg utanför Bad Nauheim. Gerd von Rundstedt hade redan upprättat sin stabsplats i den närliggande borgen. Till generalernas förfäran dök även Martin Bormann och partikansliet upp, och denne klagade över att det inte fanns tillräckligt med utrymme åt alla hans maskinskriverskor.² Nazisternas byråkrati verkade bara bli alltmer omfattande – både i Berlin och på lokalnivå – efterhand som katastrofen nalkades, utan tvivel för att ge intrycket av att partiet fortfarande hade kontroll över händelseutvecklingen. En lavin av instruktioner, direktiv och bestämmelser inom alla upptänkliga områden vällde fram just som transportväsendet och därmed också postväsendet höll på att kollapsa under tyngden av de allierades bombningar.

Offensiven hade försenats i över två veckor därför att varken pansar- eller infanteriförband var redo. Hitler hade velat samla trettio divisioner inför offensiven. Anfallsstyrkan kom dock till slut att omfatta tjugo divisioner, med fem divisioner i reserven. Norr om huvudstöten i anfallet skulle sjätte SSpansararmén under Dietrich bege sig mot Antwerpen, med femtonde armén som flankskydd åt höger. I syd skulle femte pansararmén först bege sig mot Bryssel, med sjunde armén på vänstra flanken.

De ytterst få amerikanska högre officerare som uttryckte sin oro för en tänkbar tysk offensiv i Ardennerna lugnades av sina kolleger. De allierades flygspaning hade lagt märke till ökad tysk aktivitet på andra sidan Rhen, men detta tillskrevs det motanfall som man förväntade sig så snart man hade gått över Rur i norr. Den 12. armégruppens stab var övertygad om att tyskarna var så försvagade att de inte utgjorde något hot överhuvudtaget. När VIII. armékårens chef Middleton sade till Bradley att hans linje var mycket tunn på grund av det hundratrettiofem kilometer långa frontavsnittet i Ardennerna svarade denne: ”Oroa dig inte, Troy. De tänker inte ta sig igenom här.” Middleton hade fyra infanteridivisioner: 99. och 106., vilka ännu inte hade varit i strid, och 28. och 4., vilka var skakade och utmattade efter slaget i Hürtgenwald. Han hade dessutom 9. pansardivisionen i reserv och 14. kavallerigruppen, som var ett spaningsförband.

Klockan 5.30 den 16 december inleddes den tyska artilleriförberedelsen. Verkan av de 1 900 artilleripjäserna som i samma ögonblick öppnade eld längs hela fronten var djupt förvirrande. Skakade soldater kämpade för att ta sig ut ur sina sovsäckar, grep sina vapen och låg och tryckte i botten av sina skyttevärn tills bombardemanget var över. Men när det väl var över fick de syn på ett kusligt ljus. Denna falska gryning var i själva verket ett ”konstgjort månsken”, som uppstod när ljusstrålarna från de tyska strålkastarna bakom frontlinjen återkastades av molnen. Det tyska infanteriet ryckte i sina snödräkter fram i den iskalla dimman, och de höga träden i Ardennerskogen påminde om vålnader. Under tiden som de isolerade framskjutna förbanden tappert bjöd motstånd träffades huvuddelen av de båda oerfarna divisionerna i norr av de båda pansararméernas anfallsspetsar. Sambandet bröt samman, men ändå lyckades den oprövade 99. infanteridivisionens frontkompanier med understöd av delar av 2. divisionen genomföra en envis fördröjningsstrid mot en folkgrenadjärdivision och 12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”. Strax söderut inringades emellertid två regementen ur 106. infanteridivisionen.

Dietrichs södra spjutspets utgjordes av stridsgrupp ”Peiper” som främst var sammansatt av förband ur ”Leibstandarte SS Adolf Hitler”, som han tidigare hade varit chef för. Stridsgruppen, som hade fått sitt namn efter sin enastående hänsynslöse chef SS-Obersturmbannführer Joachim Peiper, hade även tilldelats flera av de nya sextioåtta ton tunga stridsvagnarna av typ Tiger Ausf. B (Tiger II, ”Königstiger”). När Peipers kolonn uppehölls av en sprängd bro och kaos på den smala vägen gav han helt enkelt sina stridsvagnar order att köra rakt igenom ett minfält. Han förlorade omkring hälften av dem, men han tog igen den tid han hade förlorat.

Artillerigranaterna skar av fälttelefonlinjerna, vilket tillsammans med den allmänna förvirringen ledde till att första arméns stab i Spa utifrån de få rapporter som man mottog antog att tyskarna bara hade genomfört ett lokalt störanfall. Divisionschefen Hodges gav därför order om att 2. infanteridivisionen skulle fortsätta sin stridsspaning i riktning mot Rur-dammarna utan att inse att denna redan var involverad i ett mycket annorlunda slag.

På SHAEF:s stabsplats i Versailles var det inget som störde general Eisenhower, som därför kunde njuta av dagen. Han hade fått veta att han definitivt skulle få sin femte stjärna. Det måste ha varit högst förtretligt att hans underordnade Montgomery hade blivit utnämnd till fältmarskalk i början av september. Sedan tog han itu med att försöka hinna i kapp med korrespondensen, och därefter gick han på bröllop. Hans ordonnans skulle gifta sig med en chaufför ur lottakåren som var placerad vid stabsplatsen. Han väntade Bradley till middag, och med honom tänkte han dela en sändning färska ostron.

När Bradley dök upp begav de sig till en ordersal för att diskutera ersättningsmanskap. De avbröts av en stabsofficer som underrättade dem om ett genombrott i frontavsnittet i Ardennerna. Bradley tyckte inte att det lät som mycket mer än ett störanfall för att fördröja Pattons förestående anfall, men Eisenhowers instinkt var god. Han bedömde det hela som mer allvarligt. Han sade till Bradley att skicka lite hjälp åt Middleton och VIII. armékåren. Reserven omfattade 7. pansardivisionen i norr och 10. pansardivisionen hos Patton i söder. Patton blev inte glad, vilket de inte heller hade väntat sig, men båda divisionerna fick order om att avmarschera. Eisenhower och Bradley gick för att äta middag, men den senare råkade vara allergisk mot ostron och åt därför äggröra i stället. Efteråt spelade de fem robbertar bridge tillsammans med ett par stabsofficerare.

Bradley, som började frukta att han kanske hade haft fel, skyndade nästa dag tillbaka i sin stabsbil – en Packard – till sin uppehållsplats i Luxemburg. Han bokstavligt talat sprang uppför trapporna till krigsrummet och tittade på den stora lägeskartan på väggen. Stora röda pilar visade de tyska framryckningarna. ”Var i helvete har den jäveln fått all sin styrka från?” sade han vantroget.³ Det var fortfarande svårt att få fram exakta uppgifter. Teleprinterlinjen till första arméns stabsplats i Spa hade skurits av. När Eisenhowers adjutant Harry Butcher kom fram till 12. armégruppens stabsplats i Verdun lade han märke till att stämningen där påminde honom om den efter katastrofen vid Kasserine.

