46

Jalta, Dresden, Königsberg

FEBRUARI TILL APRIL 1945

I slutet av januari 1945, medan striderna i Budapest nådde sin höjdpunkt och de sovjetiska arméerna nådde fram till floden Oder, gjorde sig de tre allierade ledarna redo att träffas i Jalta för att avgöra efterkrigsvärldens öde. Stalin var flygrädd och hade därför insisterat på att konferensen skulle hållas i Jalta på Krim, dit han kunde resa i sina järnvägsvagnar, som i likhet med tsarens var grönmålade.

Roosevelt hade den 20 januari avlagt presidenteden för fjärde gången. I sitt korta installationstal blickade han fram mot den fred som han aldrig skulle komma att få uppleva. Med säkerhetsåtgärder som saknade motstycke gick han tre dagar senare i hemlighet ombord på den tunga kryssaren USS Quincy. Elva dagar senare angjorde Quincy och dess eskortfartyg Malta, där Churchill ivrigt inväntade presidenten. Men med en rökridå av charm och gästfrihet lyckades Roosevelt undvika att diskutera vad de borde säga i Jalta. Han ville inte att Stalin skulle tro att de ”gaddade sig samman” mot honom. Roosevelt ville uppenbarligen ha fria händer utan någon överenskommen strategi. Den brittiska delegationen blev allt ängsligare. Stalin visste precis vad han ville, och han skulle spela ut de västallierade mot varandra. Roosevelt ville framförallt försäkra sig om Sovjetunionens stöd av ett ”förenta nationerna”, medan britternas viktigaste prioritering var att utverka garantier för att Polen verkligen skulle bli fritt och självständigt.

De båda delegationerna flög under natten från Malta till Svarta havet och landade den 3 februari i Sjeki. Under den långa resan över Krimbergen och längs kusten passerade de många områden som hade ödelagts av kriget. Delegationerna installerades i tsarens gamla sommarpalats. Roosevelt och amerikanerna bodde i Livadiapalatset, där sammanträdena skulle äga rum.

För Stalins del var huvudsyftet med Jaltakonferensen att tvinga fram ett godkännande av Sovjetunionens kontroll av Centraleuropa och Balkan. Han var så självsäker att han under ett förberedande möte tyckte sig kunna plåga Churchill genom att föreslå en offensiv genom Ljubljanicadalen. Han var väl medveten om att amerikanerna hela tiden hade motsatt sig Churchills favoritprojekt att förekomma Röda armén. Och när de sovjetiska arméerna nu befann sig nordväst om Budapest var britterna alltför sent ute. I vilket fall som helst hade amerikanerna nyligen insisterat på att föra över fler divisioner från Italien till västfronten. Churchill måste ha känt sig djupt förtretad när Stalin med låtsad uppriktighet strödde salt i såren.

Roosevelt, som fortfarande hoppades ge intrycket av att de västallierade inte gaddade ihop sig, vägrade att träffa Churchill innan den verkliga konferensen började. Denna försiktighetsåtgärd var bortkastad, eftersom den sovjetiska delegationen hade tagit för givet att han och Churchill redan hade diskuterat sin strategi på Malta. Strax före det inledande sammanträdet sökte Stalin upp Roosevelt, som genast försökte vinna hans förtroende genom att underminera Churchill. Han nämnde deras strategiska meningsskiljaktigheter och erinrade till och med gillande om hur Stalin i Teheran hade skålat för en massaker på femtiotusen tyska officerare, en anmärkning som hade fått Churchill att lämna rummet i avsky.

Roosevelt påpekade att britterna ”både [ville] ha kakan och äta den” och förde på tal sitt klagomål över att britterna skulle ockupera norra Tyskland, som han hade velat ha för Förenta staternas del men inte hade nämnt förrän det var för sent. Han var emellertid beredd att stödja Churchills vädjan om att fransmännen skulle ha sitt eget ockupationsområde i sydväst, men även detta framfördes på ett ringaktande sätt, med pikar mot britterna och de Gaulle.

Vid det första mötet i Livadiapalatsets balsal sent på eftermiddagen den 4 februari inbjöd Stalin Roosevelt att öppna förhandlingarna. Under de närmaste dagarna diskuterade de det militära läget och strategiska frågor, den möjliga uppdelningen av Tyskland, ockupationszoner och även frågan om gottgörelse – ett ämne som var av största intresse för Stalin. Churchill blev förfärad när Roosevelt tillkännagav att det amerikanska folket inte skulle låta honom hålla kvar soldater i Europa mycket längre. Särskilt de amerikanska militära cheferna var ivriga att två sina händer när det gällde Europa och i stället avsluta kriget mot Japan. Men Churchill såg med rätta detta som en fruktansvärd blunder i förhandlingarna. Stalin blev enormt uppmuntrad. Han påpekade senare för Berija att ”demokratiernas svaghet låg i det faktum att folket inte överlät stadigvarande rättigheter i paritet med sådana som den sovjetiska regeringen var i besittning av”.¹

Den 6 februari blev Roosevelts stora dröm om ett förenta nationerna föremål för långa och plågsamma diskussioner. När man kom fram till frågan om säkerhetsrådet och om hur kvalifikationerna för länder som skulle bli ledamöter av generalförsamlingen skulle se ut misstänkte Stalin att amerikanerna och britterna hade kokat ihop en fälla. Han hade inte glömt omröstningen i Nationernas Förbund som fördömde den sovjetiska invasionen av Finland på vintern 1939.

