Kapitel 7

Någonstans i Afrika, sommaren 2015

Amjeed Ayyar Maliki var trettioåtta år gammal, snabb i benen och ännu snabbare i huvudet. Han var under medellängd, kraftigt byggd och hade en vältränad kropp. Om man bortsåg från ett korpsvart kortklippt hår, lika korpsvart skäggstubb, olivfärgad hy och ögon som var mer svarta än mörkbruna, så hade han kunnat vara soldat i ett militärt specialförband i vilket land som helst.

Det var för att bli en sådan specialsoldat som han tränade. Men inte för något land, utan för en religion. För islam.

Han lade sig raklång på marken bakom ett par stenblock. Den sandfärgade kakiskjortan var mörk av svett. Han var van vid obarmhärtig hetta från hemstaden Bagdad, men han hade aldrig tidigare behövt anstränga sig så här mycket. Amjeed tog upp kikaren och spanade långsamt och metodiskt av terrängen framför sig och de andra i gruppen. Han såg inget oroande, reste sig och gick tillbaka till jeepen. Utbildningen var hård, men inte på något sätt omöjlig att klara av. Hans självförtroende växte för varje dag, eftersom han märkte att han hela tiden gjorde framsteg. Han visste fortfarande inte var i världen han befann sig, annat än att han var i en öken, långt bort från all civilisation. En av de andra unga männen sa att han visste att de var i Egypten, att han kunde känna det i luften och i sanden. De övriga hade inte spekulerat vidare.

Alla i träningslägret, cirka trehundrafemtio unga män, hade rest under falsk identitet från olika platser i Europa och samlats i Abu Dhabi. Därifrån hade de flugit vidare till okänd ort. Det stora militär­planet hade en räckvidd på flera hundra mil, och eftersom man mellan­landat för tankning vid två tillfällen hade ingen längre koll på hur långt man rest.

Övningen i dag gick ut på att patrullera med jeepar längs en markerad sträcka på kartan. I övningen ingick att övernatta, upprätta radiosamband och sända nonsensrapporter. Amjeed hade blivit uttagen till att vara chef efter sex månaders träning och de övriga i hans grupp hade varit överens om att han var den bäst lämpade av dem för den uppgiften. Hans män satt stilla och tysta i fordonen. De var beväpnade med varsin automatkarbin av modell AK 47, ofta kallad Kalasjnikov efter sin konstruktör, den ryske pansarvagnsbefälhavaren Michail Kalasjnikov.

Amjeed beslutade att de skulle göra halt för i dag nu när skuggorna började bli längre och det blev svårare att se groparna i marken. De hade kört på bra under dagen och hade gott om tid att nå sitt mål. Det fanns ingen anledning att riskera att de fyra jeeparna skulle bli förstörda. Han vände sig om och sa på svenska, om än med kraftig brytning: ”Bröder, vi går i bas i slutet på wadin till höger. Ali, du och Mohammed tar första posten bakåt vid ingången och vi löser av er efter tre timmar när vi har gjort sambandsprov och maskerat bilarna.”

Männen nickade kort och gjorde sig redo att hoppa ur bilen. Alla var vid det här laget väl förtrogna med rutinerna.

Amjeed såg på de två männen som snabbt lydde hans order. Han kände dem inte sedan tidigare, men liksom han själv hade de kommit hit från Sverige. Ali var precis som Amjeed från Irak, men från en by utanför Basra i sydöstra delen av landet. Amjeed visste att Ali i början hade varit djupt misstänksam mot honom, eftersom han var sunni och hans far tillhört det styrande Baathpartiet, den galna hunden Saddam Husseins parti. Amjeed förstod Ali eftersom han kände till hans bakgrund och visste hur det kom sig att han hamnat där de nu befann sig. Det var en historia som de båda männen på ett eller annat sätt delade med alla de övriga som fanns på plats.

För Alis del började det med det första gulfkriget, visste Amjeed, det amerikanerna kallade Operation Desert Storm. Shiamuslimerna i Basra gjorde uppror mot Saddam Hussein, uppmanade av amerikanerna och styrkta i tron på seger av att USA:s trupper inlett en framgångsrik attack mot Irak. Men president Bush senior beordrade till mångas häpnad sina styrkor att avbryta anfallet och shiamuslimerna i Basra lämnades åt sitt öde. Sedan den dagen hatade Ali amerikanerna mer än något annat, och det var därför han nu underkastade sig stenhård militär träning.