Vid tredje arméns stabsplats längtade man däremot efter strid. Patton hade halvt om halvt förväntat sig en motoffensiv i Ardennerna. ”Utmärkt”, sade han. ”Vi borde öppna vägen och låta dem ta sig ända fram till Paris. Sedan sågar vi av dem vid foten.”⁴ Vid nionde arméns stabsplats i norr rådde det fortfarande förvirring om vad tyskarna hade i sinnet. Ett ovanligt stort upplagt Luftwaffe-anfall mot deras styrkor föranledde förslag om att det rörde sig om ”en skenmanöver för en större motoffensiv i första arméns frontavsnitt”. Stabsofficerarna sade att ”allting hängde på vilka trupper som von Rundstedt har till sitt förfogande”.⁵ Hodges, som befann sig på första arméns stabsplats, var antingen faktiskt sjuk, så som vissa redogörelser gör gällande, eller också hade han kollapsat av stress. Det var Hodges som hade avfärdat varningarna från sin underrättelsechef. I vilket fall som helst tog han sig samman följande dag.

Vid SHAEF gick Eisenhower och hans stab den 17 december igenom alla tillgängliga uppgifter och försökte komma underfund med tyskarnas avsikter och hur man borde bemöta dem. Amerikanerna hade tagit för givet att tyskarna helt enkelt försökte dela 12. och 21. armégruppen. De enda reserver som de hade kvar var 82. och 101. luftburna divisionen, som vilade upp sig utanför Reims efter operation Market Garden. Efter att noga ha studerat kartan bestämde man sig för Bastogne. Ytterligare tre divisioner, vilka fortfarande var kvar i England, fick order om att genast göra sig redo för avmarsch. Den 82. luftburna divisionen omdirigerades emellertid till Werbomont, som låg närmare Spa.

Alarmistiska rykten spred missuppfattningen att den tyska offensiven var på väg mot den franska huvudstaden. En viktig del av den tyska planen hade omfattat en luftlandsättning med fallskärm av 6. fallskärmsjägarregementet, som under sin chef, översten och friherren Friedrich von der Heydte skulle ta och hålla en bro över Maas för att skynda på framryckningen. Regementets framryckning hade störts, främst av luftvärnseld, och de flesta av dess män var utspridda nästan överallt utom i luftlandsättningsområdet. von der Heydte fann sig själv leda en så liten styrka att de endast kunde gömma sig i närheten av bron och iaktta händelseutvecklingen medan de väntade på att pansarspetsarna skulle dyka upp. De kraftigt skingrade luftlandsättningarna bidrog emellertid helt klart till att öka förvirringen på den allierade sidan.

Tyskarna hade dessutom utarbetat en krigslist. Otto Skorzeny hade av Hitler personligen fått instruktioner om att nästla in en mindre specialstyrka bestående av engelsktalande frivilliga, som skulle vara klädda i amerikanska uniformer och köra fordon som hade erövrats från amerikanska armén. Denna specialstyrka skulle ta och hålla en annan bro över Maas samt åstadkomma allmänt tumult bakom fiendens linjer. Skorzenys huvudstyrka fördröjdes av de massiva trafikstockningarna och lyckades aldrig ta sig igenom, men några av de små patrullerna gjorde det. Den 18 december hejdades tre man i en jeep vid en vägspärr. De kunde inte lösenordet. Amerikanerna visiterade dem och upptäckte att de hade tyska uniformer under sina amerikanska fältuniformer. Men även om de misslyckades med sitt uppdrag och senare avrättades lyckades de ställa till med stort rabalder genom att först berätta för förhörsledaren att dödspatruller var på väg till Versailles för att mörda general Eisenhower.

Eisenhower fann sig sitta instängd i sin bostad omgiven av kpist-beväpnade livvakter. Det gick rykten om att tyska patruller även var ute efter Bradley och Montgomery. Varenda menig och officer, oavsett tjänstegrad, stoppades av militärpolisen vid vägspärrar och frågades ut om amerikansk geografi, baseboll och en rad andra saker som det endast var troligt att en amerikan skulle känna till. I Paris utlystes utegångsförbud, och SHAEF införde fyrtioåtta timmars avbrott i nyhetsrapporteringen, vilket bidrog till att ytterligare underblåsa spekulationerna.

Folk blev övertygade om att tyskarna var på väg för att återta storstaden. De franska kollaboratörerna i Fresnes-fängelset började reta sina väktare och sade att tyskarna snart skulle komma tillbaka och befria dem. Vakterna svarade att de och motståndsrörelsen skulle döda dem allesamman innan fienden hann fram till Paris stadsportar. Hysterin nådde ända bort till Bretagne, där de bakre delarna fick order om att förbereda en evakuering. Kapten M.R.D. Foot vid SAS, som efter att ha blivit svårt sårad återhämtade sig på ett sjukhus i Rennes, frågade en brittisk sjuksköterska vad all uppståndelsen gällde. ”Vi håller på att packa ihop”, sade hon. ”Men de sårade som inte kan flyttas då?” frågade han. ”Jag är säker på att nunnorna här intill kommer att ta hand om er”, svarade hon.⁶

Andra, mer korrekta berättelser började spridas. Den 17 december – offensivens andra dag – dödade männen i stridsgrupp ”Peiper” kallblodigt sextionio krigsfångar, och i en händelse som senare kom att kallas Malmédymassakern sköt de ned ytterligare åttiosex man i snön. Två män undkom och nådde de amerikanska linjerna. Det verkliga händelseförloppet är fortfarande omtvistat. De tyskar som åtalades och dömdes till döden för incidenten fick vid en senare rättegång i stället korta fängelsestraff. Hämndlystnaden blev alltmer påtaglig efterhand som skildringen gick från mun till mun, och det ledde till att många tyska fångar sköts ihjäl. Trots den feberaktiga stämningen fanns det tidigt vissa tecken på att allt inte gick tyskarna i händerna. Några av de oerfarna soldaterna ur 99. infanteridivisionen och veteranerna i 2. infanteridivisionen hade lyckats hejda 12. SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”. De drog sig sedan i god ordning tillbaka till bergkammen Elsenborn, som utgjorde en naturlig försvarsställning. Sjätte SS-pansararmén under Dietrich gjorde inte de framsteg som man hade förväntat sig, trots att den hade erövrat minst ett mindre bränsleupplag. Som tur var för de allierade nådde hans styrkor aldrig fram till det stora bränsleupplaget utanför Stavelot som innehöll över femton miljoner liter.

