47

Amerikanerna vid Elbe

FEBRUARI TILL APRIL 1945

De amerikanska cheferna hade ständigt kritiserat Montgomery för hans försiktighet, men efter den överraskande motoffensiven i Ardennerna blev Eisenhower själv ytterst varsam. Det amerikanska motanfallet mot ”utbuktningen” hade varit långsamt och målmedvetet, vilket hade givit Model tid att dra tillbaka huvuddelen av sina styrkor. I ett skede hade Eisenhower inte räknat med att kunna gå över Rhen förrän i maj, eftersom han inte trodde att vattenståndet skulle vara tillräckligt lågt förrän då. Han överskattade kraftigt stridsvärdet hos de tyska arméer som väntade honom, vilka i själva verket var lamslagna av bristen på bränsle och ammunition. Speers bedrifter när det gällde massproduktionen av krigsmateriel 1944 hade helt enkelt inte motsvarats av ammunitionsframställningen.

”Tyskarna verkar helt enkelt inte fatta”, var ett vanligt klagomål bland de amerikanska soldaterna.¹ Varför fortsatte de att strida när kriget så uppenbart var förlorat? Generalmajor Patton hade ställt en tillfångatagen tysk överste samma fråga i november. ”Det är skräcken för Ryssland som tvingar oss att använda varenda vapenför man”, hade denne svarat.² Somliga historiker menar att tyskarna stred in i det sista därför att de allierade insisterade på en ovillkorlig kapitulation, men detta var ingen avgörande faktor. Roosevelt och Churchill var övertygade om att tyskarna, efter villfarelserna om nederlaget 1918, den här gången måste tvingas inse att de var helt besegrade. Morgenthauplanen hade däremot varit en stor blunder.

En mer relevant förklaring är att de högre nazisterna insåg att de skulle komma att avrättas för sina krigsförbrytelser. Hitler gjorde sig inga illusioner. För honom var varje slags kapitulation en styggelse, och hans följe insåg att kriget inte skulle upphöra så länge han fortfarande var i livet. Det som Hitler fruktade mest var inte att bli avrättad utan att tas tillfånga och föras till Moskva i en bur. Hans plan hade alltid varit att göra den militära och civila hierarkin delaktig i alla den nazistiska statens brott, så att ingen i den skulle kunna ta avstånd från dem när det inte längre fanns något hopp.

I det iskalla vädret i början av februari 1945 inledde den amerikanska första armén sin offensiv söder om Hürtgenwald. Den 9 februari tog Hodges soldater till sist Rurdammen utanför Schmidt. Samma dag undanröjde den franska första armén med understöd av amerikanska pansardivisioner till sist Colmar-kitteln. Den amerikanska XVIII. luftburna kåren under generallöjtnant Matthew B. Ridgway gick i täten för Bradleys offensiv, som gick utmärkt, kanske tack vare de ytterst stridsdugliga fallskärmssoldaterna. Övergången av floden Sauer, vars vattenstånd hade stigit kraftigt i det plötsliga tövädret, tog tre dagar och kostade många män livet. Man hade brutit igenom Västvallen, och många fler tyska soldater i de centrala frontavsnitten var nu redo att kapitulera.

Till Bradleys bestörtning hejdade Eisenhower sedan VII. armékåren, som under Collins ryckte fram mot Köln. Detta berodde på att Montgomery skulle prioriteras när det gällde förnödenheter inför operation Veritable, ett anfall från Nijmegen sydösterut genom Klever Reichswald mellan Rhen och Maas. Där bjöd tyskarna motstånd med varenda division de kunde skrapa ihop, och det blev ett eländigt slag i regn och snöslask. Det fanns inget manöverutrymme mellan floderna, och de tyska försvarsverken i Klever Reichswald var bemannade med Students beslutsamma fallskärmsjägare. Terrängen var fortfarande genomblöt, och stridsvagnarna kunde inte operera effektivt i skogen, eftersom de förlorade sina band i den klibbiga lervällingen. Det gav britterna en känsla av vad Hürtgenwald hade inneburit för amerikanerna. Och inte blev det bättre när de nådde fram till den gamla staden Kleve. Harris bombplan hade för ovanlighetens skull förstört staden med sprängbomber i stället för brandbomber, vilket gjorde den svårare att inta, eftersom tyskarna förskansade sig bland ruinerna.

Den tyska truppsammandragningen mot den brittiska offensiven gav åtminstone den amerikanska nionde armén under generallöjtnant William Hood Simpson en bättre chans när den gick över Rur den 19 februari. Flodslätten var emellertid översvämmad på ömse sidor om floden, vilket gjorde det hela till en svår och rörig operation. Den tyska civilbefolkningen kunde bara be en bön om att dess egna soldater skulle retirera innan skadorna på byar och städer blev alltför stora. De bistod också de allt fler unga soldater som försökte desertera. Den 1 mars intog Patton och tredje armén Trier. Han hade fått blodvittring och anade snabba framryckningar, och med sitt färgstarka språk manade han därför på sina divisionschefer.

