Kapitel 6

Paris, Frankrike, maj 2015

Brian Dupreés fru Margareth skrattade ofta och hjärtligt, men sällan när han prackat på henne någon av sina egna favoritböcker. Då läste hon pliktskyldigt – ”för att bli lite allmänbildad”, som hon brukade säga – och för att hon i sin tur skulle kunna förmå maken att läsa någon av hennes favoriter. Brian såg på sin fru och kände precis samma sak som han känt i Newcastle för trettio år sedan när de träffats i de sena tonåren. Han hade insett att detta var det som kallades kärlek.

Deras gemensamma intressen hade alltid varit att läsa böcker och se film på bio. De hade alltid gnabbats kärleksfullt om den andres dåliga smak, det hade varit en stimulerande krydda i deras förhållande. Båda tillhörde kategorierna ”allätare” och ”storkonsumenter”, men hade helt olika smak. När Brian lät sig uppslukas av historiska romaner och en och annan thriller, ägnade sig Margareth hellre åt engelska klassiker av Virginia Woolf, Jane Austen och Charles Dickens. Brian brukade kärleksfullt kalla sin hustru för ”min älskade lilla brittiska kultursnobb” och blev uppriktigt förvånad när han hörde henne storskratta när han förmått henne att börja läsa John Le Carrés debutroman Telefon till den döde.

”Vad skrattar du åt, mitt hjärta?” hade han frågat.

”Åt dig förstås!” svarade Margareth, som tyckte om att bli kallad sin mans hjärta, speciellt sedan hon kommit in på det hon brukade kalla dö-halvan i livet, vilket innebar att hon hade fyllt femtio.

”Va ...?”

”Inte visste jag att du är en litterär förebild”, retades hon.

”Nu får du ta mig fan förklara dig”, svarade Brian, som gärna kryddade sitt språk med en och annan svordom när han ville små­retas med hustrun, för hon ogillade ovårdat språk ungefär lika mycket som han ogillade franska ostar, och för den delen också fransmän.

”Det är ju dig han beskriver, John le Carré, när han beskriver den där George Smiley, underrättelsetjänstens grå eminens. Hisnande vanlig. Det är ju du, det.”

”Jag älskar dig också ...”, muttrade Brian Dupreé och låtsades vara missnöjd.

”Hisnande vanlig” var nämligen ett mycket träffande signalement på Brian Dupreé. Det var precis så han såg ut och så som han uppfattades. Men det var exakt vad han inte var. Till det yttre var Brian Dupreé faktiskt ännu mer ”vanlig” än George Smiley. Smiley beskrivs som kortvuxen och småfet, medan Brian Dupreé var medellång och medelfet. Det senare innebar att den tidigare så vältränade kroppen nu inte var helt omärkt av sina dryga femtio år och det faktum att den varit parkerad bakom ett skrivbord det senaste decenniet. En liten begynnande kalaskula kunde skönjas av den som tittade noga, men det var det nästan ingen som gjorde. Det var en av de saker som utmärkte bra spioner på fältet, att ingen tittade noga på dem.

De dagar då London är så deprimerande grådaskigt som det brukar vara när John le Carrés böcker filmatiseras, då blev Brian Dupreé i stort sett osynlig. Han liksom smälte in i grådaskigheten, konturerna försvann. Han klädde sig som vilken manlig kontorsarbetare som helst i London City, hyfsat propert men inte snyggt, hygglig passform men aldrig perfekt. Hans mellanblonda hår var numera bakåtkammat för att dölja en begynnande flint och de begynnande stråken av grått. Privat var han känd som spirituell och gladlynt, och han var en efterfrågad toastmaster på jämna födelsedagar och andra festligheter.

På jobbet log han numera sällan och han gjorde det definitivt inte denna dystra vårdag i ett trist konferensrum i ostätarnas huvudstad Paris. Han förbannade den dag han tvingades bli en ”öppen” med­arbetare i den brittiska underrättelsetjänsten. Därmed var han känd av alla allierades underrättelsetjänster, och eftersom några av dem läckte som såll innebar det att han var känd av i princip alla underrättelsetjänster i hela världen. Han kunde inte längre resa utomlands ens på semester utan att i bästa fall vara ständigt övervakad, i värsta fall riskera att bli kidnappad eller i varje fall gripen och förhörd.