Stalin var skicklig och självsäker. Han talade med lågmäld auktoritet och spelade ut sina starka kort lika skickligt som han fjorton månader tidigare hade gjort under konferensen i Teheran. Den konferensen hade resulterat i en strategi som gav Sovjetunionen makten över halva Europa. Tack vare Berijas brittiska spioner kände han dessutom till de västallierades förhandlingspositioner, vilket gav honom en stor fördel. De båda andra makterna i de ”tre stora” kunde inte hoppas på att mäta sig med honom. Roosevelt såg gammal och skör ut, munnen var ofta öppen och ibland verkade han inte riktigt kunna följa med i det som pågick. Churchill, som alltid hade lätt för att ryckas med av sin egen känslomässiga retorik i stället för att hålla sig till kalla fakta, insåg uppenbarligen inte de viktiga aspekterna av vissa centrala samtal. Detta gällde i synnerhet frågan om Polen, som låg honom så varmt om hjärtat. Stalins subtila men ändå tydliga signaler i frågan tycks ha undgått honom.

Churchill ansåg att den avgörande prövningen av Sovjetunionens goda avsikter skulle ligga i dess behandling av Polen. Men Stalin såg ingen anledning att kompromissa. Röda armén och NKVD hade nu fullständig kontroll över landet. ”Vad Polen beträffar har Iosif Vissarionovitj [Stalin] inte ändrat sig en tum”, berättade Berija för sin son Sergo i Jalta.² (Sergo Berija var ansvarig för avlyssningen av alla rummen, och man hade till och med riktade mikrofoner för att kunna fånga upp Roosevelts samtal utomhus.)

Churchill hade känt på sig att han skulle få klara sig själv. ”Amerikanerna är djupt okunniga om det polska problemet”, hade han sagt till Eden och sin läkare lord Moran. ”På Malta nämnde jag Polens självständighet för dem och fick till svar: ’Men inte kan väl den stå på spel.’” I själva verket hade den amerikanske utrikesministern Edward Stettinius jr hållit med Eden, men Roosevelt ville undvika en brytning med Stalin beträffande Polen, särskilt om det skulle hindra en överenskommelse om ett förenta nationerna.³

Den 6 februari – mitt under samtalen om Polen – försökte Roosevelt bete sig som om han vore den hederlige mäklaren mellan Storbritannien och Sovjetunionen. De ”tre stora” hade mer eller mindre enats om en östgräns längs Curzonlinjen, men till Churchills förvåning vädjade Roosevelt till Stalin att som en givmild gest låta polackerna behålla staden Lviv. Stalin hade inte minsta tanke på att gå med på något sådant. Enligt hans uppfattning hörde staden till Ukraina, och trots att polackerna utgjorde en absolut majoritet av stadens befolkning hade den etniska rensningen redan börjat. Stalin tänkte flytta alla polackerna till Tysklands östra områden, som han avsåg att ge Polen som kompensation. Lvivs polska befolkning skulle till slut bli föremål för en massförflyttning till Breslau, som skulle få det nya namnet Wrocław.

Stalin bekymrade sig betydligt mer för de västerländska förslagen om att en polsk koalitionsregering bestående av ledarna för samtliga de stora partierna skulle övervaka fria val. För sin del ansåg han att det redan fanns en interimsregering: Lublinregeringen, som nu hade flyttat till Warszawa. ”Vi släpper in en eller ett par landsflyktiga, för att det skall se snyggt ut, men inte fler”, sade han till Berija. Han hade i början av januari erkänt sin egen marionettregering, mot vilket både britterna och amerikanerna hade protesterat. Trots den hållning som de Gaulle hade intagit i december erkände fransmännen nu Stalins marionettregering. Efter påtryckningar erkände även tjeckoslovakerna den.⁴

Stalin blev upphetsad under de här samtalen. Efter en paus reste han sig plötsligt upp och talade. Han tillstod att Ryssland tidigare hade begått ”stora försyndelser mot Polen”, men han hävdade att Polen var avgörande för Sovjetunionens säkerhet. Under det innevarande århundradet hade Sovjetunionen två gånger invaderats via Polen, och enbart av den anledningen var det ”nödvändigt att Polen [blev] mäktigt, fritt och självständigt”. Varken Churchill eller Roosevelt kunde riktigt begripa den bestörtning som den tyska invasionen hade skapat 1941, inte heller insåg de Stalins fasta beslutsamhet att upprätta en barriär av satellitstater för att Sovjetunionen aldrig mer skulle råka ut för en sådan överraskning. Man kan mycket väl hävda att kalla kriget hade sitt ursprung i denna traumatiska upplevelse.

Stalins uppfattning om ”fritt” och ”självständigt” skilde sig naturligtvis mycket från britternas och amerikanernas, eftersom han insisterade på att landet skulle vara ”vänligt sinnat”. Han avvisade all inblandning från representanter för exilregeringen i styret av Polen och anklagade denna för att ställa till med oroligheter bakom de sovjetiska linjerna. Han påstod att medlemmar av Armia Krajowa hade dödat tvåhundratolv officerare och manskap ur Röda armén, men han nämnde naturligtvis ingenting om den förfärliga repression som NKVD utsatte icke-kommunistiska polacker för. Enligt hans argumentation bistod Armia Krajowa följaktligen tyskarna.

Följande dag stod det klart att varje kompromiss om Polen skulle vara sammankopplad med frågan om ett förenta nationerna. Stalin sköt upp frågan om den polska regeringen och lyckliggjorde amerikanerna genom att samtycka till deras voteringssystem för ett förenta nationerna. Han ville inte att Sovjetunionen skulle bli kraftigt nedröstat i generalförsamlingen. Han fick därför Molotov att på nytt framföra argumentet att om man höll det som sannolikt att dominionerna tog parti för Brittiska imperiet, då skulle britterna få fler röster, och i så fall borde åtminstone vissa sovjetrepubliker få bli medlemmar, i synnerhet Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken och Vitryska socialistiska sovjetrepubliken.