När den brittiska andra armén hade nått fram till Wesel vid Rhen den 10 mars påbörjade Montgomery förberedelserna inför sin storslagna övergång enligt regelboken – en förebild för planeringsundervisningen på krigshögskolan och med inte mindre än femtioniotusen ingenjörsoldater inblandade. Anfallet skulle genomföras av 21. armégruppen, som förutom brittiska andra armén under Dempsey även omfattade den amerikanska nionde armén under Simpson och andra förband. Dessutom skulle två luftburna divisioner luftlandsättas på östbanken. Fallskärmssoldaterna och de glidflygplansburna infanteristerna led betydligt fler förluster än de förband som genomförde amfibieoperationen. Amerikanerna fällde giftiga kommentarer om den stora samlingen inför övergången och om att det hela tog så lång tid.

Montgomery blev bestulen på sin dunderföreställning redan innan han hade hunnit börja. Den 7 mars hade den amerikanska 9. pansardivisionen tagit bron vid Remagen söder om Bonn. Bron hade bara delvis förstörts av de utplacerade sprängladdningarna, och med stor bravur grep amerikanerna tillfället i flykten och befann sig på andra sidan redan innan tyskarna hade hunnit reagera. När Hitler fick höra nyheten gav han order om att de befälhavande officerarna skulle avrättas på fläcken. Han entledigade von Rundstedt för tredje gången och ersatte honom med Kesselring. Han gav också order om att man skulle sända stora förstärkningar för att krossa brohuvudet. Därigenom berövades flera andra frontavsnitt längs Rhen sitt försvar, och tredje armén under Patton, som i all hast hade rensat regionen Pfalz, gick över på flera ställen söder om Koblenz.

Röda arméns sambandsofficer vid SHAEF:s stabsplats generalmajor Ivan Susloparov skickade genast en rapport om överrumplingen vid Remagen till Moskva. Följande morgon gav Stalin Zjukov order om att flyga hem till Moskva, trots att denne ledde sina arméer i Pommern. Zjukov kördes raka vägen till datjan där Sovjetunionens vozjd Stalin återhämtade sig efter den stress han hade varit utsatt för. Stalin tog med sig Zjukov ut i trädgården, där de tog en promenad och pratade. Zjukov orienterade honom om Pommern och läget vid brohuvudena vid Oder. Stalin talade sedan om Jaltakonferensen och nämnde att Roosevelt hade varit mycket vänskapligt inställd. Först efter det att de hade druckit te och Zjukov gjorde sig redo att ge sig av avslöjade Stalin anledningen till att han hade låtit kalla hem honom. ”Gå till Stavka och ta tillsammans med Antonov en titt på beräkningarna för Berlinoperationen”, sade han. ”Vi träffas här i morgon klockan 13.00.”

Antonov och Zjukov, som båda anade en iver i Stalins order, arbetade under större delen av natten. De insåg att de var tvungna att ta med ”våra allierades handlingar i beräkningen”, som Zjukov senare uppgav. I samma ögonblick som Stalin hörde att amerikanerna hade gått över Rhen insåg han att kapplöpningen om Berlin hade börjat. Det var lika bra att Zjukov och Antonov hade arbetat natten igenom, för Stalin flyttade fram mötet och reste själv till Moskva, trots att han fortfarande var svag.³

Stalin hade två viktiga skäl till att vilja inta Berlin före de allierade. Efter allt som Sovjetunionen hade tvingats utstå var ”det fascistiska odjurets lya” den viktigaste segersymbolen, och Stalin tänkte inte låta någon annan flagga vaja över storstaden. Berlin hade dessutom varit centrum för Nazitysklands atomforskning, som främst hade bedrivits vid Kaiser-Wilhelm-institutet i Berlin-Dahlem. Genom sina spioner var Stalin väl medveten om de framsteg som man inom Manhattanprojektet hade gjort för att åstadkomma en atombomb. Det sovjetiska atomforskningsprogrammet – operation Borodino – hade prioriterats, men man hade ont om uran, som man hoppades kunna lägga beslag på i Berlin. De sovjetiska underrättelsetjänsterna var visserligen väl medvetna om alla detaljer i Manhattanprojektet i Förenta staterna, men de hade ingen aning om att huvuddelen av uranet och de flesta av de forskare som de var ute efter hade evakuerats från Berlin till Haigerloch i Schwarzwald.

Vid mötet den 9 mars godkände Stalin den preliminära plan för Berlinoperationen som Zjukov och Antonov hade utarbetat. Stavka arbetade ursinnigt för att få detaljerna klara. Huvudproblemet låg i den tid som andra vitryska fronten under Rokossovskij skulle behöva för att rensa Pommern. Den skulle sedan tvingas omgruppera längs nedre Oder upp till Stettin, så att den skulle kunna anfalla samtidigt som första vitryska fronten under Zjukov utanför Berlin och första ukrainska fronten under Konev vid floden Neisse i söder.

