Kapitel 3

Lördagen den 17 december år 2010 hällde den tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi bensin över sig själv och tände på. Det var en mycket fattig och desperat människas sista förtvivlade protest mot förtryck, polisbrutalitet och korruption. Hans enda möjlighet att försörja sig och sin familj var att sälja grönsaker på gatorna i hemstaden Sidi Bouzid i centrala Tunisien. När han inte längre kunde betala de mutor polisen krävde beslagtog de hans grönsaksvagn. Då han frågade dem om vagnen svarade de hånfullt: ”Betala så får du tillbaka kärran. Betalar du inte så ser du den aldrig mer.”

Mohammed Bouazizi vädjade till myndigheterna om hjälp, men de ignorerade honom. Då gav han upp. I decennier hade det folkliga missnöjet med vanstyret i Tunisien vuxit och var nu nära att övergå i ursinne. De lågor som dödade Mohammed Bouazizi blev det som tände en hel revolution.

Mahdi följde utvecklingen timme för timme. Först såg det ut som om myndigheterna skulle få situationen under kontroll, men så blev det inte. När han nåddes av nyheten om att revolten hade spridit sig till Egypten blev han först iskall. Skulle upproren sprida sig till hela arabvärlden och omkullkasta hans planer? ”Allah, varför utsätter du mig för detta?” viskade han för sig själv. ”Vilket är ditt budskap till mig? Låt mig förstå, så lyder jag.” Efter ett sömnlöst dygn i bön och grubblerier insåg han att detta var Guds sätt att sanktionera Operation Saif. Om han kunde mota bort alla tvivel skulle detta istället kunna vändas till en fördel, för nu fanns alla ingredienser som behövdes för att ena ledarna och få dem att agera. Inshallah!

Mahdi samlade sina närmaste män, och under två dagar diskuterade de hur upproren i Tunisien och Egypten skulle påverka deras planer. Männen kom relativt snabbt fram till en gemensam syn på situationen: Alla arabvärldens ledare, och inte minst de höga militärer som de facto satt på makten i flertalet länder, måste förstå att det var nödvändigt att i grunden förändra människors livsvillkor och sättet som världen styrdes på. Men lösningen var inte en attack mot den egna maktapparaten, utan mot västvärldens makt och utsugarfasoner. Man skulle inte ersätta det nuvarande styret med ett ännu falskare, kallat kapitalism, där själva grundidén är att de rika ska roffa åt sig så mycket som möjligt för egen vinning, på de fattigas bekostnad.

Mahdi summerade vad han och de andra männen kommit fram till. ”USA har med militära maktmedel tvingat två länder med helt olika förutsättningar att införa det styre som amerikanerna kallar demokrati. I båda fallen, i både Afghanistan och Irak, har resultatet blivit kaos och ännu mer våld. Även den starkaste tvivlaren måste inse att Afghanistan och Irak är tydliga bevis för att demokrati inte fungerar.”

I Afghanistan hade Hamid Karzai svurits in som president efter ett val som ledarna i västvärlden var stolta över. Man hade satsat enorma resurser för att hjälpa så många som möjligt att rösta. Även i de mest avlägsna och otillgängliga bergstrakterna fick människor hjälp att ta sig till en vallokal. ”Men valet var uppgjort på förhand”, konstaterade Mahdi inför de andra. ”Nästan alla kandidater var före detta krigsherrar eller äldre män från framstående familjer. De betalade rundhänt för att få de röster de behövde. Flera av dem skröt självsäkert i förväg om hur många röster de skulle få. I praktiken röstade alla på kandidater från det egna folket eller den egna klanen.”

Västvärldens ledare förstod ingenting, utan började använda sina skattebetalares pengar för att få fart på Afghanistans ekonomi och nyvunna demokrati. Mahdi hade besökt Afghanistan ett flertal gånger efter talibanernas fall och under alla dessa besök hade han förvånats över hur naiva väst hade varit när de pumpat in pengar i ett land som var så korrupt och också ovant vid det nya styrelseskicket. Det hela var som upplagt för katastrof.

Trots det verkade väst bara fortsätta att pumpa in ännu mera pengar. På flygplatsen i Kabul sågs afghanska ministrar borda flygplan bärande på resväskor med amerikanska dollar. Turen gick till Dubai, där de afghanska politikerna och deras vänner numera hade skaffat sig vackra lyxvåningar. När afghanen i gemen såg att västvärlden valde att blunda för svindlerierna försvann den sista respekten för de utländska rådgivare som kommit i svärmar med den påstådda ambitionen att hjälpa landet. Visst fanns det undantag, men det mest utmärkande för majoriteten av alla utlänningar som befann sig på plats var deras monumentala okunskap och ointresse för Afghanistans historia, kultur, sedvänjor och traditioner. De saknade helt respekt för folket och för landet.