Roosevelt lät sig inte luras. Ingen ansåg dem i något avseende vara fristående från Moskva, och det undergrävde principen ett land, en röst. Till Roosevelts förvåning och irritation stödde Churchill Stalin. Men följande morgon gav Roosevelt med sig, i hopp om att få Stalin att binda sig till att förklara Japan krig. Stalins egen eftergift i frågan om ett förenta nationerna hade emellertid varit ett försök att övertala Roosevelt att mildra sin hållning i frågan om Polen. Det tredimensionella politiska spelet började bli komplicerat. Det förvärrades dessutom av att det uppstod meningsskiljaktigheter inom den amerikanska delegationen.

När konferensen återgick till frågan om Polen låtsades Stalin att Roosevelts förslag om att delegater från de rivaliserande regeringarna skulle föras till Jalta var ogenomförbart. Han visste inte var de befann sig, och det fanns inte tillräckligt med tid. Å andra sidan verkade han erbjuda uppmuntrande eftergifter genom att beröra möjligheten att låta icke-kommunistiska polacker ingå i interimsregeringen och hålla allmänna val efteråt. Han tillbakavisade amerikanernas förslag om ett ordföranderåd som skulle övervaka valen. Både Molotov och Stalin motsatte sig bestämt att Republiken Polens provisoriska regering (Rząd Tymczasowy Rzeczypospolitej Polskiej) skulle bytas ut, men de gick med på att den kunde utvidgas.

Churchill gav ett kraftfullt svar och förklarade att en regering som inte åtnjöt brett stöd i Polen skulle ge upphov till stor misstro i väst, om inte rent av indignation. Stalin svarade med omisskännliga varningssignaler. Han hade efterlevt överenskommelsen om Grekland. Han hade inte protesterat när brittiska soldater kuvade kommunistiska partisaner i Athen. Och han jämförde frågan om säkerheten bakom linjerna i Polen med läget i Frankrike, där han faktiskt hade tyglat franska kommunistpartiet. I vilket fall som helst menade han att sammansättningen av de Gaulles regering inte var mer demokratisk än den kommunistiska provisoriska regeringen i Warszawa.

Stalin hävdade att den sovjetiska befrielsen av Polen och interimsregeringen hade varit allmänt välkommen. Denna uppenbara lögn var kanske föga övertygande, men budskapet var ändå tydligt. Polen var hans Frankrike och Grekland, fast mer. Stalin var väl medveten om att Grekland var Churchills akilleshäl, och hans pil var väl riktad. Den brittiske premiärministern tvingades erkänna sin tacksamhet för att Stalin hade förhållit sig neutral i de grekiska angelägenheterna. Roosevelt, som var rädd att förlora terräng i frågan om ett förenta nationerna, insisterade på att man tills vidare skulle lägga frågan om Polen åt sidan och låta den diskuteras av utrikesministerkommittén.

Roosevelt gick med på Stalins pris för att gå med i kriget mot Japan. I Fjärran Östern ville Sovjetunionen ha södra delen av ön Sachalin och Kurilerna, som Ryssland hade förlorat efter det katastrofala kriget mot Japan 1905. Roosevelt accepterade också att Sovjetunionen skulle få kontroll över Mongoliet, förutsatt att detta hölls hemligt, eftersom han ännu inte hade diskuterat det med Chiang Kai-shek. Detta var knappast förenligt med Atlantdeklarationens anda, och det var inte heller den amerikanska kompromissen rörande Polen, som Stettinius tillkännagav den 9 februari.

Roosevelt ville inte riskera de två överenskommelser som han hade fått till stånd rörande sina prioriterade frågor: ett förenta nationerna och ett sovjetiskt inträde i kriget mot Japan. Han hade givit upp alla förhoppningar om att tvinga Stalin att acceptera en demokratisk regering i Polen. Det enda han ville få till stånd nu var ett avtal om en ”interimistisk samlingsregering” och om ”fria och oförhindrade val” som han vid hemkomsten skulle kunna sälja till det amerikanska folket. Den inställningen innebar ett tyst accepterande av Sovjetunionens krav på att den provisoriska regeringen skulle ligga till grund för den nya regeringen och innebar följaktligen att exilregeringen i London kastades ut i fullkomligt mörker. Molotov, som utgav sig för att lägga fram obetydliga förändringar, ville stryka sådana begrepp som ”helt representativ”, och i stället för att partierna skulle vara ”demokratiska” för att kunna kvalificera sig ville han ha detta ändrat till ”antifascistiska och icke-fascistiska”. Eftersom den sovjetiska staten och NKVD redan hade definierat Armia Krajowa och dess anhängare som ”objektivt fascistiska” var detta knappast en pedantisk småsak.

Roosevelt avfärdade Churchills farhågor som föga mer än ett märkande av ord, men som de senare skulle komma underfund med stod djävulen sannerligen att finna i detaljerna. Churchill vägrade att låta sig avspisas. Eftersom han nu insåg att han inte längre skulle kunna segra i frågan om sammansättningen av interimsregeringen koncentrerade han sig i stället på de fria valen och krävde diplomatiska observatörer. Stalin svarade skamlöst att det skulle vara en förolämpning mot polackerna. Roosevelt kände sig nödd att stödja Churchill, men följande morgon drog amerikanerna utan att ha förvarnat britterna plötsligt tillbaka sitt krav på en valövervakning. Churchill och Eden stod plötsligt ensamma. Det enda de kunde få till stånd var en överenskommelse om att ambassadörer skulle ha rörelsefrihet för att kunna rapportera om händelseutvecklingen i Polen.

