Kapitel 14

Iran, juni 2016

Den svala natten hade kommit som en välsignelse efter den brännheta dagen. Det hade inte fallit en droppe regn på fyra månader och inte ett moln hade synts på den stålblåa himlen. Mitt på dagen såg den lilla byn ut att vara helt öde. Ännu en bit in på hösten fungerade den trånga dalgången mellan bergskedjorna väster om Teheran som en gryta. Ingen vettig människa rör sig utomhus när det är mer än fyrtio grader varmt och varje steg på den kruttorra marken drog upp ett litet moln av damm.

Men nu var det natt och människorna sov gott mellan svala lakan. Förutom Amir Hussein-Kahn. Han badade i svett och kastade sig oroligt av och an i sängen. Det var hans fjärde eller femte ångestattack denna plågsamma natt, som följt på en oändlig rad av lika plågsamma nätter. Ena stunden skakade han av köld, nästa sekund kändes det som om han höll på att brinna upp. Han jämrade sig svagt, rädd för att väcka och oroa sin stora familj. Men hustrun Sonja var vaken sedan länge och satt i köket och grät, som så många nätter tidigare. Hon var förtvivlad över att han vägrade prata med henne om vad som var fel.

Amir kände att trycket över bröstet var så tungt att han höll på att kvävas. Han mådde illa och ville kräkas, men det gick inte. Han älskade sin familj, sin stora släkt och sitt land. Blotta tanken på att det fanns män därute vars agerande skulle kunna leda till hans älskade Irans undergång gjorde honom förtvivlad. Trodde de verkligen att man kunde attackera väst utan att de skulle vedergälla med allt de hade? Hans land, som så ofta utpekades av väst som delaktigt i allt som rörde terrorism, skulle inte undgå att bombas eller, än värre, att ockuperas. Hade inte amerikanerna tagit Irak på bara några veckor?

Amir önskade att han inte hade fått insikt i planen, att han varit lyckligt ovetande. Vetskapen åt upp honom inifrån och det faktum att han visste och faktiskt kunde göra något åt saken förvärrade bara allt. Var det inte Guds mening att man alltid skulle handla utifrån det som var rätt? Så länge han kunde minnas hade han bett fem gånger per dag, som Koranen föreskriver. Han hade genomfört hajj, vallfärden till den heliga staden Mecka, han hade alltid gett allmosor till de fattiga, fastat under Ramadan och i allt annat levt sitt liv i enlighet med islams fem grundpelare och Guds ord. Efter mötet i Kairo – när han fått kännedom om Mahdis plan – hade han sökt Guds nåd och vägledning allt mer intensivt. Han tvivlade. Han måste få vägledning.

Under nästan all sin vakna tid reciterade han Koranens första sura, om och om igen, nästan som besatt, ibland högt, oftast tyst för sig själv. Tonvikten lade han på orden ”dig anropa vi om hjälp: led oss på den rätta vägen”.

Gud svarade inte. Amir sjönk allt djupare ner i sin vanmakt och förtvivlan över ett vägval han inte kände sig kapabel att göra. Denna sömnlösa natt bestämde sig Amir Hussein-Kahn för att anförtro sig åt den enda människa han överhuvudtaget kunde tänka sig att anförtro sig åt, mulla Siamak. Mulla Siamak hade varit ett stöd för Amir många gånger ända sedan barndomen, men han hade aldrig tidigare behövt råd i en så här svår och farlig fråga. Å andra sidan hade Amirs älskade far Massoud sagt att det inte fanns någon svårighet som man inte kunde söka stöd och vägledning för hos mulla Siamak.

Klockan fem på morgonen satte sig Amir Hussein-Kahn i bilen och påbörjade resan mot Teheran. Han kände sig lätt om hjärtat över att äntligen ha fattat ett beslut. Han var nästan lycklig. Resan till Teheran skulle ta knappt två timmar och det var skönt att komma iväg innan den värsta hettan satte in. Dessutom skulle han slippa morgonköerna vid stadens västra infart. Klockan halv åtta satt han bakom sitt skrivbord på försvarsdepartementet. Efter morgongenomgången klockan nio skulle han ringa mulla Siamak.

