44

Från Wisła till Oder

JANUARI TILL FEBRUARI 1945

Under de första krigsåren skrev många tyska soldater, antingen i Frankrike 1940 eller i Sovjetunionen ett år senare, hem: ”Vår Herre vare tack för att kriget inte rasar i vårt hemland.”¹ I januari 1945 stod det klart att den skövling som Wehrmacht hade utsatt andra länder för nu skulle komma att drabba Tyskland. Det var inte många som fann Hitlers nyårstal i radio särskilt upplyftande. Han nämnde inte Ardennerna, vilket tydde på att den stora offensiven hade misslyckats. Och han sade inte mycket om de Wunderwaffen som var nazisternas stapelvara i sina försök att bevara hoppet trots att verkligheten gjorde sig påmind. Hitlers framförande var så platt att många tyskar trodde att talet var förinspelat eller rent av förfalskat. Bristen på tillförlitliga nyheter ledde till att ryktena om en katastrof tilltog.

Generalstabschefen Guderian försökte varna Hitler för den förestående explosionen på östfronten längs Wisła och in i Ostpreussen, men denne vägrade lyssna. Han avfärdade underrättelsetjänsternas uppskattning av Sovjetunionens styrka, som för en gångs skull var helt korrekt. Röda armén hade från Östersjön till Adriatiska havet grupperat 6 700 000 man, mer än dubbelt så många som de som hade ingått i axelmakternas styrkor under operation Barbarossa.

Hitlers mest överhängande angelägenhet gällde Budapest och fronten längs Balatonsjön. Trots hotet österifrån började varenda lägeskonferens i hans högkvarter med Ungern. Tredje ukrainska fronten under Tolbuchin, som befann sig under hård press från Stalin, kastade in den ena vågen av män efter den andra mot försvarsverken söder om Budapest. Stalin var fast besluten att göra Churchills förslag i oktober om att dela inflytandet i Ungern ”50/50” överflödigt med vapenmakt.

En ungersk officer beskrev de nedmejade sovjetiska soldaterna som hängde på ett taggtrådshinder. En av dem var fortfarande nätt och jämnt i livet. ”Med sitt rakade huvud och sina mongoliska kindknotor ligger den unge soldaten på rygg. Endast läpparna rör sig. Båda benen och underarmarna saknas. Stumparna är täckta med ett tjockt lager jord blandat med blod och multna löv. Jag böjer mig fram till honom. ’Budapesst […] Budapesst’, viskar han i dödsryckningarna. En enda tanke går runt i huvudet på mig: han har kanske en vision av ’Budapesst’ som en stad med rikt krigsbyte och vackra kvinnor. Sedan överraskar jag till och med mig själv genom att dra och osäkra pistolen, trycka den mot den döende mannens tinning och skjuta.” Men trots de otaliga förluster som tyskarna och ungrarna tillfogade fienden insåg de att de inte skulle kunna hålla tillbaka flodvågen.²

Pilkorsrörelsens ledare Ferenc Szálasi, som hade efterträtt amiral Horthy som diktator, hade velat retirera och förklara Budapest vara en öppen stad, men Hitler hade som vanligt inte velat överge en huvudstad utan insisterat på att den skulle försvaras till slutet. Det viktigaste för Szálasi var dock inte att rädda storstaden utan att undvika en dolkstöt i ryggen från befolkningen som var emot honom. Den tyske chefen generalöverste Hans Friessner, som delade diktatorns farhågor, kallade in SS-Obergruppenführer Karl Pfeffer-Wildenbruch, som var expert på att motverka subversiv verksamhet. Trots alla tidigare avtal rådfrågade tyskarna inte den ungerska generalstaben utan behandlade den på ett förolämpande nonchalant sätt.

Hitlers särskilda sändebud Edmund Veesenmayer insisterade på att man skulle följa Hitlers instruktioner om att Budapest skulle försvaras till sista stenen. Det spelade ingen roll om Budapest ”förstördes tio gånger, om Wien därigenom kunde försvaras”, sade han.³ Friessner ville emellertid retirera från Pest på Donaus flacka östbank för att försvara Buda med dess höjder och slottet högt uppe på västbanken. Hitler vägrade bestämt. Han ersatte Friessner med general Hermann Balck.

Många av Budapests invånare hade ingen aning om att storstaden befann sig i sådan fara. I Radio Budapest hade man under den gångna veckan spelat julsånger som om ingenting var på tok. Julgranarna kläddes med de aluminiumremsor som de allierade flygplanen hade fällt som radarmotmedel, medan teatrar och biografer var öppna som vanligt. Den 26 december 1944 omringades Budapest. Förband ur tredje ukrainska fronten hade dessutom ryckt fram förbi Balatonsjön i sydväst och nått staden Esztergom i nordväst. Sammanlagt var sjuttioniotusen tyska och ungerska soldater fångade i tvillingstäderna Buda och Pest, på Donaus väst- respektive östbank. Bland de tyska förbanden kan nämnas 8. SS-kavalleridivisionen ”Florian Geyer”, 22. frivilliga SS-kavalleridivisionen ”Maria Theresia”, pansargrenadjärdivisionen ”Feldherrnhalle”, 13. pansardivisionen och många resterande förband.

Hitler hade reagerat på krisen på juldagen. De ungerska oljefälten utgjorde hans sista källa till bränsle. Till Guderians förtvivlan gav han därför order om att IV. SS-pansarkåren med divisionerna ”Totenkopf” och ”Wiking” skulle omgruppera från sin nuvarande plats norr om Warszawa för att bryta inringningen.

I Pest blev det kaos så fort striderna började i förstäderna. Tusentals civilpersoner försökte bryta sig ut innan det var för sent, och många hamnade i korselden. För de femtiotusen judar som fortfarande befann sig i Budapest utlovade Röda arméns ankomst en frälsning, men trots att Adolf Eichmann den 23 december hade gått ombord på ett flygplan och lämnat storstaden skulle få av dem överleva. Man hade inte vidtagit några som helst åtgärder för civilbefolkningen. Snart tiggde människorna vid arméns fältkök. Det fann varken vatten, gas eller elektricitet. Bristen på vatten ledde till farliga sanitära problem när avloppen inte längre fungerade.

Ungerska studenter och till och med skolpojkar anmälde sig frivilligt eller inkallades till improviserade förband, som till exempel de båda universitetsstormbataljonerna (I. och II. Egyetemi Rohamzászlóalj). Men bortsett från pansarskott av typ Panzerfaust hade de få vapen. De flesta avskydde den fascistiska Pilkorsrörelsen, vars medlemmar i många fall hade flytt, men de stod ändå inte ut med att se sin stad falla i händerna på bolsjevikerna. Samtidigt började allt fler ungerska reguljära arméofficerare och meniga gå över till den sovjetiska sidan. Många införlivades i Röda arméns kompanier, och i ett fall stred en hel bataljon på Sovjetunionens sida. För att de skulle kunna identifieras som bundsförvanter fick de armbindlar och hattband som tillverkades av remsor från rött fallskärmssiden som tagits från tyska ammunitionslårar.