Ali hade bara varit ett barn vid upproret 1991, det hade Amjeed läst i bakgrundsmaterialet om honom, men gammal nog att komma ihåg hur alla manliga släktingar släpats ut ur sina hus av Saddams sunnimuslimska lakejer. Innan de avrättades fick de se hur deras hust­rur och döttrar våldtogs. Fjorton år senare, när Ali var tjugo år, kom amerikanerna tillbaka igen, nu tillsammans med britterna. Det som först verkade som en befrielse blev snart ännu en blodig ockupation. Ett oräkneligt antal bröder och systrar dödades av soldater och av de välbetalda säkerhetsmännen som alltför ofta sköt först och frågade sedan – helt obekymrade om att de flesta de dödade var civila.

Enligt dokumentationen dödades Alis fru och dotter när de åkte i en bil med sin farbror och kom för nära ett amerikanskt livvaktsteam. Alis värld rämnade totalt och precis som med Amjeed hade en man där och då dykt upp och lovat honom hämnd, bara han visade tålamod och gjorde exakt som mannen sa.

Bara ett par veckor senare var han på väg. Vänliga men mycket bestämda män hjälpte honom att resa från Irak till Turkiet, vidare genom Östeuropa och ända till en hamn i Estland. Två dagar senare steg han av båten i Stockholm, gick fram till en tulltjänsteman och sa att han sökte politisk asyl. Amjeed hade gjort samma resa själv och han hade fått bo på en flyktingförläggning utanför Östhammar i väntan på att hans sak prövades av de svenska myndigheterna. Precis som mannen i Bagdad hade sagt kontaktades Amjeed redan under första veckan på förläggningen av en man som gav honom tydliga instruktioner: ”Du kommer att bli kallad att tjäna Allah. Du kommer att få de allra bästa redskapen för att återupprätta din heder och hämnas de övergrepp som begåtts mot dig och din familj. Men för att du och vi ska lyckas krävs mycket omfattande förberedelser. Det kommer att ta flera år.”

Amjeed hade nickat men inte sagt ett ord. Mannen fortsatte: ”Medan du gör dina förberedelser får du under inga som helst omständigheter bli avslöjad. Och du måste följa dina instruktioner i varje detalj. Du ska lära dig svenska och du ska lära dig att hitta i Stockholm som om det vore i din hemstad. Vägar, tunnelbanor, järnvägar, flygplatser. Du ska hålla dig i god fysisk form och du ska hålla en låg profil. Du ska leva som en vänlig och skötsam enstöring. Du ska inte skapa nära personliga relationer med någon, varken svenskar eller invandrare. Du får inte bryta mot de lagar och regler som finns i Sverige. Om du skaffar bil får du aldrig parkera den fel eller köra för fort. Du får under inga som helst omständigheter bli känd av polisen. Vi har dig under uppsikt hela tiden, men du får aldrig någonsin ta kontakt med oss.”

Mannens instruktioner tog en timme att förmedla. Det hela avslutades med att Amjeed beordrades att varje torsdag leta efter en viss annons med en kodad text i en tidning som hette Dagens Nyheter. Han ombads sedan repetera instruktionerna punkt för punkt. Efter tre timmar skiljdes männen åt och de sågs aldrig mer.

Sex månader senare fick han uppehållstillstånd i Sverige och relativt snabbt därefter ett arbete som mekaniker i Södertälje söder om Stockholm.

Nu hade Amjeed skickat ut Ali och Mohammed. De låg i en liten sänka där de kunde dölja sig samtidigt som de hade god uppsikt över omgivningen. En av männen tog fram kikaren. Med hjälp av den inbyggda lasermätaren gjorde de snabbt några mätningar mot olika delar av dalen och förde in dem på en skiss. Det var onödigt, men utbildarna hade varit tydliga: ”Allt handlar om detaljer. Även om era AK47:or inte når längre än max femhundra meter så ska ni mäta och studera allt som kan hjälpa er att överleva. Ingen detalj är för liten eller för obetydlig.”

