45

Filippinerna, Iwo Jima, Okinawa
och bombningarna av Tokyo

NOVEMBER 1944 TILL JUNI 1945

Inte långt efter general MacArthurs triumferande landstigning på Leyte i oktober 1944 ställdes den amerikanska sjätte armén inför en betydligt hårdare strid än förväntat. Japanerna förstärkte ön och upprättade snabbt flygöverlägsenhet. Halseys hangarfartyg hade givit sig av, och efter monsunens dryga 875 mm regn var marken alldeles för genomblöt för att man skulle kunna anlägga flygfält. Japanerna hade visserligen tänkt spara sina krafter till försvaret av Filippinernas huvudö Luzon, men kejserliga generalstaben insisterade på att fler förstärkningar skulle skickas till striderna på Leyte. Även flygplan överfördes, ibland så långt bortifrån som Manchukuo, men vid det laget hade de fem amerikanska flygstråken tagits i tjänst och Halseys tunga hangarfartyg hade återvänt.

Striderna på Leyte fortsatte långt in i december, delvis på grund av den överdrivna försiktighet som sjätte arméns chef generallöjtnant Walter Krueger uppvisade. De hårdaste striderna gällde ”Breakneck Ridge” utanför Carigara i norr, som ursinnigt försvarades av japanska soldater. Krueger fick emellertid hjälp av ett katastrofalt japanskt motanfall mot flygstråken. Men i slutet av december uppskattade amerikanerna att de hade dödat 60 000 japaner. Omkring 10 000 japaner drunknade när deras transportfartyg sänktes utanför ön. Amerikanerna förlorade cirka 3 500 man i stupade och 12 000 man i stridsskadade. MacArthur, som aldrig var lagd åt det blygsamma hållet, tillkännagav att det var ”det kanske största nederlaget i den japanska arméns militära annaler”.

Invasionen av huvudön Luzon, som nu var utsatt till 9 januari 1945, blev betydligt lättare i och med att den kejserliga generalstaben fortsatte att överföra soldater från den för att förstärka Leyte. Men för att kunna anlägga fler flygfält var man först tvungen att ta ön Mindoro, strax söder om Luzon. Landstigningsföretaget och markoperationerna gick bra, men invasionsstyrkans stridsgrupp ur US Navy drabbades svårt av kamikazeanfall.

General Yamashita Tomoyuki – chefen på Luzon som förgäves hade invänt mot ett kraftfullt försvar av Leyte – insåg att han inte kunde hoppas på att besegra de styrkor som var på väg åt hans håll. Han skulle med 152 000 man – huvuddelen av trupperna – retirera till bergen i norra centrala Luzon. En mindre styrka om 30 000 man skulle försvara flygbaserna runt Clark Field, medan ytterligare 80 000 man i höjderna ovanför huvudstaden Manila skulle beröva denna dess vattenförsörjning.

MacArthur tänkte invadera ön från Lingayenbukten i nordväst, med ett understödjande landstigningsföretag söder om huvudstaden. Detta var i stort sett samma plan som japanerna tre år tidigare hade använt vid sin invasion. Under första veckan i januari utsattes MacArthurs eskortflotta för flera kamikazeanfall, där vågor av plan dök upp på låg höjd över ön. Ett eskorthangarfartyg och en stor jagare sänktes medan ett annat hangarfartyg blev svårt skadat, liksom fem kryssare, de båda slagskeppen USS California och USS New Mexico samt flera andra fartyg. Många angripare sköts ned av luftvärnseld och eskortjaktplan, men det var omöjligt att klara av dem alla. Landstigningsfartygen klarade sig förhållandevis väl, och själva invasionen den 9 januari mötte praktiskt taget inget motstånd. Den filippinska gerillan hade informerat den amerikanska ledningen om att det inte fanns några japaner i området, så det fanns ingen anledning att bombardera området först. Viceamiral Jesse B. Oldendorf kände sig tvungen att hålla sig till sina order. Bostäder och bondgårdar utsattes för stor förödelse utan att fienden tillfogades några skador.

Medan I. armékåren på vänstra flanken snart mötte hårt motstånd från japanerna uppe i bergen, trängde XIV. armékåren på högra flanken söderut över flackare terräng i riktning mot Manila. Generallöjtnant Krueger misstänkte att MacArthurs press på honom att rycka fram snabbt påverkades av dennes önskan om att vara tillbaka i Manila på sin födelsedag den 26 januari. Detta var förmodligen orättvist. MacArthur ville befria de allierade fångarna i lägren och om möjligt inta Manilas hamn innan japanerna förstörde den. Efter en framgångsrik räd mot ett läger utanför Cabantuan drygt hundra kilometer norr om Manila lyckades ett detachement jägarsoldater ur ”6th Ranger Battalion” med kraftigt understöd av filippinska gerillasoldater befria fyrahundraåttiosex amerikanska krigsfångar som hade deltagit i dödsmarschen från Bataan. Den långsamma framryckningen gjorde MacArthur allt otåligare, men den berodde mer på de små floderna, risåkrarna och fiskdammarna än på det japanska motståndet. MacArthur ingrep och skickade 1. kavalleridivisionen i förväg. Han ville rädda andra allierade fångar som hölls i Santo Tomás-universitetet i Manila.

Den 29 januari genomförde fyrtiotusen man ur XII. armékåren ytterligare ett landstigningsföretag norr om Bataanhalvön, men de stötte snart på en mycket stark japansk försvarslinje. Luftlandsättningen av 11. luftburna divisionen söder om Manila verkade ge snabbare resultat än framryckningen nedför slätten. Den 4 februari nådde fallskärmssoldaterna fram till försvarslinjen strax söder om Manila, men de visste ännu inte att andra förband föregående natt hade hunnit före dem fram till huvudstaden. Norr om Manila hade en mobilkolonn ur 1. kavalleridivisionen dramatiskt stormat över en bro in i de norra stadsdelarna, efter det att en kapten i flottan hade skurit av den brinnande stubintråden till brons sprängladdningar. Samma kväll slog sig deras stridsvagnar igenom murarna som omgav Santo Tomás-universitetet, där fyratusen allierade civilpersoner var internerade.¹

Filippinerna är en ögrupp som omfattar cirka sjutusen öar, vilka hade erbjudit idealisk terräng för gerillamotståndet, och filippinarna hade mer än någon annan nation i Fjärran Östern börjat förbereda sig för sin befrielse strax efter det att den japanska ockupationen började. Gerillagrupper hade bildats på de flesta öarna, delvis därför att man litade på amerikanerna, som hade utlovat dem full självständighet 1946, men också på grund av hatet mot de arroganta och grymma japanerna med deras tortyr och offentliga halshuggningar. Några gerillagrupper leddes av amerikanska officerare som hade blivit avskurna där 1942. Många av de filippinska soldaterna hade gömt undan sina vapen vid kapitulationen. När MacArthurs stab i Brisbane väl hade fått bekräftelse på hur omfattande motståndsrörelsen var förde ubåtar in fler vapen, radiosändare och mer sjukvårdsmateriel samt MacArthurs propagandaföremål.