Det som Stalin fruktade mest var att tyskarna skulle öppna sin västra front för britterna och amerikanerna och skicka soldater österut för att möta Röda armén. Hans paranoia fick honom att tro att de västallierade skulle kunna sluta ett hemligt avtal med Tyskland. De samtal om en tänkbar tysk kapitulation i Norditalien som amerikanerna hade fört med SS-Obergruppenführer Karl Wolff i Bern hade uppväckt hans värsta farhågor. Den 27 mars – alldeles innan Stavka slog fast sina planer – kom en Reutersrapport från 21. armégruppen som tillkännagav att de brittiska och amerikanska trupperna knappt mötte något som helst tyskt motstånd.

Vid den här tiden utsattes de brittisk-amerikanska relationerna på nytt för hård press, eftersom Montgomery antog att han skulle få uppgiften att rycka fram mot Berlin. Men den 30 mars utfärdade Eisenhower sina order. Den 21. armégruppen skulle bege sig mot Hamburg och Danmark. Montgomery förlorade den amerikanska nionde armén, som under Simpson skulle bilda den norra armen i den dubbla omfattningen av Ruhr, som försvarades av generalfältmarskalk Models armégrupp, medan den amerikanska första armén skulle utgöra den södra armen. Bradleys arméer skulle sedan bege sig mot Leipzig och Dresden. Huvudstöten skulle riktas mot centrala och södra Tyskland. Enligt Eisenhower var Berlin ”varken det logiska eller mest önskvärda målet för de västallierades styrkor”.⁴ Han hade tagit fasta på vissa spekulativa underrättelser som antydde att Hitler skulle strida till slutet i en ”Alpfästning” i söder.

Montgomery var inte den ende som blev rasande. Churchill och de brittiska försvarsgrenscheferna blev förfärade över denna riktningsförändring bort från Berlin, vilken överbefälhavaren inte hade diskuterat med dem. Churchill hade mindre än en vecka tidigare befunnit sig tillsammans med Eisenhower på Rhens stränder och följt Montgomerys stora operation vid Wesel, och överbefälhavaren hade inte ens gjort en antydan om att han hade ändrat sina planer. Det hela förvärrades dessutom av att Eisenhower redan hade meddelat Stalin de närmare detaljerna utan att ens förvarna sin brittiske ställföreträdare general Tedder. Detta signalmeddelande – SCAF-252 – gav upphov till betydande slitningar. Eisenhower försäkrade Stalin att han inte hade minsta avsikt att rycka fram mot Berlin. Han skulle rikta sin huvudstöt längre söderut.

Churchill fruktade att Marshall och Eisenhower var alltför ivriga att lugna Stalin nu när Jaltaandan redan hade surnat. Redan i slutet av februari hade Vysjinskij installerat en marionettregering i Rumänien. Han hade struntat i protesterna från den allierade kontrollkommissionen, som hävdade att hans agerande stred mot den deklaration om det befriade Europa som hade antagits vid Jaltakonferensen och enligt vilken fria val skulle utlysas av en regering med representanter från alla demokratiska partier. Under tiden tydde allt fler rapporter på att NKVD i Polen arkebuserade medlemmar av Armia Krajowa efter att ha anklagat dem för att ha hjälpt nazisterna. Omkring nittioentusen polacker greps och deporterades till Sovjetunionen.

Den 17 mars vägrade Molotov ilsket att släppa in några västerländska representanter i Polen för att bedöma läget där, vilket var ytterligare en uppenbar kränkning av Jaltaavtalet. Han låtsades att det var en förolämpning mot Republiken Polens provisoriska regering, som amerikanerna och britterna vägrade att erkänna innan allmänna val hade hållits. Molotov kände till britternas och amerikanernas hållning inför bildandet av en ny polsk regering. Denna information hade han fått från den brittiske diplomaten Donald Maclean, som spionerade för Sovjetunionens räkning i Washington, och kanske också från Alger Hiss på amerikanska utrikesdepartementet.

Den sovjetiska definitionen av en ”fascist” inbegrep alla som inte rättade sig efter kommunistpartiets order. Den 28 mars inbjöd de sovjetiska myndigheterna sexton representanter för Armia Krajowa och dess politiska flygel till samtal. Trots att de hade fått garantier om fri lejd greps de genast av NKVD och fördes till Moskva. De ställdes senare inför rätta, och 1946 mördades deras ledare general Leopold Okulicki i fängelset. Churchill försökte få Roosevelt att gå med på en ”kraftmätning”, men denne ville ”i görligaste mån begränsa det allmänna sovjetiska problemet”, även om han var djupt skakad av Stalins trolöshet.⁵

