Kapitel 5

Wien, Österrike, den 27 november 2014

De fjorton unga män som samlats i rummet stod i grupper och småpratade tyst sinsemellan. Det låg förväntan men också spänning och oro i luften. Alla var nervösa, några rädda. Rummets väggar var vackert dekorerade i europeisk stil precis som man kunde förvänta sig på ett lyxhotell. Men i övrigt bestod rummet nästan bara av en stor tom yta, och det var där männen nu stod och samtalade, intill ett avlångt bord med tjugo stolar.

I samma byggnad pågick ett toppmöte med regeringschefer och oljeministrar från världens tolv största oljeproducerande länder inom Opec. Männen tystnade när Mahdi kom in i rummet. Var och en hade fått en tydlig order av sitt lands härskare några dagar tidigare. Det här var män som var vana att ta order och lyda blint, men en sådan här order hade ingen av dem tidigare fått. ”Du ska tillsammans med andra rättroende från flera länder delta vid ett ytterst hemligt möte som sker samtidigt som Opec-mötet i Wien. Ni ska träffa den man som kallas Mahdi, den muslimska världens just nu viktigaste person. Du ska lyda Mahdi som du lyder mig. Du ska lyssna till Mahdis plan, följa hans direktiv och sedan rapportera till mig personligen. Inte till någon annan. Att röja information från mötet till någon annan, eller ens avslöja att mötet ägt rum, är ett grovt brott som bestraffas med döden för förrädaren och hela hans släkt.”

Detta var häpnadsväckande direktiv och hotelser, även för män vana vid ett despotiskt styre, hemlighetsmakeri och hot. Men, som sagt, de var vana att lyda order. Mahdi stod tyst en stund och iakttog männen. Sedan visade han med en gest att de skulle sätta sig runt bordet. Själv satte han sig vid bordets kortsida. När det var tyst i rummet tog han till orda. Inte genom att hälsa alla välkomna, utan genom att citera ur Koranen: ”I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn. Det är Han som har sänt sitt sändebud med vägledningen och den sanna tron som ska föras till seger över all annan form av gudstro.”

Han tystnade och satt helt stilla i några sekunder för att försäkra sig om allas fullständiga uppmärksamhet innan han fortsatte. ”Läs nu under tystnad de dokument ni får. När ni är klara lämnar ni tillbaka dem. Ni har trettio minuter på er.” Genast kom två män in och delade ut mappar. Männen började läsa och flera av dem bleknade. De var både skrämda och imponerade. Var och en hade fått se sin personakt.

Akterna var mycket omsorgsfullt sammanställda och visade att var och en stått under noggrann bevakning under de senaste åtta åren. Där fanns allt. Hela deras släkt var kartlagd. Detaljerad dokumen­­tation om deras studentliv i väst, älskarinnor, snedsteg, framsteg, framgångar, vänner, fiender, hur de var som fäder och hur de behandlade sina familjer. Där fanns – svart på vitt – också de mest personliga hemligheter de trodde att de hade. Budskapet var bedövande tydligt: Mahdi hade total kontroll.

Efter exakt trettio minuter kom de två männen tillbaka och samlade in mapparna. Mahdi harklade sig kort innan han började prata.

”Ni har handplockats av era ledare med direktivet att lyda mina befallningar. Ni som sitter här är alla framstående, högt begåvade handlingens män. Men ni har inte nått tillräckligt högt upp i era re­spektive länders hierarkier för att vara kända, och därmed sedda som betydelsefulla av fiendens underrättelsetjänster. Det är viktigt. Det är centralt för den plan ni snart ska delges att ni är okända för fienden. Ni ska förbli okända för fienden, även om ni snart kommer att ha mer makt än vad de flesta ministrar någonsin har haft.”

Alla lyssnade uppmärksamt. Oron började successivt ersättas av förväntan.

”Flera av era ledare är gamla, och vissa har suttit vid makten i nästan trettio år. En del är, milt uttryckt, mycket ifrågasatta. Men även om era ledare skulle tvingas lämna sina poster under de kommande två åren så påverkar det inte planen eller er roll i den. Er medverkan är inte bara förankrad i det högsta politiska ledarskapet, utan, vilket är lika viktigt, i det militära ledarskapet.”