Amiral Leahy påpekade för Roosevelt att överenskommelsens formuleringar var ”så elastiska att ryssarna skulle kunna töja ut dem hela vägen från Jalta till Washington utan att formellt sett bryta dem”.⁵ Roosevelt svarade att han inte kunde åstadkomma något mer. Stalin vägrade ge med sig när det gällde Polen, oavsett vad någon sade. Hans soldater och säkerhetspolis kontrollerade landet. För världsfredens bästa var Roosevelt inte beredd att gå emot den sovjetiske diktatorn. Stalin hade blivit orolig över att se hur bräcklig den tillmötesgående presidentens hälsa var, och han sade därför till Berija att skaffa fram ingående upplysningar om vem som kunde tänkas spela en viktig roll i händelse av presidentens död. Han ville veta allt om vice president Harry Truman in i minsta tillgängliga detalj. Han fruktade att den efterträdande administrationen skulle vara betydligt mindre medgörlig. När Roosevelt dog två månader senare var Stalin faktiskt övertygad om att denne hade blivit lönnmördad. Enligt Berija var han ursinnig över att NKGB:s första direktorat inte kunde ge honom några upplysningar om saken.⁶

En av de sista frågorna som togs upp i Jalta var den om repatriering av krigsfångar. I och med att Röda armén redan hade tagit vissa läger ville demokratierna få hem sina män och skicka tillbaka både de många sovjetiska soldater som satt i tyska krigsfångeläger och de som hade stridit på tyskarnas sida. Varken britterna eller amerikanerna hade till fullo tänkt igenom vad detta avtal innebar. De sovjetiska myndigheterna vilseförde sina allierade genom att vidhålla att sovjetiska medborgare mot sin vilja hade tvingats till krigstjänst av tyskarna. De sovjetiska medborgarna skulle skiljas från tyska fångar, behandlas väl och inte klassas som krigsfångar. De sovjetiska myndigheterna anklagade till och med de västallierade för att ha misshandlat de fångar som de själva tänkte massakrera eller skicka till Gulag så fort de hade fått hem dem.

Britterna och amerikanerna anade att Stalin ville hämnas på alla de sovjetiska medborgare – cirka en miljon – som hade tjänstgjort i Wehrmachtuniform eller som hade tvingats bli hiwis för att inte svälta ihjäl. De förutsåg däremot inte att till och med de som hade tagits tillfånga av tyskarna skulle betraktas som förrädare. När de allierade väl upptäckte sanningen om morden på återlämnade sovjetiska fångar föredrog de att hålla tyst för att inte fördröja repatrieringen av sina egna krigsfångar. Och eftersom det ansågs omöjligt att effektivt granska alla anklagelser för att kunna fastställa vilka de verkliga krigsförbrytarna var verkade det vara enklare att skicka tillbaka allesamman, med våld om det skulle visa sig nödvändigt.

De militära frågor som hade inlett konferensen hörde till dem som avgjordes sist. Amerikanerna ville att Eisenhower skulle besitta rätten att ha direkt samband med Stavka för att man lättare skulle kunna samordna sina planer. Tanken var visserligen fullt förnuftig, men den visade sig snart vara allt annat än okomplicerad. General Marshall och hans kolleger hade inte insett att inga sovjetiska chefer vågade göra någonting som innebar en kontakt med en utlänning utan att först ha försäkrat sig om Stalins tillstånd. Marshall hade dessutom tagit för givet att båda parter skulle gynnas av ett ärligt informationsutbyte. Men inte heller i det avseendet insåg han och andra amerikaner som saknade direkt erfarenhet av sovjetiska förfaranden att ryssarna var övertygade om att kapitalistländerna ständigt var ute efter att lura dem och att de därför måste lura dessa först. Eisenhower var fullkomligt uppriktig rörande sina avsikter och sin tidsplan – lite väl ärlig och naiv enligt Churchills uppfattning. De sovjetiska cheferna vilseförde däremot avsiktligt Eisenhower om både sina planer och sitt tidschema för Berlinoperationen.

Marshall ansåg att ett klargörande av ”bomblinjen” – gränsen mellan de västerländska och de sovjetiska operationsområdena – var en ytterst trängande angelägenhet. De amerikanska flygplanen hade redan av misstag anfallit sovjetiska soldater i tron att de var tyskar. Han blev återigen förbluffad när han upptäckte att generalstabschefen general Aleksej Antonov inte kunde diskutera någonting utan att först rådfråga Stalin.

Churchill fick föga tack av de Gaulle för att ha lyckats övertala både Roosevelt och Stalin att låta Frankrike ingå i den allierade kontrollkommissionen med egna ockupationszoner. Den franske ledaren tjurade för att han inte hade blivit inbjuden till Jalta och för att Frankrike hade förvägrats Rhenlandet. Hans humör blev inte bättre av att Roosevelt på vägen hem bjöd in honom till Alger för att orientera honom om vad som hade beslutats vid Jaltakonferensen. Den överkänslige de Gaulle uppskattade inte att en amerikan hade skickat honom en inbjudan att besöka franskt territorium, så han tackade omgående nej. Sedan läckte det ut ett rykte om att Roosevelt hade kallat honom för primadonna, och det gjorde läget ännu mer inflammerat.