Många av pilkorsarna hade visserligen flytt från staden redan före inringningen, men tvåtusen av dessa fanatiska paramilitärer hade stannat kvar. Dessa frivilliga verkade ägna mer tid åt att mörda de judar som fortfarande fanns kvar i staden än åt att bekämpa fienden. Förvånansvärt nog förbjöd SS-Obergruppenführer Pfeffer-Wildenbruch de tyska soldaterna att delta i morden, även om andra högre tyska tjänstemän välkomnade det faktum att ungrarna själva tog sig an uppgiften med brutal entusiasm. Allt fler svältande judar begick självmord. Under första veckan i januari grep pilkorsarna flera judar med svenskt skyddspass. Anledningen var att Szálasi-regimen inte godkände dokument utfärdade av svenska myndigheter, vilket i sin tur berodde på att den svenska regeringen inte hade erkänt Szálasi-regimen. Pilkorsarna samlade ihop dessa judar, slog dem sönder och samman och förde dem sedan i grupper till kajanläggningen nere vid Donau för att avrätta dem.

Den 14 januari förde fader Kun med sig ett band pilkorsare till det judiska sjukhuset i Buda. De slaktade patienter, sjuksköterskor och alla andra de hittade där, sammanlagt hundrasjuttio människor. De utförde även andra massmord, däribland till och med mord på ungerska officerare som hade motsatt sig dem. Flera ur fader Kuns band våldtog tydligen rent av några nunnor.

När Raoul Wallenberg fick höra talas om att pilkorsarna tänkte anfalla gettot i Pest skickade han ett meddelande till generalmajor Gerhard Schmidhuber och lät honom veta att han skulle hålla honom ansvarig om inte massakern förhindrades. Schmidhuber skickade in soldater ur Wehrmacht i gettot för att förekomma pilkorsarna. Några dagar senare intogs gettot av Röda armén.

När de sovjetiska försöken att få Budapest att kapitulera hade tillbakavisats inledde Malinovskij den 30 december sitt anfall på allvar med tre dagars artilleribeskjutning och flygbombning. I stadens källare, som var fullpackade med civilpersoner, droppade fukten från taken och rann nedför väggarna. Pfeffer-Wildenbruch avvisade alla vädjanden om att de skulle evakueras i bussar. Under de följande två veckorna tvingade de sovjetiska soldaterna genom sitt blotta antal de tyska och ungerska försvararna, som började få ont om ammunition, tillbaka i riktning mot Donau. Den IX. SS-bergskårens stab i slottet på Fästningsberget skickade alltmer trängande meddelanden om förnödenheter, men de fallskärmsfällda behållarna hamnade ofta bortom linjerna. De som innehöll livsmedel lade den svältande civilbefolkningen beslag på trots hotelser om omedelbar avrättning.

Malinovskij, som insåg att Pest skulle vara ockuperat inom loppet av några dagar, skickade bort den rumänska VII. armékåren från den norra ungerska fronten. Han ville att intagandet av Budapest skulle vara en uteslutande sovjetisk seger. Den 17 januari hade han inlett sin framstöt mot Donaus strand. Snart stod stora delar av västra Pest längs Donau i lågor, och lågorna slog ut från husen och brände dem som flydde längs gatorna. De flesta ungerska förband ville ogärna dra sig tillbaka över floden för att stupa i försvaret av Buda, och allt fler soldater gömde sig på platser som inte stod i brand för att kunna kapitulera inför Röda armén. Till och med officerare bröt mot sina order.

De sovjetiska sjturmovikplanen genomförde låganfall mot soldaterna som genomförde ett kaotiskt återtåg tvärs över resterna av kedjebron och Elisabetbron. ”Broarna låg ständigt under massiv eld, men människorna vällde ändå fram över dem”, antecknade en SS-kavallerist. ”En väldig härva av personbilar och lastbilar, bondkärror täckta av presenningar, vettskrämda hästar, civila flyktingar, klagande kvinnor, mödrar med gråtande barn och många, väldigt många sårade skyndade i riktning mot Buda.”⁴ När de sovjetiska soldaterna närmade sig broarna sprängdes dessa, och många civilpersoner som fortfarande befann sig på dem omkom. Det gällde även en ungersk motståndsman som försökte avlägsna sprängladdningarna från Elisabetbron.

I slutet av december var IV. SS-pansarkåren redo att sättas in på Donaufronten. På nyårsdagen anföll den plötsligt den sovjetiska fjärde gardesarmén och bröt nästan igenom. En vecka senare genomförde III. pansarkåren ett anfall i söder. Anfallet förnyades den 18 januari, och då deltog även IV. SS-pansarkåren, som hade lämnat striderna norr om Budapest för att förena sig med III. pansarkåren. De tyska stridsvagnarna experimenterade här med infrarödsikten, som första gången hade används under Ardenneroffensiven. Efter en häpnadsväckande första framgång hejdades dock pansaranfallet när Malinovskij snabbt förflyttade sex av sina egna kårer från andra ukrainska fronten för att bemöta det.

Det betydligt mindre frontavsnittet vid Buda, som var täckt av snö som var svart av sotet från bränderna på andra sidan floden, var lättare att försvara. De sovjetiska anfallen uppför de branta höjderna slogs tillbaka, och de tyska MG-42-kulsprutorna som var koncentrerade till viktiga platser tillfogade fienden svåra förluster. Tillsammans med de reguljära förbanden, till exempel 8. SS-kavalleridivisionen och resterna av pansargrenadjärdivisionen ”Feldherrnhalle”, stred lokala frivilligförband, till exempel Vannaybataljonen (Vannayzászlóalj) och de båda universitetsstormbataljonerna, vilka var bättre förtrogna med terrängen än några andra. Kajanläggningen vid Donau nedanför Fästningsberget skyddades av de överlevande i 1. ungerska pansardivisionen, som inte hade räknat med att de sovjetiska styrkorna skulle anfalla tvärs över den tunna isen, som var koppärrig av granatnedslag. Men den frös snart till ännu mer och kunde därigenom korsas, åtminstone av mindre skaror av ungerska desertörer från Buda som flydde åt andra hållet för att kapitulera inför de sovjetiska styrkorna i Pest.