Utlänningarna förstod inte – och ville inte heller förstå – det urgamla och väl fungerande afghanska sättet att lösa tvister och uppnå konsensus vid sammankomster som kallades jirgor. Vid en sådan samlades gruppen, klanen eller familjen och där kom man överens. Det tog lång tid, men det fungerade. Så hade det alltid varit och så skulle det förmodligen alltid förbli. När Afghanistan nu skulle tvingas in i en ny tid krävdes det att mängder av beslut fattade i högt tempo. Då fanns det ingen statsapparat redo att bereda de ärenden som ministrarna skulle fatta beslut om. Ministrarna, som inte hade en aning om hur man ledde en statsapparat, visade en officiell sida utåt, när de västerländska observatörerna iakttog dem. Men så snart ingen såg föll de tillbaka in i sitt eget tempo. Det enda som alla ministrarna var överens om, oavsett om de var pashtuner eller tadzjiker, var att västerlänningarna stressade för mycket. De krävde beslut i en takt som inte var möjlig om man skulle hinna diskutera igenom frågorna ordentligt. Man förstod att ryktet var sant, det om att västerlänningar dog som flugor i sina länder på grund av sönderstressade hjärtan och magar.

Men alla afghaner visste att den här perioden med västerlänningar skulle följas av något annat. Så hade det alltid varit. Ockupanter kommer och går, Afghanistan består. Ingen utländsk makt hade någonsin i längden klarat av att kontrollera Afghanistan, landet som fanns flera tusen år innan det skapades ett land som kallas USA. Mahdi som läst det mesta av all världens krigshistoria var mest förvånad över att ingen verkade ha dragit upp en strategi för att vinna kriget mot talibanerna, om det nu gick ... Många sa det öppet – fast givetvis inte när västerlänningar hörde på – att det gäller att sko sig på allt bistånd som väst pumpade in under den korta tid de finns kvar i landet.

Samma resonemang kunde även appliceras på Irak. ”Demokratiförsöket i Irak har blivit ett lika stort fiasko”, konstaterade Mahdi vidare inför de andra männen. ”En blodbesudlad regim har ersatts av en annan blodbesudlad regim. Folket har inte vunnit någonting, men rika amerikanska företag har blivit ännu rikare. Och vem får egentligen den olja som pumpas upp? Nej, demokrati är ingenting för vårt folk. Vårt folk behöver en stark ledare som kan tvinga igenom sin vilja. Vårt folk har inget till övers för svaga ledare och skulle aldrig finna sig i koalitionsregeringar liknande de i väst, där de ständigt måste förhandla med varandra för att överhuvudtaget få någonting gjort. En ledare måste ha mandat att fatta alla svåra beslut. I en orolig värld finns ingen plats för något parlament. Ingen kommer på en så dum idé som att införa demokrati på ett skepp som seglar på världshaven. Det krävs en kapten, som fattar beslut som de andra lyder. Annars sjunker skeppet i första bästa storm. Samma sak är det med ett land.”

Det världspolitiska läget var en sak. Islam och dess roll var ingenting som Mahdi och hans män överhuvudtaget behövde diskutera. För dem var det underförstått att bara genom att lyda Guds lag kunde människan bli lycklig. Det gällde ledaren såväl som undersåtarna. Utvecklingen i väst hade på ett övertydligt sätt visat att människor måste ha en tro, en religion, som fungerar som kitt, som en sammanhållande kraft.

I väst växte skarorna som inte ens hedrade den kristna guden längre. Istället för att vörda sin egen gud tillbad man pengar, prylar och ekonomisk tillväxt. Istället för att söka tröst hos Gud, sökte man tröst genom att köpa en pryl. Det hjälpte ett tag. Sedan måste man köpa en ny pryl. Och sedan en till ... I all evighet. Stackars männi­skor. Att frälsa dem och ge dem islam och Guds lag, det var den viktigaste livsuppgiften en människa kunde ha nu. Det tvivlade Mahdi och hans män inte en sekund på. Men för att kunna sprida den rätta läran måste islam fortsätta att vara stark i de nuvarande muslimska länderna. Den utveckling som startat i Tunisien och Egypten må hota de nuvarande makthavarna – om det är Guds vilja så må de falla – men den fick inte hota islam.