I de stora områden som sällan besöktes av japanska soldater organiserade de lokala grupperna samhällsliv, byggde verkstäder och utfärdade till och med sin egen valuta, som man föredrog framför de japanska ockupationssedlarna. Australiensare och nyzeeländare ur Coastwatchers med radiosändare sände upplysningar om japanskt tonnage, som de amerikanska ubåtarna kunde utnyttja med förödande resultat. Den största faran kom från japanska radarförband. Risken var liten att bli angiven av lokalbefolkningen, som hjälpte till med att bära den skrymmande materielen om japanska patruller närmade sig. På Filippinerna förekom anmärkningsvärt få kollaboratörer. De flesta av dem som arbetade för den japanska förvaltningen i Manila försåg motståndsrörelsen med så mycket underrättelser de kunde.

Efter MacArthurs landstigning utkrävde japanerna en iögonenfallande hämnd, särskilt under striderna om huvudstaden. Yamashita Tomoyuki hade inte tänkt försvara Manila, och den lokale arméchefen hade planerat att retirera enligt sina order, men han hade ingen kontroll över flottan. Konteramiral Sanji Iwabuchi fäste inget avseende vid Yamashita Tomoyuki utan sade till sina män att fortsätta strida i storstaden. De återstående arméförbanden kände sig tvingade att ansluta sig till dem, vilket fick den japanska styrkan att uppgå till omkring nittontusen man. Efterhand som japanerna drog sig tillbaka till stadskärnan, den gamla spanska stadsdelen Intramuros och hamnområdet förstörde de broar och byggnader. Bränder spred sig tvärs över de fattigare områdena, där husen var byggda av trä och bambu. I stadskärnan var emellertid de flesta husen av cement och kunde förvandlas till försvarsställningar.

MacArthur, som ville anordna en segerparad, blev bestört över det slag som utvecklades i storstaden med över sjuhundratusen civilpersoner fångade i krigszonen. 1. kavalleridivisionen, 37. infanteridivisionen och 11. luftburna divisionen blev indragna i gatustrider från hus till hus. Liksom vid anfallet mot Aachen insåg amerikanerna snart nödvändigheten av att anfalla varje hus uppifrån och kämpa sig ned med hjälp av handgranater, kulsprutepistoler och eldkastare. De amerikanska ingenjörsoldaterna använde sina pansrade bandschaktare för att röja vägspärrar. Försvararna ur japanska flottan och armén insåg att de skulle dö allesamman, och de massakrerade därför filippinarna och våldtog kvinnorna skoningslöst innan de dödade den. Trots att MacArthur försökte skona civila liv genom att vägra att använda flygplan dog omkring hundratusen av Manilas invånare – mer än var åttonde – i striderna som varade fram till den 3 mars.

Den mest trängande prioriteringen för general Kruegers styrkor var att undanröja den japanska så kallade Shimbu-gruppen öster om Manila, som kontrollerade stadens vattentäkter. Återigen hade japanerna grävt ut grottor och tunnlar på sluttningarna, och återigen tvingades amerikanerna rensa dem med fosforgranater och eldkastare. De sprängde ingångarna till tunnlarna och hällde sedan in bensin och stoppade in sprängmedel i huvudöppningen för att de som fanns kvar därinne skulle brännas, kvävas eller begravas. Lightningplanen fällde napalm, som visade sig vara betydligt effektivare än konventionella bomber. Processen understöddes kraftigt av ett gerillaregemente som efter en plötslig anstormning nådde först fram till huvuddammen. Japanerna hann inte detonera sina sprängladdningar. I slutet av maj smög sig de överlevande upp i bergen.

Ännu medan striderna fortfarande pågick i Manila lät MacArthur åttonde armén under generallöjtnant Eichelberger genomföra en offensiv för att återta Filippinernas centrala och södra öar, eftersom han var säker på att japanerna inte skulle kunna förstärka dem. Han ansåg detta vara mer angeläget än att göra slut på Yamashita Tomoyukis huvudstyrka i bergen i norra Luzon, eftersom den kunde stängas inne och bombarderas i godan ro. Det ena landstigningsföretaget efter det andra genomfördes, alla med flygunderstöd. Eichelberger uppgav att han på bara fyrtiofyra dagar hade genomfört fjorton större och tjugofyra mindre landstigningar. I många fall upptäckte man att den filippinska gerillan redan hade tagit itu med mindre garnisoner och gjort jobbet åt dem.

Den 28 februari invaderades den långsträckta västra ön Palawan, som låg mellan Mindoro och protektoratet Nordborneo. Man upptäckte de förkolnade liken efter hundrafemtio amerikanska krigsfångar, som i december hade dränkts in med bensin och bränts av sina vakter. Den 10 mars invaderades Mindanao, där den amerikanske överste Wendell W. Fertig vid ingenjörtrupperna ledde en stor gerillastyrka och tog ett flygstråk. Före anfallet gick transportplan av typ Douglas C-47 ned med två kompanier ur 24. infanteridivisionen. Sedan anlände Corsair-jaktplan ur amerikanska marinkårens flygvapen och använde flygstråket som en framskjuten bas. På Mindanao tvingade det nära samarbetet mellan amerikanskt infanteri, gerillasoldater och flygunderstöd från marinkårens flygvapen de japanska överlevande på Zamboangahalvön i väst att fly upp i bergen. Men operationen för att nedkämpa huvudområdet i öst startade inte förrän den 17 april.

Fertigs gerillastyrkor lyckades ta ännu ett flygfält, och amerikanska soldater ryckte fram inåt landet, somliga via en dålig väg, medan ett regemente embarkerade båtar och pråmar och med eskort av ubåtsjagare begav sig uppför den breda Mindanaofloden och överraskade de japanska garnisonerna. De visste att de tävlade mot monsunen. Framryckningen sinkades av djungeln och ravinerna, där japanerna hade förstört nästan varenda bro och minerat varenda anmarschväg, så striderna tog betydligt längre tid än förväntat. De upphörde inte förrän den 10 juni, en månad efter krigsslutet i Europa. I Luzons norra kordiljärer gjorde general Yamashita Tomoyuki motstånd och drog ut på striderna ända till slutet. Han dök inte upp för att överlämna sig förrän den 2 september 1945, den officiella kapitulationsdagen. I Kina hade Ichigōoffensiven avslutats i december 1944. De japanska styrkorna bedrev stridsspaning i riktning mot Chongqing och Kunming, men deras underhållslinjer var alltför långsträckta. Stilwells efterträdare generallöjtnant Wedemeyer lät flyga in de båda amerikanskutbildade divisionerna ur ”X Force” från norra Burma för att upprätta en försvarslinje, men japanerna hade redan börjat dra sig tillbaka. De båda divisionerna återvände till Burma, och i slutet av januari förenades de till sist med ”Y Force” vid Salweenfloden. De återstående japanska soldaterna retirerade upp i bergen, och Burmavägen kunde äntligen öppnas igen. Den första lastbilskonvojen nådde Kunming den 4 februari.