Mahdi talade lågmält och långsamt men tydligt när han fortsatte. ”Vi har blivit förtryckta länge nog av västvärlden. Vi har ständigt förlorat våra strider eftersom vi inte kunnat enas om en gemensam muslimsk strategi gentemot väst. Hade vi agerat tillsammans hade USA aldrig kunnat få fotfäste i Kuwait och Saudiarabien för tjugo år sedan när Saddam Hussein attackerade Kuwait. Hade vi lyckats enas hade vi själva kunnat få Saddam att lämna Kuwait. Hade våra islamska bröder stått eniga gentemot USA 2001 hade de otrogna inte kunnat attackera Afghanistan eller Irak två år senare.”

Mannen från Kuwait hade suttit och skruvat på sig ett tag och begärde nu ordet och sa: ”Det Saddam gjorde mot mitt land för tjugo år sedan var oacceptabelt. På ett sätt har vi USA att tacka för vår självständighet och ...”

Mahdi avbröt honom. ”Har ni?” Han spände ögonen i kuwaitiern och fortsatte: ”Vad den galna hunden i Irak gjorde mot Kuwait stred mot Allahs vilja. Samme man attackerade Iran under 1980-talet, vilket fick till följd att miljoner muslimer dog. Hans land har fått sitt straff, och själv blev han hängd som den hund han var ...”

Iraks representant avbröt honom. ”Ers nåd, ni skändar mitt hemland Irak inför alla här i rummet. Irak har lidit tillräckligt, först under Saddam och nu under USA:s förnedrande ockupation.”

Mahdi höll upp sin hand för att tysta protesten. ”Det du säger är sant, ni har lidit tillräckligt. Men ha förtröstan. Snart sker en förändring som ger alla muslimska länder upprättelse för det västvärlden gjort mot oss. Profeten, frid över honom, har sagt att hela världen en dag ska styras av islam, och så ska det bli. Inom några år kommer världen att se annorlunda ut, och ni, mina herrar, är svärdet, eller snarare spetsen på det saif som kommer att förändra historien.”

Mahdi fortsatte sedan att i närmare två timmar berätta mer detaljerat om planen och vad som skulle krävas av dem. Exakt vad attacken gick ut på fick de inte veta, men alla insåg att det var stort. Mycket stort. Betydligt större än attackerna den 11 september. De fick veta vad som behövde göras av var och en i respektive land, och vilka mandat man hade från sina ledare.

Mahdi avrundade presentationen. ”Nu vill jag att ni ställer frågor utifrån den plan som jag har redovisat. Övergripande frågor om jag får be. Detaljinstruktionerna för respektive land kommer att ges personligen till var och en av er när ni har återvänt hem.”

Representanten från Kuwait inledde. ”Ers nåd”, började han, ”är det verkligen möjligt att alla ledare har gått med på denna plan? Hur har det varit möjligt att ena dem?”

Mahdi nickade och svarade: ”Alla har inte varit med från början, inte förrän vi kunde visa att inget arabiskt land kommer att kunna hållas ansvarigt för den storm som ska drabba västvärlden.” Han fortsatte. ”Den första vågen som drabbar väst kommer att skyllas på oss muslimer, javisst, men det kommer inte att vara möjligt att ställa något enskilt land till svars. De som utför attackerna kommer inte att kunna kopplas till något speciellt land eller någon speciell regering. När västvärlden väl inser vad som håller på att hända, då kommer de inte längre att ha någon möjlighet att agera. Glöm inte för ett ögonblick att det är oljan – vårt svarta guld – som gjort västmakternas position möjlig. När oljetillförseln stryps kommer kollapsen snabbt. Politikerna i väst har pladdrat i decennier om att de ska hitta alternativ till oljan, men det har stannat vid tomma ord. Vi kommer inte att förlora våra intäkter från oljan. Istället för att sälja den till väst säljer vi den till öst. Kina, Indien, hela Sydostasien – där växer ekonomierna och de behöver hur mycket olja som helst.”

Frågorna fortsatte i en dryg timme och Mahdi insåg att de flesta av männen som ursprungligen beordrats att lyda honom inte längre behövde några order. Han såg att de trodde på honom och han märkte att de ansåg att planen var lysande – och möjlig att genomföra. Även om männen inte kände Mahdi, så kände han dem väl. Han och hans förtrogna hade diskret följt dessa män – och många fler – under flera år. Mahdis män hade hållit ett vakande öga över deras framsteg, påverkat deras vägval i livet och framför allt förhindrat dem från att göra alltför snabb karriär. Det var fundamentalt att de inte kom så högt upp i hierarkierna att de blev intressanta för västvärldens underrättelsetjänster. De skulle hålla sig ”under radarn”.