Britternas indignation föranleddes främst av Eisenhowers envisa vägran att acceptera att hans strategi skulle få politiska följder. Han trodde att hans uppgift var att så fort som möjligt få slut på kriget i Europa, och han delade inte britternas farhågor om Stalin och Polen. De högre brittiska officerarna brukade kommentera Eisenhowers respekt för Stalin med uttrycket Have a go, Joe, vilket var vad de prostituerade i London brukade säga när de bjöd ut sig åt amerikanska soldater.⁶ Eisenhower var kanske politiskt naiv, men i det här ögonblicket uppvisade Churchill en betydligt allvarligare oförmåga att begripa den geopolitiska verkligheten. Besluten vid Jaltakonferensen och hans eget procentavtal var åtminstone i en mening irrelevanta. Att Europa skulle komma att delas till Stalins fördel hade varit avgjort ända sedan Teherankonferensen i slutet av 1943, då Stalin med Roosevelts stöd fastställde de allierades strategi i väst. De västallierade höll nu på att upptäcka att de endast kunde befria halva Europa till priset av att den andra halvan förslavades på nytt.

Stalin misstänkte fortfarande att Eisenhowers uppriktighet rörande de västallierades avsikter var ett trick. Den 31 mars tog han emot Averell Harriman och sir Archibald Clark-Kerr – den amerikanske respektive brittiske ambassadören – i Kreml. De diskuterade den övergripande plan som Eisenhower hade beskrivit i sitt signalmeddelande SCAF-252 och hans avsikt att strunta i Berlin. Stalin sade att det verkade vara en bra plan men att han först måste rådfråga sin stab.⁷

Redan följande morgon, som råkade vara den 1 april, kallades marskalkarna Zjukov och Konev till Stalins ämbetsrum. ”Är ni medvetna om hur läget håller på att arta sig?” frågade han dem. De var tydligen inte riktigt säkra på vad de skulle säga och svarade därför försiktigt.⁸

”Läs upp telegrammet för dem”, sade han till general Sergej Sjtemenko, som var chef för Stavkas operationsavdelning. Enligt meddelandet skulle Montgomery bege sig mot Berlin, medan tredje armén under Patton skulle vika av från sin offensiv mot Leipzig och Dresden för att i stället anfalla Berlin söderifrån. Stalin satte förmodligen press på de båda frontcheferna med ett förfalskat dokument som inte hade mycket att göra med SCAF-252.

”Ja, då så”, sade Stalin och såg på sina båda marskalkar. ”Vilka skall inta Berlin: vi eller de allierade?”

”Det blir vi som kommer att inta Berlin”, svarade Konev genast, ”och vi kommer att göra det före de allierade.” Konev var uppenbarligen ivrig att slå Zjukov i kampen om trofén, och Stalin, som tyckte om att utså rivalitet mellan sina chefer, gav sitt godkännande. Han gjorde en ändring i general Antonovs plan genom att eliminera en del av gränsen mellan de båda fronterna för att ge Konev möjlighet att anfalla Berlin söderifrån. Stavka tog itu med arbetet med besked. Operationen involverade 2 500 000 man, 41 600 artilleripjäser och tunga granatkastare, 6 250 stridsvagnar och bandkanoner samt 7 500 flygplan. Allting skulle vara klart senast den 16 april, inom bara lite drygt två veckor.

När sammanträdet väl var över svarade Stalin på Eisenhowers meddelande. Han uppgav att dennes plan ”fullkomligt sammanföll” med Röda arméns och att ”Berlin har förlorat sin tidigare strategiska betydelse”. Sovjetunionen skulle endast sätta in sekundära styrkor mot den tyska huvudstaden, medan dess huvudinsats skulle ske i söder för att möta de amerikanska styrkorna, förmodligen under senare delen av maj. ”Denna plan kan dock komma att genomgå vissa förändringar, beroende på omständigheterna.”⁹ Det var den moderna historiens största aprilskämt.

Under mötet med Harriman och Clark-Kerr hade Stalin verkat vara ”mycket imponerad” av det stora antalet fångar som de allierade samlade ihop i väst.¹⁰ Enbart Patton och tredje armén hade tagit trehundratusen. Men sådana siffror gav naturligtvis bara näring åt hans misstankar om att tyskarna kapitulerade inför britterna och amerikanerna, medan de drog samman sina styrkor mot östfronten. Ilja Ehrenburg speglade den tanken i en artikel i Krasnaja Zvezda. ”Amerikanska stridsvagnssoldater njuter av utflykterna i de pittoreska Harzbergen”, skrev han. Tyskarna kapitulerade ”med fanatisk envishet”.¹¹ Men den formulering som förargade Averell Harriman mest var den om att amerikanerna ”segrade med kamerans hjälp”, vilket antydde att de bara var turister.¹²