Under tiden hejdades Slims framryckning tillfälligt längs floden Irrawaddy, efter det att generallöjtnant Kimura Heitarō (Hyōtarō) drog tillbaka resterna av armégrupp Burma bakom denna respektingivande försvarsbarriär. Slim gjorde ett stort spektakel av att låta den brittiska XXXIII. armékåren förbereda en stor flodövergång, efter att i hemlighet ha dragit tillbaka IV. armékåren på flanken. En falsk stabsplats lämnades kvar och fick sända radiomeddelanden, medan divisionerna under radiotystnad marscherade söderut och sedan gick över floden betydligt längre ned utan att möta minsta motstånd. Därigenom hotades Kimura Heitarōi ryggen och tvingades snabbt dra sig tillbaka. Den 20 mars intogs Mandalay efter ett hårt slag.

Slim skyndade sig att tränga söderut längs Irrawaddydalen i riktning mot Rangoon för att hinna fram dit innan regnen började. Under tiden organiserade Mountbatten operation Dracula, som var ett landstigningsföretag och en luftlandsättning som skulle genomföras av den brittiska XV. armékåren från Arakan i början av maj. Monsunen kom två veckor tidigare än beräknat och hejdade därigenom Slims styrkor drygt sextio kilometer från målet. Den 3 maj intogs Rangoon av XV. armékåren med understöd av ”Burmesiska nationalarmén”, som nu hade bytt sida och övergått till de allierade. Kimura Heitarōs styrkor hade inget annat alternativ än att retirera in i Thailand. Resterna av den japanska tjugoåttonde armén, som nu var avskuren bakom de allierades linjer i Arakan, försökte sig på en utbrytning i öster över floden Sittang. Men britterna kände till deras planer. När japanerna nådde fram till floden hamnade de i ett eldöverfall och massakrerades av den indiska 17. divisionen. Endast sextusen man av de sjuttontusen undkom.

Vad den japanska ledningen anbelangade hade Ichigōoffensiven uppnått sina mål. Man hade tillfogat nationalistarméerna en halv miljon förluster och tvingat dem att dra sig tillbaka från åtta provinser, med en befolkning som sammanlagt uppgick till över hundra miljoner människor. Men det representerade dessutom en triumf för kommunisterna. Nationalisterna hade inte bara förlorat fler livsmedelsproducerande områden utan också en stor del av sin värnpliktsreserv. Hur mycket lokalbefolkningen än hatade japanerna bör detta ändå ha känts som en lättnad. Generallöjtnant Wedemeyer påpekade: ”Värnplikten kommer till den kinesiske bonden som hungersnöd och översvämningar, bara med större regelbundenhet.”²

Under Ichigōoffensiven förstördes de tretton amerikanska flygfälten, och därför anlades två nya amerikanska flygbaser: en vid Laohekou (drygt trehundra kilometer nordväst om Hankou) och en vid Zhijiang (tvåhundrafemtio kilometer väster om Hengyang). I april 1945 ryckte japanerna fram med sextiotusen man ur tolfte armén och förstörde flygfältet vid Laohekou, men tjugonde arméns anfall mot basen vid Zhijiang var mindre framgångsrikt. Fem välutrustade nationalistkinesiska divisioner, som var ett resultat av generallöjtnant Wedemeyers moderniseringsplan, omdirigerades tillsammans med femton delvis moderniserade förband för att försvara Zhijiang. Med understöd av tvåhundra flygplan krossade de den 25 april den femtiotusen man starka japanska styrkan i andra kinesisk-japanska krigets sista större slag. Slaget visade att de nationalistiska divisionerna effektivt kunde ta sig an japanerna om de bara fick ordentlig utbildning och materiel och framförallt mat.

De japanska styrkorna i Kina och Manchukuo hade redan gradvis minskats till följd av överföringar till Filippinerna. Sedan kände sig den kejserliga generalstaben tvingad att omdirigera trupper ur expeditionsarmén mot Kina för att försvara Okinawa. Den 62. divisionen, som hade deltagit i Ichigōoffensiven, hade redan överförts dit för att försvara staden Shuri.

Japanerna hade dessutom uppnått sin andra prioritering, som var att förena sina styrkor i Franska Indokina. När divisionerna från Kina i januari 1945 gick över gränsen hade de japanska högre officerarna i Franska Indokina blivit bestörta över vilket skick de befann sig i. Mannarna i 37. divisionen hade långt hår och skägg, uniformerna var i trasor och få hade några gradbeteckningar kvar. De införlivades i den nyuppsatta trettioåttonde armén för att strida mot Hô Chi Minhs gerillasoldater i norra Tonkin.³ Hô Chi Minhs män hade i hög grad bistått de allierade med underrättelser och genom att återbörda nedskjutna flygare, vilket även thailändska grupper hade gjort efter att ha mottagit radiosändare och vapen som SOE och OSS Indien hade luftlandsatt med fallskärm.

Den 12 januari anlände den amerikanska tredje flottan under Halsey till farvattnen utanför Franska Indokina. Detta uppdrag i Sydkinesiska havet var Halseys svanesång innan han överlämnade befälet till amiral Spruance. Flygplan från Halseys tretton tunga hangarfartyg sänkte en lätt kryssare, elva mindre örlogsfartyg, tretton lastfartyg och tio tankfartyg samt dessutom den franska lätta kryssaren Lamotte-Picquet, som fransmännen hade avrustat på japanernas order. Medan marinflygarna befann sig i området sköt de även sönder flygfält runt Saigon och förstörde japanska flygplan på marken och bränsleupplag.

Den 9 mars 1945 avlägsnade japanerna Vichyförvaltningen under amiral Decoux och avväpnade de franska styrkorna, av vilka somliga satte sig till motstånd, särskilt i norr. Både gaullistiska agenter och OSS hade bearbetat de franska officerarna, som redan var ivriga att byta sida. De japanska styrkorna övergick till att inleda Meigōoffensiven mot de franska kolonialtrupper som höll vissa stödjepunkter, däribland fortet Liangshan med sin garnison om sjutusen man.