I slutet av januari tilltog de sovjetiska anfallen, och i anfallsstyrkorna ingick nu också eldkastarvagnar och stormpatruller med eldkastare. De tyska och ungerska förlusterna steg drastiskt, och de sårade trängdes in i provisoriska sjukhus där förhållandena var förfärliga. Somliga lämnades helt enkelt i korridorerna på stabsplatserna. En ung soldat som gick längs en korridor för att lämna en rapport kände hur någon ryckte honom i uniformsrocken. Han tittade ned. ”Det var en flicka på arton till tjugo år med ljust hår och vackert ansikte. Hon bönföll mig viskande: ’Ta din pistol och skjut mig.’ Jag tittade närmare på henne och insåg med fasa [att] båda hennes ben var borta.”⁵

Även efter det att undsättningsförsöken hade misslyckats fortsatte Hitler att förbjuda minsta omnämnande av en utbrytning. Budapest skulle fortfarande försvaras till slutet. Chefen för armégrupp ”Syd” insåg, precis som von Manstein hade gjort efter misslyckandet med att undsätta Stalingrad, att staden Budapest var förlorad. Ända fram till den 5 februari kraschlandade tyska glidflygplan som fördes av frivilliga tonåringar ur Nationalsocialistiska flygkåren (Nationalsozialistisches Fliegerkorps – NSFK) på Vérmezö och levererade ammunition, bränsle och lite mat. Men det var inte tillräckligt. De sovjetiska stridsvagnarna körde snart över och krossade artilleripjäser som hade fått slut på ammunition. Om man räknar med alla flyktingarna var sammanlagt omkring trehundratusen människor inträngda i den sista bastionen uppe på Fästningsberget. Alla kavallerihästarna hade ätits upp, och alla led av svält. Även lössen var en plåga, och det första utbrottet av tyfus skapade stor oro. Efter en vädjan från den apostoliske nuntien om att göra slut på lidandet signalerade SS-Obergruppenführer Pfeffer-Wildenbruch den 3 februari till führerhögkvarteret och anhöll om att få göra en utbrytning. Han nekades även denna gång och ytterligare en gång två dagar senare.

Vägledda av ungerska avhoppare och motståndsmän började de sovjetiska soldaterna rensa några av de instängda garnisonerna och Fästningsberget. Den 11 februari började vita flaggor dyka upp. På vissa platser avväpnade ungerska soldater de tyskar som ville fortsätta strida. På kvällen verkade motståndet ha upphört. Men Pfeffer-Wildenbruch hade bestämt sig för att trotsa Hitlers order och försöka sig på en utbrytning. Med resterna av 13. pansardivisionen och 8. SS-kavalleridivisionen ”Florian Geyer” i den första vågen och pansargrenadjärdivisionen ”Feldherrnhalle” och 22. SS-kavalleridivisionen i den andra skulle man samma natt försöka bryta sig ut mot nordväst med sina återstående fordon. Han kontaktade armégrupp ”Syd” i radio och begärde ett anfall i deras riktning. Röda arméns chefer hade emellertid förväntat sig ett sådant försök och anat sig till den rutt som tyskarna sannolikt skulle välja. Det blev till en fasansfull massaker på både soldater och civilpersoner. I tumultet lyckades tusentals undkomma upp i bergen norr om staden, men de flesta greps. De sovjetiska soldaterna sköt som regel tyskarna men skonade ungrarna. Omkring tjugoåttatusen soldater hade tagit del i utbrytningen från Buda. Lite fler än sjuhundra nådde de tyska linjerna.

Den 12 februari lade sig en dödlig tystnad över staden, avbruten av enstaka skott och salvor. Författaren Sándor Márai gick ut och strövade omkring i Buda, och det han fick se gjorde honom djupt skakad. ”Vissa gator måste man gissa sig till”, skrev han i sin dagbok. ”Detta var hörnhuset med Café Flórián, detta är gatan där jag en gång bodde – inte ett spår av byggnaden – denna ruinhög i hörnet av Statisztika och Margit-ringvägen var för bara några dagar sedan ett femvåningshus med många lägenheter och ett café.”⁶

I slagets efterdyningar sköt de sovjetiska soldaterna sårade tyskar – somliga släpades ut och mosades under stridsvagnar – och även samtliga SS-män och eventuella hiwis, som felaktigt klassades som ”vlasoviter”. Dessutom löpte alla i tysk uniform som inte svarade på tyska stor risk att dödas. Få ungerska kombattanter arkebuserades. Nästan alla män, även de kommunister som tillsammans med motståndsrörelsen hade stridit mot pilkorsarna, samlades ihop för att användas som tvångsarbetskraft. Furst Pál Esterházy sattes i arbete med att gräva ned hästkadaver i Pest.

NKVD och SMERSj gav prov på total stalinistisk paranoia och misstänkte att alla med utländska kontakter var spioner, däribland sionister. Den 19 januari greps Raoul Wallenberg tillsammans med rättsmedicinaren Ferenc Orsós, som hade varit en av de inbjudna internationella observatörerna när tyskarna grävde upp de polska liken i Katynskogen. Man förmodar att Wallenberg hade sett Katynrapporten och att han misstänktes ha nära förbindelser med brittiska, amerikanska och andra underrättelsetjänster.⁷ Han greps av SMERSj och avrättades enligt sovjetiska uppgifter i juli 1947.⁸

Plundringen var enorm, och den utfördes inte bara av enskilda soldater som lade vantarna på saker och ting för egen del utan också i organiserad form för statens räkning. Hela konstsamlingar beslagtogs, däribland de mest dyrbara, som ägdes av judar. Till och med neutrala ambassader söktes igenom och fick sina kassaskåp sprängda. Civilpersoner hejdades mitt på gatan och tvingades under vapenhot lämna ifrån sig armbandsur, plånböcker och handlingar. Överlevande judar plundrades precis som icke-judar. Somliga soldater drog omkring sitt krigsbyte i barnvagnar.

De sovjetiska soldaterna var visserligen mer förlåtande mot ungerska soldater än mot tyskar, men de ungerska kvinnorna visades ingen barmhärtighet när Malinovskij fritt lät soldaterna skövla huvudstaden för att fira segern. ”På många platser våldtar de kvinnorna”, skrev en femtonårig pojke i sin dagbok. ”Kvinnor göms överallt.”⁹ Sjuksköterskorna i de provisoriska sjukhusen våldtogs och stacks sedan ihjäl. Studentskorna vid universiteten hörde till de första offren. Enligt vissa redogörelser hölls de mest attraktiva kvinnorna fångna i upp till två veckor och tvingades fungera som prostituerade. Biskop József Grösz hörde att ”sjuttio procent av kvinnorna våldtogs, från tolvåriga flickor till gravida kvinnor i nionde månaden”.¹⁰ Andra mer tillförlitliga rapporter angav andelen våldtagna kvinnor till tio procent.