Flera muslimska ledare som från början inte varit intresserade av att stödja Operation Saif hade återkommit till Mahdi och i tysthet gett sitt medgivande. Deras drivkraft var självklart att avvärja de folkliga upproren. Mahdi hade tackat dem men samtidigt förklarat att han inte avsåg att hasta fram en plan som inte skulle ge rätt verkan, utan att allt skulle få ta sin tid.

En annan viktig del för Mahdi och hans män var att deras operation skulle visa att det gick att ena klyftan inom islam, att motsättningarna mellan sunni och shia skulle vara historia, att islam skulle kunna bli en religion. Den planerade operationen mot väst krävde inte total uppslutning av alla muslimska länders ledare, men de viktigaste länderna måste stå bakom den och i och med den arabiska våren var det problemet nu i stort sett undanröjt. Viktigast av allt var att Pakistan och Indonesien nu var med. Om Gud ville skulle även Iran följa efter, eller åtminstone inte motverka operationen, men han hade inga förhoppningar på Irans nuvarande ledning. Att just dessa länder, som ingen bedömare i väst någonsin trodde skulle kunna samarbeta, och ännu mindre ingå i en gemensam framtida allians, kanske ändå skulle kunna dra i samma riktning var mycket gynnsamt. Men allt låg i Guds händer.

Mahdi hade egentligen velat få ledarna att samlas ännu en gång för att godkänna planen tillsammans, men insåg det fruktlösa i det. Ingen av ledarna ville lämna sina länder nu när den arabiska våren svepte fram. Se bara vad som hände Mubarak, han kastades ut, flydde till Sharm el-Sheikh och greps sedan. Nej, Mahdi fick vara nöjd som det var, nu kunde han arbeta vidare.

Efter avklarat möte flög Mahdi från Istanbul till Tunisien för att bilda sig en egen uppfattning om läget där innan han reste vidare med bil till en plats i öknen utanför Tripoli i Libyen. Han visste vad han måste göra – att förmå Muammar Abu Minyar al-Khadaffi att sansa sig och inte provocera fram en konfrontation med västländerna. Den excentriske och möjligen sinnessjuke Khadaffi hade lyssnat till Mahdi tidigare, och gått med på att betala skadestånd för attentatet i Lockerbie. Relationerna med väst hade därefter sakta men säkert börjat normaliseras. Men den här gången var Mahdi mer pessimistisk. Demonstranter samlades redan i Tobruk och Bengazi, inspirerade av situationen i Tunisien i väster och i Egypten i öster. Risken var betydande att västländerna skulle ingripa vid en revolt – inte av humanitära skäl, utan för att säkra tillgången till den libyska oljan. USA var försvagat av två rekorddyra krig i Afghanistan och Irak och skulle knappast mäkta med ytterligare ett krig. Men en intervention från Frankrike eller Nato var definitivt ingen omöjlighet. ”Gud, hjälp mig med Khadaffi”, bad Mahdi tyst för sig själv när bilen närmade sig mötesplatsen dit han var på väg.

Efter mötet i Libyen, där Mahdi insett att han pratat med en döende man och att Khadaffis sida inte skulle gå segrande ur oroligheterna, hade han lämnat landet vars framtidsutsikter var allt annat än goda. Mahdi kände sorg över att ännu ett muslimskt land föll samman och att muslimska bröder återigen dödade bröder. Att Nato varit en hjälpande hand i Libyens snabba fall gjorde honom rasande, men den här gången måste väl ändå länderna som deltog i bombningarna fundera över vad det var man ville ha istället? Om man bombade de Khadaffi-trogna, vilka skulle då ta makten?

Nästa anhalt var Riyad, och där blev Mahdi mottagen av den saudiske prinsen som han tidigare träffat i Qatar. Han bjöd på middag i ett av alla otaliga palats som den styrande eliten i Saudiarabien hade låtit bygga åt sig själva. De delade en enkel men utsökt middag när mörkret sänkt sig över öknen. Tjänarna hade ställt fram fat med olika smårätter och Mahdi och prinsen turades om att ge varandra mat medan de drack iskallt vatten.

Plötsligt sa saudiern: ”Mahdi, precis som du förutspådde så har de länder som från början var emot vår idé nu gått med på att ta Operation Saif till nästa nivå. Ja, inte Libyen, men å andra sidan finns nog inte Libyen så mycket längre ... Eller vad anser du, som precis har varit där?”

