Kapitel 11

Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten, november 2015

Frank Hawkins hade tjänat sitt land i hela sitt liv. Han hade börjat som stridspilot och flugit över hundra stridsuppdrag under första gulfkriget. Därefter hade han flugit stridsuppdrag under Bosnienkriget och sedermera över Serbien. Kriterierna för att göra karriär fanns alltså där. USA ville ha generaler som varit i krig och Frank Hawkins hade lojalt fortsatt att tjäna sitt land och vandrat hela vägen upp till sin nuvarande position, som trestjärnig general i US Air Force. Han hade alltid tjänat sitt land och skulle fortsätta att tjäna sitt land, men nu skulle han dessutom tjäna pengar, både till sitt land och till sig själv.

Han skulle sälja prima vapensystem till kamelryttarna, som han och hans kollegor kallade araberna bakom deras rygg. De amerikanska officerarna brukade skämta om var på kamelerna araberna skulle hänga alla dyra vapensystem och överlag hade de mycket lite till övers för araberna, förutom deras pengar förstås. Han vandrade rakryggad och fylld av energi längs gångarna på den stora vapenmässan i Abu Dhabi. Här fanns världens alla vapentillverkare, men Frank Hawkins visste att det han hade att sälja var det bästa som kunde köpas för pengar. Mycket pengar.

Major Samir Abdullah var en erfaren stridspilot i Förenade Arabemiratens lilla men avancerade flygvapen. Han hade varit stridspilot i nästan femton år och var en erkänt skicklig sådan. Nu satt han i en bekväm fåtölj tillsammans med några landsmän och lyssnade på en amerikansk general som gjorde reklam för de senaste vapnen som skulle behövas för att slå ut Irans föråldrade flygvapen.

Förenade Arabemiratens flygvapen bestod till huvuddelen av amerikansk utrustning men också av det franska Miragesystemet, vilket irriterade amerikanerna. Nu skulle det bli ändring på den saken – amerikansk kvalitet för hela slanten. Major Abdullah var personligen övertygad om att de amerikanska flygplanen var i en klass för sig. Inte nog med att USA:s flygplan var i världsklass, deras vapensystem var också outstanding, som jänkarna själva sa, och deras support av den tekniska plattformen runt flygplanen var också superior.

Major Abdullahs problem var inte amerikanernas utrustning, utan amerikanerna. Deras sätt att se ner på andra människor, att stödja eller själva begå vilka övergrepp som helst bara det gynnade dem själva. Herrefolket. Blotta tanken på att USA hade baser i Saudi­arabien, Bahrain, Kuwait och Irak var vidrig. Major Abdullah hade hållit sina åsikter för sig själv. Undantaget var några handplockade piloter som han själv hade rekryterat och varit mentor för. De visste vad han tyckte. Och så förstås hans egen mulla, som han känt sedan ungdomsåren. För åtta år sedan hade hans mulla presenterat honom för en man som sedan dess varit major Abdullahs mentor. Denne man hade gett honom ett långsiktigt uppdrag och Abdullah hade tålmodigt förvaltat förtroendet medan han gjorde en strålande karriär inom sitt flygvapen.

General Hawkins avslutade sin genomgång som han alltid gjorde, framför den stora filmduken, nu med stjärnbaneret och Förenade Arabemiratens flagga som tillsammans fladdrade i vinden.

”Mina herrar. Friheten måste alltid försvaras. Förenta staterna är stolt över att få förse ert viktiga land med de vapensystem som kan försvara friheten för ert fantastiska folk.”

Generalen var lika nöjd som han såg ut. Han var säker på att han nu hade landat det stora kontraktet och att han kunde se fram emot att i fortsättningen tjäna sitt land genom att vara rådgivare åt vapentillverkaren Raytheon. Hans lön skulle tredubblas och de bonusar som äldre kollegor berättat om var förstås oerhört lockande.

Major Abdullah väntade tålmodigt på sin tur att ställa frågor. Han hade tre stycken.

”General Hawkins, tack för er presentation. Mitt namn är major Abdullah och jag har de senaste tio åren flugit amerikanska stridsflygplan och även övat vid flera tillfällen tillsammans med USA:s flyg­vapen, både här och i USA. Jag har några frågor som är mycket viktiga för oss och som vår excellens försvarsministern behöver få svar på innan beslut fattas.”

Han tystnade och såg bort mot en amerikansk flygvapenöverste som han kände personligen, eftersom de både hade flugit och gått ett antal utbildningar tillsammans. Översten nickade nästan obemärkt tillbaka mot major Abdullah.

