Kapitel 10

Indonesien och London, oktober 2015

Muhammad Ahman al-Rasheed hade vigt sitt liv åt kampen för islam och mot tyranni och förtryck. För honom var det samma sak. Nu var han Mahdi och hade mandat från flera av de starkaste krafterna i den muslimska världen – både det religiösa ledarskapet, det politiska och det militära. Han fick inte tillåta någonting att störa hans totala koncentration på Uppgiften. Allt handlade numera om den. Historien var full av människor som börjat med goda ambitioner och föresatser men som låtit sig förledas och berusas av makt, pengar och överdåd av alla slag. Han skulle inte gå i den fällan. Han måste avstå från allt som kunde stjäla uppmärksamhet och energi från hans uppgift. Sådana lockelser var haram, förbjudna.

Han levde i enkelhet och avstod från det liv som andra hade, alltså ett liv utanför kampen för islam. För hans del innebar det att han skulle leva i enkelhet, tjäna Gud och bistå sina medmänniskor. Belöningen skulle komma i paradiset, och då varade den för evigt.

Men det hade ju inte varit fel med lite luftkonditionering innan det var dags för paradiset, tänkte han för sig själv och log åt sin egen humor samtidigt som han nickade lätt mot den unge mannen som just briefat honom. ”Tack för en utmärkt genomgång. Det gläder mig att lejonen gör snabba framsteg.”

Mahdi hade svårt att stå ut med den fuktiga värmen i Indonesien. Han föredrog öknens torra, rena värme. Där fanns också stillheten, vidderna och känslan av frihet. Regnskogarna kändes klaustrofobiska och den tryckande värmen var kväljande. Indonesien var sista anhalten i hans rundresa till de tre träningsanläggningar där lejonen nu utbildades. Anläggningarna fanns i otillgängliga områden i tre olika världsdelar. Ingen vit man skulle kunna komma inom fem mil från någon av dem utan att sticka ut och omedelbart bli upptäckt. Ingen utomstående tilläts komma i närheten – varken lokalbefolkning, turister, arkeologer eller forskarexpeditioner.

Täckmanteln som användes var att det i statens regi gjordes en omfattande prospektering och utvärdering av områdets naturtillgångar. Därmed var det inget uppseendeväckande med viss trafik till och från de här områdena, både med bil och med flyg. För att undvika upptäckt av spionsatelliter skedde mycket av träningen i stora hangarer. Där tränade man skytte och strid i bebyggelse.

Sammanlagt ettusenetthundra jihadkrigare från hela Europa fanns nu på dessa tre platser, alla uppdelade i landskontingenter. De flesta som rekryterats hade hållit måttet och deras självförtroende och skicklighet stärktes för var dag. När man planerade utbildningen fanns en viss oro för att rekryterna skulle bli otåliga över att träningen pågick så lång tid. Men den hade visat sig obefogad.

”Vi arbetar med samma pedagogik som används av specialförband över hela världen”, berättade en av instruktörerna, en saudisk major, för Mahdi. Majoren var själv utbildad, som gäststuderande, vid amerikanska 5th Special Forces Group vid Fort Campbell i Kentucky. Det var en del av en affärsuppgörelse när Saudiarabien köpte stridsflygplan av USA.

”Män är av naturen tävlingsinriktade och inget stärker sammanhållningen och självförtroendet bättre än när individen lyckas – och därmed gruppen. Detta är den viktigaste framgångsfaktorn i alla specialförband. Män som varje dag själva strävar efter perfektion och som inte känner att de tvingas till meningslösa uppgifter, som soldater i reguljära förband ofta känner att de gör. Bara tänkande soldater, med rätt utbildning och stort självförtroende kan lösa de uppgifter som väntar”, sammanfattade majoren.