De japanska cheferna i Franska Indokina hade tänkt skicka en halv miljon ton ris hem till Japan och till andra japanska garnisoner, men den amerikanska blockaden och bristen på tonnage gjorde detta omöjligt. En del av det lagrade riset ruttnade bort, men resten beslagtogs av kinesiska nationalisttrupper som hade skickats för att avbeväpna de japanska styrkorna, och de förde det med sig till Kina. För många människor i Franska Indokina var hungersnöden under den här tiden till och med värre än den under både Indokinakriget och Vietnamkriget.⁴

De första upplysningarna om bombmål i Japan kom från thailändska diplomater i Tokyo, vilka via den thailändska motståndsrörelsen vidarebefordrade dem till OSS. I december 1944 hade flygbaserna på Guam, Tinian och Saipan tagits i operativ tjänst. Eftersom man nu kunde dra nytta av alla de fördelar som Marianerna erbjöd framför de kinesiska flygfälten koncentrerades efterhand alla bombflygplan av typ Boeing B-29 Superfortress dit under befäl av generalmajor Curtis E. LeMay. Likväl steg bombplansförlusterna, delvis på grund av jaktplan som lyfte från mellanliggande öar – särskilt Iwo Jima – för att genskjuta dem. Japanska flottans jaktplanspiloter som var utlokaliserade till Kyushu spelade bridge medan de väntade på att skickas upp för att anfalla B-29:orna som högt ovanför var på väg mot Tokyo. Deras passion för kortspelet var ett märkligt arv från den tid då den kejserliga japanska flottan hade velat efterlikna Royal Navy.⁵

Den amerikanska ledningen bestämde sig för att invadera Iwo Jima, från vars flygfält de japanska jaktplanen opererade mot bombplanen och baserna på Marianerna. När de väl hade tagits skulle det kunna fungera som ett nödflygstråk för skadade flygplan.

Den 9 mars – samma dag som japanerna avlägsnade den franska förvaltningen i Franska Indokina – genomförde ”XXI. Bomber Command” under LeMay sitt första stora brandbombsanfall mot Tokyo. Bara lite över en månad tidigare hade B-29:orna gjort sitt andra experiment med napalmbomber. Fabriksområdet i Kobe hade praktiskt taget bränts ned fullkomligt. LeMay hade varit medveten om brandbombanfallens destruktiva möjligheter ända sedan den förödande B-29-räden mot Hankou i början av vintern.

Trehundratrettiofyra B-29:or ytbombade Tokyo och skonade varken bostadseller industriområden. Över tvåhundrafemtiotusen hus gick upp i lågor som spreds i den starka blåsten. Husen, som var byggda av trä och papper, fattade eld inom loppet av några sekunder. Sammanlagt omkom åttiotretusen människor, och ytterligare fyrtioentusen skadades svårt, betydligt fler än när den andra atombomben fälldes över Nagasaki fem månader senare.

General MacArthur motsatte sig ytbombningarna av Tokyo, men amerikanerna hade blivit förhärdade av kamikazekampanjen mot deras fartyg. LeMay var emellertid inte ansvarig inför MacArthur, och hans enda eftergift var att fälla flygblad och uppmana den japanska civilbefolkningen att lämna alla industristäder. LeMay var fast besluten att fortsätta tills samtliga större tillverkningscentra i Japan var utbrända. Bisarrt nog försökte USAAF fortfarande hävda att dessa nattliga ytbombningar med brandbomber fortfarande var ”precisionsbombningar”. Man hejdade praktiskt taget även kustfarten mellan hemöarna genom att fälla minor i och runt Inlandshavet.⁶

I början av bombkampanjen hade bombflygarna varit djupt skakade av sina förluster. De började räkna ut oddsen för att överleva tjänstgöringsperioden om trettiofem uppdrag. En kom på ett personligt mantra: Stay Alive in’45 (ung. ’överlev 1945’). Men förstörandet av flygplansfabriker och förlusterna av japanska jaktplan, av vilka de flesta nu användes till kamikazeanfall mot US Navy, innebar att de snart kunde flyga omkring i japanskt luftrum med förhållandevis liten risk.⁷

Flygspaning visade att ön Iwo Jima skulle bli ett svårt anfallsmål, trots att den bara var knappt sju kilometer lång. LeMay tvingades övertyga amiral Spruance om att det var absolut nödvändigt att ta ön för att han skulle kunna genomföra sin bomboffensiv mot Japan. Den stora ön Okinawa skulle invaderades sex veckor senare.

Det japanska försvaret på Iwo Jima leddes av den sofistikerade och intelligente kavalleristen generallöjtnant Kuribayashi Tadamichi. Han gjorde sig inga illusioner om hur slaget skulle sluta, men han hade förberett sina ställningar för att dra ut på det så länge som möjligt. Återigen innebar detta att gräva hela nät av grottor och tunnlar samt bygga bunkrar som var konstruerade av betong blandad med flis av vulkanisk sten. Trots öns ringa storlek sträckte sig tunnlarna tjugofem kilometer. När öns lilla civilbefolkning väl hade evakuerats anlände förstärkningar, som höjde styrkan till tjugoentusen soldater och marininfanterister. Kuribayashi Tadamichis män svor att döda minst tio amerikaner innan de själva stupade.

Under sjuttiosex dagar bombade flygvapnet Iwo Jima från Marianerna. Sedan – i gryningen den 16 februari – upptäckte japanerna från sina bunkrar och grottor att invasionsflottan hade anlänt under natten. Stridsgruppen om åtta slagskepp, tolv eskorthangarfartyg, nitton kryssare och fyrtiofyra jagare ankrade utanför kusten och inledde en systematisk kustbeskjutning av ön, kartruta för kartruta. Men i stället för de tio dagar som marinkårens chefer hade begärt minskade amiral Spruance uppmjukningsoperationen till tre dagar. Med tanke på den mängd bomber och artillerigranater som ön överöstes med var skadorna mot försvarsverken minimala. Det enda undantaget var när en japansk artillerichef antog att några landstigningsbåtar som avfyrade salvpjäser ingick i invasionens första anfallsvåg och lät sina batterier öppna eld i förtid. Så fort de avslöjade sina ställningar riktade slagskeppen sina svåra pjäser mot dem. Men när landstigningsföretaget inleddes den 19 februari var större delen av Kuribayashi Tadamichis artilleri fortfarande oskatt.