Det arbete som en gång varit spännande och känts meningsfullt var numera mest tråkigt och meningslöst. Som till exempel att delta i den typ av möten han satt i nu, det varje kvartal återkommande avstämningsmötet med de allierade underrättelsetjänsterna.

Brian Dupreé ogillade konservativa människor som hela tiden tjatade om att det var bättre förr. På det hela taget var det inte bättre förr. Men när det gällde just hans arbete så stämde det. Direkt efter skolan hade han sökt till, och blivit antagen av, Royal Marines och efter officersutbildningen hade han snabbt fått sin första pluton och skickats till Nordirland. Brians målsättning med det militära var inte att bli vanlig officer utan något helt annat. Hans far hade arbetat inom underrättelsetjänsten och som ung officer insåg Brian att han ville gå i faderns fotspår. Mest lockade det mytomspunna 14 Intelligence Company inom brittiska armén.

Enheten kallades The Det av de insatta och var specialiserad på att övervaka och bekämpa terroristgrupper på Nordirland, framför allt IRA. Brian sökte, blev antagen och gick en drygt ett år lång utbildning innan han ansågs lämpad att arbeta långa perioder under täckmantel i Belfast och Londonderry, där han var en kugge i det stora maskineri som är en av världens mest effektiva underrättelse- och säkerhetstjänster.

Brian hade, precis som många andra av hans kollegor, upplevt en enorm frustration över att känna till vilka terroristerna var men inte kunna gripa eller slå ut dem ”utan giltiga skäl”. Brittiska soldater hade till och med dömts och hamnat i fängelse när de gripit eller skjutit IRA-medlemmar utan strikt lagliga skäl. Brian hade gjort sig ett namn när han föreslagit att man skulle fokusera på de vapensändningar som IRA behövde för sin kamp. Planen hade varit lika enkel som genial men den krävde samordning av flera olika underrättelseresurser, vilket inte varit brukligt vid den tiden. Brians idé hade ändå fått gehör, och genom att koordinera olika MI6-källor, som tipsade om vapensmugglingar med signalspaning och satellitövervakning, kunde man följa vapnen från länder som Jugoslavien, Libyen eller från USA till Irland.

Väl framme tog The Det över, packade upp allt och planterade mikroskopiskt små men sofistikerade sändare på vapnen och sprängmedlen innan allt packades ner igen. Man var inte ute efter smugglarna, de var inte tillräckligt intressanta. Man var ute efter den hårda kärnan av terrorister som utförde attackerna, och för det krävdes tålamod. När vapnen till slut hämtades av IRA, triggades sändarna och britterna kunde på avstånd följa hur de flyttades. Man slog inte till direkt, eftersom man då återigen bara skulle ha fått tag på de underhuggare som skötte transporterna. Istället avvaktade man tills man var säker på att vapnen var hos dem som faktiskt skulle använda dem.

När vapnen levererats till en lägenhet eller ett hus skickades operatörerna från The Det fram för att fastställa exakt var vapnen befann sig. Det var här som Brian verkligen briljerat inför sina chefer. Han hade nämligen hittat ett kryphål i de lagar som britterna var tvungna att följa.

Sändningsutrustningen var så avancerad att man från gatan utanför en lägenhet kunde bestämma om vapnet var stilla, och därmed troligen låg gömt exempelvis under en säng, eller om det var i rörelse, alltså att någon bar på det. Enligt de ”Rules of Engagement” som gällde var det inte tillåtet att skjuta en obeväpnad terrorist. Alltså föreslog Brian att man väntade tills man kunde bekräfta att någon bar ett vapen. Då sparkade specialstyrkorna in dörren och strax efter det hade man ett justified kill.