Amir Hussein-Kahn och mulla Siamak träffades redan samma kväll, klockan nio i ett rum i moskén en kvarts promenadväg från försvarsdepartementet. De två männen bad först en kort bön tillsammans. Sedan tittade mulla Siamak allvarligt på Amir Hussein-Kahn. ”Jag ser att det är någonting allvarligt som trycker dig, min son. Berätta nu allt. Anförtro dig, i Guds, den barmhärtige förbarmarens namn.”

Amir började berätta. Först nervöst och trevande. Sedan kände han tillförsikten och tryggheten växa och orden strömmade ur hans mun. Han pratade i en halvtimme utan att bli avbruten. Mulla Siamak satt hela tiden stilla, rörde inte en min, och med outgrundlig blick såg han Amir stint i ögonen. När Amir var klar satt mullan tyst en lång stund. Sedan sa han: ”I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn. Detta är en stor synd som förbereds. Detta är inte Guds vilja utan ett verk av fanatiker.” Under den kommande timmen frågade mulla Siamak ut Amir om detaljer, namn, platser, tider ... allt vad Amir visste. Innan de skildes åt sa han: ”Min son, du få absolut inte yppa detta för någon levande människa. Du och hela din familj är i yttersta fara. Möt mig här igen om fem dagar. Jag behöver tid för bön och för att rådgöra med min mentor. Gå nu i frid. Men yppa icke ett ord.”

Den natten sov Amir Hussein-Kahn gott för första gången sedan mötet i Kairo. Han sov också gott natten därpå. Ända till klockan fyra på morgonen. Då slogs dörren in och Amir Hussein-Kahn och hans familj fördes bort.

Amir såg sig förvirrat omkring. Han kunde inte ta del av det han såg och ändå hände det mitt framför hans ögon. Det var natt, men öknen lystes upp av strålkastare. En bit bort stod en grävskopa som han insåg just hade grävt ett dike som var cirka tjugo meter långt och två meter djupt. Amir såg tre kameror på stativ. Maskerade män filmade allt som hans släkt utsattes för.

Först hade de små barnen, och sedan alla upp till femton år, slagits ihjäl framför sina familjer, som skrek rakt ut av sorg. De vuxna satt bakbundna i öknen utan möjlighet att hindra det som pågick. Männen slet sedan fram flera av kvinnorna och våldförde sig på dem innan de skar halsarna av dem och slängde ner kropparna i det nygrävda diket. Slutligen togs alla män fram och ställdes på knä framför graven och sköts med varsitt skott i huvudet.

Amir var nu den enda som var kvar och en av de maskerade männen lyfte upp honom i kragen och gick fram till graven och tvingade honom att titta ner. Sedan proklamerade han in i en kamera att detta var straffet för att ha brutit mot tystnadsplikten. Amir kunde få fundera på det innan han själv dog. Amir förstod ingenting. Skulle han få leva?

Sedan knuffade mannen ner Amir i massgraven. Han hamnade intill sin far, som verkade titta rakt på honom med livlösa ögon. Amir märkte hur någon kastade sand över honom och insåg att han skulle bli levande begravd. Allt medan kamerorna fortsatte att filma.

Han kröp upp intill sin far och bad om förlåtelse medan sanden sakta täckte hans kropp.

Mahdi var bekymrad över Amir Hussein-Kahns förräderi. Inte så mycket för att det var nödvändigt att statuera exempel genom att utplåna hans släkt. Den film som spelats in från massakern skulle bli ett obehagligt men kanske nödvändigt verktyg för att övertyga en och annan tvivlare om det hälsosamma i att vara lojal, och det var ju praktiskt att ha. Värre var att händelsen visade att Mahdi och hans män gjort en felbedömning. De hade varit fullständigt övertygade om Amirs pålitlighet. Men värst av allt var att läckan möjligen kunde sätta fiendens underrättelsetjänster på spår som de inte borde följa just nu.

Mahdi kallade på en av sina ordonnanser och sa: ”Verkställ Operation dimridå 1 inom sjuttiotvå timmar.” Mannen nickade tyst och lämnade rummet.