Mahdi nickade nöjt. De som inte klarade utbildningen skulle ändå få en uppgift. De fördes till en liten ö utanför Indonesien där man med olika tekniker förberedde dem för den ultimata martyr­döden. Från början var de sextiofyra, men fyra hade bedömts så psykiskt bräckliga att de inte kunnat ingå i gruppen. De togs ut till havs och sågs sedan aldrig mer.

Resterande genomgick inledningsvis en fruktansvärd period där målet var att bryta ner dem fullständigt, både fysiskt och psykiskt. Man svälte dem, tillät dem minimalt med sömn och utsatte dem ömsom för isolering i veckor och ömsom för oljud som skar genom märg och ben. Efter nästan två månader var de flesta nära totalt sammanbrott.

Då dök Mahdi upp. Han hade förklarat för dem att det som de just hade upplevt var en försmak av det helvete där alla som inte ­tjänade Gud skulle hamna. De fick sedan veta att alternativet var att utföra stordåd. Om de följde Allahs vilja skulle deras värld förändras. De skulle bli martyrer och deras pris i paradiset var precis så vackert som profeten, frid över honom, hade beskrivit.

Nu fick männen sova ordentligt och äta, och behandlades med respekt igen. Alla de vakter som trakasserat och pinat dem hade försvunnit över en natt och endast välvilliga instruktörer fanns på plats för att utbilda dem i konsten att använda sprängmedel för att uppnå största möjliga förödelse. De visste alla att tack vare sin martyrdöd skulle de få det underbart i paradiset. Ingen ville ens bli påmind om helvetet som de just hade upplevt och som de skulle få uppleva i evighet om de inte lyckades med sin uppgift. Ingen av männen reagerade över att alla var mellan nitton och tjugofem år. Unga nog att enkelt indoktrineras, till skillnad från äldre män som var mycket svårare, för att inte säga omöjliga, att få att bli så fanatiska.

De här männen var Mahdis svar på de amerikanska enormt dyra kryssningsmissilerna som med meterprecision slog ut sina mål.

Bara Mahdi och en mycket liten skara män visste vilka mål som skulle attackeras Dagen D och när det skulle ske. Han hade gett order om att det var uttryckligen förbjudet att spekulera kring detta, men det gick inte att undvika att så skedde ändå. Mahdi förmodade att männen pratade om det och han antog också att de vanligaste gissningarna var parlamenten i Bryssel och Strasbourg samt de övriga stora ländernas statsledningar i Europa. Där satt de folkvalda som bedrivit en aggressiv och orättvis politik mot muslimer i allmänhet och vissa länder i synnerhet. Men Mahdi hade andra mål i åtanke, mål som skulle påverka Europa så mycket mer.

Just nu var Storbritannien ett av Mahdis problem. Den brittiska underrättelse- och säkerhetstjänsten var i hans ögon världens farligaste. De var för kompetenta, helt enkelt. Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps gjorde att västs underrättelsetjänster plötsligt förlorade sin huvudfiende. Mahdi hade insett att stor förvirring utbrutit bland spioner och analytiker i organisationer där rysskräcken satt i väggarna men där man nu sett hur Sovjet föll samman och försvann till ... ingenting. Han, liksom många andra, hade häpnat över att något så kolossalt kunde falla ihop så fort och sedan bli så dekadent när västs värderingar sköljde över dem. Skulle verkligen Ryssland bli ett kapitalistiskt land eller skulle det i framtiden komma ett bakslag, vilket historien så ofta hade visat?

Många länder hade undrat vad man skulle göra när den fiende man haft sedan slutet av andra världskriget plötsligt kollapsade. De flesta fortsatte att spana österut, eftersom det var det man var utbildad för och van vid. Men icke britterna. För dem hade dessutom fredsuppgörelsen på Nordirland gjort att de i praktiken förlorat ytterligare en svår fiende, IRA. Till skillnad från de flesta andra styrde britterna omedelbart och pragmatiskt om sina resurser – och riktade dem mot den stora och växande gruppen muslimer i Storbritannien. Britterna hade bättre kontroll över sina invandrar­grupper än något annat land i Europa. Mahdi vågade därför inte aktivera de lejon som fanns redo där. Säkerhetstjänsten skulle omedelbart märka om fler än någon enstaka lämnade landet utan att lämna spår efter sig.