”Jaltaandan” – detta guldskimmer som lade sig över de västallierade – gjorde både de amerikanska och brittiska delegaterna övertygade om att Stalins samarbetsvilja och kompromissvilja på det hela taget tydde på att freden skulle komma att bevaras under efterkrigstiden, även om de uppgörelser som man hade uppnått var långt ifrån vattentäta. Det skulle inte dröja länge förrän dessa optimistiska tankegångar krossades.

I samband med att frågan om bomblinjen togs upp vid Jaltakonferensen hade general Aleksej Antonov bett om anfall mot förbindelsecentra bakom de tyska linjerna på östfronten. Avsikten var att förhindra överföringen av tyska soldater från västfronten till östfronten för att strida mot Röda armén. Det finns de som menar att ”det direkta resultatet av den överenskommelsen var förstörelsen av Dresden till följd av de allierades flygbombning”. Likväl nämnde Antonov aldrig Dresden.⁷

Redan före Jaltakonferensen hade Churchill varit ivrig att imponera på Sovjetunionen med det brittiska bombflygets destruktiva kraft, eftersom Storbritanniens arméer vid den här tidpunkten var så försvagade av personalbrist. Det skulle också påminna Stalin om att den strategiska flygbombningen hade varit den ursprungliga andra fronten, vilket Churchill vid flera tillfällen hade försökt övertyga denne om tidigare i kriget.⁸

Även Harris ville gärna anfalla Dresden, helt enkelt eftersom detta var en av de få större städer som han ännu inte hade jämnat med marken. Den amerikanska åttonde flygarmén hade i oktober bombat stadens rangerbangårdar, men den räden kunde Harris inte låta ingå i sina blå böcker. Det faktum att denna barockjuvel vid Elbe var en av Europas stora arkitektoniska och konstnärliga dyrgripar bekymrade honom inte för ett ögonblick. Att han med sina tunga bombplan hade misslyckats med att åstadkomma Tysklands sammanbrott, så som han hade sagt att han skulle göra, verkade bara sporra honom. Den 1 februari enades Portal, Spaatz och Tedder om ett nytt direktiv som placerade ”Berlin, Leipzig och Dresden på prioriteringslistan strax under olja”.⁹

Harris trodde inte på ”oljeplanen”, vilket han i en brevväxling under vintern gjorde fullkomligt klart för RAF:s chef Portal. Ett direktiv från de allierades överkommando (Combined Chiefs of Staff) av den 1 november 1944 borde ha tvingat honom att i första hand koncentrera sig på oljemål och i andra hand på förbindelseleder. Trots att Ultra-meddelanden visade att Spaatz betoning av oljemål hade gett bäst resultat vägrade Harris att låta sig manövreras bort från sitt personliga mål. ”Skall vi nu överge denna stora uppgift […] just som den närmar sig sitt slutförande?” ville han veta.¹⁰ Harris tvingades reagera på Portals påtryckningar, men han använde sig av det verkliga problemet med dåliga siktförhållanden under vintern som en ursäkt för att fortsätta sin egen linje med att bomba större städer. När dispyten fortsatte erbjöd sig Harris i januari till och med att lämna in sin avskedsansökan, men Portal ansåg sig inte kunna entlediga honom. Harris hade alltför många anhängare i populärpressen och hos den breda allmänheten, trots att nästan varenda en av hans fixa idéer hade visat sig vara felaktiga.

För de flesta av RAF:s flygbesättningar var ”Dresden bara ett nytt mål i raden, även om det låg långt, långt bort”. De fick veta att uppdraget gällde att bistå Röda armén genom att störa den tyska krigsinsatsen. Under ordergivningen nämndes ingenting om att ett av målen var att åstadkomma en flyktingström som skulle hindra Wehrmachts trafik – en taktik som britterna hade fördömt Luftwaffe för 1940.¹¹

De amerikanska bombplanen skulle inleda anfallet den 13 februari, men på grund av dåligt väder fördröjdes deras insats i tjugofyra timmar. Detta ledde till att anstormningen mot Dresden började natten den 13 februari, då sjuhundranittiosex av RAF:s Lancaster-bombare anföll i två vågor. Under den första anfallsvågen fälldes den vanliga blandningen av sprängbomber och brandbomber, och därmed började bränderna, särskilt i den eldfarligare gamla staden. Flygarna i den andra, större anfallsvågen kunde se ett kraftigt ljussken vid horisonten redan när de fortfarande befann sig drygt hundrafemtio kilometer från målet. Bränderna började förenas och åstadkomma ett enormt inferno, som snart skulle få vindar i orkanstyrka att svepa fram på marknivå som i en jättelik masugn.

När de amerikanska ”flygande fästningarna” dök upp följande dag, som råkade vara askonsdagen, hade röken från staden stigit till femtusen meter. Nere på marken var förhållandena fasansfulla, precis som de hade varit i andra städer som hade drabbats av eldstormar, till exempel Hamburg, Heilbronn och Darmstadt. Överallt låg skrumpna, förkolnade lik, där dödsorsaken i de flesta fall hade varit kolmonoxidförgiftning. Från taken rann smält bly, och ute på gatorna fastnade människor i den smälta asfalten som flugor på flugpapper. Dresdens viktiga järnvägsförbindelser och militära trafik var legitima mål, men på nytt segrade Harris besatthet av att åstadkomma total utplåning. Tio dagar senare var det Pforzheims tur. Efter eldstormen där kunde Harris räkna samman summan sextiotre förstörda städer. Den vackra staden Würzburg, som hade ännu mindre militär betydelse, brändes till marken i mitten av mars. Harris vidhöll så länge han levde att hans strategi räddade livet på otaliga allierade soldater.