Mahdi tänkte efter medan han återigen såg Guds hand i allt som skedde. Sedan svarade han.

”Khadaffi lever i en drömvärld fast allt faller isär runt omkring honom. Han borde ha lämnat Libyen för länge sedan, men det är klart, ingen ville väl ta emot honom ... Nu träffade jag honom utanför Sirte, där de få anhängare han har kvar håller stånd. Han pratar om att han snart ska gå på offensiven och att alla libyer kommer att inse att det är Nato som har arrangerat allt det här. Jag hoppas bara att han dör i strid och inte blir tillfångatagen, för då lär hämnden mot honom och hans släkt bli grym.”

Saudiern nickade medan han mumlade en tyst bön. Mubarak var borta, och nu verkade ödet hinna ifatt även Khadaffi. I Saudiarabien hade man, när man i Bahrain såg tendenser till folkligt missnöje, agerat kraftfullt och fort. Saudiern hoppades bara att det räckte, och att folket inte skulle resa sig.

De satt tysta ett tag medan maten dukades ut och kaffe i små delikata koppar kom in tillsammans med flera fat med små söta bakverk. När de återigen var ensamma såg saudiern frågande på Mahdi, som genast förstod vad han ville veta.

Mahdi samlade sig och redogjorde sedan för hur rekryteringen varit klar sedan sex månader tillbaka och att alla blivande krigare nu fanns i sina respektive nya länder och levde under den täckmantel de fått sig tilldelade. Eftersom krigarna inte hade en aning om varför de hjälpts till väst, och inte heller vad de en vacker dag skulle behöva göra, så fanns inga risker för läckor. De skulle leva sina liv, lära sig språken, lära sig kulturen och bli bra på att hitta i de stora städerna. Viktigast var att de allihop blev medborgare i respektive land, det skulle ta lite olika tid beroende på de olika ländernas lagstiftning.

Saudiern nickade och tittade på Mahdi igen. ”När?” frågade han tyst.

Mahdi såg honom i ögonen och svarade. ”När vi är klara. Och inte en dag tidigare! Ingen annan än jag kommer att veta när det är, men jag räknar med fyra år från och med nu. Drygt tre år för acklimatisering i de nya länderna och minst ett, förmodligen lite mer, för all träning och utbildning. Först då är vi klara att aktivera Operation Saif, och världen kommer aldrig mer att bli densamma ...”

”Tar det verkligen så lång tid?” frågade saudiern dämpat.

”Ja, min prins, om vi ska göra detta rätt och om vi ska lyckas”, svarade Mahdi.

Mahdi kände hur saudiern iakttog honom noga efter det svaret, och han mötte prinsens blick för att försöka utläsa vad han tänkte. Prinsens ögon verkade glöda i ljuset från lyktorna och Mahdi tänkte att han nog skulle få de verktyg han behövde av saudiern för att lyckas driva igenom planen, eftersom prinsen var väldigt intresserad av att befästa sin egen och Saudiarabiens plats i framtiden. Mahdi försjönk återigen i tankar och han märkte knappt när saudiern drog sig tillbaka för kvällen. Han hade hela planen i huvudet och så fort han fick tid gick han igenom alla delar för att förbättra eller förändra dem, beroende på vad som skedde i världen. Planen hade konstruerats så att den skulle tåla stora påfrestningar och förändringar, och ända kunna genomföras. Det var han själv som aktiverade varje ny fas och det skedde bara när förutsättningarna var perfekta. Allt annat var upp till Gud.

Nästa dag skulle han flyga vidare till Förenade Arabemiraten för att återigen träffa den unge lärjunge han så tålmodigt lagt över femton år på att forma just så som han ville ha honom. Den unge mannen var kapten i Förenade Arabemiratens flygvapen och skulle, inshallah, bli spjutspetsen i det som skulle bli början på slutet för den starkaste nation världen någonsin skådat. Men det låg några år in i framtiden. Till dess så var det hundratals, kanske tusentals, delar som skulle stämma, och tack vare sin kompetens inom strategiskt tänkande så visste han mycket väl att få planer höll för första mötet med verkligheten, och att man ständigt var tvungen att hålla sig à jour med vad som hände i omvärlden. Libyen och eventuellt något mer land skulle falla offer för den arabiska våren, men det skulle nog inte påverka Operation Saif. Förutsatt att inte Saudiarabien föll samman, vill säga, men det trodde han inte. Han skrockade till. USA skulle knappast tillåta något sådant – vilken paradox, med tanke på att det var USA som var den stora fienden.