Antalet IRA-terrorister i den hårda kärnan sjönk drastiskt. Brian hade visat på en exceptionell förmåga att se de stora sammanhangen samtidigt som han hade en taktisk förmåga att rent konkret effektuera detaljplanerna. Det faktum att han var totalt likgiltig inför att man dödade IRA-män hade också gjort intryck på cheferna. Brian var någon man skulle satsa på.

Men det var då det.

Nu satt en uttråkad Brian på ett två dagar långt möte i Paris. Mötet följde den normala agendan även om vissa saker var annorlunda den här gången. Tidigare hade inte amerikanerna varit med på de europeiska mötena. Särskilt fransmännen hade på flera olika sätt antytt att amerikanerna inte längre var att lita på. Anledningen var givetvis det enorma informationsläckage som Wikileaks publicerat och som dragit ner byxorna på den amerikanska statsapparaten fullständigt. Inte långt efter det hade ännu ett fruktansvärt slag drabbat amerikanerna. Då fick de inte bara byxorna neddragna, utan stod helt nakna. Det handlade förstås om när Snowden läckte information som visade på NSA:s kapacitet att spana på i stort sett alla.

Inget annat land än Frankrike hade vågat vara så tydligt i sin kritik, men nästan alla allierade kände samma sak. Kunde man över­huvudtaget lita på amerikanerna längre? När skulle nästa grova underrättelseläcka ske? Brian visste att problemen staterna emellan var en sak, och de var hanterbara, men vad som var ännu värre var det faktum att vanliga informatörer, de absolut bästa källorna, inte längre vågade gå till underrättelsetjänsten. Det var inget mindre än en smärre katastrof, eftersom grunden för all underrättelseverksamhet var att samla in information som motståndaren sitter på och som inte är öppet tillgänglig. Att människor som satt på viktig information inte längre litade på att västerländsk underrättelsetjänst kunde hålla informationen hemlig, hade gjort att de inte fick in särskilt många tips längre.

”Förbannade amerikaner och deras läckor”, svor han tyst, men britterna hade förstås haft sina läckor genom åren, de också, och han återgick till att försöka koncentrera sig på mötet.

Det som gjorde mötet annorlunda den här gången berodde på attacken mot en fransk tidning i Paris. Landet hade gått samman och den största polisjakten i fransk historia hade resulterat i att terroristerna hittades och dödades. De alltmer radikaliserade unga männen som reste till Syrien var en ständig huvudvärk och nu var amerikanerna med på mötet, men verkade inte ha så mycket att säga. Faktum var att de som reste till Syrien var från ett stort antal länder, både från europiska länder och givetvis från andra muslimska länder. Enligt ryktet hade även en stor del ryska medborgare anslutit till kampen i Syrien och Irak, men det var i nuläget inget som ryssarna hade bekräftat.

Mötet som först avhandlat Parisattacken gick sedan igenom övriga större incidenter under det senaste kvartalet. Det skedde för att säkerställa att också de mindre nationerna hölls uppdaterade. Brian och andra deltagare från större nationer kände redan till dessa incidenter, så för dem handlade det mest om att hålla sig vakna under den delen av mötet. Efter genomgången hölls en frågestund, då representanterna från de mindre länderna hade möjlighet att ta upp egna frågor.

En blond kvinna i femtioårsåldern begärde ordet. Hon var ny och Brian gissade att hon var svenska eller danska. Hon reste sig upp. ”Mitt namn är Elisabeth Storvrete och jag arbetar för den svenska säkerhetspolisen. Vi har gjort en iakttagelse som vi inte hittar någon förklaring till. Vi skulle vilja veta om detta är något som har skett även i andra länder.”

Jösses människa, tänkte Brian, kom till saken.

Kvinnan fortsatte. ”Ett tjugotal flyktingar, alla unga män, har försvunnit för oss inom loppet av några veckor. De är inte anmälda försvunna hos polisen, men våra informatörer påkallade vår uppmärksamhet och vår initiala utredning visar att de inte längre befinner sig där de brukar vara. Vi hittar dem inte, helt enkelt. Vi ...”