Den 4. och 5. marinkårsdivisionen landsteg i första anfallsvågen på sydöstra stranden, och de följdes av 3. marinkårsdivisionen. Stränderna var så branta att de tungt utrustade marinkårssoldaterna i sina kamouflagehjälmar sjönk ned i den mjuka vulkaniska sanden och med svårighet kämpade sig uppför dem. Den japanska artillerielden blev allt häftigare, och vinggranaterna från de stora 32 cm granatkastarna slog ned i landningsområdet. De sårade som fördes tillbaka till stranden omkom ofta innan de kunde evakueras till något av fartygen. Liken var illa tilltygade och söndersprängda på de mest fruktansvärda sätt.

En del av 5. marinkårsdivisionen vek av åt vänster för att anfalla den sovande vulkanen Suribachi på öns sydspets. En officer hade en flagga som han var redo att hissa på krönet. Regementet på 4. marinkårsdivisionens högra flank förflyttade sig högerut för att expediera ett starkt befäst stenbrott. De understöddes av Sherman-stridsvagnar som hade lyckats ta sig uppför de branta sandsluttningarna, men de våldsamma striderna varade ändå under större delen av dagen. Av en sjuhundra man stark bataljon återstod bara hundrafemtio man som fortfarande kunde stå upp.

Vid nattens inbrott hade trettiotusen marinkårssoldater landstigit trots den oupphörliga kanon- och granatkastarelden. De grävde ned sig och gjorde sig redo att slå tillbaka ett motanfall, men inte ens detta var lätt i den mjuka vulkanaskan. En marinkårssoldat, som helt säkert kom från en jordbruksstad, jämförde det med att gräva ett hål i en vetetunna. Men det blev inget motanfall. Kuribayashi Tadamichi hade förbjudit alla motanfall och i synnerhet självmordsanfall i öppen terräng. De skulle kunna döda fler amerikaner från sina försvarsställningar.

Bombardemanget hade åtminstone slagit ut de flesta artilleripjäserna vid foten av Suribachi, men andra ställningar var oskadda, vilket männen i 28. marinkårsregementet upptäckte när de tog sig uppför höjden. ”Stenras, startade av japanerna men också på grund av vår egen kustbeskjutning, föll ned över huvudet på oss”, antecknade en marinkårssoldat. ”Varenda bunker innebar ett fristående problem, en sinnrikt utformad fästning som måste läggas i ruiner.

Många hade väggar som började med två fot tjocka betongblock, armerade med järnstänger. Sedan följde tio till tolv fot sten, övertäckt med Iwo Jimas jord och smutsiga aska.”⁸

I Suribachis tunnlar och bunkrar fanns en garnison om tolvhundra man. Bunkrarna var okänsliga för artilleripjäser och bazookas, och kunde endast expedieras på nära håll. Marinkårssoldaterna använde sig av stångladdningar eller jägarladdningar, vilka åtföljdes av utropet: Fire in the hole! (’Eld i hålet’), eller också kastade de in fosforhandgranater. Eldkastarna användes ständigt och jämt, men det var en skräckinjagande uppgift för de soldater som använde dem, eftersom de blev ett angeläget mål för japanska kulspruteskyttar som försökte antända bränsletanken som de bar på ryggen. Att fångas av denna drakeld var som att ”stekas som en kyckling”, det visste japanerna. Vid ett tillfälle hörde marinkårssoldaterna japanska röster, och insåg att ljudet steg upp från en spricka i berget. Man bar upp bensin på berget, hällde ned den i sprickan och antände den.

Efter tre dagars oavbruten strid lyckades en liten skara ur 28. marinkårsregementet ta sig upp till vulkanens krön och resa Stjärnbaneret på en metallstång. Det var ett mycket känslosamt ögonblick. Anblicken hälsades med segerjubel och tårar av lättnad, både nedanför och ute till havs. Fartygen utanför kusten lät mistlurarna ljuda. Den amerikanske marinministern James V. Forrestal, som observerade hela operationen, vände sig till generalmajor Holland Smith och sade: ”Den där flaggresningen på Suribachi betyder att det kommer att finnas en marinkår under de närmaste femhundra åren.”⁹ En större flagga bars upp och restes av sex män. Ett avlångt stycke från en byggnadsställning användes som flaggstång, och fotografiet som togs blev en symbol för kriget i Stilla havet. Suribachi hade kostat åttahundra marinkårssoldater livet, men det var inte öns viktigaste försvarsställning.

Kuribayashi Tadamichis stab befann sig djupt ned under marken i det mest komplexa nätet av tunnlar och uthuggna grottor i norra delen av Iwo Jima. Ursinnet blev stort när de få överlevande från Suribachi dök upp efter att ha slunkit igenom de amerikanska linjerna. Trots att de av sin döende chef hade fått order om att underrätta staben om att Suribachi hade fallit möttes de av fasa och bestörtning över att de inte hade stridit till siste man. Deras officer – en kapten i flottan – fick en örfil, kallades för ynkrygg och blev nästan halshuggen. Han låg redan på knä med böjt huvud när svärdet vreds ur händerna på kommendör Inouye Samaji.

På fjärde dagen hade marinkårssoldaterna tagit de båda flygfälten mitt på ön, men sedan tvingades de tre divisionerna rycka fram i linjeformering för att ta det norra komplexet, som låg begravt inne i vulkanklippan, ett verkligt öde och helvetiskt landskap. Japanska prickskyttar dolde sig i skrevorna. Kulsprutor flyttades från den ena grottöppningen till den andra, och de amerikanska förlusterna steg. Amerikanerna var arga därför att de inte fick använda giftgas mot tunnelsystemen. Somliga marinkårssoldater drabbades av krigspsykos och kollapsade, men många fler uppvisade otrolig tapperhet och fortsatte att strida trots ohyggliga sår. Inte mindre än tjugosju av kongressens hedersmedaljer delades ut med anledning av striderna på Iwo Jima. Knappt några fångar togs: till och med svårt sårade japaner dödades, eftersom de vanligen gömde en handgranat för att kunna ta livet av sig själva och av någon amerikan som försökte hjälpa dem. Somliga marinkårssoldater högg huvudet av japanska lik för att kunna koka det och sedan sälja kraniet när de kom hem.

Det blev en långsam, fruktansvärd framryckning från den ena ravinen till den andra och från den ena åsen till den andra, vilka fick namn som ”Meatgrinder”, ”Death Valley” och ”Bloody Ridge”. De japanska soldaterna tog ibland uniformer från de döda marinkårssoldaterna och nästlade sig under natten in i de amerikanska linjerna för att döda och ställa till med tumult. Trots Kuribayashi Tadamichis order mot självmordsanfall ledde kommendör Inouye Samaji på natten den 8 mars ett sådant, efter det att hans styrka om tusen man hade omringats utanför udden Tachiwa, som utgjorde öns östligaste del. Han och hans män anföll en bataljon ur 23. marinkårsregementet, som förlorade nästan 350 man i de kaotiska striderna. Följande morgon räknade dock de överlevande marinkårssoldaterna 784 japanska lik i och runt sina ställningar.