De ungerska kommunisterna riktade en vädjan till Röda armén och beskrev det ”ohejdade, vansinniga hat” som till och med deras egna kamrater hade drabbats av. ”Mödrar våldtogs av druckna soldater inför sina egna barn och makar. Flickor så unga som tolv år släpades från sina fäder och mödrar för att skändas av tio till femton soldater och smittades ofta av könssjukdomar. Efter den första gruppen kom andra, vilka följde dess exempel […] Flera kamrater miste livet när de försökte skydda hustrur och döttrar.”¹¹ Till och med Mátyás Rákosi – det ungerska kommunistpartiets generalsekreterare – vädjade till de sovjetiska myndigheterna men utan framgång. Alla sovjetiska soldater var dock inte våldtäktsmän. Somliga behandlade familjer och i synnerhet barn med stor vänlighet.

Nästan varenda stad drabbades, även om det inte skedde i samma omfattning som i Budapest. I nionde gardesarmén klagade soldaterna över att huvudriktningen för deras framryckning varken erbjöd ”kvinnor eller krigsbyte”, antecknade en granatkastarofficer, som beskrev mannarna som ”otroligt tappra karlar, men också otroliga skurkar”. ”Man fann snabbt en lösning”, skrev han. ”I tur och ordning skickades en fjärdedel av soldaterna till Mór, där de lade beslag på husen och kvinnorna där som inte hade hunnit fly eller gömma sig. De fick en timme på sig till det. Och sedan följde nästa grupp. De använde kvinnor i åldrarna fjorton till femtio år. De genomförde en fullständig pogrom i husen, kastade allting på golvet, slog sönder det och krossade det, och de letade efter fickur eller armbandsur. Om de råkade hitta vin drack de förstås upp det. Det hade funnits många vinkällare i Mór, men när vi marscherade in i staden hade alla tömts, faten slagits sönder och vinet tömts ut på golvet. Det var där vi hittade två soldater som hade drunknat i vinet.”¹²

Det festades även på en mer förfinad nivå. Fältmarskalk Alexander, som hade flugit från Belgrad för att föra samtal med Tito, begav sig till Ungern för att träffa marskalk Tolbuchin, som var chef för tredje ukrainska fronten. Den storväxte och gamle Tolbuchin tog emot honom med en överdådig bankett och hade till och med sett till att en av Röda arméns sjuksköterskor skulle sova i hans rum. ”[Jag] tyckte inte att det var riktigt passande, så hon tillbringade natten utanför min dörr”, erinrade sig Alexander.¹³ Strax före middagen, då Alexander och Tolbuchin var på tumanhand, undersökte den gamle marskalken Alexanders dekorationer. Bland dem fick han syn på Sankta Annas orden, som med sina korsade klingor ingick i det tsarryska ordensväsendet. Alexander hade tilldelats den när han tjänstgjorde som förbindelseofficer på östfronten under första världskriget. ”Jag har den där också”, sade Tolbuchin och suckade när han vidrörde den, ”men jag får inte bära den.”

Tolbuchin var anmärkningsvärt avslappnad med tanke på att sjätte SS-pansararmén hade överförts från Ardennerna och just nått Ungern. Den hade anlänt för sent för att hinna undsätta försvararna av Budapest, men Hitler beordrade den ändå att gå i strid den 13 februari 1945, i operation Frühlingserwachen. Han hade aldrig haft en tanke på att rädda garnisonen, bara att förstärka den och försvara de ungerska oljefälten i närheten av Balatonsjön. Motanfallet misslyckades. När Hitler hörde att Waffen-SS-divisionerna hade retirerat utan order blev han så arg att han skickade ned Himmler för att beröva divisionerna deras ärmband, till och med ”Leibstandarte SS Adolf Hitler”. Det var en förödmjukande bestraffning. ”Hans uppdrag i Ungern gjorde honom inte särskilt omtyckt i hans Waffen-SS”, påpekade Guderian skadeglatt.¹⁴

Himmler hade varit en av dem i führerns följe som hade avfärdat generalstabschefen Guderians varningar om en stort upplagd sovjetisk offensiv i Polen som ”en enorm bluff”. Under den andra veckan i januari visade sig dennes förutsägelse ha varit korrekt. Inför de västallierade utgav sig Stalin ha tidigarelagt datumet för att hjälpa till med att reda ut amerikanernas problem i Ardennerna, men det var inte sant. Runt julhelgen hade striderna där avgjort vänts till de västallierades fördel. Stalin hade mer praktiska skäl. Röda armén behövde frusen mark till sina stridsvagnsförband, och de sovjetiska meteorologerna hade underrättat Stavka om att det längre fram i januari skulle bli ”kraftiga regn och snöslask”.¹⁵ Stalin hade dessutom en mer lömsk anledning att tidigarelägga offensiven. Han ville ha fullkomlig kontroll över Polen innan de allierade träffades i Jalta i början av februari, bara drygt tre veckor senare.

Första vitryska fronten, vars chef nu var marskalk Zjukov, och första ukrainska fronten under marskalk Konev låg nu redo längs Wisła för att slå till västerut. Rokossovskij hade blivit förargad när han ersattes av Zjukov, men Stalin ville inte att Rokossovskij – en polack – skulle få äran av att inta Berlin. Rokossovskij fick i stället befälet över andra vitryska fronten och fick i uppdrag att anfalla Ostpreussen söderifrån, medan tredje vitryska fronten under general Tjernjachovskij skulle tränga in från flanken mot öster.

Den 12 januari inledde Konev med sina trehundra pjäser per kilometer en öronbedövande artilleriförberedelse. Tredje och fjärde gardesstridsvagnsarméns T-34:or och tunga Josef Stalin-stridsvagnar ryckte fram från Sandomierzbrohuvudet väster om Oder och satte kurs på Kraków och Breslau (Wrocław) vid Oder. Stalin hade gjort klart för Konev att han ville att Schlesien skulle erövras utan att industrier och gruvor förstördes i någon större omfattning. Den 13 januari satte Tjernjachovskij igång sitt anfall mot Ostpreussen. Nästa dag följdes han av Rokossovskij, som ryckte fram från brohuvudena norr om floden Narew. Zjukovs anfall började samma dag.

När Zjukovs styrkor väl hade brutit igenom den tyska frontlinjen utgjordes det största hindret av floden Pilica. Varenda förbandschef visste att det var nödvändigt att rycka fram snabbt för att inte ge tyskarna minsta chans att återhämta sig. En överste som var chef för en gardesstridsvagnsbrigad vägrade att vänta på materiel till en broslagning. Han gissade att floden inte var så djup just vid det ställe där han befann sig och gav helt enkelt sina stridsvagnar order att skjuta sönder isen och köra tvärs över flodbotten – en verkligt skräckinjagande upplevelse för förarna. På Zjukovs högra flank omfattade fyrtiosjunde armén den ödelagda staden Warszawa medan den polska första armén trängde in i förstäderna.