Det fanns dock ett antal män på mötet som inte var helt över­tygade. Irans representant var en av dem. Han sa: ”Ers nåd, oavsett vad västvärlden kan bevisa så kommer mitt land att pekas ut som ansvarigt. Vedergällningen är inget vi kan stå emot ensamma. Glöm inte att USA till och med tillverkade bevis på att Irak hade massförstörelsevapen som de flesta i väst trodde på.”

Mahdi log för första gången under mötet. ”Hussein-Khan, detta är en av nyckelfrågorna till vår strategi.”

Hussein-Khan ryste ofrivilligt till när Mahdi, som han aldrig tidigare hade träffat, använde hans mellannamn, ett namn som bara var känt av hans närmaste familj.

Mahdi fortsatte. ”För att kunna anfalla Iran måste USA använda några av de militärbaser som de i dag har i muslimska länder. De kan inte enbart anfalla från hangarfartyg.”

Flera av männen skruvade på sig. Detta var en förhatlig realitet. Det var en skam att Den store Satan faktiskt befann sig i deras länder som gäst.

”Tro mig. Utvecklingen i världen kommer att bli sådan att de muslimska länderna får en både moralisk och juridisk rätt att omedelbart stänga dessa baser. Av rädsla för att förlora alla oljeleveranser kommer inte USA att våga stöta sig med Irans grannländer genom att kränka deras luftrum för att angripa Iran. Ditt land kommer snart att börja samarbeta allt mer med FN och IAEA för att visa att Iran inte eftersträvar att utveckla kärnvapen. På så sätt kommer omvärldens syn på Iran sakta att förändras och bli mer positiv.”

Hussein-Khan nickade, men verkade inte övertygad om att USA så lättvindigt skulle släppa sina baser och sin militära dominans i Mellanöstern.

Nästa fråga kom inte oväntat från Turkiets representant. ”Ers nåd, Turkiet är medlem i Nato. Hur kommer mina ledare att ställa sig till en konflikt som riskerar att eskalera till öppet krig med Nato på ena sidan?”

Mahdi log. Turkiets representant var den enda som inte var godkänd av sin regeringschef. Han var handplockad av en av de högsta militärerna eftersom Mahdi inte litade på de politiska ledarna i landet, som blivit allt mer västorienterade. Militären var dock att lita på.

”Din fråga är klok, och låt mig bara säga att Nato inte kommer att stå enigt om något separat Nato-land vill angripa ett muslimskt land. Jag upprepar: Västvärlden kommer inte att kunna lägga skulden på något enskilt muslimskt land! Efter USA:s katastrofala fel­bedöm­ning angående massförstörelsevapen i Irak skulle det krävas oerhört starka bevis för en gemensam aktion mot något muslimskt land. Alltså, USA har genom sin utrikespolitik under det senaste decenniet lyckats med konststycket att förlora sin trovärdighet gentemot sina allierade, få stora delar av arabvärlden emot sig och genom otroligt kostsamma krig lyckats dra ner sin ekonomi till den sämsta nivån någonsin.”

Mahdi tänkte för sig själv att finanskrisen 2008 givetvis hade varit en skänk och ett tecken från Allah och något som ytterligare dränerat en redan svag ekonomi.

”Vidare kommer kanske väst att skylla det som vi iscensätter på IS eller på al-Qaida, men återigen så står de inför samma utmaning som tidigare. Hur anfaller man en organisation?”

Stämningen i rummet började nu bli upprymd. Mahdi försatt inte tillfället, utan ställde sig upp och talade med den kraft som fick de som lyssnade att ömsom känna rädsla, ömsom vördnad. ”Bröder, Allah har utsett er till sitt viktigaste redskap för att starta jihad med det långsiktiga slutmålet att världen ska bli muslimsk och att islams lagar ska styra överallt, och inte bara skapa ett kalifat i Levanten, som för övrigt byggs på blodet av dödade muslimska bröder. Detta, mina herrar, är en grov styggelse, och Allah kommer aldrig att tillåta det.”