Samtidigt i London gjorde Brian Dupreé något han nästan aldrig brukade göra. Han tappade tålamodet. Efter det gjorde han något han definitivt aldrig hade gjort förut. Han drämde knytnäven hårt i det illa medfarna skrivbordet och skrek rätt ut: ”Jag fattar inte det här!”

Ingen hörde honom. Det han inte fattade var att de arroganta fransmännen fortfarande tvärvägrade att ens kontrollera om samma typ av unga muslimer som svenskar och tyskar anmält försvunna också hade försvunnit från Frankrike. Han misstänkte att den stora andelen muslimer som fanns i Frankrike inte gick att kartlägga, men istället för att erkänna det så sa fransmännen att de inte upptäckt några tecken på det som övriga länder hade observerat. Det andra han inte fattade var hur det hela överhuvudtaget hängde ihop.

Fler länder hade nu rapporterat om oförklarliga försvinnanden som hade samma modus som det som svenskarna först rapporterat in. Inga av de förvunna männen hade hittats eller dykt upp bland övriga stridande i Irak eller Syrien. Och – för att göra mysteriet ännu mer obegripligt – inte en enda muslim hade försvunnit på samma sätt från Storbritannien. Inte en enda passade in i vad övriga länder rapporterat. MI5 hade avdelat en större grupp till det här, som tillsammans med New Scotland Yard skakat om varenda källa man hade. Alla hade kommit tillbaka med samma budskap: inga försvinnanden som inte kunde förklaras. MI6 hade till och med följt upp några muslimer som hastigt lämnat landet för att åka till Pakistan. Det fanns giltiga skäl, visade det sig, oftast rörde det sig om avlidna släktingar som enligt traditionen måste gravsättas fort.

MI5 hade bjudit in de länder som anmält försvinnanden till ett möte i London. Brian Dupreé hade i egenskap av öppen underrättelse­officer ombetts att leda mötet. I rummet fanns nu representanter för tio europeiska länder. Förutom Storbritannien var det Sverige, som hade tagit upp frågan först, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Spanien och Schweiz. Det unika med mötet var att USA inte hade någon representant närvarande. Om Brian fått frågan hade han ljugit och sagt att skälet var att USA inte hade rapporterat några förvunna unga muslimer. Det verkliga skälet var att Brian Dupreé, och väldigt många med honom, fortfarande inte litade på att USA:s säkerhets- och underrättelseorgan kunde hålla tätt. Frågan om de försvunna muslimska männen var hitintills en väl förborgad hemlighet, som inte läckt ut till någon. Det var alldeles för känsligt och skulle kunna förstöra hela utredningen om det uppstod läckor.

Brian öppnade mötet: ”Ladies and gentlemen, låt oss gå igenom de fakta vi har och sedan göra våra antaganden.”

Varje land gjorde en kort presentation av hur många som bedömdes vara försvunna och vilka framgångar man haft i sökandet. Inga ytterligare försvinnanden hade rapporterats men ingen av de försvunna hade heller kommit tillrätta. De var helt enkelt som bortblåsta.

Representanten för den svenska säkerhetspolisen Elisabeth Storvrete bad att få göra en komplettering. ”De som har försvunnit i Sverige finns varken med i polisens belastningsregister eller spaningsregister. Jag har förstått att det är på samma sätt i andra länder, vilket i sig är anmärkningsvärt. Men vi har också upptäckt en annan detalj, som möjligen kan vara intressant. I Sverige finns inget centralt register för parkeringsböter, eftersom parkeringsövervakning sköts av våra kommuner och ett flertal privata bevakningsföretag. Men vi har kontrollerat i alla de kommuner där de försvunna varit mantalsskrivna och funnit att ingen av dem har fått någon parkeringsbot. Inte en enda. Alla har körkort, ingen har parkerat fel. Sådant brukar inte hända i Sverige.”