Ur tysk synvinkel fortsatte väderförhållandena att vara perfekta, med låga moln som höll de allierades flygstridskrafter kvar på marken. Strax söderut klarade sig femte pansararmén under Manteuffel något bättre än sjätte SSpansararmén. Efter att ha brakat igenom den stackars 28. infanteridivisionen var den nu på väg mot Bastogne. På flanken mot öster stod den erfarna 4. infanteridivisionen tappert emot den tyska sjunde armén.

Eisenhower kallade till en konferens i Verdun den 19 december. Krisen i Ardennerna visade sig utan tvekan vara Eisenhowers höjdpunkt som överbefälhavare. Trots all den kritik som tidigare hade riktats mot hans benägenhet att kompromissa och böja sig efter den general som han senast hade talat med visade han sig här vara en stark ledare med gott omdöme. Hans budskap var att man nu hade en storartad möjlighet att tillfoga tyskarna största möjliga skada ute i det öppna, i stället för att behöva locka fram dem från deras försvarsställningar och minfält. Han informerade sina underordnade chefer om att deras uppgift var att hindra fiendens anfallsspetsar från att gå över Maas. Det var absolut nödvändigt att hålla tillbaka tyskarna tills vädret blev bättre och flygstyrkorna kunde anfalla dem. För att klara detta skulle man till en början tvingas stärka utsprången mittemot genombrottet. Först sedan skulle man kunna genomföra ett motanfall.

Patton, som hade hållits väl informerad av sin underrättelsechef, hade redan sagt till sin stab att utarbeta beredskapsplaner för en stor förändring av huvudriktningen för framryckningen. I stället för att rycka fram mot Saar skulle man anfalla det tyska genombrottets flank mot söder. Patton var glad över tanken på att få överge Lorraines ”gödselfyllda, vattensjuka byar”.⁷ Den tyska offensiven påminde honom om Ludendorffs sista stora offensiv i mars 1918, den så kallade våroffensiven. Patton tycks ha varit avslappnad när Eisenhower vände sig till honom i detta nödläge. ”När kan du anfalla?” frågade överbefälhavaren.

”Den 22 december, med tre divisioner”, svarade Patton. ”4. pansardivisionen, 26. och 80.”⁸ För Patton var det ett underbart ögonblick. Alla de närvarande armégruppscheferna, armécheferna och stabscheferna stirrade i förundran på honom. Förflyttningen krävde att han skulle tvingas vända huvuddelen av sin armé nittio grader och genomföra det mardrömslika arbetet med att bringa reda i de korsade underhållslinjerna. ”Det skapade stor uppståndelse”, antecknade Patton förnöjt i sin dagbok. Men Eisenhower sade att det inte räckte med tre divisioner. Patton svarade med den oefterhärmliga självsäkerhet som var så typisk för honom att han kunde slå tyskarna med bara tre divisioner och att han skulle gå miste om överraskningsmomentet om han väntade längre. Eisenhower gav sitt godkännande.

Följande morgon – den 20 december – blev Bradley förutsägbart nog stött över att Eisenhower hade bestämt sig för att ge Montgomery befälet över både den amerikanska nionde och första armén. Poängen var att Montgomery kunde stå i ständig kontakt med dem, medan 12. armégruppens stabsplats i Luxemburg var fångad söder om the bulge (’utbuktningen’), som de allierade nu kallade den. Eisenhower hade övertalats till detta av sin stabschef Bedell Smith, delvis på grund av det kaotiska tillståndet i första armén och misstanken om att Hodges kanske hade råkat ut för en kollaps. Bradley, som hade tagits på sängen av offensiven, fruktade att denna utveckling skulle kunna betraktas som ett misstroendevotum mot hans prestationer. Framförallt avskydde han tanken på att det kunde komma att uppmuntra Montgomery i dennes krav på att få bli operativ chef för de allierades styrkor. Under det spända och dystra telefonsamtalet hotade Bradley till och med att avgå. Trots deras långa vänskap förblev Eisenhower dock orubblig. ”Ja, Brad, det är mina order”, sade han och avslutade samtalet.⁹

Patton var däremot i sitt rätta element, fullt upptagen med att ordna om sina trupper, omdirigera sina bataljoner med pansarvärnskanonvagnar för att understödja pansarstyrkorna och förbereda sig inför anfallet. Den 101. luftburna divisionen hade nått fram till Bastogne precis före den tyska femte pansararmén under Manteuffel. När lastbilarna stannade hade den svaga försvarslinjen faktiskt redan börjat beskjutas med handeldvapen. Fallskärmssoldaterna traskade fram förbi de flyende amerikanska soldaterna, och de tog hand om deras ammunition. När en officer i den amerikanska 10. pansardivisionen upptäckte hur ont om ammunition de faktiskt hade körde han iväg till ett förrådsupplag och återvände med en lastbil full med ammunition och handgranater, som man sedan kastade till fallskärmssoldaterna medan de marscherade vidare. När ljudet av skottväxlingen tilltog började de gräva liggvärn och ståvärn i den snötäckta marken.

Liksom nästan alla andra amerikanska förband som var inblandade i striderna i Ardennerna var 101. luftburna divisionen helt enkelt inte utrustad för vinterkrig. På grund av underhållsproblemen under de gångna tre månaderna tvingades man ge absolut prioritet åt bränsle och ammunition. De flesta männen hade fortfarande på sig sina sommaruniformer, och de led förfärligt i kylan, särskilt under de långa nätterna, då temperaturen föll tvärt. De kunde inte göra upp eld, eftersom de därigenom genast skulle dra på sig eld från tyska artilleripjäser och granatkastare. Antalet fall av skyttegravsfot steg oroväckande och stod för en stor del av förlusterna. Dagarna i ända stod de i lervällingen i ståvärnen, och eftersom de besköts oavbrutet hade de få möjligheter att ta av sig kängorna och byta till torra strumpor. Och på nätterna frös lervällingen och hårdnade. Att tvätta eller raka sig var inte att tänka på. Många led av dysenteri, och eftersom de var strandsatta i sitt ståvärn hade de inget annat alternativ än att använda lådorna till reservlivsmedlen eller hjälmen. Man gjorde också en annan hemsk upptäckt. Vildsvin från skogarna åt upp de obegravda stupade soldaternas magsäck. De som hade tagit del av bytet från de kaotiska jaktutflykterna före slaget bör ha känt sig tämligen illa till mods. Men de flesta soldater hade blivit luttrade av anblicken av lik. Begravningspersonalen som städade upp efteråt hade dock inte mycket val.