Hitler blev utom sig av vrede när den svaga tyska garnisonen kapitulerade. Han såg det som ytterligare ett bevis på att det förekom förräderi inom generalstaben, och tre officerare fördes till Gestapos högkvarter. Till och med Guderian tvingades underkasta sig förhör av Kaltenbrunner. Hitler återvände till Berlin från Ziegenberg för att leda sina arméer, vilket förutsägbart nog ledde till flera katastrofer. Han lät aldrig en general retirera, och på grund av den snabba sovjetiska framryckningen och det tyska sambandets kollaps var de underrättelser som han baserade sina beslut på inte längre giltiga. När hans order väl nådde fronten hade de varit inaktuella i ett helt dygn.

Hitler lade sig också i utan att underrätta Guderian. Han bestämde sig för att föra över pansarkåren ”Grossdeutschland” från Ostpreussen för att stärka fronten längs Wisła, men eftersom det tog så lång tid för det kraftfulla förbandet att omgruppera var det borta från striderna under flera livsviktiga dagar. Till Guderians stora frustration vägrade Hitler att föra ut de divisioner som var fångade i Kurland för att stärka Tyska riket. Detsamma gällde soldaterna i den onödigt stora tyska styrkan i Norge. Ur Guderians synvinkel var det värsta av allt ändå Hitlers beslut att överföra sjätte SS-pansararmén till den ungerska fronten.

Tjernjachovskij upptäckte att det tyska försvaret vid linjen längs Insterburg (Tjernjachovsk) i Ostpreussen var betydligt starkare än han hade räknat med. I en skicklig manöver drog han tillbaka elfte gardesarmén och lät den bege sig runt i en båge bakom de andra tre arméerna och satte sedan in den på deras flank mot norr som var mindre välförsvarad. Tillsammans med ett anfall av fyrtiotredje armén över floden Nemunas i närheten av Tilsit skapade detta genombrott panik bakom de tyska linjerna.

Rokossovskijs arméer, som var på väg söderifrån, skulle rycka fram mot Wisłas mynning för att helt skära av Ostpreussen. Den 20 januari gav Stavka plötsligt order om att Rokossovskij dessutom skulle genomföra ett anfall mot nordöst för att hjälpa Tjernjachovskij. Mindre än två dagar senare marscherade III. gardeskavallerikåren på högra flanken in i staden Allenstein, och pansartrupperna i täten för femte gardesstridsvagnsarmén under generalöverste Vasilij Volskij kringgick följande dag Elbing och nådde fram till den långa frusna strandsjön Frisches Haff, som bara skildes från Östersjön av en smal landtunga. Ostpreussen var nästan helt avskuret. Strax väster om Wisłas mynning låg koncentrationslägret Stutthof. När Röda armén närmade sig blev lägervakterna skräckslagna och dödade tretusen judinnor, antingen genom att skjuta dem eller genom att tvinga ut dem på den tunna isen tills den brast.

Ostpreussens gauleiter Erich Koch vägrade fortfarande att låta evakuera civilbefolkningen. Man hade hört artillerisalvorna på avstånd när den sovjetiska offensiven inleddes, men nazistpartiets lokala chefer vägrade att låta invånarna ge sig av. I de flesta fall smög sig dessa tjänstemän undan och lämnade befolkningen åt dess öde. De retirerande tyska soldaterna varnade människorna på bondgårdar och i byar och uppmanade alla att ge sig av så fort de kunde. Somliga, särskilt mycket gamla som inte stod ut med att lämna hemmet, bestämde sig för att stanna kvar. Eftersom nästan alla män hade kallats in i folkstormen tvingades kvinnorna sela kärror, kanske med hjälp av en fransk krigsfånge som hade arbetat för dem, och lasta den med filtar och mat åt sig själva och sina barn. Det var nästan tjugo minusgrader, och i denna kyla tog de stora flyktingtågen (Trecks) tvärs över den snötäckta landsbygden sin början.

Flyktingarna från huvudstaden Königsberg (nuvarande Kaliningrad) trodde att de hade klarat sig tryggt undan med tåg, men när de nådde Allenstein drogs de ut av kavallerister ur III. gardeskavallerikåren, vilka var förtjusta över att ha hittat en så rik källa till krigsbyte och kvinnor. De flesta som försökte fly längs landsvägarna hanns upp av sovjetiska soldater. Somliga krossades helt enkelt i sina kärror under stridsvagnarnas band. Andra gick ett ännu värre öde till mötes.

Leonid Rabitjev – en löjtnant i trettioförsta arméns signaltrupper – beskrev de scener som utspelades bortom Gołdap. ”Alla landsvägarna var fulla av gamlingar, kvinnor och barn, stora familjer som långsamt rörde sig västerut i kärror, i fordon eller till fots. Våra stridsvagnssoldater, infanterister, artillerister och signalister hann i kapp dem och banade väg åt sig genom att vräka ned hästar, kärror och ägodelar i dikena på ömse sidor om vägen. Sedan tvingade tusentals av dem de gamla kvinnorna och barnen åt sidan. De glömde sin heder och plikt, glömde de retirerande tyska förbanden och slog ned på kvinnorna och flickorna. Kvinnor, mödrar och döttrar ligger till höger och vänster om landsvägen, och framför var och en står ett gäng skrattande män med neddragna byxor. De som redan är täckta av blod och håller på att förlora medvetandet släpas åt sidan. Barnen som har försökt hjälpa dem är skjutna. Det skrattas och ryts och hånas, skriks och stönas. Och soldaternas chefer – majorer och överstelöjtnanter – står där på landsvägen. Somliga skrattar, men somliga leder också det hela så att alla soldater utan undantag skall kunna ta del. Detta är ingen mandomsrit, och det har inget med hämnd på de förbannade ockupanterna att göra, det är bara en helvetisk djävulsk gruppvåldtäkt. Detta representerar en fullkomlig brist på kontroll och den brutala följden av en folkmassa som blivit galen. Djupt skakad satt jag i förarhytten till vår ettoch-ett-halvt-tons-lastbil, medan min förare Demidov stod i en av köerna. Jag tänkte på Flauberts Kartago [Salammbô]. Översten som ledde förehavandena kunde inte motstå frestelsen utan ställde sig i en av köerna, medan majoren sköt vittnena: de hysteriska barnen och gamlingarna.”