Efter förstörelsen av Dresden började man ställa frågor både i Storbritannien och i Förenta staterna. Det förekom anklagelser om att de allierade flygstyrkorna hade anammat en linje som gick ut på ”terrorbombning”. Churchill hade visserligen uppmanat till bombanfallen mot Dresden och andra förbindelsecentra i östra Tyskland, men han började nu få kalla fötter inför den strategiska flygbombningens ”ursinne”. Han skickade en promemoria till de brittiska vapengrenscheferna och uppgav att ”förstörelsen av Dresden förblir ett allvarligt frågetecken när det gäller ledningen av de allierades bombning”. Portal tyckte att det var synnerligen skenheligt och krävde att Churchill skulle återkalla den.¹²

Trots sina meningsskiljaktigheter med Harris var Portal fast besluten att försvara de uppoffringar som brittiska bombflyget hade gjort. Sammanlagt hade 55 573 flygare stupat av de 125 000 som tjänstgjorde där. Den amerikanska åttonde flygarmén hade förlorat 26 000 man i stupade, vilket var mer än vad hela amerikanska marinkåren hade mist.¹³ Omkring 350 nedskjutna allierade flygare beräknas ha lynchats eller mördats. Beräkningarna av antalet omkomna tyska civilpersoner varierar, men det rörde sig om omkring 500 000 människor. Luftwaffe hade dödat många fler, däribland uppskattningsvis 500 000 civilpersoner enbart i Sovjetunionen, men det är ändå ingen ursäkt för Harris fullkomligt befängda övertygelse att brittiska bombflyget skulle kunna vinna kriget på egen hand genom att helt enkelt förstöra större städer.

Goebbels lär ha skakat av vrede när han fick höra talas om förstörelsen av Dresden. Han påstod att 250 000 människor hade dött och krävde att lika många allierade krigsfångar skulle avrättas. (En kommission av historiker i Tyskland minskade nyligen beräkningen till ”omkring 18 000 och avgjort mindre än 25 000”.¹⁴) Tanken på att skjuta allierade krigsfångar tilltalade Hitler. Genom att riva upp Genèvekonventionerna på det viset skulle han tvinga sina soldater att strida till sista blodsdroppen. Men mer sansade röster, däribland Keitel, Jodl, Dönitz och von Ribbentrop, övertalade honom att överge den tanken.

De första krigsårens löften om en ärorik framtid för Tyskland hade nu ersatts av en terrorpropaganda som basunerade ut: ”Kraft genom fruktan”.¹⁵ Goebbels manade både underförstått och uttryckligt fram följderna av ett nederlag, som skulle innebära Tysklands undergång och en sovjetisk seger med våldtäkter och deportation av tvångsarbetskraft. ”Seger eller Sibirien” visade sig vara en kraftfull dualistisk bild.¹⁶ ”Det elände som skulle följa på ett förlorat krig vore otänkbart”, skrev en ung officer.¹⁷ Officiellt vägrade den nazistiska regimen att förhandla med fienden, men inofficiellt invaggade den ändå medborgarna i tron på att det skulle kunna bli något slags uppgörelse med de västallierade, så att de skulle ha något slags hopp kvar även om de hade förlorat tron på en ”slutseger”. Nu när större delen av befolkningen hade förlorat all tilltro till den officiella pressen litade den till hörsägen och de rykten som spreds i skyddsrummen.

De mest skrämmande berättelserna kom från flyktingar som hade undkommit från Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Nästan 300 000 soldater och civilpersoner var fortfarande fångade i Königsberg och på halvön Samland. Deras enda hopp var Kriegsmarine. Även i Pommern blev civilbefolkningen snart avskuren. Zjukov omgrupperade flera av sina arméer efter att av Stalin, som fortfarande befann sig på Jalta, ha blivit tillsagd att ta itu med den ”baltiska balkongen” på norra flanken.

Den 16 februari fick de tyska styrkorna order om att anfalla söderut i Stargardområdet. Stabsofficerarna gav operationen täckordet Husarenritt, men SS insisterade på att den skulle kallas Sonnenwende. Över tolvhundra stridsvagnar hade avdelats till offensiven, men många av dessa nådde aldrig ens fram till utgångslinjen för anfallet. Plötsligt töväder hade förvandlat marken till djup lervälling, vilket tillsammans med bristen på bränsle och ammunition förvandlade Sonnenwende till en katastrof. Man tvingades avbryta offensiven efter bara två dagar.

Efter att ha omgrupperat sina styrkor gav Zjukov första och andra gardesstridsvagnsarmén samt tredje stötarmén order om att tränga fram till kusten öster om Stettin (Szczecin). Detta följde Rokossovskijs framryckning med fyra arméer i riktning mot Danzig (Gdańsk) väster om Wisła. Stridsvagnsbrigaderna i täten slog sig igenom de svaga försvarsverken. I städer som hade förutsatts ligga långt bakom linjerna såg den tyska civilbefolkningen på med skräckfylld bestörtning när T-34:orna rullade fram längs huvudgatan och krossade allt i sin väg under banden. En kustort intogs av kavalleri som svepte in. De Wehrmachtförband som hade blivit avskurna till följd av framryckningen traskade i grupper fram genom de tysta, snötäckta skogarna för att försöka ta sig västerut. De återstående drygt tusen fransmännen i 33. SS-grenadjärdivisionen ”Charlemagne” lyckades på det viset undkomma från Belgard (Białogard).