Patton fördrog fortfarande idén om att låta tyskarna rycka fram längre för att sedan bättre kunna nedkämpa dem, men han accepterade Bradleys beslut att Bastogne – en livlig knutpunkt för vägarna – måste hållas till varje pris. Den 101. luftburna divisionen understöddes av två pansarstridsgrupper, två kompanier pansarvärnskanonvagnar och en artilleribataljon, som hade ont om ammunition. Allting hängde på att det skulle klarna upp så att transportplanen av typ Douglas C-47 skulle kunna fälla ammunition och förnödenheter med fallskärm över inringningen.

Inte heller Montgomery hade legat på latsidan. Så fort han hade insett att han var hotad i ryggen lät han XXX. armékåren under Horrocks inta en spärrställning på Maas nordvästra strand för att säkra broarna. Detta råkade sammanträffa nästan exakt med Eisenhowers plan att förbereda Maasbroarna för sprängning för att hindra tyskarna från att ta dem.

Så fort Montgomery av Eisenhower fick höra att han skulle ta över den amerikanska första armén gav han sig av till Spa. Han dök upp på Hodges stabsplats ”som Jesus som hade kommit för att rensa templet”, som en av hans egna stabsofficerare uttryckte det. Hodges tycks till en början ha befunnit sig i ett chocktillstånd och varit oförmögen att fatta ett enda beslut. Det visade sig att han och Bradley inte hade haft kontakt på två dagar, vilket visar att Eisenhower gjorde rätt i att kalla in Monty.¹⁰

Expeditionen för att ”krafsa kastanjerna ur elden”, som Patton kallade den, skulle vara redo att inledas den 22 december, precis som han hade sagt till Eisenhower. ”Vi borde ta oss ända in i fiendes buk och skära av underhållslinjerna”, skrev han till sin hustru. ”Ödet fick bråttom att skicka efter mig när det blev besvärligt. Kanske har Gud sparat mig till denna insats.”¹¹

Men tack vare beslutsamhet och tapperhet höll händelseutvecklingen redan på att vändas till amerikanernas fördel. Vid genombrottets norra utsprång försvarade förband ur V. armékåren, vars chef var Eisenhowers gamle vän ”Gee” Gerow, bergkammen Elsenborn med en blandning av infanteri, pansarvärnskanonvagnar, ingenjörtrupper och framförallt artilleri. Under natten den 20 december och under den följande dagen lyckades de slå tillbaka 12.

SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”. Sammanlagt återfann man 782 tyska lik framför sina ställningar.¹²

Montgomery underlät att ge erkännande åt den enastående uthållighet och tapperhet som de amerikanska förbanden uppvisade genom att hålla utsprången på ömse sidor om genombrottet. I stället koncentrerade han sig på den oreda som han hade funnit hos första armén och framhävde sin egen roll i att reda ut den. Fältmarskalk Brooke, som fruktade hur Montgomery skulle bete sig när denne väl fick det befäl som han önskade sig, fick sina värsta förhoppningar infriade. I ett möte med Bradley på juldagen nämnde Montgomery att saker och ting hade gått på tok efter Normandie därför att man inte hade följt hans råd. Bradley kokade av ilska medan han hörde på under tystnad. Precis som i Normandie antog den inbilske Montgomery, vars självgodhet verkade vara gjord av pansarplåt, att den som inte yttrade sig höll med om allt han sade.

Bradley hade sökt upp Montgomery för att övertala honom att sätta igång sitt motanfall så fort som möjligt. Men i just det här fallet gjorde Montgomery nästan helt säkert rätt i att vänta. Pattons snabba reaktion hade förvisso överraskat tyskarna, men genom att anfalla med bara tre divisioner och inte med de sex som Eisenhower hade önskat sig förlängde han slaget om Bastogne i stället för att förkorta det. Montgomery ville på sitt målmedvetna sätt täppa till utbuktningen och sedan krossa den. Han ville inte ange något datum, eftersom han var tvungen att vara säker på att vädret skulle vara tillräckligt bra för att de allierade flygstyrkorna skulle kunna anfalla.¹³

Vädret blev dock ännu sämre, vilket kraftigt begränsade flygoperationerna. Med undantag för en bombräd mot Trier, i vilken brittiska bombflyget deltog, hade man inte åstadkommit mycket, och det berodde varken på bristande vilja eller på bristande samverkan. Nyzeeländaren Coningham, som var chef för den brittiska andra taktiska flygarmén, kom extremt bra överens med Quesada. Först den 23 december började himlen klarna. Sedan följde ”en klar, kylig jul, underbart väder för att döda tyskar”, som Patton skrev i sin dagbok. Flygstyrkorna försummade inte att utnyttja tillfället. Amerikanska och brittiska jaktbombare av typ Thunderbolt respektive Typhoon genomförde i samverkan en markmålskampanj, medan jaktplanen redan första dagen tog itu med niohundra Luftwaffe-uppdrag. De allierade upprättade snabbt luftherravälde. Inom en vecka kunde Luftwaffe inte genomföra fler än tvåhundra uppdrag.

Markstyrkorna beundrade amerikanska IX. taktiska flygkommandot under Quesada för dess elegans, men dess flygare hade skaffat rykte om sig att vara dåliga på navigering och målidentifiering. När IX. taktiska flygkommandot i oktober kallades in för att anfalla specifika ställningar längs Västvallen i Tyskland lyckades inte ett enda flygplan hitta sitt mål. Ett av dem jämnade till och med det belgiska gruvsamhället Genk med marken, varvid åttio civilpersoner omkom. Den 30. divisionen drabbades hårt när den nådde fram till Malmédy. Det var trettonde gången som divisionen hade anfallits av sina egna flygplan sedan landstigningen i Normandie, och nionde flygarmén började inom armén gå under namnet ”det amerikanska Luftwaffe”.¹⁴ Detta gav en extra udd åt de tyska soldaternas skämt: ”Om det är brittiskt duckar vi, om det är amerikanskt duckar alla och om det är Luftwaffe duckar ingen.”

Den 1 januari genomförde Luftwaffe en maximal insats, och på Görings order anföll åttahundra jaktplan från hela Tyskland allierade flygfält. För att uppnå önskad överraskningsverkan skulle de flyga an målen i höjd med trädtopparna för att undvika de allierades radar. Men den extrema sekretess som omgav operation Bodenplatte ledde till att många piloter var otillräckligt orienterade och att de tyska luftvärnsförbanden inte underrättades. Nästan hundra flygplan beräknas ha skjutits ned av det egna luftvärnet. De allierade förlorade sammanlagt omkring hundrafemtio flygplan, medan Luftwaffe miste närmare trehundra. Tvåhundrafjorton tyska piloter stupade eller togs tillfånga. Det var Luftwaffes sista förödmjukelse. De allierades flygstridskrafter var nu obestridda.¹⁵

När inringningen av Bastogne slutligen sprack den 27 december 1944 hamnade Montgomery under stor press att sätta igång sitt motanfall senast den 3 januari. Men han fortsatte att vara besatt av befälsfrågorna. Brooke hade all anledning att vara ängslig, för Monty började på nytt föreläsa för Eisenhower i samma tonfall som han hade använt mot Bradley. ”Det tycks mig som om Monty med sin vanliga taktlöshet har pikat Ike om följderna av att inte ha lyssnat på Montys råd!” skrev Brooke i sin dagbok. ”Det är lite för mycket ’Vad var det jag sade’ för att det skall bidra till att skapa de vänskapliga förbindelser dem emellan som är nödvändiga.”¹⁶ Inte heller denna gång var Eisenhower hård mot Montgomery, vilket fick denne att skriva ett katastrofalt uppföljningsbrev, i vilket han docerade om strategi och insisterade på att den amerikanska 12. armégruppen borde tas ifrån Bradley och ges till honom.