Till och med führerns mest hängivna anhängare fann sin tro på en ”slutseger” rubbad. ”Hur har händelseutvecklingen inte skyndats på under de senaste dagarna!” antecknade en arméofficer som tjänstgjorde i en SS-armékår i Schwarzwald i sin dagbok den 2 april. ”Düsseldorf förlorat, Köln förlorat! Det olycksaliga brohuvudet vid Remagen […] I sydöst står bolsjevikerna utanför Wiener Neustadt. Det ena slaget efter det andra. Vi har nått slutet. Ser ledningen kanske fortfarande en möjlighet? Har soldaternas död, förstörelsen av våra städer och byar inte längre någon mening?” Ändå ansåg han att de skulle strida vidare tills de fick andra order.¹³

Krigskorrespondenten Godfrey Blunden lade märke till att tyskarna fortfarande lade sig i bakhåll, dödade några amerikaner och sedan reste sig med händerna över huvudet, ropade Kamerad! och förväntade sig att bli väl behandlade. Han slogs av kontrasterna under framryckningen. ”Vi har passerat igenom småstäder som inte har tagit minsta skada av kriget, och några kilometer längre fram kommit in i större städer som har legat i ruiner.”¹⁴ Nästan överallt hälsades de allierade med vita örngott och lakan som hängdes ut genom fönstren som tecken på kapitulation. Den förödelse som de allierades bomboffensiv åstadkommit upprörde alla som såg verkligheten på plats. Stephen Spender skrev senare om Köln: ”Man går längs den ena gatan efter den andra med hus vilkas fönster ser ihåliga och svärtade ut – som den öppna munnen hos ett förbränt lik”. I Wuppertal var spårvagnsrälerna ”förvridna likt selleristjälkar”.¹⁵ ”Vägarna myllrar fortfarande av slavarbetare som stadigt rör sig västerut”, skrev Blunden. ”I dag såg jag en med en trikolor fladdrande från ryggsäcken.” Han såg även frisläppta slavarbetare plundra ett bryggeri och sedan dansa på gatorna och krossa fönster.¹⁶

Det dröjde inte länge förrän nazistregimens fasor uppenbarades i hela sin omfattning. Den 4 april marscherade amerikanska soldater in i tvångsarbetslägret Ohrdruf, som var ett underläger till Buchenwald, och där fann de apatiska, skelettliknande gestalter omgivna av obegravda lik. Eisenhower blev så bestört att han gav order om att lägret skulle besökas av soldater och kallade in krigskorrespondenter som ögonvittnen. Somliga av lägervakterna hade försökt förklä sig, men de allierade soldaterna sköt ihjäl dem på fläcken när fångarna pekade ut dem. Vissa fångar hade redan själva dödat andra vakter, men det var inte många som hade tillräckligt med krafter. Den 11 april stötte amerikanska soldater på den underjordiska fabriken Mittelbau-Dora.

Fyra dagar senare – den 15 april – kom brittiska soldater fram till Bergen-Belsen. De flesta blev fysiskt illamående av stanken och av det de fick se. Omkring trettiotusen fångar befann sig i ett limbo mellan liv och död, omgivna av mer än tiotusen ruttnande lik. Antalet människor i Bergen-Belsen hade ökat absurt på grund av de många överlevande efter dödsmarscherna som hade lämnats där. Under de närmast föregående två veckorna hade över niotusen dött av svält och i en tyfusepidemi, och under de närmast föregående sex veckorna hade trettiosjutusen avlidit. Av dem som fortfarande knappt var i livet avled ytterligare fjortontusen trots den brittiska fältläkarkårens alla ansträngningar. Högste närvarande officer gav order om att en kraftig truppavdelning skulle marschera in i den närliggande staden Bergen och föra med sig tillbaka hela befolkningen under bajonetthot. När de tyska civilpersonerna sattes i arbete med att flytta lik till massgravar uttryckte de alla sin bestörtning och hävdade sin ovetskap, vilket möttes av tvivel från de ursinniga brittiska officerarna.

Den planlösa förflyttningen av tiotusentals koncentrationslägerfångar från den ena platsen till den andra fortsatte med mordisk meningslöshet. Omkring femtiosjutusen kvinnor och män från Ravensbrück respektive Sachsenhausen föstes fortfarande västerut. Sammanlagt beräknas mellan tvåhundratusen och trehundrafemtiotusen fångar ha avlidit under dessa dödsmarscher. Den tyska civilbefolkningen visade dem föga medlidande. Blunden hörde talas om massakern i Gardelegen, där SS-vakter hade lämnat över flera tusen fångar från Mittelbau-Dora till en blandad styrka bestående av personal ur Luftwaffe, Hitler-Jugend och det lokala SA. Fångarna tvingades in i en lada, som sedan stacks i brand, och därefter sköt man ned alla som försökte fly.¹⁷ De allierades snabba framryckning i väster fick SS-avdelningar att utföra många liknande massakrer på fångar, ofta med hjälp av soldater ur folkstormen.

De brittiska och amerikanska styrkorna tvingades även ta hand om de allierade krigsfångar som befriades från de läger som intogs under framryckningen. Under april månad fanns det tvåhundrafemtiotusen män som skulle försörjas och repatrieras. Eisenhower begärde att RAF och USAAF skulle avdela bombplan till den här uppgiften, nu när deras förintelseverk praktiskt taget var över.