Även denna gång hade nazistpartiet vägrat att låta civilbefolkningen ge sig av i tid. De brådstörtat ordnade flyktingtågen gav sig av i snön med sina bondvagnar med provisoriska vindskydd mot den iskalla blåsten. Den tyska reträttvägen utmärktes av ”galgealléer”, där SS och fältgendarmerna hade hängt desertörer, vilka runt halsen hade försetts med skyltar som tillkännagav deras skuld. Oavsett om flyktingarna var på väg österut mot Danzig och Gotenhafen (Gdynia) eller västerut i riktning mot Stettin så tvingades de vända tillbaka, eftersom Röda armén hade hunnit före dem. Godsägarfamiljerna insåg att de skulle skjutas ihjäl först av alla när de sovjetiska soldaterna dök upp. Flera bestämde sig för att begå självmord.

Danzig omringades snart av Röda armén och blev ett inferno av eldslågor och svart rök. Alla flyktingarna hade fått befolkningen att växa till en och en halv miljon människor, och de sårade placerades längs kajerna i väntan på att bli evakuerade. Kriegsmarine satte in alla tillgängliga fartyg i skytteltrafik och transporterade civilbefolkningen till hamnstaden Hela (Helska) på Helhalvön i norr, där andra fartyg skulle föra dem till hamnstäder väster om Oders mynning eller till Köpenhamn. Endast de svåra pjäserna ombord på tunga kryssaren Prinz Eugen och det gamla slagskeppet Schlesien höll de sovjetiska soldaterna borta från staden fram till den 22 mars. De tyska sjömännen fortsatte dock att rädda civilbefolkningen, trots att de utsattes för eld från stridsvagnarna på stranden.

När de sovjetiska soldaterna trängde in i Gotenhafen blev skövlingen förfärlig. Till och med de sovjetiska militärmyndigheterna var skakade. ”Antalet exceptionella händelser växer, liksom osedliga företeelser och militära brott”, rapporterade den politiska avdelningen med sina vanliga snåriga eufemismer. ”Skamliga och politiskt skadliga företeelser förekommer bland våra soldater, emedan vissa officerare och manskap under slagordet hämnd ägnar sig åt våldshandlingar och plundring i stället för att hedervärt och osjälviskt göra sin plikt mot fosterlandet.” De tyska civilpersoner som lämnades kvar i Danzig skulle senare komma att underkastas ett liknande öde som de i Gotenhafen.¹⁸

Hämnden var förmodligen oundviklig, särskilt som de sovjetiska soldaterna avslöjade så många spår efter illdåd. Koncentrationslägret Stutthof, där sextontusen fångar hade dött i fläcktyfus inom loppet av sex veckor, hade förstörts i ett försök att dölja bevisen. Både soldater ur tyska armén och folkstormen hade deltagit i avrättningen av de återstående sovjetiska krigsfångar, polacker och judar som hölls inspärrade där. En långt värre upptäckt gjordes emellertid i Medicinska akademins anatomiska institut i Danzig, där professor Spanner och biträdande professor Volman sedan 1943 hade utfört experiment på lik från Stutthof-lägret för att framställa läder och tvål.¹⁹

”Undersökningen av Anatomiska institutets lokaler avslöjade 148 människolik som hade lagrats för tvålframställning”, uppgav den officiella sovjetiska rapporten. ”De avrättade, vilkas lik användes vid tvåltillverkning, hade olika nationalitet, men de flesta var polacker, ryssar och uzbeker.” Spanners arbete hade tydligen fått godkännande på hög nivå, eftersom institutet hade ”besökts av utbildningsminister Rust och hälsovårdsminister Conti. Danzigs gauleiter Albert Förster besökte institutet 1944, då tvål framställdes”. Det är förvånansvärt att de nazistiska myndigheterna inte hade gjort sig kvitt dessa hemska bevis innan Röda armén hann fram. Ännu mer förbluffande är det faktum att Spanner och hans medarbetare aldrig ställdes inför rätta, eftersom beredning av lik inte var ett brott i juridisk mening.²⁰

Plundring blev både en sport och en fråga om stolthet, särskilt i straffbataljonerna. ”Straffkompaniet som var placerat intill vårt anfördes av en jude, Lyovka Korsunskij, som hade uppträtt på ett sätt som var typiskt för någon från Odessa”, antecknade en ung officer. ”Under ett uppehåll besökte han oss i en fantastisk erövrad vagn dragen av ståtliga hingstar. Han tog ett stort schweiziskt armbandsur från vänstra handleden och kastade det åt någon, sedan tog han ett annat från högra handleden och kastade det till någon annan. Armbandsur var alltid begärliga föremål och tjänade ofta som belöningar. Våra soldater, som inte kunde ett ord tyska, lärde sig snart att säga: Wieviel ist die Uhr? och den intet ont anande tyske civilisten tog fram sitt fickur, som omgående överfördes till soldatsegrarens ficka.”²¹

Ostpreussen förblev huvudfokus för hämnden. ”Jag har bara varit i krig ett år, så hur känner sig människor efter fyra år vid fronten?” skrev en annan ung officer hem. ”Deras hjärta är nu som sten. Om man någon gång säger till dem: ’Soldat, du borde inte göra slut på den där tysken. Låt honom återuppbygga det som han har förstört’, ser han på en under ögonbrynen och säger: ’De tog min fru och min dotter.’ Och så avfyrar han geväret. Han gör rätt.”²²

Landtungan Frische Nehrung, som skilde Frisches Haff från Östersjön, hade varit den enda flyktvägen från Ostpreussen som fortfarande var öppen. Tusentals civilpersoner hade flytt dit över isen, men denna brast lätt på de ställen där den hade försvagats av artillerield och tö, och många hamnade i vattnet. ”När vi kom fram till kusten vid Frisches Haff var hela stranden översållad av tyska hjälmar, kulsprutepistoler, oanvända handgranater, konservburkar och cigarettpaket”, skrev Rabitjev. ”Längs kusten låg stugor. Sårade tyskar låg i sängar eller på golvet i dessa stugor. De betraktade oss under tystnad. Det fanns varken fruktan eller hat i deras ansikten, bara en bedövad likgiltighet, trots att de visste att någon av oss bara behövde höja kpisten och skjuta dem.”²³

Med ryggen mot havet hade soldaterna i Heiligenbeil-inringningen endast lyckats hålla de omgivande sovjetiska styrkorna stången tack vare artilleribeskjutningen från de till tunga kryssare omklassade pansarskeppen Admiral Scheer och Lützow. Den 13 mars genomförde emellertid Röda armén ett kraftigt anfall.