General Marshall hade dessutom provocerats av att den brittiska pressen dansade efter Montgomerys pipa och krävde ett praktiskt taget självständigt kommando. Han skrev därför till Eisenhower och uppmanade denne att inte göra några eftergifter. I kombination med Montgomerys brev fick detta Eisenhower att göra ett utkast till ett signalmeddelande till de västallierades överkommando (Combined Chiefs of Staff), vilket i grund och botten gick ut på att han skulle avgå om inte Montgomery ersattes, helst av Alexander. Montgomerys stabschef Freddie De Guingand fick höra talas om detta ultimatum. Han övertalade Eisenhower att vänta i tjugofyra timmar och gick raka vägen till Montgomery med ett redan utskrivet brev, i vilket denne framförde en ursäkt till Eisenhower och dessutom bad honom riva sönder det tidigare brevet. Montgomery hade satts på plats, men bara för ögonblicket.

Eisenhowers användning av Patton och tredje armén gav upphov till en rad bieffekter längre söderut. Devers hade tvingats ta över en del av Pattons front, och detta innebar att han blev tvungen att flytta trupper söderifrån och rycka tillbaka från Strasbourg för att räta ut linjen. de Gaulle, som inte hade blivit rådfrågad, protesterade ilsket när han fick höra talas om detta. Att ge upp staden Strasbourg bara en knapp månad efter att man hade befriat den skulle innebära ett hot mot själva stabiliteten i hans regering. De politiska följderna var betydligt allvarligare än vad Eisenhower hade insett.

På Churchills uppmaning hölls den 3 januari en överläggning på Eisenhowers stabsplats i Versailles. Churchill hade sällskap av de Gaulle och Brooke, och Eisenhower gick med på att hålla Strasbourg trots allt, vilket gjorde de Gaulle så upphetsad att han genast lät skriva en kommuniké. Hans kabinettschef Gaston Palewski tog den med sig till brittiska ambassaden för att först visa den för den brittiske ambassadören Duff Cooper. Detta inbilska tillkännagivande ”antydde att de Gaulle hade låtit kalla till en militär överläggning med premiärministern och att Eisenhower hade fått tillåtelse att delta”. Duff Cooper lyckades övertala Palewski att tona ned det hela lite.¹⁷

Bastogne hade kanske undsatts och försörjts från luften, men när tyskarna väl hade erkänt att de inte ens kunde nå fram till Maas blev denna stad fokus för deras anfall. Under tiden hade Hitler bestämt sig för att inleda en annan offensiv i Alsace med täcknamnet Nordwind. Det var inte mycket mer än ett skenanfall och ledde inte till mycket.

Den 3 januari genomförde Montgomery till slut sitt motanfall. Striderna var hårda, och det hela blev inte lättare av det kraftiga snöfallet, men det kunde knappast råda något tvivel om utgången. Fyra dagar senare bröt Montgomerys ”egokrig” ut på nytt när han höll en presskonferens. Churchill hade givit Montgomery tillåtelse att hålla presskonferensen, eftersom denne hade lovat honom att det skulle förbättra de allierades enhet. Det hade rakt motsatt verkan. Montgomery gav visserligen erkännande åt den amerikanske soldatens stridsduglighet och framhöll sin lojalitet till Eisenhower, men han antydde samtidigt att han hade lett slaget nästan helt ensam och att britternas bidrag hade varit betydande. Churchill och Brooke blev förfärade och ”diskuterade alla fördärvligheterna i Montys presskonferens”.¹⁸ Churchill gjorde ett uttalande inför parlamentet och betonade att slaget hade varit amerikanskt och att britternas bidrag hade varit minimalt. Men skadan på de allierades förbindelser var redan gjord.

Den brittisk-amerikanska alliansen skadades under den här perioden dessutom av händelserna i Sydösteuropa och av Churchills fasta beslutsamhet att hålla Grekland borta från kommuniststyre. I oktober hade Röda armén trängt in i Rumänien och Ungern, vilket hade skyndat på den tyska maktens sammanbrott i regionen och fått ett öppet inbördeskrig att bryta ut i Grekland. Utvecklingen i Grekland var ännu ett exempel på hur andra världskriget övergick i ett latent ”tredje världskrig”.

Det fruktansvärda lidandet under ockupationen, med hungersnöd och ekonomisk kollaps, hade lett till en dramatisk radikalisering av en befolkning som före kriget hade varit socialt konservativ. Det var denna instinktiva förskjutning åt vänster, ofta utan någon klar ideologisk inriktning, som bidrog till det utbredda stödet för EAM/ELAS. Den kommunistledda organisationen EAM var full av politiska självmotsägelser som återspeglade många olika åsikter, särskilt när det gällde idéer om socialism och frihet. Landreformer och kvinnlig frigörelse var två av de hetast omdebatterade frågorna. Det enda man rent allmänt var överens om var att det traditionella politiska systemet och i synnerhet monarkin nu var irrelevant för de problem som Grekland stod inför. Till och med kommunistledarna var kluvna och osäkra på om de skulle följa en demokratisk väg till makten eller ta den med vapenmakt.

Under sommaren 1944 hade Stalin – flera månader före Churchills ”okynniga” uppgörelse – sänt en militär beskickning till Grekland. Den hade blivit tillsagd att uppmana det grekiska kommunistpartiet KKE (Kommounistikó Kómma Elládas) att ”bemöta geopolitiska realiteter och samarbeta med britterna”. Bara detta faktum räcker gott för att förklara varför Stalin måste ha tvingats dölja sin munterhet medan han på sitt ämbetsrum i Kreml studerade Churchills ”procentavtal”.¹⁹

Trots Stalins uppmaning rådde det kraftiga antibrittiska stämningar i EAM/ ELAS på grund av Churchills stöd åt Georg II, som var fast besluten att återvända till Grekland så fort tyskarna gav sig av. Brittiska SOE-officerare lyckades i början av året förhandla fram ett slut på striderna mellan EAM/ELAS och den icke-kommunistiska organisationen EDES. I april utlyste EAM sedan ”revolutionära val” för att försöka vinna något slags regeringslegitimitet. Det behöver knappast tilläggas att man förvissade sig om att endast EAM-kandidater kunde segra i valen. Georgios Papandreou tillbakavisade EAM:s förslag om att han skulle fungera som galjonsfigur, eftersom han inte ville vara ett fikonlöv för en rörelse som manipulerades av kommunisterna. I stället blev han chef för den grekiska exilregeringen i Kairo. Andra politiker i mitten/vänstern övertalades emellertid att delta.