Till slut blev soldaterna tillsagda att skynda sig att bli klara och återvända till fordonen, eftersom ett annat förband väntade bakom dem. När de senare hann ifatt en annan flyktingkolonn såg Rabitjev liknande scener upprepas. ”Så långt ögat når ligger det lik efter kvinnor, gamlingar och barn, bland klädhögar och välta kärror […] Det blir mörkt. Vi får order att hitta en plats att tillbringa natten på i en av de tyska byarna intill landsvägen. Jag förde min pluton till en by två kilometer från landsvägen. I alla rummen ligger liken efter barn, gamlingar och våldtagna och ihjälskjutna kvinnor. Vi är så trötta att vi inte bryr oss om dem. Vi är så trötta att vi lägger oss bland liken och somnar.”¹⁶

”Ryska soldater våldtog varenda tyska från åtta till åttio års ålder”, anmärkte den sovjetiska krigskorrespondenten Natalja Gesse, som var god vän med Andrej Sacharov. ”Det var en armé av våldtäktsmän. Inte bara därför att de var galna av lusta, det var också ett slags hämnd.”¹⁷

Att tillskriva detta skoningslösa beteende enbart lusta eller hämnd är en alltför svepande förklaring. Till att börja med var det många bland officerarna i manskapet som inte deltog i våldtäkter och blev förfärade över sina kamraters handlingar. Hängivna kommunister blev chockade av oordningen, och med tanke på det sovjetiska samhällets kontrollerade natur är det svårt att föreställa sig sådan brist på disciplin. Men den extremt hårda tillvaron vid fronten hade skapat ett nytt slags gemenskap, och många uttalade sig förvånansvärt frispråkigt i sitt hat mot kolchoserna och mot det förtryck som hade dominerat deras liv. Soldater kände bitter harm över de meningslösa uppoffringar som de många lönlösa anfallen hade orsakat och över den förnedrande behandling som de hade tvingats utstå. Många män skickades in i ingenmansland för att hämta uniformer och till och med underkläder från döda kamrater för att man skulle kunna klä de nyinkallade. Så även om det fanns en stark längtan efter att hämnas på tyskarna som hade skändat fosterlandet och dödat deras familjer fanns det även ett starkt element av samma hackordningsteori som hade betingat de japanska soldaterna. Frestelsen att bli kvitt de förödmjukelser och lidanden som de hade tvingats utstå var alltför stor, och nu gjorde de sig kvitt dem genom att ge utlopp för den på sina fienders sårbara kvinnor.

Under Stalin hade föreställningarna om kärlek och sexualitet hänsynslöst undertryckts i en politisk miljö som försökte ”avindividualisera individen”. Sexualupplysning hade förbjudits. Den sovjetiska statens försök att undertrycka folkets libido gav upphov till något som en rysk författare beskrev som ett slags ”logementerotik”, som var betydligt mer primitiv och våldsam än ”den mest tarvliga utländska pornografi”. Och den gav – i kombination med den fullkomligt förråande verkan som både slakten på östfronten och den urskillningslösa hämnd som tidningsartiklar och politruker propagerade för – upphov till en explosiv potential när de sovjetiska soldaterna invaderade Ostpreussen.¹⁸

Inga var mer brutaliserade än de så kallade sjtrafniki, de levande döda i straffbataljonerna. Många var förhärdade brottslingar som hade överförts från Gulag. (På Berijas order tilläts de som hade dömts för politiska brott aldrig att strida.) Till och med officerarna påverkades av den skoningslösa tillvaron. ”En brottsling är alltid en brottsling, vare sig det är bakom linjerna eller vid fronten”, skrev en militärläkare vid ett straffkompani. ”I rollen som sjtrafnik vid fronten visade sig alltid deras brottsliga natur. Så vårt kompani roade sig. En ung tyska rusade fram till mig i Halsberg och skrek på tyska: ’Jag har våldtagits av fjorton män!’ Och jag gick vidare medan jag tänkte: Synd att det var fjorton och inte tjugoåtta; det är synd att de inte sköt dig, din tyska slyna […] Vi – officerarna i straffkompaniet – blundade inför allting, vi kände inget medlidande med tyskarna och vi lät sjtrafniki göra vad de ville med civilbefolkningen.¹⁹

Plundring kombinerades med vettlös skövling. Soldaterna brände ned hus och upptäckte sedan att de nu inte längre hade något skydd mot kylan. Rabitjev beskrev plundringen av Gołdap. ”Allt som fanns i butikerna kastades ut genom de trasiga skyltfönstren och hamnade på trottoarerna. Tusentals par skor, tallrikar och radioapparater, allehanda hushållsföremål och apoteksvaror och mat blandades. Genom lägenhetsfönstren kastade man ut kläder, kuddar, duntäcken, tavlor, grammofoner och musikinstrument så att de hamnade på gatan nedanför. Gatorna blockerades av alla dessa grejor. Precis i det ögonblicket öppnade tyska kanoner och granatkastare eld. Flera tyska reservdivisioner kastade fortare än ögat ut våra demoraliserade soldater ur staden. Men frontstaben hade redan rapporterat att den första tyska staden hade intagits. Det fanns inget annat val. De var tvungna att återta den.”²⁰

Aleksandr Solzjenitsyn beskrev som ung artilleriofficer i Ostpreussen plundringarna som en ”tumultartad marknad”, där soldaterna prövade preussiskornas extra stora trosor.²¹ ”Tyskarna övergav allting”, skrev en sovjetisk soldat om skövlingen av Gumbinnen (nuvarande Gusev). ”Och likt en stor skara hunner trängde de våra in i husen. Allting står i brand, dun från kuddar och bolster flyger omkring. Alla, från soldater till överstar, drar bort med bytet. Underbart inredda lägenheter, överdådiga hus krossades inom loppet av några timmar och förvandlades till soptippar där sönderrivna gardiner täcks av sylt som rinner ut från krossade burkar […] denna stad har korsfästs.” Tre dagar senare skrev han: ”Soldaterna har förvandlats till lystna odjur. På ängarna ligger hundratals skjutna kreatur, på landsvägarna ligger grisar och nackade höns. Husen har plundrats och stuckits i brand. Det som inte kan föras bort slås sönder och förstörs. Tyskarna gör rätt i att fly undan oss som vore vi en farsot.”²²

I Reichsjägerhof Rominten, som Göring hade låtit bygga i anslutning till Vilhelm II:s jaktslott, hade sovjetiska infanterister krossat alla speglar. En av dem hade med svart färg skrivit chuj (’kuk’) tvärs över en nakenstudie av Afrodite av Rubens.