”Slutsatsen måste vara att dessa män mycket medvetet hållit en låg profil. De har inte velat hamna i något som helst register. Inte ens för parkeringsböter. Det är oroande”, summerade Brian. Sedan övergick han till sin egen rapport. ”I Storbritannien är läget oförändrat: inga försvinnanden.”

Han berättade också att britterna satt ihop en tankesmedja för att stödja processen. Experter på islam, analytiker, personal från MI5 och MI6, representanter från Special Operations Command samt personal från utrikesdepartementet hade fått i uppdrag att analysera befintligt material och dra slutsatser. Hans tonfall blev bistrare än vanligt när han rapporterade om slutsatserna.

”Om vi räknar bort alla dem som vi mer eller mindre vet har begivit sig till Syrien eller Irak för att strida för IS, vilket som ni vet är något som vi har hyfsat god kontroll på, så är det vår bedömning att någonstans i världen finns det mellan sjuhundra och niohundra unga muslimska män som förbereder en aktion av något slag. Vi baserar detta på det faktum att de som försvunnit har liknande bakgrund och att de försvann i stort sett samtidigt. Vi anser också att det inte är sanno­likt att de tränas för aktioner i Irak eller Afghanistan. Om så hade varit fallet borde vi ha märkt det vid det här laget. Antingen genom att någon av dem dödats i sammandrabbningar med koalitionstrupper eller genom att fiendens taktik utvecklats. Inget sådant är rapporterat. Det som också talar emot detta är att de som har försvunnit är från så många olika länder och att de tillhör både sunni och shia samt att vissa är ismailiter, och de tillhör shia. Hade detta bara handlat om IS hade det bara gällt sunniter, men så är alltså inte fallet.”

Han tystnade och såg sig om i rummet, han noterade att männen och kvinnorna alla hade samma minspel. De var djupt bekymrade. Brian fortsatte: ”Att terrorister från olika nationer samarbetar är inget nytt, men om vi förstått det rätt så är det i stort sett lika många shiamuslimer som sunnimuslimer som har försvunnit, och detta är något helt nytt. Om – och jag säger om – man nu får dessa två religiösa falanger att samarbeta, då ligger det något mycket stort bakom. Då finns det någon som styr något som vi inte har sett förut och det, om jag får vara helt ärlig i detta forum, vore lika otroligt som skrämmande. Har någon av er någonsin upplevt eller hört talas om sådan professionalism bland muslimerna om vi bortser från 11 september-attackerna?”

Brian nickade att han var klar och satte sig ner. Det var knäpptyst i lokalen en lång stund.

Sedan harklade sig tysken Otto Dietrich och bad om ordet.

”Den tyska underrättelsetjänsten gör samma analys som den brittiska. Att det inte skett några försvinnanden i Storbritannien tror vi har två förklaringar. För det första att fienden försöker hålla sina planer hemliga så länge som möjligt. De vet att britterna har järnkoll på sina utlänningar och att försvinnanden omedelbart skulle upptäckas. Det är ingen hemlighet att Storbritannien har störst erfarenhet av att kartlägga fundamentalister, oavsett falang. Den andra förklaringen tror vi är att målet för attacken med stor sannolikhet är Storbritannien och London. Antalet försvunna krigare, vi pratar ju om cirka niohundra personer, är tillräckligt många för att attackera en hel stad. Vi får i ärlighetens namn inte ihop det annars.”