EAM/ELAS skärpte sitt förtryck av alla med avvikande åsikter och utmålade dem som förrädare eller folkfiender. Många avrättades. Uppmuntrad av tyskarna hade den kollaborationistiska regeringen i Athen rekryterat så kallade säkerhetsbataljoner (Tágmata Asfalías) för att angripa EAM/ELAS. Terrorn bemöttes med kontraterror. I Athen utkämpade ELAS stadsgerilla ett smutsigt krig mot säkerhetsbataljoner och gendarmeri. Striderna kulminerade i mars. Många av ELAS-soldaterna samlades ihop och skickades till Tyskland som tvångsarbetskraft. När tyskarna gjorde sig redo att ge sig av försökte säkerhetsbataljonerna återupprätta sitt rykte. Fångarna tilläts fly oftare. Man skickade också meddelanden till Kairo för att försäkra den grekiska exilregeringen och britterna om att säkerhetsbataljonerna inte skulle motsätta sig en befrielse av landet utan tvärtom välkomna en sådan.

I början av september gjorde man fredstrevare till EAM/ELAS, som tillbakavisade dem, trots att de flesta längtade efter ett slut på våldet. Gatustriderna började på nytt. De tyska styrkor som fortfarande var kvar i Grekland fruktade att bli avskurna av Röda armén, som ryckte fram norr om dem, och de icke-tyska soldater som tvingats in i Wehrmacht började desertera i stort antal. Återtåget inleddes i början av oktober, och även många av de värsta kollaboratörerna flydde norrut för att undvika att bli massakrerade av andartes, som de grekiska gerillasoldaterna kallades. EAM/ELAS försökte införa ordning där man kunde, om så bara för att rättfärdiga sin roll som blivande regering, men förhållandena skilde sig enormt från plats till plats. Den 12 oktober drog sig tyskarna tillbaka från Athen efter att ha halat hakkorsflaggan som vajade över Akropolis. Gatorna fylldes av jublande folkmassor, och en stor EAM/ ELAS-demonstration ägde rum, i vilken man mässade: Laokratia (’folkstyre’).

Soldaterna i den brittiska III. armékåren under generallöjtnant Ronald Scobie fick ett överdådigt mottagande när de kort därefter anlände. Men den brittiska politiska hållningen mot Grekland var delvis betingad av okunnighet om den tyska ockupationen och de politiska realiteter som denna hade lett till, av Churchills monarkistiska sympatier och mest av allt av dennes fasta beslutsamhet att hålla Grekland borta från den sovjetiska intressesfären. Georgios Papandreou, som ledde den samlingsregering som till en början innehöll vissa EAM-medlemmar, utsåg även framträdande högerpolitiker med kopplingar till säkerhetsbataljonerna till sin ministär. Churchill var inte på humör att kompromissa, särskilt inte efter sin överenskommelse med Stalin. Han gav Scobie, som inte precis var den brittiska arméns mest politiskt känslige officer, stränga anvisningar om att reagera kraftfullt i händelse av ett anfall mot brittiska soldater. Detta ledde till att det som blev känt som ”december-händelserna” (Dekemvriana) i själva verket började redan under november, då spänningen steg i Athen.

Den 2 december avgick EAM:s regeringsmedlemmar i protest mot ordern att avväpna andartes. Regeringen tänkte bilda ett nationalgarde, till vilket man ville rekrytera många före detta medlemmar av de hatade säkerhetsbataljonerna. Under en massdemonstration utlyst av EAM på Syntagma nästa dag öppnade polisen eld, antingen av nervositet eller som svar på avfyrade skott. Vänstern hävdade att det hade varit en avsiktlig provokation för att tvinga fram en strid. Stadens polisstationer anfölls. Inga brittiska soldater skadades, men Scobie skickade in sina män för att bevara ordningen i staden. ELAS:s skyttar öppnade eld. Striderna trappades upp, och när hela situationen gick överstyr skickade man in Beaufighter- och Spitfire-flygplan ur RAF och lät dem genomföra låganfall mot ELAS:s ställningar, vilket var en katastrofal felbedömning. ELAS inledde massmord på ”reaktionära” familjer i staden och tog gisslan i både Athen och Salonika.

Harold Macmillan, som fortfarande var den brittiska regeringens representant i Medelhavsområdet, och den brittiske ambassadören sir Rex Leeper övertalade Churchill att inte låta Georg II återvända förrän man hade hållit ett plebiscit. Churchill gick motvilligt med på deras förslag om att låta ärkebiskop Damaskinos fungera som interimsregent. Georg II var ursinnig och motsatte sig både en interimsregent och valet av Damaskinos. Den amerikanska pressen började fördöma den brittiska politiken i starka ordalag. I den ofta naiva övertygelsen att motståndsmän som hade bekämpat tyskarna måste vara frihetsälskande blundade man inför både Titos mordiska repression i Jugoslavien och Stalins våld mot Armia Krajowa i Polen. De amerikanska journalisterna övergick till att angripa Churchill och anklaga honom för att vara en imperialist som struntade i Atlantdeklarationens krav på självbestämmanderätt. I stället för de femtusen brittiska soldater som man från början hade trott var nödvändiga för att återställa ordningen i Grekland skickade man uppåt åttiotusen soldater för att avväpna andartes. Amiral King försökte lägga in sitt veto mot användningen av landstigningsfartyg för att transportera fler soldater från Italien till Grekland.

Churchill mötte dessutom stark kritik i underhuset, men hans lidelsefulla tro på att endast han kunde rädda landet undan kommunismen fick honom att flyga till Athen på julaftonen. Staden var en krigszon, så han inrättade sig ombord på den lätta kryssaren HMS Ajax, som låg för ankar utanför Faleron. Ärkebiskop Damaskinos – en högväxt och ståtlig kyrkoman i full grekiskortodox biskopsornat – kom ombord. Churchill, som hade varit mycket tveksam inför Damaskinos, blev förtjust så fort han träffade honom. Följande dag kördes Churchill, Anthony Eden, Harold Macmillan och deras sällskap i pansarfordon med stark eskort genom striderna till den brittiska ambassaden. Byggnaden ”påminde om en belägrad förpost under sepoyupproret”, som en historiker har uttryckt det, där ambassadörens hustru ”styrde hushållsoperationerna med ett mod och en handlingskraft som även dessa var värdiga ett viktorianskt imperiedrama”.²⁰

Konferensen för att få till stånd ett eldupphör inleddes samma eftermiddag på grekiska utrikesdepartementet. Damaskinos satt ordförande, och bland de deltagande fanns såväl delegater från de olika grekiska fraktionerna som representanter från Förenta staterna, Frankrike och Sovjetunionen. Churchill tog överste Gregorij Popov avsides och gjorde det fullkomligt klart att han för bara några veckor sedan hade haft ett synnerligen fruktbart samtal med Stalin. Popov hade inget annat val än att bli vederbörligt imponerad.