Det mesta av den osammanhängande vreden kom sig av att man till och med i drängstugor mötte en levnadsstandard som inte gick att föreställa sig i Sovjetunionen. Den bittra tanken var nästan allomfattande: Varför invaderade de oss och plundrade vårt land när de var så mycket rikare? Fältcensuren, som oroade sig över att soldaterna i sina brev hem beskrev vad de hade sett, överlämnade breven till NKVD. De sovjetiska myndigheterna blev oroliga över den vitt utbredda uppfattningen att propagandan om ”arbetarnas paradis” och om de fruktansvärda förhållandena i kapitalistländerna var lögn. De var alltför väl medvetna om att dekabristupproret 1825 hade påverkats av den bättre tillvaro som de ryska soldaterna hade sett i Västeuropa 1814.

Dag och natt fortsatte första vitryska fronten under Zjukov sin huvudstupa förföljelse av tyskarna. Stridsvagnsförarna somnade ofta av ren utmattning, men jaktens upphetsning höll dem igång. De retirerande tyska soldaterna mejades ned, och om de sovjetiska stridsvagnarna hann i fatt en stabsbil med tyska officerare plattade de helt enkelt till den under banden.

Den 18 januari anföll åttonde gardesarmén under generalöverste Tjujkov Łódź fem dagar tidigare än beräknat. Soldater ur Armia Krajowa dök upp för att bistå i striderna. Tjujkov blev missnöjd när han tvingades låta en del av sin ”Stalingradarmé” ta sig an fästningsstaden Poznań, där de hade föga nytta av sin skicklighet i gatustrider. De överlevande tyskarna kapitulerade inte förrän efter en månads bombardemang med grövsta artilleri och anfall med pansarladdningar och eldkastare.

Under framryckningen från Wisła intog Konevs trupper Kraków på flanken mot söder. Lyckligtvis övergavs den gamla staden utan strid. Mitt på eftermiddagen den 27 januari kom en spaningspatrull ur 107. skyttedivisionen ut ur en snötäckt skog och upptäckte den moderna historiens mest fasansfulla symbol.

Bara drygt en vecka tidigare hade 58 000 fångar som bedömts förmögna att gå tvingats västerut från Auschwitz inför Röda arméns framryckning. De som överlevde denna ”dödsmarsch” – en upplevelse som förmodligen var värre än alla de fasor som de dittills hade fått utstå – hamnade i andra koncentrationsläger, där smutsen, svälten och sjukdomarna skulle komma att öka dramatiskt under krigets sista tre månader. Doktor Mengele tog alla anteckningarna från sina experiment och gav sig av till Berlin. Direktörerna för IG Farben förstörde sina arkiv i Auschwitz III. Gaskamrarna och krematorierna i Birkenau sprängdes. SS-männen fick order om att likvidera de fångar som var alltför sjuka för att kunna röra sig, men av någon anledning dödade de bara ett par hundra av de 8 000 som lämnades kvar. De koncentrerade sig mer på att försöka förstöra bevisen, men det blev ändå tillräckligt många kvar, däribland 368 820 kostymer, 836 255 kappor och klänningar, för att inte tala om sju ton människohår.²³

Den sovjetiska sextionde armén gav genast all sin sjukvårdspersonal order om att bege sig till Auschwitz för att ta hand om de överlevande, och de sovjetiska officerarna började förhöra några av fångarna. Adam Kuryłowicz – det polska järnvägsarbetarfackets före detta ordförande, som hade skickats till lägret i juni 1941 – uppgav att de första gaskammarförsöken hade utförts på åttio soldater ur Röda armén och sexhundra polska fångar.²⁴ En ungersk universitetslärare berättade om de ”medicinska experimenten”. Alla upplysningar skickades till Georgij F. Aleksandrov, som var chef för centralkommitténs propaganda- och agitationsavdelning, men med undantag för en liten artikel i en av Röda arméns tidningar nämndes ingenting för världen i stort förrän vid krigsslutet. Detta berodde förmodligen på den officiella partilinjen att judarna inte utgjorde någon särskild kategori. Endast det sovjetiska folkets lidande skulle framhävas.

Flyktingtågen blev allt fler, både från Schlesien och Ostpreussen, och snart började de även komma från Pommern. Den 29 januari var enligt de nazistiska tjänstemännens uppskattning ”omkring fyra miljoner människor från de evakuerade områdena” på väg mot det Tyska rikets centrala delar.²⁵ Denna siffra tycks ha varit alltför låg, eftersom den inom två veckor hade stigit till sju miljoner och den 19 februari till åtta miljoner trehundrafemtiotusen. Röda arméns framfart hade givit upphov till den mest koncentrerade befolkningsförflyttningen genom tiderna. Denna etniska rensning passade Stalin utmärkt, med tanke på hans planer på att flytta den polska gränsen västerut till Oder.

Hundratusentals civilpersoner var fortfarande instängda i Königsberg och på halvön Samland, och många befann sig innanför fjärde arméns inringning av Heiligenbeil vid Frisches Haff. Kriegsmarine ansträngde sig hårt för att försöka rädda så många man kunde från den lilla hamnstaden Pillau, och man började genomföra evakueringar från hamnarna i Hinterpommern. Sovjetiska ubåtar torpederade emellertid många stora fartyg, däribland trupptransportfartyget Wilhelm Gustloff, som sjönk natten den 30 januari. Ingen vet hur många som befann sig ombord, men uppskattningen av antalet döda sträcker sig från 5 300 till 7 400 människor.

Trots riskerna till sjöss väntade utmattade och hungriga kvinnor med barn i famnen på fartygen, ofta förgäves. Bristen på livsmedel i Königsberg var så stor – mindre än hundraåttio gram bröd om dagen – att många vandrade därifrån i snön och utlämnade sig åt Röda arméns nåd, men de möttes av föga barmhärtighet. I staden antog avrättningarna av desertörer vanvettiga former. Liken efter åttio tyska soldater visades upp på norra stationen med en skylt med texten: ”De var ynkryggar, men de dog ändå.”²⁶

Den sovjetiska framryckningen mot Oder hade gått så fort att man hade lämnat tusentals tyska soldater efter sig, och dessa försökte nu på egen hand eller i grupp ta sig västerut. NKVD:s skyttedivisioner, som var ansvariga för området bakom linjerna, fann sig indragna i regelrätta slag. När Konevs styrkor ryckte fram mot Breslau inledde civilbefolkningen en panikslagen flykt, där folkmassor stormade tågen medan andra traskade iväg i den djupa snön. Av dem som gick till fots dukade många under i kylan, om inte rent av alla. Somliga klarade sig fram till tryggheten medan de fortfarande klamrade sig fast vid det frusna liket av ett barn. Belägringen av Breslau, som varade fram till krigsslutet, organiserades av den fanatiske gauleitern Karl Hanke, som styrde med skräck, avrättade soldater och tvingade civilpersoner, däribland barn, att röja en rullbana under kraftig sovjetisk eld.