Hon avbröts av en man som inte presenterade sig. ”Ursäkta, men har dessa unga män någonting gemensamt? Kommer de exempelvis från samma land?”

”De kommer från olika muslimska länder”, svarade svenskan. ”De har alla varit i Sverige i mellan tre och fyra år, de kom ensamma och har såvitt vi vet inte några släktingar i Sverige. Jag vet vad ni tänker nu ... att de gett sig av för att strida med IS. Det kan kanske vara en möjlighet, men det är ett avvikande beteende som vi noterat. De här männen är nämligen inte som övriga IS-rekryter. Som ni vet så har vi också egna informatörer på plats i regionen där nere, och vi vet därför med nittio procents säkerhet vilka som anlänt via exempelvis Turkiet. Vad vi säger är att vi hittat ett helt nytt mönster av försvunna muslimska män, och det oroar oss.” Hon tystnade och väntade för att se om någon skulle ta upp tråden.

Brian gjorde en notering om att ta upp detta med sin motsvarighet på MI5, den brittiska säkerhetstjänsten.

”Får jag be om ett ord, tack”, ropade en man med tysk brytning. Det var tysken Otto Dietrich, en av veteranerna från kalla kriget. Under mer än tjugo år drev han operationer bakom järnridån. Vid flera tillfällen var han ytterst nära att gripas av Östtysklands fruktade säkerhetstjänst Stasi. När hans identitet var röjd satsade han på kontraspionage hemma i dåvarande Västtyskland. Han låg bakom gripandet av en rad östtyska agenter och lyckades vända många av dem till dubbelagenter.

”Frau Storvrete, vi har upplevt samma sak som ni, fast antalet är ungefär det dubbla. Ett femtiotal unga män har försvunnit på samma sätt för oss. De har levt i Tyskland som spöken. De har aldrig brutit mot lagen, aldrig besökt fientligt sinnade moskéer eller överhuvud­taget gjort annat än att leva lugna och anspråkslösa liv. Att så många av dem försvunnit mer eller mindre samtidigt oroar oss mer än radikala unga män som lämnar Tyskland för IS. Vi har liksom ni infiltratörer inom IS som ger oss info om vilka som dyker upp och var de strider. Inga av dem som försvunnit har dykt upp, och precis som Frau Storvrete säger så är mönstret mycket obehagligt.”

Elisabeth Storvrete ställde sig upp igen och bekräftade att just det som Otto Dietrich sagt gällde även i Sverige, och hon bad övriga länder att följa upp detta och återkoppla till gruppen eftersom de här försvinnandena var mycket märkliga.

Den franske mötesordföranden Jacques Frerot upphävde sin röst. ”Mesdames et Messieurs, jag tror att madame Storvrete och Otto ser spöken där det inte finns några. La France har inte märkt av någon sådan aktivitet. Kan det inte bara vara så enkelt att de som nu nämnts antingen åkt hem till släktingar för att genomföra en hajj eller faktiskt gått med i IS, eller andra falanger, det finns ju några stycken i Syrien, för att strida, utan att vi upptäckt det ännu? Är det för övrigt inte något positivt om det är så att de har valt att försvinna från Europa? I takt med att vi får fler flyktingar än vi någonsin haft så är det i stort sett omöjligt för oss att hålla koll på alla. Är det kanske inte så att det är bättre om de återvänder till Mellanöstern så att vi kan slåss mot dem där. Hellre det än i Paris, menar jag …”

Fransmannen blev allvarlig igen när ingen annan verkade ta upp tråden. Han fortsatte: ”Frankrike har blivit drabbat och vi har, som ni vet, en stor variation av inflyttade medborgare från olika delar av den muslimska världen. Vi kan helt enkelt inte avgöra vilka som reser hit eller dit. Vi kan i ärlighetens namn knappt längre röra oss i vissa förorter utan är helt beroende av informatörer som håller oss à jour om läget.” Fransmannen var uppenbart lite skamsen över att behöva säga detta inför alla, men flertalet närvarande visste att samma sak gällde även i deras länder. Han försökte nu byta ämne. ”Jag föreslår att vi återvänder till agendan för detta möte och ser om vi har några övriga frågor. Om inte så föreslår jag att vi ajournerar mötet och ser fram emot nästa, i Lissabon. Kan mister Santos ge oss en uppdatering kring agendan för det?”