Den största undsättningsoperationen planerades för den svältande befolkningen i Nederländerna. När rikskommissarien Arthur Seyss-Inquart hotade att lägga stora områden av västra Nederländerna under vatten tillkännagav Eisenhower och SHAEF att man i så fall skulle behandla både honom och överbefälhavaren för ”fästning Nederländerna” generalöverste Johannes Blaskowitz som krigsförbrytare. Efter komplicerade förhandlingar via den nederländska motståndsrörelsen gick de tyska myndigheterna sedan med på att inte försöka hindra luftlandsättningen av livsmedel i de värst drabbade områdena, däribland Rotterdam och Haag. Inom ramarna för operation Manna genomförde bombplan ur RAF tretusen uppdrag, där man med fallskärm fällde över sextusen ton förnödenheter. För otaliga människor som var nära döden anlände hjälpen i sista minuten.

Efter omfattningen av generalfältmarskalk Models armégrupp B i Ruhrområdet under första veckan i april trängde Simpsons divisioner ur den amerikanska nionde armén snabbt fram i riktning mot floden Elbe. Eisenhower, som var förbluffad över britternas reaktion på hans ändrade strategi, vacklade inför intagandet av Berlin. Simpson hade i sina order instruerats att ta vara på alla möjligheter att ta och hålla ett brohuvud över Elbe och att vara beredd att fortsätta framryckningen mot Berlin eller mot nordöst. På högra flanken var den amerikanska första armén på väg mot Leipzig och Dresden, medan tredje armén under Patton redan befann sig i Harz och var på väg mot Tjeckoslovakien. I södra Tyskland ryckte amerikanska sjunde armén under generallöjtnant Alexander ”Sandy” Patch och första franska armén under de Lattre de Tassigny fram genom Schwarzwald.

Efter det att 84. infanteridivisionen hade intagit staden Hannover besökte Eisenhower den 8 april divisionschefen generalmajor Alexander Bolling.

”Alex, vart är ni på väg härnäst?” frågade Eisenhower.

”Vi tänker fortsätta framryckningen, general. Vägen till Berlin ligger öppen och ingenting kan hindra oss.”

”Fortsätt”, sade Eisenhower och lade handen på hans axel. ”Jag önskar er all lycka i världen, och låt ingen stoppa er.” Bolling tolkade detta som en bekräftelse på att Berlin var deras mål.¹⁸

Den 11 april nådde amerikanska trupper fram till Magdeburg längs motorvägen från Hannover och gick följande dag över Elbe söder om Dessau. Under de följande två dagarna tog man flera andra brohuvuden över floden. Bolling och 84. divisionen slog tillbaka ett motanfall som genomfördes av en del av den lätt beväpnade tolfte armén under general Walther Wenck. Bolling hade försäkrat sig om broar som var redo att föra 2. pansardivisionen över Elbe, och under natten den 14 april mullrade dess fordon över till andra stranden, redo att rycka fram mot Berlin. Både Simpson och Bolling anade att de skulle stöta på lätt motstånd. De hade rätt. Nästan samtliga SS-förband hade satts in mot Röda armén, som man visste snart skulle släppa lös sitt eget anfall mot huvudstaden. De flesta tyska arméförband kapitulerade nu mer än gärna inför amerikanerna innan de sovjetiska styrkorna dök upp.

Plötsligt kom Eisenhower på nya tankar igen. Han talade med Bradley, som trodde att intagandet av Berlin skulle kunna kosta hundratusen man, en siffra som denne senare erkände hade varit alldeles för hög. De var båda överens om att svåra förluster var ett oacceptabelt pris att betala för ett prestigemål, som de ändå skulle tvingas dra sig tillbaka ifrån när striderna var över. Den europeiska rådgivande kommissionen för frågor rörande Tyskland hade redan fastställt gränsen för den sovjetiska ockupationszonen längs Elbe, medan själva Berlin skulle delas. Roosevelt hade den 12 april avlidit till följd av en hjärnblödning, och även detta kan ha påverkat Eisenhowers beslut.

Tidigt den 15 april kallades Simpson till 12. armégruppens stabsplats utanför Wiesbaden. När flygplanet landade stod Bradley och väntade på honom på flygfältet. Bradley sade utan omsvep till honom att nionde armén skulle göra halt vid Elbe. Det skulle inte bli någon framryckning mot Berlin. ”Var i helvete har ni fått det här ifrån?” undrade Simpson.