Brian nickade. ”Vi har också kommit fram till att just London kan vara målet eller i alla fall ett av dem. Precis som Otto påpekar så får vi inte ihop alla data. Vad vi inte begriper är varför man har tagit unga män från just era länder. Om vi har rätt i att det har försvunnit män från så många olika länder, att de uppenbarligen varit vilande agenter, om vi får använda det uttrycket, så varför har de nu försvunnit? Varför göra sig besväret att plocka muslimer från exempelvis Norge, föra ut dem till något hemligt ställe och sedan skicka dem till London? Kan det vara så att man använder era länders pass, vilket möjliggör att de kan resa hit utan att ifrågasättas i tullen? Fast nu har vi ju namnen – och därmed kommer de att flaggas om de kommer hit. Som sagt ... vi får inte ihop det.”

Den danske underrättelsechefen Preben Mortensen bad om ordet, harklade sig och började med sin tydliga skandinaviska accent att tacka för dessa rapporter. Nu var det så att han förmodade att alla länder hade kommit fram till i stort sett samma slutsatser, vilket egentligen inte ledde vidare. Han höjde rösten något när han fortsatte: ”Vi alla – också vi i Danmark – tänker för lika. Vi tänker som vi brukar tänka, ganska fantasilöst. Människan är ett vanedjur. Vi gör som vi alltid gör. Vi är för dåliga på att tänka som andra tänker, som fienden tänker. Dessutom, och det vet vi alla, gör organisatoriska strukturer och intern rivalitet att vi inte alltid ser helheten, och värst av allt, att vi inte alltid kan dra slutsatser av den information som finns på olika håll. Vi känner alla till det värsta exemplet: Inom olika delar av USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster fanns det fragment av information om vad som planerades den 11 september 2001. Om man hade kunnat lägga ihop alla dessa små fragment till en helhet, så hade man avslöjat terroristernas planer långt innan American Airlines Flight 11 ens lyft från Logan International i Boston. Inte sant?”

Dansken vände sig mot Brian och spände ögonen i honom. ”Jag vill att ni samlar Revolutionary Wing, den hemliga organisation som finns inom 22:a regementet i Special Air Services. Jag vill att ni beord­rar dem att ta fram tre scenarier som beskriver vilket helvete de här människorna kan ställa till med, dessa niohundra tränade terrorister som talar ett otal europeiska språk. Tack för ordet.”

Det blev återigen knäpptyst i lokalen.

Helvete, tänkte Brian, som inte ens brukade tänka i svordomar. Helvete, han har just avslöjat det hemligaste vi har.

Brian ajournerade mötet och gick sedan raka vägen och ringde chefen för MI6.

En timme efter ajourneringen öppnade Brian Dupreé mötet igen.

”Mina damer och herrar. Jag har i pausen fått ett antal frågor om vad Revolutionary Wing är. Jag kan bekräfta det som vår danske vän Preben Mortensen sa, nämligen att det är en specialstyrka inom det 22:a regementet i Special Air Services. En av Revolutionary Wings specialkompetenser är just att studera och förstå hur fienden tänker. Mer än så behöver jag inte säga om den saken just nu. Däremot vill jag gärna säga att jag delar mister Mortensens analys, att det finns risk för att vi tänker för traditionellt, att vi fastnar i våra vanliga tanke­banor. Från brittisk sida kommer vi att engagera kompetenser från Revolutionary Wing i arbetet med att försöka förstå det här med de försvunna muslimerna. Vi kommer också att engagera andra männi­skor som tänker utanför ramarna. Vi kommer självfallet att delge er alla våra slutsatser”, ljög Brian Dupreé så övertygande som bara gamla spioner kan. För riktigt alla slutsatser skulle nog inte delges denna församling. ”Finns det frågor eller något att diskutera kring detta?”

Fyra personer begärde ordet, men bara för att instämma i det som sagts och att man önskade att få vara delaktiga. Övriga nöjde sig med att nicka instämmande. Brian tackade alla och avslutade mötet. Men han visste vad han skulle göra nu. Han skulle samla ett riktigt gäng fritänkare och försöka knäcka gåtan med de försvunna muslimerna.