”För det första: Är både sjö- och luftrobotsystemen direkt kompatibla med våra nuvarande F16 Falcons? Eller krävs det uppgraderingar av vårt stridsledningssystem? För det andra: Kommer ni att stå för upp­graderingar allt eftersom mjukvaran utvecklas? Och för det tredje: Vi vill att ni står för utbildningen i de nya systemen för samtliga våra piloter. Vi önskar dels få utbildningen här, dels i USA. I USA vill vi få genomföra fullskaliga anfall med skarpa system. Är det genomförbart?”

General Hawkins nickade artigt medan han intensivt kämpade med att dölja hur mycket han föraktade att araberna verkade ha så mycket pengar som de spenderade utan någon särskild plan, annat än att de alltid skulle ha det bästa. Nu gällde det dock pengar som skulle tillfalla honom, och då fick det ju gå an.

Majoren fick positiva svar på alla sina frågor.

Generalen summerade. ”Mina vänner, de vapensystem som ni nu får köpa är av den absolut senaste generationen. Vapnen är så moderna att inte ens USA:s eget flygvapen eller flotta har tillgång till dem. Dessa missiler flyger snabbare och längre och har en exceptionell förmåga att motstå fiendens motåtgärder. Som pricken över i har de även femton procent större förstörelsekraft!”

Major Abdullah log åt detta.

Tre månader senare flög åtta piloter som major Abdullah handplockat över till USA för att under fyra månader tränas av US Air Force. Man ägnade särskilt mycket tid åt att lära piloterna hur man anföll sjömål. Detta var enligt piloterna viktigt för att på ett effektivt sätt kunna försvara sig mot Irans flotta.

Bland de amerikanska säljarna var det ingen som funderade över varför Förenade Arabemiraten behövde sjömålsrobotar som var och en kunde sänka de allra största fartygen som fanns på haven trots att Irans flotta i huvudsak bestod av små och snabba patrullbåtar. Ingen verkade heller reflektera över varför Förenade Arabemiraten, Saudi­arabien och Kuwait köpte samma sorts vapensystem.

Sakta men säkert, under en tioårsperiod, hade maktbalansen i Gulfen förskjutits. Den amerikanska krigsmaktens överläge hade bytts till underläge. USA hade dock något som gjorde dem unika i världen. De hade sina hangarfartyg som skyddades av eskadrar av andra fartyg av olika storlekar och syften samt ett ständigt paraply av stridsflyg över sig. Hangarfartygen var i stort sett osänkbara och de var den amerikanska utrikespolitikens förlängda arm. Dessa enorma fartyg hade egentligen bara en svaghet. När de närmade sig land var de sårbara, eftersom en fiende kunde nå dem med vapensystem som inte fanns på världshaven. Snabba motorbåtar fyllda med spräng­medel, sjöminor, torpeder och inne i hamnarna möjligen attack­dykare.

Chuck Sandberg var chefstekniker vid Lockheed Martin och hans jobb bestod i att utbilda kunderna i flygsystemet F16. Nu var han i Förenade Arabemiraten sedan några månader tillbaka för att tillsammans med sitt eget teknikerteam samt ett team från Raytheon utrusta och uppgradera F-16E/F Desert Falcon. Chuck hade gnuggat händerna när han insåg vilken bonus han och hans team skulle få det här året. Han visste också att ytterligare fyra team fanns i de övriga vänligt sinnade gulfstaterna, vilket skulle göra året otroligt lönsamt för de stora vapentillverkarna. När USA inte längre hade råd att själva köpa lika mycket som tidigare blev gulfstaterna de nya kassakorna. De köpte alltid det nyaste och det dyraste.

Men Chuck hade ett uppdrag till. Ett jobb som var så hemligt att bara några dussin människor i USA visste om det. Chuck fick extra betalt för detta, samtidigt som han hade fått lova att aldrig någonsin yppa vad han gjorde. Efter att varje F-16 uppgraderats och vapen­systemen testats gjorde Chucks team en sista kontroll innan de lämnade över ansvaret till köparen. Chuck återvände till USA och rapporterade till sin uppdragsgivare Lockheed Martin att uppgraderingen hade gått enligt plan utan några som helst bekymmer. Han tog semester och reste som vanligt för att besöka sina föräldrar i Washington. Det var helt sant, men väl framme blev han först hämtad av en bil som körde honom till militärhögkvarteret Pentagon. Där bekräftade han att hans mycket speciella uppdrag var utfört liksom att han var medveten om att hans kraftiga extra bonus förutsatte hans tystnad. Samt, förstås, att sekretessbrott innebar åtal för landsförräderi inför en militärdomstol. I bästa fall, sett med Chucks ögon.