Amjeed misstänkte att männen hoppades att han skulle dröja med avlösningen. De brukade uppskatta timmarna i tysthet, då de hade tid att tänka. Amjeed hade varit en hatad sunni men i dag var de mu­slimska bröder. De båda shiamuslimerna hade insett att även sunnimuslimerna fallit offer för den split som västvärlden ständigt sådde mellan dem. USA hade hänsynslöst lekt med många länder. Först stöttat Saddam mot Iran på 1980-talet, sedan krossat Saddam och allierat sig med wahabiterna i Saudiarabien mot Iran. I Afghanistan hade man först hjälpt Mujaheddin mot ryssarna bara för att sedan bomba dem och fördriva dem från sitt land.

Instruktörerna hade gjort ett bra jobb med att sudda ut nationsgränserna och istället byggt en brygga mellan shia och sunni i träningslägret. De trettio männen i svenskgruppen kom från olika länder, men här var de muslimer. Punkt slut. Under sin tid i Sverige hade han lärt känna svenskarna som innerst inne bra och hyggliga människor. Men Sverige deltog i USA:s anfallskrig mot Afghanistan, dessutom utan några som helst folkliga protester, så därför måste de betrakta svenskarna som fiender.

Amjeed låg på rygg och funderade, medan han tittade upp på stjärnhimlen. Om han memorerade de stjärnkonstellationer som han såg borde han kunna räkna ut var han befann sig. Han reflekterade över vad träningen gick ut på och att han förmodligen inte skulle överleva. Instruktörerna hade dock varit tydliga. Amjeed och de andra här var inte ämnade för självmordsuppdrag, utan jihadsoldater med flera uppgifter att lösa. Det enda som absolut inte fick ske var att bli tillfångatagen och förhörd. De högsta religiösa ledarna hade därför sanktionerat självmord om det var det enda möjliga för att bevara sekretessen.

Nåväl, han och hans grupp skulle inte misslyckas. På basen fanns rekryter från ett flertal länder i Europa. Störst var utan tvekan fransmännens grupp på närmare sextio man, tätt följda av tyskarna som var runt femtio stycken. De bodde i olika baracker som alla låg inne i en av de jättelika hangarerna på området. Alla var ålagda att sins­emellan prata sina nya språk. De från Frankrike talade franska, de från Tyskland tyska och så vidare. Vid gemensamma genomgångar gällde arabiska, och de som inte behärskade det, till exempel afghanerna, fick tolkhjälp. Alla på plats var nu först och främst muslimer, bröder och jihadkrigare med en gemensam uppgift. De skulle få väst att darra, och ju mer pressade väst blev, desto fler misstag skulle de begå.

Kriget mellan islam och de otrogna skulle börja i Europa, där de otrogna skulle bli så pressade och provocerade av de muslimska lejonen att de skulle vända sig mot sin egen muslimska befolkning. Och det skulle tända gnistan.

Det kändes otroligt befriande att han var ett av lejonen som skulle hämnas alla de oförrätter som mullan vid var och varannan bön beskrev för dem. Oförrätter som gick tillbaka till korstågen och som sedan bara fortsatt fram till i dag. Hur väst genom bättre tekniskt kunnande hade tvingat araberna till förödmjukande nederlag så fort de försökte göra motstånd. Vreden växte sig allt starkare hos männen som fick se timmar med videofilmer från Irak och Afghanistan där man tydligt såg hur västs soldater bombade civila och hur hjältarna inom al-Qaida eller talibanerna slogs mot de otrognas krigare. Instruktörerna stannade ofta filmerna och diskuterade detaljer och vad man skulle kunnat göra bättre.

Längtan efter att få skrida till verket var nu som en brinnande eld i dem alla. Utbildningen var inte lik någon annan som Amjeed deltagit i. Flera andra som hade genomfört soldatutbildning i andra länder sa samma sak. Det var inget skrik och gap, och inga dumheter som pennalism mellan instruktörer och manskapet. Utbildningen startade alltid på samma sätt. Instruktörerna visade vad man ville uppnå, vilket först verkade ouppnåeligt när Amjeed och de andra såg dem röra sig som väloljade maskiner samtidigt som de sköt otroligt lite men alltid träffade mitt i målen. Efter detta bröt instruktörerna ner allt i delar och så sattes mål som varje man, stridspar och grupp skulle kunna klara av. Instruktörerna lyfte hela tiden fram bra exempel, och moderna hjälpmedel som videokameror satt uppsatta för att man skulle kunna ge feedback efteråt. Alla genomgick grundläggande vapenträning, där kraven på säker vapenhantering och välriktade enkelskott var grunden.