Bollocks, tänkte Brian medan mötet rundades av. Fransmannen hade blivit indignerad, först av att en kvinna och sedan en tysk lyft fram något som fransmännen inte sett, om det nu fanns något att se. Men både svenska och tyska säkerhetspolisen var erkänt skickliga, så det kunde mycket väl ligga något i det där. Brian skulle ordna ett möte med chefen för MI6 det första han gjorde när han kom tillbaka. Först skulle han dock ge sin kollega vid MI5 en diskret varning, så att de hann sätta sig in i ärendet innan MI6 ringde dem. Den gamla rivaliteten mellan organisationerna borde vara borta, men det var den tyvärr inte.

Underrättelsetjänsten MI6 hade alltid sett sig själva som lite förmer än MI5, som ansvarade för den interna säkerheten i Storbritannien. Hans vän vid MI5, Tom O’Connor, skulle uppskatta att han fick en varning innan, de var ju trots allt gamla kollegor från The Det. Vissa saker gick djupare än andra och Brian och Tom hade utbytt mycket information genom åren. Brian bestämde sig också för att boka in ett möte med svenskarna, men det fick vänta tills han hade mer kött på benen när det gäller situationen på hemmaplan.

Elisabeth Storvrete lämnade mötet med blandade känslor.

Allt hade börjat med att flera rapporter kom in om försvinnanden av unga muslimska män i Sverige. Från början hade hennes kollegor förklarat försvinnandena som krigsresor till IS eller till och med möjliga brott av någon falang inom extremhögern som gett sig på muslimer. Ingen hade köpt att det kunde röra sig om eventuella resor till Mecka för hajj, som fransmannen nyss kastat ur sig.

Hon hade kontrollerat om männen lämnat några flygplatser i Sverige under de senaste tre månaderna, och funnit att så inte var fallet. Via Interpol hade hon sedan kontrollerat om de rest via Köpenhamn eller Frankfurt, men också där var svaret negativt. Slutsatsen var att männen måste ha lämnat landet med tåg eller på falska pass. Eller att de gömde sig någonstans i Sverige. Alla alternativen kändes oroväckande, för männen hade bokstavligen gått upp i rök.

Till Interpol uppgav hon att männen ingick i en utredning om sexhandel. Hade hon antytt någonting om terrorism skulle amerikanerna gå i taket och kräva information om allt mellan himmel och jord. Det var synd att de inte kunde lita på amerikanerna längre. Deras agerande med att terroriststämpla personer, frysa bankkonton och lägga elektroniska taggar på släkt och bekanta avskräckte många länder från att blanda in USA, såvida det inte var absolut nödvändigt. Det räckte med att man hette Usama, och det var det många, många araber som gjorde, så blev man för evigt trakasserad i västvärldens immigrationskontroller.

Elisabeth bestämde sig för att lägga funderingarna åt sidan i några dagar och ta helg. Hon snuddade vid tanken på att ta upp det här med de försvunna flyktingarna med sin nära vän Stefan Hansson på nyhetsbyrån TT. Hon litade på hans integritet och förmåga att hantera hemligheter. Men nej, det vore fel. Hon och Stefan hade redan från början bestämt sig för att ligga lågt med jobbprat. Hon var polis och han journalist, vilket för det mesta inte är en helt lyckad kombination. Och när Elisabeth sedan började arbeta vid Säkerhetspolisen blev det hela ännu känsligare. Men å andra sidan, en av de försvunna flyktingarna var från Libanon, och där visste hon att Stefan hade bra kontakter ... Nej, han var en nära vän. Hon kunde inte sätta vän­skapen på spel på grund av några försvunna araber. På måndag skulle hon rapportera om Parismötet till sin chef och diskutera nästa steg. Det fick räcka med det.