”Från Ike”, svarade Bradley. Förvirrad och modfälld återvände Simpson till sin stabsplats och undrade hur han skulle underrätta officerarna och manskapet om detta, särskilt som de just hade fått höra nyheten om Roosevelts död.¹⁹

Eisenhower hade fattat rätt beslut, även om det hade varit av fel skäl. Stalin skulle aldrig ha låtit amerikanerna ta Berlin först. Så fort Röda arméns flygvapen upptäckte framryckningen skulle Stalin sannolikt ha beordrat de sovjetiska flygplanen att gå till anfall. Efteråt skulle han förmodligen ha påstått att det hade varit de allierades fel, eftersom de hade försökt lura honom med sina försäkringar om att de skulle rycka fram längre söderut. Eisenhower ville till varje pris undvika sammanstötningar med Röda armén. Och med starkt stöd av Marshall förkastade han Churchills argument att amerikanerna och britterna ”borde skaka hand med ryssarna så långt österut som möjligt”.²⁰ De visste att Churchill ville sätta press på Stalin i hopp om att Polen därigenom skulle bli bättre behandlat, men de vägrade båda att låta sig påverkas av vad de ansåg vara europeisk efterkrigspolitik.

Goebbels blev överlycklig när han hörde att Roosevelt hade avlidit. Han ringde genast upp Hitler, som satt försjunken i svårmod i Rikskansliets bunker. ”Jag ber att få gratulera, min führer!” sade han. ”Roosevelt är död. Det står skrivet i stjärnorna att senare delen av april kommer att bli en vändpunkt för oss. Denna fredag den 13 april är vändpunkten!” Goebbels hade några dagar tidigare försökt få Hitler på bättre humör genom att läsa för honom ur Thomas Carlyles biografi över Fredrik den store (History of Friedrich II of Prussia, 1858), inklusive det avsnitt där Fredrik den store frestas att begå självmord när sjuårskriget går som sämst, men plötsligt underrättas om den ryska kejsarinnan Elisabets död. ”Huset Brandenburgs mirakel hade skett.”²¹ Följande natt lade de allierade bombplanen stora delar av Fredrik den stores Potsdam i ruiner.

Den 8 april, under tiden som fienderna kom allt närmare, hade Hitler och den nazistiska ledningen givit sig i kast med en feberaktig mordyra för att föregripa minsta chans till en ny ”dolkstöt i ryggen”. Framstående fångar mördades, särskilt de som hade ingått i tjugondejulikomplotten och andra förräderimisstänkta. Bland de mördade fanns amiral Canaris, Dietrich Bonhoeffer och snickaren Georg Elser, som hade försökt mörda Hitler i november 1939. Ambulerande krigsrätter fällde dödsdomar över desertörer och alla som retirerade utan order. Soldaterna blev tillsagda att skjuta alla officerare som gav dem order att retirera, oavsett tjänstegrad. Den 19 mars hade Hitler, som för sina närmaste medarbetare hade gjort det klart att han tänkte ”ta en hel värld med sig”,²² utfärdat den förordning som kom att bli känd som ”Neroordern”, enligt vilken broar, fabriker och samhällsnyttiga anläggningar skulle förstöras. Om det tyska folket inte förmådde segra, då förtjänade det inte heller att överleva. Albert Speer lyckades med stöd av industrimän och några generaler hindra en del av förstörelsen genom att argumentera att det var defaitistiskt att förstöra anläggningar som skulle kunna återtas i ett motanfall.

Hitler började tvivla på den gåtfulle Speer, och han började till och med misstänka sin mest trofaste förkämpe Heinrich Himmler, som försökte ”sälja” judar till de allierade eller använda dem till att köpslå med. Nazistpartiets auktoritet hade urartat i takt med ryktena om hur den ene gauleitern efter den andre hade satt sig i säkerhet tillsammans med sin familj efter att ha beordrat alla andra att strida till sista blodsdroppen. Skrävlarna och översittarna visade nu vilka fega hycklare de egentligen var. Hälsningsfrasen Heil Hitler och den ”tyska hälsningen” användes nu bara av seglivade fanatiker eller av sådana som kände sig illa till mods i deras sällskap. Knappt någon trodde längre på Hitlers ”tomma fraser och löften”, som en rapport från säkerhetstjänsten SD varnade för.²³ Medborgarna var arga över att regimen vägrade att acceptera att nederlaget var ett faktum utan bara fortsatte att vettlöst slösa bort fler liv i onödan. Endast de mest desperata trodde på Hitlers fantasi om att Tyskland på något sätt skulle räddas av en tvist mellan de allierade.

Det nazistiska imperiet hade nu reducerats till en remsa från Norge ned till Norditalien. Utöver detta återstod endast isolerade fickor. Hitler hade ilsket tillbakavisat alla Guderians krav på att kalla hem styrkor, i synnerhet den stora garnisonen i Norge och resterna av armégrupp ”Nord”, som var fångad på Kurland. Hans trotsande av all militär logik hade drivit de militära cheferna till förtvivlans brant. Guderian själv hade blivit entledigad den 28 mars, efter ett misslyckat försök att undsätta Küstrin. Grälet i führerns bunker hade skakat alla som hade bevittnat det. ”Hitler blev allt blekare, medan Guderian blev allt rödare”, noterade stabschefens adjutant.²⁴