Församlingen tvingades vänta på representanterna från ELAS, som hade fördröjts vid entrén, eftersom de vägrade att lämna ifrån sig sina vapen. Det slutade med att den ende som var beväpnad under mötet var Churchill, som hade stoppat en liten pistol i fickan. Churchill skakade hand med ”tre sjabbiga desperados”, som han senare beskrev dem.²¹ Han öppnade mötet med uttalandet att det endast var grekerna själva som kunde avgöra om Grekland skulle bli en monarki eller en republik. Därefter reste sig han och alla de andra icke-grekerna och lämnade rummet för att låta Damaskinos fortsätta med förhandlingarna.

Följande dag fick Churchill höra att samtalen hade varit hätska och emellanåt rent av bråkiga. Den förre diktatorn general Nikolaos Plastiras hade vid ett tillfälle skrikit åt en av de kommunistiska delegaterna: ”Sätt dig, slaktare!” Damaskinos tillkännagav att Papandreou hade avgått som konseljpresident och att han skulle efterträdas av general Plastiras, som sedan själv blev tvungen att avgå när det visade sig att han under ockupationen hade erbjudit sig att leda en kollaborationistisk regering.

Striderna i Athen fortsatte in på det nya året, då andartes gav sig av, eftersom de inte kunde segra över den stora brittiska styrkan. Men installationen av en föga liberal regering kunde knappast räknas som en ärorik seger. Det grekiska inbördeskriget skulle i en eller annan form fortsätta ända fram till 1949, och båda sidor skulle göra sig skyldiga till många illdåd och grymheter. Men Churchills envisa intervention räddade åtminstone landet undan det öde som drabbades deras grannar i norr, vilka skulle komma att genomlida över fyrtio års kommunistiskt tyranni.

Bakom de allierades linjer gick även Belgien igenom svåra oroligheter. Glädjen över befrielsen i september surnade under hösten och övergick i en stämning av bitterhet och harm. Exilregeringen, som leddes av Hubert Pierlot, återvände till Belgien och fann sig vara oförmögen att hantera landets problem. En halv miljon belgare hade förts till Tyskland som tvångsarbetare, så det rådde stor brist på arbetskraft. Kolproduktionen var nere i en tiondel av vad den hade varit före kriget, vilket innebar att strömmen ständigt stängdes av under större delen av dagen. Järnvägsnätet fungerade inte, delvis på grund av de allierades flygbombning men också till följd av tyskarnas sabotage under sitt plötsliga återtåg.²²

Den mest omtvistade frågan var gripandet och bestraffningen av kollaboratörer och förrädare. Den belgiska motståndsrörelsens nittiotusen medlemmar blev ursinniga över att ministrarna, som hade befunnit sig i exil under hela kriget, inte förstod ockupationens hemska realiteter och den vrede man kände mot dem som hade profiterat på den. De allierades militärmyndigheter beräknade att omkring fyrahundratusen människor hade varit kollaboratörer, men likväl greps endast sextiotusen. Många av dem släpptes i slutet av året, medan de som faktiskt ställdes inför rätta fick anmärkningsvärt milda straff.

Eisenhower försökte återställa lugnet. Den 2 oktober utfärdade han en order som instruerade motståndsmännen att lämna ifrån sig sina vapen samtidigt som han lovordade deras tapperhet. Motståndsrörelsens kommunistiska fraktion – Front de l’Indépendence (’Frihetsfronten’) – var fast besluten att utmana regeringen. Pierlot underrättade SHAEF om att han hade fått reda på att det fanns planer på ett kommunistiskt uppror, och britterna beväpnade snabbt den belgiska polisen. När kommunisterna i november organiserade en stor demonstration med demonstranter och strejkare som hade hämtats utifrån skickades brittiska soldater in i Bryssel för att skydda viktiga byggnader.

Den belgiska civilbefolkningens elände var fortfarande långt ifrån över. V-1- och V-2-robotar som avfyrades mot Liège och i synnerhet mot Antwerpen dödade och skadade många. Under hösten hade de familjer som bodde i de viktigaste stridsområdena givit sig av hemifrån, men under Ardenneroffensiven i december var det ytterst få som hann undkomma, eftersom den tyska framryckningen var så snabb.²³ SS-männen i stridsgrupp ”Peiper” mördade inte bara amerikanska fångar. De utkrävde också hämnd på belgarna, vilka tre månader tidigare hade varit så glada över att se dem ge sig av. På morgonen efter massakern utanför Malmédy trängde Peipers soldater in i Stavelot och sköt ned åtta krigsfångar och nittiotre civilpersoner. Men sedan upptäckte de att de hindrades av en amerikansk styrka i norr samtidigt som delar av den amerikanska 30. divisionen sprängde bron i ryggen på dem.

Peipers SS-soldater, som hade tänkt rycka fram till Maas, lät nu sin vrede gå ut över familjerna i området. Under de följande dagarna sköt man omkring hundratrettio män, kvinnor och till och med barn, både i familjegrupper och i större massakrer. Under striderna i Ardennerna omkom sammanlagt tretusen civilpersoner, många till följd av de allierades artilleribeskjutning och flygbombning. I Malmédy dog trettiosju amerikanska soldater och tvåhundratvå civilpersoner därför att nionde flygarmén bombade fel mål. De som var fångade i Saint-Vith, Houffalize, Sainlez, La Roche och andra omstridda städer och byar sökte skydd i sina källare, men husen föll ihop över dem eller också brändes de ihjäl av fosforbomber och -granater. I Bastogne dog bara tjugo av den tyska artilleribeskjutningen. Deras stad var åtminstone inte mål för de allierades flygstridskrafter.

De tyska soldaterna plundrade utan minsta samvetsbetänkligheter, men de allierade soldaterna var inte mycket bättre. Ibland var handlingarna rättfärdigade, till exempel när soldaterna var omringade och saknade mat eller när de behövde filtar att värma sig med eller vita lakan att kamouflera sig med i snön. Men ofta rörde det sig bara om ett cyniskt tillvaratagande av de tillfällen som kriget yppade. Betydligt värre var skadorna på hus och samhällen. Staden Saint-Vith lades fullkomligt i ruiner, och de överlevande blev utblottade, precis som invånarna i många andra städer.