Nu hade Mahdi höjt rösten och ingen av de yngre männen vågade hålla kvar hans blick, som nu nästan verkade glöda. ”Slutmålet kommer inte att nås under vår livstid, men vi kommer att ha startat den våg som sveper bort de otrogna. Men vi gör det inte genom att döda rättrogna, för det kommer aldrig att vara förlåtet i Guds ögon!” Han sänkte rösten. ”Om ni lyckas, kommer ni för evigt att bli ihågkomna som spetsen på svärdet som fick islam att segra. Om ni misslyckas eller om ni förråder Allah kommer ni själva, era familjer, släktingar, ja alla som ni håller kära, att dö den mest fruktansvärda död som ni någonsin kan tänka er.”

Efter att ha studerat männens ansiktsuttryck noggrant fortsatte han. ”Era ledare har handplockat er”, det var en sanning med modifikation, tänkte han tyst för sig själv, ”svik dem inte, och svik inte islam.”

Egyptiern harklade sig. Mahdi såg på honom och nickade.

”Ers nåd, varför har ni samlat oss här samtidigt? Vore det inte klokare att prata med oss en i taget, så att vi inte kände till varandra?”

Frågan var i högsta grad relevant, men Mahdi hade inte trott att någon skulle våga ställa den. Att någon ändå gjorde det visade att han valt ut rätt personer. Beredda att lyda order men samtidigt intelligenta nog att ifrågasätta och säkerligen utveckla de order som de hade fått, om de fick tillräckligt med utrymme för det.

”Ni är samlade här under täckmantel av Opec-mötet för att inte dra uppmärksamhet till er från dem som iakttar oss. Ni har alla fått muntliga instruktioner direkt från era ledare. Jag har samlat er här för att visa att ni inte längre står ensamma, utan som bröder, oavsett nationstillhörighet. Vare sig ni är sunni- eller shiamuslimer, om era länder har varit allierade med USA eller agerat mot ett annat islamskt land, är allt det historia nu. Många av era ledare är i dag gamla män. De har suttit länge vid makten, vissa i flera decennier, och precis som alla gamla män vill de lämna något efter sig. Drömmen om en stark och enad muslimsk värld som inte blir manipulerad av väst enar oss alla.”

Mahdi kände att det var dags att avsluta mötet och sa: ”Oavsett om någon av era ledare dör av ålderdom, blir mördad eller rent av avsatt, så gäller den här planen. När vi väl satt i gång jordskredet går det inte att stoppa.” Han sänkte rösten och nästan viskade. ”Nu väntar en framtid för er alla som det kommer att talas om i tusen år. Innan vi skiljs åt ska vi be tillsammans.”

Mahdi visade in dem i nästa rum där mattor var utlagda och samma mufti som inlett bönen för Opecs ledare skulle nu leda bönen enkom för Mahdi och de utvalda. Muftin började med att förklara för dem att det snart skulle vara ogudaktigt att prata i termer av shia- och sunnimuslimer. Det fanns bara muslimer och tillsammans var de alla bröder och systrar. Sedan genomförde de bönen tillsammans.

Männen var nu fullständigt övertygade om planens legitimitet, och att den sanktionerades av en av de högsta religiösa ledarna inom islam skingrade de tvivel som annars hade kunnat finnas kvar. Det här gällde för alla utom en av deltagarna, som inom sig hyste djupa tvivel över det som hade hänt under de senaste timmarna. Han mådde nästan fysiskt illa av allt han hade hört och med vilken lätthet man talade om att döda andra människor. Detta var inte islam!

Att genomföra en sådan fruktansvärd attack, oavsett mot vem eller vilket land, var mot allt som han hade lärt sig. Hans egen religion liksom den kristna medgav rätt att försvara sig, men detta var vedervärdigt och i allra högsta grad fanatism när den var som värst. Det faktum att så höga ledare verkade ha sanktionerat det hela gjorde dessutom allt så mycket värre, och framför allt så mycket farligare att ifrågasätta. Han hade lyckats dölja sina bryderier om demokratins fördelar gentemot de totalitära systemen i arabländerna för alla de andra. Han behövde fundera mycket på detta, kanske till och med rådgöra med sin egen mulla och mentor där hemma. Till dess skulle han spela med. Han hade inget annat alternativ.