Soldaterna i en annan, mindre kittel i hamnstaden Rosenburg blev av Hitler nekade att evakueras via havet. De nedkämpades i ett anfall den 28 mars. ”Hamnstaden Rosenburg såg ut som en gröt av metall, jord och kött”, skrev en sovjetisk löjtnant till sin mor. ”Marken var täckt av tyska lik. Det som fanns här överträffar händelserna på Minskvägen 1944. Man går på lik, slår sig ned för att vila på lik, man sitter och äter på lik. Under omkring tio kilometer är det två tyska lik per kvadratmeter […] Krigsfångar drivs på i bataljoner, med cheferna i täten. Jag begriper inte varför vi bryr oss om att ta dem tillfånga. Vi har redan så många, och här är ytterligare femtiotusen. De går utan vakter, som får.”²⁴

Väster om Königsberg försvarades halvön Samland av en blandning av sol-dater ur armén och folkstormen för att evakueringarna via hamnstaden Pillau skulle kunna fortgå. En officer i 551. folkgrenadjärdivisionen beskrev hur de underhölls av högtalare som sände ut musik blandat med meddelanden som på tyska uppmanade dem att lägga ned vapen. ”Men det var ingen av oss som tänkte på det, för vi mindes fortfarande kvinnorna som hade våldtagits till döds i Krattlau och Ännchenthal och visste att tusentals kvinnor och barn bakom oss fortfarande måste bestämma sig för om de skulle ge sig av eller inte.”²⁵

I själva Königsberg sökte fältgendarmerna, som kallades Kettenhunde (’koppelhundar’) efter tjänstebrickan i metall som de hade hängande runt halsen, igenom källare och husruiner på jakt efter män som försökte hålla sig undan tjänstgöringen i folkstormen. Många civilpersoner längtade förtvivlat efter att staden skulle kapitulera så att deras lidande skulle ta slut, men general Otto Lasch hade stränga instruktioner från Hitler att strida ända till slutet. Gauleiter Koch, som hade flytt på ett tidigt stadium och satt sin egen familj i trygghet, återvände då och då i ett Fieseler Storch-plan för att se till att hans order verkställdes.

Königsberg hade starka försvarsverk, med gamla fort och en vallgrav i kombination med nya bunkrar och grävda värn. I slutet av mars gav marskalk Vasilevskij, som hade övertagit befälet för tredje vitryska fronten efter det att Tjernjachovskij hade dödats av en artillerigranat, ett stort upplagt anfall. Det blev en kaotisk operation, där de sovjetiska artilleripjäserna och flygplanen av misstag ofta dödade och sårade sina egna soldater. De sovjetiska förlusterna var så fruktanvärda att soldaterna inte visade minsta pardon när de äntligen trängde in i fästningsstaden. Inte ens civilpersoner som hade hängt upp vita lakan i fönstren för att visa att de kapitulerade skonades, och kvinnorna bönföll snart sina angripare om att döda dem. Från alla håll hördes hjärtskärande skrik bland ruinerna. Tusentals civilpersoner och soldater begick självmord.

Den 10 april kapitulerade till slut general Lasch, och han dömdes i sin frånvaro omedelbart till döden på Hitlers order. Gestapo grep hans familj enligt den nya nazistiska förordningen om släktansvar (Sippenhaftung). En skara SS-män och polismän fortsatte att strida i borgen, men även de omkom snart i den brand som nästan helt säkert förstörde de dyrbara panelerna från bärnstensrummet, som tyskarna hade monterat ned från Katarinapalatset i Tsarskoje Selo och fört med sig tillbaka till Königsberg.

I början av belägringen beräknas civilbefolkningen i Königsberg ha uppgått till 120 000 personer. Efter stadens fall uppgick den enligt NKVD till 60 526 personer. Vissa män i folkstormen arkebuserades på fläcken som ”partisaner”, eftersom de saknade uniform. Alla andra, däribland många kvinnor, fördes iväg som tvångsarbetskraft, antingen i regionen eller i Sovjetunionen. Det ostpreussiska fälttåget var till slut över. Andra vitryska fronten under Rokossovskij hade förlorat 159 490 man i stupade och sårade, medan tredje vitryska fronten hade mist 421 763 man. Men inte ens med dessa uppoffringar var kriget ännu vunnet. Den hårt ansatta tyska armén var fortfarande ett farligt villebråd. Den kämpade vidare, oavsett om det var av fruktan för hämnd för krigsförbrytelserna i Sovjetunionen eller av fruktan för bolsjevikerna och slavarbetet i Sibirien. Antalet desertörer blev allt fler, men hotet om ambulerande krigsrätter som fällde summariska domar hade utan tvekan stor verkan, liksom det faktum att SS och fältgendarmeriet hängde alla de fick tag på. ”Stridsmoralen är låg, men disciplinen är stark”, som en sovjetisk högre officer uttryckte det.²⁶