Ardenneroffensiven innebar ett stort nederlag för tyskarna. De förlorade hälften av sina stridsvagnar och artilleripjäser och led svåra förluster: 12 652 stupade, 38 600 stridsskadade och 30 000 saknade, av vilka de flesta togs tillfånga. I utnötningsslaget förlorade amerikanerna 10 276 stupade, 47 493 stridsskadade och 23 218 saknade.

Den belgiska civilbefolkningens lidande var visserligen stort, men de flesta nederländarna drabbades betydligt hårdare. Till och med de som stannade kvar bakom de allierades linjer svalt, vilket de kanadensiska, brittiska och amerikanska soldaterna kunde sluta sig till av dem som tiggde om mat eller erbjöd sex i utbyte mot mat. Situationen förvärrades av att den odlingsbara jorden hade översvämmats på grund av att många dammar sprängdes som försvarsåtgärd.

Nederländarna norr om floden Maas skulle förbli under tysk kontroll ända fram till krigsslutet, och hungersnödens grepp om dem förvärrades av ockupanterna. När järnvägsarbetarna vid tiden för operation Market Garden strejkade för att hjälpa de allierade, stoppade Arthur Seyss-Inquart – österrikaren som var rikskommissarie i Nederländerna – all livsmedelsimport som repressalier. Befolkningen tvingades äta tulpanlökar och de enstaka sockerbetor som tyskarna inte hade lagt beslag på. Barnen drabbades av engelska sjukan, och undernäring gjorde alla utsatta för smittsjukdomar, särskilt fläcktyfus och difteri. Seyss-Inquart hade blivit ökänd för sin brutalitet i Polen innan han kom till Nederländerna strax efter erövringen i maj 1940. Efter Grekland var Nederländerna det mest fullkomligt utplundrade landet i hela Västeuropa. Redan i oktober 1944 hade det stått klart att en människoframkallad katastrof ägde rum.²⁴

Den nederländska exilregeringen kontaktade Churchill och anhöll om att Sverige skulle tillåtas skicka livsmedel till Nederländerna, men premiärministern motsatte sig bestämt detta. Han trodde att tyskarna helt enkelt skulle lägga beslag på sändningarna för egen räkning. Både Eisenhower och de brittiska försvarsgrenscheferna ansåg emellertid att risken var värd att ta, och under vintern transporterade svenskarna tjugotusen ton livsmedel med fartyg till Amsterdam. Denna insats höll många vid liv som annars skulle ha svultit ihjäl, men den skrapade ändå bara på ytan av problemet. De brittiska försvarsgrenscheferna var visserligen välvilligt inställda, men de var inte beredda att sluta minera den tyska kusten och tillåta fri passage genom Kielkanalen.

Drottning Wilhelmina försökte förtvivlat hjälpa sitt svältande folk genom att bearbeta Roosevelt och Churchill. Hon begärde att de allierade för att undvika en kolossal humanitär katastrof skulle ändra sin strategi och invadera norra Nederländerna i stället för att koncentrera sig på Ruhrområdet. Men eftersom stora tyska styrkor sannolikt skulle strida ända till det bittra slutet och förmodligen också skulle låta översvämma ännu mer av landet bestämde man sig för att detta skulle fördröja Tysklands nederlag.

Till sist – i april 1945 – blev Churchill tillräckligt oroad av rapporterna om att det kommunistiska inflytandet hade radikaliserat den nederländska befolkningen för att han skulle yrka på största möjliga hjälpinsatser. Tyskarna skulle förvarnas om att minsta försök att hejda eller omdirigera fartygstransporterade eller luftlandsatta livsmedelsleveranser i norra Nederländerna skulle ses som en krigsförbrytelse. Roosevelt gick med på detta bara två dagar innan han dog. Men när hjälpsändningarna väl kom fram hade minst tjugotvåtusen nederländska civilpersoner dött av svält. Siffran var förmodligen betydligt högre om man även tar hänsyn till nedsatt motståndskraft mot sjukdomar.

Denna vinter av snö, frost och vattenfyllda skyttevärn var även fruktansvärd för de allierade soldaterna, även om de inte svalt. De allierade förlorade nästan lika många män till följd av köldskador och skyttegravsfot som de förlorade i strid. Efter den mycket otäcka uppgiften att rensa Scheldes mynning upptäckte den kanadensiska första armén att vintern längs Maas, där tyskarna försvarade de tre till fyra meter höga vallarna, var nästan lika obehaglig och dödlig. ”För de anfallande kanadensarna gick den enda framryckningsvägen tvärs över de invallade åkrarna mellan vallarna, [ett område som var] ’lika platt som smaken på traktens öl’, som en lustigkurre i artilleriet uttryckte det. Det fanns inget skydd överhuvudtaget.”²⁵

De kanadensiska förbanden var farligt underbemannade, eftersom Mackenzie-Kings regering inte vågade skicka soldater i strid utomlands mot deras vilja. Motsvarande fem divisioner blev kvar i Canada och bevakade tyska krigsfångar utan att göra mycket mer. Detta framkallade givetvis stor harm bland de kanadensiska frivilliga som huttrade sig igenom lervällingen och snöslasket under en vinter som var den våtaste sedan 1864. De genomblöta fältuniformerna och stridsselarna fick aldrig torka ut, och kängorna ruttnade helt enkelt bort. Levnadsförhållandena var outsägligt snuskiga, eftersom de stationära arméerna förorenade både sina egna tillhåll och den intilliggande landsbygden.

Även de brittiska soldaternas stridsmoral var låg, delvis på grund av krigströtthet, cynism och en önskan om att inte stupa nu när krigsslutet var i sikte. Deserteringar hade blivit ett stort problem, och omkring tjugotusen man höll sig olovligt undan från sina förband. Det blev allt svårare att övertala soldater att anfalla, särskilt som Students män i första fallskärmsjägararmén stred med sådan professionalism och aggression. De högre officerarna var alltför väl medvetna om sin egen brist på personal, som visserligen inte var lika akut som i de kanadensiska förbanden men som ändå var tillräckligt allvarlig. Amerikanerna föraktade britternas ovilja att ådra sig förluster, medan britterna i likhet med tyskarna kritiserade amerikanerna för att vägra genomföra ett anfall utan att först göra av med en stor mängd artillerigranater. Men inte heller de brittiska infanteristerna ville rycka fram utan kraftigt artilleriunderstöd. I själva verket hade de allierade – både i väst och i öst – ju längre kriget pågick utvecklat ett allt starkare ”psykologiskt beroende av artilleri och flygstridskrafter”.²⁶