När slaget om Iwo Jima avslutades den 25 mars hade 6 821 marinkårssoldater stupat eller blivit dödligt sårade, medan ytterligare 19 217 var svårt sårade. Frånsett 54 tillfångatagna japanska soldater, av vilka två begick självmord, var samtliga i Kuribayashi Tadamichis styrka om 21 000 man döda. Han fick själv flera svåra sår i den sista striden, och hans soldater begravde honom djupt inne i grottorna.

I mitten av mars stävade de sexton tunga hangarfartygen och de övriga fartygen i 58. stridsgruppen under amiral Mitscher tillbaka till japanska farvatten för att anfalla flygfälten på Kyushu och huvudön Honshu. Detta var ett förebyggande angrepp inför invasionen av Okinawa. Mitschers flygare förstörde inte bara de japanska flygplanen på marken utan lyckades dessutom skada det stora slagskeppet Yamato och fyra hangarfartyg. Men ett överraskande anfall av ett enda bombplan, som inte var ett kamikazeplan, åstadkom förödande skador på hangarfartyget USS Franklin. Fartygschefen och de överlevande fick visserligen tillstånd att överge fartyget, men de lyckades till slut släcka bränderna under däck. Mitschers stridsgrupp skulle snart komma att få uppleva ett betydligt värre anfall när de intog sina stationer utanför Okinawa för att skydda landstigningsföretaget. Där skulle de komma att bli måltavlor för den ena vågen av kamikazeplan efter den andra.

Under de allra sista dagarna i mars ockuperade amerikanska styrkor två grupper med små öar väster om södra Okinawa, vilka visade sig vara till större nytta än de hade tänkt sig. Man upptäckte och förstörde en bas för självmordsbåtar, försedda med sprängladdningar för att kunna ramma amerikanska örlogsfartyg. De närmaste öarna utgjorde också bra pjäsplatser för batterierna med 15,5 cm ”Long Toms” för att understödja soldaterna när de väl hade landstigit.

Okinawa var huvudön i ökedjan Ryuku, och dess civila befolkning uppgick till fyrahundrafemtiotusen människor. Japanerna hade annekterat ön 1879 och inkorporerat den. Okinawaborna, vilkas kultur och traditioner skilde sig mycket från japanernas, hyllade inte herresläktets militaristiska grundsyn. De inkallade från Okinawa hunsades mer än några andra soldater i den kejserliga japanska armén.

Den hundra kilometer långa ön Okinawa låg mindre än trehundrafemtio distansminuter sydväst om Japan och hade flera större städer, däribland Shuri med sin 1400-talsborg i söder. Stora delar av landet var kraftigt uppodlat med sockerrörsfält och risåkrar, och där fanns också steniga åsar som bildade en rygg tvärs över öns mitt. Trettioandra armén under general Ushijima Mitsuru var med sina hundratusen man starkare än vad den amerikanska underrättelsetjänsten hade beräknat, men tjugotusen av dem var lokalt uppbådade milismän, vilka föraktades av de japanska soldaterna, som gjorde narr av deras Okinawadialekt. Ushijima Mitsuru hade berövats sin dugligaste division: 9. infanteridivisionen, som på kejserliga generalstabens order hade överförts till Filippinerna. Han hade emellertid ett ovanligt starkt artilleri, som inbegrep tunga granatkastare.

Från sin stabsplats i Shuriborgen tänkte Ushijima Mitsuru försvara öns södra, mest befolkade fjärdedel till slutet. I de norra, bergiga områdena, där amerikanerna räknade med att finna huvudförsvaret, hade han bara förlagt en mindre styrka. Han hade inte minsta avsikt att försvara kusten. I likhet med Kuribayashi Tadamichi på Iwo Jima skulle han vänta tills amerikanerna kom till honom.

På påskdagen den 1 april – efter sex dagars kustbeskjutning av slagskepp och kryssare – var amiral Turners enorma invasionsflotta redo att skicka i land sina landstigningsbåtar och bandlandstigningsfordon. Efter fasorna på Iwo Jima visade sig landstigningen på Okinawa bli en blandning av antiklimax och euforisk lättnad. Den 2. marinkårsdivisionen genomförde ett skenanfall mot sydöstra spetsen och återvände sedan till Saipan. Under första dagen stupade endast tjugoåtta man av de sextiotusen man från två marinkårsdivisioner och två armédivisioner som landsteg på västkusten. De mötte försumbart motstånd när de ryckte fram inåt landet för att ta två flygfält.

Den 1. och 6. marinkårsdivisionen ryckte fram nordösterut tvärs över Ishikawanäset in i ön huvuddel, som Ushijima Mitsuru hade försvarat så lätt. Efter lättnaden av att ha fått landstiga utan att möta något motstånd började de känna sig spända. ”Var i helvete är japsen?” undrade marinkårssoldaterna oavbrutet.¹⁰ De passerade mängder av skräckslagna och förbryllade Okinawabor och skickade dem till interneringslägren som hade anlagts bakom linjerna. Barnen tycktes inte vara lika rädda som sina föräldrar och far- och morföräldrar, och marinkårssoldaterna gav dem lite choklad och några förplägnadsransoner. Två armédivisioner – 7. och 96. – vek av söderut utan att veta att de var på väg mot Ushijima Mitsurus viktigaste försvarslinjer tvärs över ön, framför Shuri.

Först den 5 april, då de båda armédivisionerna kom fram till kalkstenshöjderna och dess naturliga och uthuggna grottor, insåg de vilken strid som väntade dem. Grottorna var återigen förenade med tunnelsystem, och höjderna var översållade med de traditionella gravvalv som var så typiska för Okinawa och som blev till utmärkta kulsprutenästen. De japanska artilleribatterierna var placerade bakom linjerna, medan eldledarna befann sig uppe på höjderna. Ushijima Mitsurus huvudtaktik var att skilja det amerikanska infanteriet från stridsvagnarna, vilka anfölls av kamouflerade pansarförstöringspatruller som rusade ut ur sina gömställen och sprang fram till Sherman-stridsvagnarna med brännflaskor och pansarladdningar. När stridsvagnsbesättningarna övergav sina brinnande fordon sköts de ned.