Zjukovs arméer hade slagit sig rakt igenom Warthegau, det vill säga den västra delen av Polen som hade inkorporerats i Tyska riket. De flyende tyskarna rånades av polacker som var fast beslutna att hämnas sitt eget öde 1939 och 1940. Under sin snabba framryckning mot Oder hade första och andra gardesstridsvagnsarmén på högra flanken skydd av fyra andra arméer som var utspridda över södra Pommern. Deras största problem var inte det tyska motståndet utan svårigheterna med trängtrupperna, som förtvivlat försökte hålla jämna steg med dem på de dåliga vintervägarna och utan fungerande järnvägar. Om det inte hade varit för de amerikanska lastbilar som levererats enligt låne- och uthyrningslagen skulle Röda armén aldrig ha hunnit fram till Berlin före amerikanerna.

”Våra stridsvagnar har manglat, plattat ut allting”, skrev en soldat. ”Banden krossar kärror, fordon, hästar och allt annat som finns på vägarna. Slagordet ’Framåt, mot väst!’ har ersatts med slagordet ’Framåt, till Berlin!’”²⁷ Staden Schwerin plundrades på vägen. ”Allting står i brand”, skrev Vasilij Grossman i sin anteckningsbok. ”En gammal kvinna hoppar från ett fönster i ett brinnande hus.” Bränderna lyste upp hela scenen medan soldater plundrade. Han lade också märke till ”skräcken i ögonen på kvinnor och flickor. Hemska saker händer med tyskor […] även sovjetiska flickor som har befriats från lägren lider svårt.”²⁸

En mycket ingående rapport från första ukrainska fronten avslöjade senare att även unga kvinnor och flickor som tyskarna hade fört med sig från Sovjetunionen för att använda som tvångsarbetskraft utsattes för gruppvåldtäkter. Efter att ha längtat efter friheten blev de förkrossade när de skändades av män som de hade sett som sina kamrater och bröder. ”Allt detta utgör en grogrund för att det bland befriade sovjetiska medborgare skall uppstå osunda, negativa sinnesstämningar”, konstaterade generalmajor Aleksej Tsygankov. ”Det orsakar missnöje och misstro innan de återvänder till fosterlandet.” Men i sina rekommendationer nämnde han ingenting om att skärpa Röda arméns disciplin. Han tillrådde i stället att den politiska avdelningen och Kosmopol skulle inrikta sig på att ”förbättra det politiska och kulturella arbetet bland repatrierade sovjetiska medborgare” för att förhindra att de återvände hem med en negativ föreställning om Röda armén.²⁹

Det förekom även sällsynta ögonblick av ren och skär glädje. Vasilij Tjurkin, som hade ryckt fram hela vägen från Leningrad och varit med om de hemska dagarna på den frusna Ladoga, befann sig hos första vitryska fronten under Zjukov. ”Vi körde närmare Berlin, bara hundratrettiofem kilometer kvar”, skrev han i sin dagbok i slutet av januari. ”Det tyska motståndet är svagt. Bara våra flygplan syns i himlen. Vi körde förbi ett koncentrationsläger. Barackerna där våra kvinnor hade suttit fängslade är avspärrade med flera rader taggtråd. En stor skara kvinnliga fångar trängde ut genom den stora grinden. Gråtande och ropande kom de springande emot oss. De kunde inte tro att detta hände, de hade inte känt till något förrän i sista minuten. Anblicken var slående. Men det som rörde mig mest var en soldat som återfann sin egen syster. Som hon sprang till honom när hon kände igen honom! Som de omfamnade varandra och grät inför alla! Det var som en saga.”³⁰

Den 30 januari – tolvårsdagen av nazisternas maktövertagande och dagen för Hitlers sista radioutsändning till tyska folket – spred sig paniken i Berlin. Stridsvagnarna i Zjukovs anfallsspetsar befann sig inom räckvidd för ett anfall mot Oder, bara drygt sextio kilometer från Berlin. Samma natt tog 89. gardesskyttedivisionen ett litet brohuvud på andra sidan den frusna floden strax norr om Küstrin (Kostrzyn nad Odrą). Tidigt följande morgon gick även soldater ur femte stötarmén över och intog byn Kienitz. Ett tredje brohuvud upprättades söder om Küstrin. I Berlin blev bestörtningen värre än någonsin, eftersom propagandaministeriet hade försökt låtsas att striderna fortfarande utkämpades runt Warszawa. Nazisternas prestige förblev långt viktigare för regimen än något mänskligt lidande, till och med det egna folkets. Bara under januari månad 1945 steg Wehrmachts förluster till 451 742 stupade, vilket ungefär motsvarade samtliga amerikanska stupade under hela andra världskriget.

Provisoriska förband sattes upp av lokala detachement ur folkstormen, några kaukasiska frivilliga (vilka senare greps när de vägrade att öppna eld mot sina landsmän), pojkar ur Hitler-Jugend och en skolbataljon bestående av tonåringar som var avsedda för den i Budapest fångade pansargrenadjärdivisionen ”Feldherrnhalle”. Vaktbataljonen ”Grossdeutschland”, som föregående år hade slagit ned tjugondejulikomplotten, skickades med buss till Seelowhöjderna. Denna sluttning vette mot Oders flodslätt och skulle komma att bli den sista försvarslinjen före Berlin.

På morgonen den 3 februari genomförde den amerikanska åttonde flygarmén sin kraftigaste räd mot Berlin och dödade tretusen människor. Rikskansliet och Bormanns partikansli träffades, och Gestapos högkvarter på Prinz-Albrechtstrasse och Folkdomstolen blev svårt skadade. Folkdomstolens president Roland Freisler, som hade skrikit ut okvädinsord åt tjugondejulikonspiratörerna, krossades till döds i dess källarutrymmen.

Under tiden ställdes Zjukov inför det klassiska dilemma som alla framgångsrika generaler ställs inför efter en snabb framryckning: borde han försöka tränga vidare fram till Berlin medan fienden fortfarande var panikslagen och saknade försvar eller borde han konsolidera tagen terräng och låta sina utmattade män vila, komplettera förråden och se över stridsvagnarna? Det blev en livlig diskussion bland hans generaler, där åttonde gardesarméns chef Tjujkov bestämt argumenterade för att man borde anfalla genast. Frågan avgjordes den 6 februari av Stalin i ett telefonsamtal från Jalta på Krim. Innan de anföll Berlin måste de först ansluta sig till Rokossovskij och rensa ”den baltiska balkongen”, det vill säga Pommern, på flanken mot norr, där Himmler till Guderians och andra högre officerares stora förtvivlan personligen hade tagit befälet över armégrupp ”Weichsel”.