Guderian ersattes av general Hans Krebs, officeren som Stalin hade dunkat i ryggen på perrongen i Moskva strax före operation Barbarossa. Den kortvuxne, slagfärdige opportunisten Krebs hade inga tidigare erfarenheter av befälsföring, vilket passade Hitler utmärkt, eftersom denne bara ville ha en effektiv underordnad som gjorde som han blev tillsagd. Generalstabsofficerarna på OKH:s stabsplats borta i Zossen visste inte vad de skulle tro. De led redan av ”en blandning av nervös energi och trans”, uppgav en av dem, på grund av känslan av att ”behöva göra sin plikt samtidigt som man såg att denna plikt var fullkomligt meningslös”.²⁵

I Italien inledde 15. armégruppen, vars chef nu var general Mark Clark, den 9 april en offensiv på andra sidan Gotiska ställningen norrut mot floden Po. Armégruppen hade blivit ännu mer internationell och omfattade nu inte bara den amerikanska femte armén och den brittiska åttonde armén utan också den kanadensiska 1. divisionen (som i september hade intagit Rimini), den indiska 8. divisionen, den nyzeeländska 2. divisionen, den sydafrikanska 6. pansardivisionen, den polska II. armékåren, två italienska förband, en grekisk bergsbrigad, brasilianska förband och ”judiska brigaden”. Med hjälp av den polska armékåren lyckades femte armén under Lucien Truscott till sist inta Bologna, medan åttonde armén intog Ferrara och dessutom nådde fram till Po.²⁶

Churchill hoppades på en snabbframryckning. Han oroade sig för att det sovjetisk-jugoslaviska fördraget, som skulle komma att undertecknas två dagar senare, skulle stödja Titos krav på Trieste och Istrien vid Adriatiska havet. Churchill avslog Titos anhållan om mer bistånd. Eftersom jugoslaverna hade bekänt sig till Sovjetunionen kunde de i stället vända sig till Moskva för att få hjälp. Den brittiske premiärministern fruktade dessutom att den sovjetiska makten i regionen kunde tänkas uppmuntra de italienska kommunisterna, vilkas partisaner redan representerade en kraftfull styrka i Norditalien.

Den 11 april nådde Röda armén fram till Wiens stadskärna. Redan innan slaget om Berlin hade hunnit utkämpas hade kapplöpningen om att komma i överläge i efterkrigstidens Europa börjat. Churchill uppmanade enträget Eisenhower att låta Patton och tredje armén tränga vidare fram till Prag, men Eisenhower insisterade i stället på att konsultera Stavka. Dess vägran var omedelbar och kategorisk. Churchill började dessutom oroa sig för Danmark. När andra vitryska fronten under Rokossovskij väl hade gått över Oders mynning i närheten av Stettin skulle den kunna göra en framstöt över Mecklenburg.

Den 14 april utfärdade Hitler en ”dagorder” till sina soldater vid fronten längs Oder och Neisse. Återigen innehöll den hotelser om att den som inte uppfyllde sin plikt skulle ”behandlas som en förrädare mot vårt folk”. Med osammanhängande anspelningar på segern över turkarna utanför Wien 1683 påstod Hitler att ”bolsjevikerna denna gång kommer att uppleva asiaternas gamla öde”. (Han underlät att nämna att storstaden i själva verket hade räddats av polskt tungt kavalleri.) Hitler verkade dessutom nonchalera det faktum att Wien just hade fallit för Röda armén. Goebbels myntade i stället slagordet: Berlin bleibt deutsch. Wien wird wieder deutsch, und Europa wird niemals russisch (’Berlin förblir tyskt. Wien blir åter tyskt, och Europa blir aldrig ryskt’). Historiska paralleller och modern propaganda hade inte längre någon verkan på de flesta tyskar.²⁷

Berlinarna förberedde sig inför anstormningen med onda aningar. Kvinnor erbjöds utbildning i pistolskytte. Männen i folkstormen, av vilka somliga bar franska hjälmar som erövrats 1940, sattes i arbete med att uppföra barrikader tvärs över gator som redan var översållade med murbruk och krossat glas. Spårvagnar och godståg fulla med sten och ruinspillror manövrerades på plats, gatstenar bröts upp och man grävde värn åt män och pojkar beväpnade med Panzerfaust. Husmödrarna konserverade de livsmedel de kunde och kokade vatten, som förvarades i konserveringskärl i väntan på att vattenledningarna skulle stängas av.

Tonåringar som ingick i den paramilitära arbetsorganisationen Riksarbetstjänsten (Reichsarbeitsdienst) inkallades en masse i armén. Många av dem tvingades bevittna avrättningar: ”För att ni skall vänja er vid döden!” sade en officer. Mödrar och flickvänner kom för att ta farväl av dem. Dessa tonårsrekryter, som eskorterades av underofficerare, försökte hålla humöret uppe med galghumor när de gick ombord på pendeltågen för att bege sig till fronten längs Oder. ”Vi ses i massgraven!” var ett farväl.²⁸