Under tiden som de båda armédivisionerna skakades av insikten om vad som väntade dem började amiral Turners flotta ta emot huvudstöten i de japanska kamikazeanfall som genomfördes från Kyushu och Formosa. Den 6 och 7 april lyfte trehundrafemtiofem kamikazepiloter. Varje kamikazeplan eskorterades av ett annat flygplan, som fördes av en mer erfaren pilot. De flesta kamikazeflygarna hade knappt slutfört flygutbildningen, vilket var anledningen till att de uppmuntrades att anmäla sig som frivilliga. Efter uppdraget återvände veteranerna för att eskortera en ny kamikazevåg. De hade visserligen fått order om att inrikta sig på hangarfartyg, men de flesta anföll första bästa fartyg de fick syn på. De värsta anfallen drabbade följaktligen till en början jagarna, som fungerade som radarbevakningsfartyg och var utspridda i en halvcirkel. Med sin tunna pansarplåt och bara några få luftvärnspjäser hade de föga chans.

I kombination med flyganfallen genomfördes det mest iögonenfallande självmordsuppdraget av det jättelika slagskeppet Yamato, som åtföljdes av lätta kryssare och åtta jagare. På order från Kombinerade flottans chef hade de gått från Inlandshavet genom sundet mellan Kyushu och Honshu. Fartygen skulle anfalla den amerikanska flottan utanför Okinawa och strandsättas, för att kunna användas som fasta batterier och understödja general Ushijima Mitsurus styrkor. Många högre sjöofficerare blev förfärade över detta slöseri med Yamato, som bara hade fått precis tillräckligt med bränsle för att ta sig till Okinawa utan att kunna återvända.

Den 7 april förvarnade amerikanska ubåtar viceamiral Mitscher om att Yamato nalkades. Han lät sina flygplan lyfta trots att han visste att amiral Spruance ville låta sina egna slagskepp få äran av att sänka henne. Spruance gick med på att låta marinflygarna genomföra anfallet. Den japanska självmordseskadern förföljdes av amerikanska spaningsflygplan, och dessa vägledde Helldiver-störtbombarna och Avenger-torpedflygplanen mot den.

Första anfallsvågen fick in två bombträffar och en torpedträff. Mindre än en timme senare träffade den andra anfallsvågen Yamato med fem torpeder. Ytterligare tio bomber träffade det stora slagskeppet, som förlorade i fart och började sjunka. Även kryssaren Yahagi träffades. Sedan kantrade Yamato långsamt och magasinet exploderade. Även Yahagi sjönk, tillsammans med fyra jagare. Det stora uppdraget var en av de mest onödiga gesterna i hela den moderna krigföringens historia och kostade flera tusen sjömän livet.

Den andra raden kamikazeanfall mot invasionsflottan inleddes den 11 april, och den här gången inriktade man sig på hangarfartygen. USS Enterprise träffades av två flygplan men klarade sig trots svåra skador. Även Essex träffades, men försattes dock inte ur stridbart skick. Följande dag träffades slagskeppet USS Tennessee, och dessutom sänktes en jagare. Medan besättningsmännen försökte hålla sig flytande i vattnet besköts de med kulsprutor av andra japanska jaktplan. En tredje rad anfall påbörjades den 15 april, och vid det laget hade påfrestningarna börjat ge sig till känna hos fartygsbesättningarna. Bland de anfallna fartygen kan nämnas ett tydligt utmärkt lasarettsfartyg samt de båda hangarfartygen Bunker Hill och Enterprise.

Kamikazeanfall riktades även mot Royal Navys stillahavsflotta, som amiral King så ogärna hade släppt in på den krigsskådeplats som han betraktade som sin. Den 57. stridsgruppen, som var den beteckning som Spruance hade givit den, bombarderade flygfälten på ön Sakishimagunto i riktning mot Formosa.

De brittiska hangarfartygens flygdäck bestod av 7,5 cm pansar. När ett ”Zeke” – igenkänningsnamnet på ett Mitzubishi Zero-jaktplan – störtade på HMS Indefatigables flygdäck och exploderade blev det bara en buckla. Sambandsofficeren från US Navy anmärkte: ”När ett kamikaze träffar ett amerikanskt hangarfartyg blir det sex månaders reparationer i Pearl [Harbor]. För ett brittiskt hangarfartyg handlar det om: ’Malajer, bemanna kvastarna.’”¹¹

US Navy fick betala ett dyrt pris. Efter Okinawakampanjen ledde de 1 465 japanska piloternas självmordsuppdrag till att 29 fartyg sänktes och 120 skadades, medan 3 048 sjömän omkom och 6 035 sårades.

Norr om Suri tog det 7. divisionen sju dagar att rycka fram knappt sju kilometer. Den 96. divisionen behövde tre dagar på sig för att ta ”Cactus Ridge”. I ett överraskningsanfall före gryningen lyckades de därefter ta Kakazu-åsen, men de tvingades sedan tillbaka när det japanska artilleriet samlade all eld mot åsen, som man i förväg hade skjutit in sig på. Efter nio dagars strider hade båda divisionerna hejdats, och de hade förlorat sammanlagt tvåtusenfemhundra man.

Tionde arméns chef generallöjtnant Simon Bolivar Buckner jr fick åtminstone lite uppmuntrande nyheter från marinkårssoldaterna som ryckte fram norrut. Efter att ha tagit sig igenom barrskogarna, som doftade så gott efter förruttnelsestanken i djunglerna, hade de nästan nått fram till öns nordspets. Överste Udo Takehidos styrka hade begivit sig under jorden. Det 29. marinkårsregementet träffade på några välvilligt inställda Okinawabor som talade engelska och berättade var Udo Takehido hade sin bas. Han hade valt en bergstopp som hette Yae-take och låg djupt inne i skogen med utsikt över en flod. Den 14 april anföll 29. och 4. marinkårsregementet från motsatta håll. Efter ett två dagar långt slag med svåra förluster intog de Yae-take. Man upptäckte emellertid att överste Udo Takehido hade slunkit igenom med några av sina män för att fortsätta striden från andra ställen i skogen.

Den 19 april gav den otålige general Buckner order om ett intensivt bombardemang av de japanska linjerna och Shuriborgen med hela artilleriet, flottans svåra pjäser och flygplan, eftersom han skulle anfalla med tre divisioner. Anfallet mot åsarna tvärs över ön misslyckades. Den 23 april flög amiral Nimitz till Okinawa. Han var djupt bekymrad över de förluster som hade tillfogats hans fartyg utanför kusten och ville att Okinawa skulle erövras omgående. Man föreslog Buckner att 2. marinkårsdivisionen borde genomföra ett nytt landstigningsföretag på sydkusten. Buckner förkastade bestämt den idén. Han fruktade att marinkårssoldaterna skulle bli fast i ett brohuvud på stranden och att det skulle bli svårt att försörja dem. Nimitz kom inte med några invändningar, men han gjorde det helt klart att Buckner skulle ersättas om han inte snabbt erövrade ön.