Kraven ökade efterhand och när männen uppfyllde kraven övergick man till att lära sig hur man rörde sig i stridspar. Senare skulle de övergå till att öva i grupp, men nu var de helt enkelt för dåliga. I sitt förra liv – i Irak – hade Amjeed varit officer, utbildad inom Republikanska gardet. När amerikanerna kom och han hamnade i sin första strid hade besvikelsen blivit överväldigande när han sköt magasin efter magasin mot fienden men aldrig verkade träffa någon. De amerikanska soldaterna däremot verkade bara behöva rikta vapnen åt deras håll, så föll någon av hans kamrater.

Han insåg snabbt att man inte kunde vinna i strid mot dessa vältränade soldater som understöddes av förödande eld från artilleri eller från luften. Han slogs i några dagar runt flygplatsen utanför Bagdad, men det hela var fruktlöst. Han gjorde som de flesta, övergav striden, gömde sitt vapen, tog på sig civila kläder och lämnade Bagdad tills det värsta var över.

Amjeeds hat mot USA växte för varje dag som ockupationen fortskred. Han såg hur amerikanska soldater dödade hans landsmän och rykten spreds om hur de plundrade och våldtog samt hur de föraktade de människoliv som inte var amerikanska. Men han hatade också att han själv inte kunde göra motstånd, att hans folk inte kunde resa sig mot de amerikanska terroristerna. Mitt i detta inre kaos träffade han mannen som bad honom att lämna Irak och söka asyl i ett västligt land. Inte för att fly, utan för att få den kunskap, erfarenhet, träning och de vapen som krävdes för att slå tillbaka. Amjeed tackade Gud.

När Amjeed nu var mitt uppe i sin träning insåg han att det som instruktörerna lärde ut var samma sak som alla professionella soldater i väst fick lära sig. Eld och rörelse, skydda varandra, utnyttja distraktioner för att förvirra fienden, slå hårt och försvinna innan fienden hunnit samla sig och sedan angripa på nytt på annan plats. Instruktörerna i taktik förklarade att så länge de inte angrep militära mål utan civila, eller på sin höjd polisiära, skulle fienden aldrig lyckas återta initiativet. Endast militärer var tränade att leda och verka i kaos. Poliser var styrda av civila lagar, och deras träning, utrustning och taktik gick oftast ut på att avgränsa en enskild incident, inte fyra eller fem incidenter samtidigt. Jihadkrigarnas taktik var glasklar. Alla primära mål skulle vara civila där man endast räknade med att möta civila, otränade väktare eller på sin höjd några poliser. Ingen fick angripa militära mål och man skulle undvika att hamna i strid med militärer.

Den andra vågens mål var en helt annan sak och skulle förmodligen bjuda på betydligt svårare motstånd, men chefsstrategerna menade att man fortfarande inte skulle möta militärt motstånd och därmed skulle det ändå fungera.

Han ryckte till när en mörk skepnad lade sin hand på hans axel och gjorde tecken att två personer skulle avlösa posterna. Inget ljud, bara tecken, precis som de hade tränat. Han reste sig upp och samlade ihop de fyra gruppcheferna. Han ville utvärdera eftermiddagens övning. De var tillsagda att tänka själva, ingen skulle ge dem order när aktionen väl var i gång. Det var upp till dem att anpassa taktiken efter fiendens motdrag. Detta var något nytt. I Republikanska gardet tänkte man inte, man genomförde. Resultatet hade varit förödande då man mött de allierade förbanden. Fienden fann snabbt svagheterna i det irakiska försvaret och utan att invänta order uppifrån tog enskilda plutoner, ja till och med grupper, egna initiativ, vilket fullkomligt krossade irakierna. Det här hade han inte insett då han slogs mot de amerikanska soldaterna, utan fått förklarat för sig av instruktörerna. Soldaterna i väst var tränade att tänka själva inom ramen för den uppgift de hade. Nåväl, nu hade de också lärt sig den metoden. Fienden skulle få smaka på sin egen medicin.