I skydd av den täta dimman och den egna artillerielden retirerade japanerna samma natt från sin första försvarslinje. Men nästa försvarslinje, som låg på den branta, klippiga sluttningen Urasoe-Mura, erbjöd inga lätta utsikter. Ersättningsmanskap som var med om sin första strid stelnade ofta till vid den första anblicken av en japansk soldat. Somliga glömde till och med bort att använda sitt eget vapen och ropade i stället till någon annan att skjuta fienden. Det 307. regementet ur 77. infanteridivisionen höll stånd mot ett japanskt motanfall med nästan bara handgranater. Männen ”kastade handgranater så fort de kunde dra ur sprintarna”, uppgav en plutonchef. För att hålla männen försedda med handgranater bildade man kedja och langade fram lårar med nya handgranater.¹²

I slutet av månaden förde Buckner ned de båda marinkårsdivisionerna från norra delen av ön. Den 3 maj begick Ushijima Mitsuru sedan sitt enda riktigt stora misstag. Han lät sig övertalas av sin stabschef generallöjtnant Cho Isamus att genomföra ett motanfall. Cho Isamus, som var en extrem militarist och den som hade varit ansvarig för de order som ledde till massakrerna och våldtäkterna i Nanjing 1937, förespråkade ett anfall i kombination med ett landstigningsföretag bakom de amerikanska linjerna. Båtlasterna med japanska soldater upptäcktes av US Navys torpedbåtar, och en massaker tog sin början ute till sjöss och på stränderna. Även anfallet på land blev en katastrof. Ushijima Mitsuru blev djupt förödmjukad och bad den ende stabsofficer som hade motsatt sig planen om ursäkt.

När nyheten om Tysklands kapitulation den 8 maj nådde 1. marinkårsdivisionens skyttekompanier blev reaktionen vanligen: ”Än sedan då?”¹³ Såvitt det berörde dem var det ett krig på en annan planet. De var utmattade och smutsiga, och allting omkring dem stank. Truppkoncentrationen på Okinawa var ovanligt tät. En bataljonsfront sträckte sig mindre än sexhundra meter. ”Latrinsystemet var naturligtvis förfärligt”, skrev William Manchester. ”Man kunde känna lukten av fronten långt innan man såg den; den var en enda enorm kloak.”¹⁴

Den 10 maj gav Buckner order om en allmän offensiv med fem divisioner mot Shuri-linjen. Det blev ett förfärligt slag. För att få bukt med grottförsvaren var det i vissa fall nödvändigt med en kombination av konventionella Sherman-stridsvagnar och sådana som hade byggts om till eldkastarvagnar. En liten höjd med täcknamnet ”Sugar Loaf” krävde tio dagars strider och kostade marinkårssoldaterna 2 662 man. Till och med några av de mest hårdföra soldaterna drabbades av nervsammanbrott, främst på grund av den träffsäkra japanska granatkastar- och artillerielden. Oväsendet från artilleriet och explosionerna fick alla att lida av bultande huvudvärk. Under nätterna försökte japanerna nästla sig in i de amerikanska linjerna, så lysgranater och lysraketer sköts oavbrutet upp i luften och lyste upp den mardrömslika terrängen med sitt döda, grönaktiga sken. Vaktposterna tvingades anteckna läget för vartenda lik framför dem, eftersom japanska soldater som ålade sig fram under natten blev liggande orörliga och låtsades vara döda.

Den 21 maj började det regna, just som amerikanerna hade brutit sig igenom till ett område där de kunde använda sina stridsvagnar. Regnet fick fordonen att köra fast i leran och hindrade flygplanen från att lyfta. Allt och alla täcktes av lervälling. Ammunitionsbärarna blev fullkomligt utmattade när de halkade och gled i leran. Ännu värre var det för dem i de vattenfyllda ståvärnen. De var omgivna av granatkratrar med förmultnande, bara delvis begravda lik som var fulla av fluglarver.

I skydd av ösregnet började Ushijima Mitsurus styrkor dra sig tillbaka till sina sista försvarsställningar över Okinawas sydspets. Han visste att Shurilinjen inte skulle hålla, och om de amerikanska stridsvagnarna lyckades bryta sig igenom riskerade hans styrkor en omfattning. Han lämnade kvar en stark eftertrupp, men till slut lyckades en bataljon ur 5. marinkårsregementet ockupera Shuriborgen. De upptäckte att de bara hade en sydstatsflagga med sig, så till vissa av officerarnas stora förlägenhet hissades denna innan den sedan kunde ersättas med Stjärnbaneret.

Den 26 maj sprack molntäcket upp, och flygplan från hangarfartygen upptäckte fordon som var på väg söderut från Shuri. De lokala Okinawaborna, som var skräckslagna efter den japanska propagandan om amerikanerna, insisterade på att fly tillsammans med soldaterna trots att Ushijima Mitsuru hade uppmanat dem att bege sig åt ett annat håll för att söka skydd. De amerikanska cheferna kände sig tvungna att öppna eld mot kolonnen, och den tunga kryssaren USS New Orleans började beskjuta landsvägen med sina 20,3 cm pjäser. Omkring femtontusen civilpersoner omkom tillsammans med de retirerande soldaterna.

Efter reträtten uppgick Ushijima Mitsurus styrka till mindre än 30 000 man, men även om slutet var i sikte väntade fortfarande hårda strider. Den 18 juni stupade general Buckner själv efter att ha träffats av granatskärvor medan han observerade ett av 2. marinkårsdivisionens anfall. Fyra dagar senare vidtog general Ushijima Mitsuru och generallöjtnant Cho Isamus, som vid det laget var belägrade i bunkern där de hade sin uppehållsplats, förberedelser för seppuku, det rituella självmord som gick ut på att man skar upp magen på sig själv och sedan omedelbart halshöggs av sina respektfulla medhjälpare. Antalet döda japanska soldater beräknades till 107 539, men många andra hade redan begravts eller blivit innestängda i de förstörda grottorna.

De amerikanska armé- och marinkårsförbanden hade förlorat 7 613 man i stupade, 31 807 i stridsskadade och 26 211 till följd av ”andra skador”, ett begrepp som i de flesta fall avsåg krigspsykos. Omkring 42 000 civila Okinawabor lär ha dött, men den verkliga siffran kan ha varit betydligt högre. Förutom de som omkom till följd av kustbeskjutningen var det många som begravdes levande i grottor som träffades av artillerield från båda sidor. I vilket fall som helst föranledde det frågan om hur många japanska civilpersoner som skulle komma att dö i samband med den invasion av själva de japanska öarna som redan höll på att planeras. Ockupationen av Okinawa skyndade kanske inte på krigsslutet. För amerikanerna hade huvudsyftet med den varit att försäkra sig om en bas inför invasionen av Japan, men det självmordsbenägna försvaret fick utan tvekan många i Washington att rikta tankarna på vilka åtgärder som skulle övervägas härnäst.