Kapitel 15

London, England – CIA, Langley, Virginia, USA – Homeland Security, Washington, USA

Chefen för Storbritanniens underrättelsetjänst MI6, Robert Frank, hade såvitt Brian Dupreé visste varken problem med alkoholen eller blodtrycket. Det faktum att han var illröd i ansiktet måste således bero på att han var rasande. Brittens nuna stod i bjärt kontrast till hans franska motsvarighet, Jacques Frerot, som var likblek. Robert Frank mer eller mindre knuffade fransmannen framför sig. Man behövde inte vara mästerspion för att dra slutsatsen att det var storkonflikt på gång.

”Brian”, sa chefen, ”följ med mig och ta med tysken Otto.”

Brian ringde till Otto Dietrich trots att tysken bara stod trettio meter bort. ”Otto, mycket diskret nu. Ursäkta dig och följ efter mig utan att väcka uppmärksamhet.”

Otto låtsades prata med någon i Tyskland och lade sedan på och ursäktade sig inför dem han pratat med och lämnade rummet. Han gick ikapp Brian. ”Was ist los?”

Brian slog ut med armarna med en uppgiven gest och svarade: ”La France.”

I CIA:s högkvarter i Langley i Virginia, kom en analytiker springande fram till sin chef och sa med andan i halsen: ”Sir, den brittiske MI6-agenten Brian Dupreé ringde för en minut sedan till sin tyska motsvarighet på underrättelsemötet i London och han ...”

”Jaha”, avbröt chefen, ”och vad är det för märkvärdigt med det?”

”Sir, enligt NSA:s positionering befann de sig knappt trettio meter ifrån varandra. Och nu har de gått iväg till ett rum där vi också har den franska underrättelsetjänstens chefs mobiltelefon, och en mobiltelefon som vi inte säkert kan koppla ett namn till, men vi tror att den tillhör chefen för MI6 ...”

Chefen gav omedelbart order om att aktivera avlyssning via alla fyra telefoner.

Brian och Otto var sist in i rummet och stängde dörren efter sig. Robert Frank nickade till Jacques Frerot, som harklade sig lite för­läget. ”Jo, så här är det. Frankrike hade i många år en pålitlig källa högt upp i den iranska maktapparaten. Den information vi fick från honom visade sig alltid vara helt korrekt. Han ...”

Robert Frank avbröt.

”Hade, säger du. Förfluten tid. Har ni inte kvar honom?”

”Nej, han försvann direkt efter att han gav oss den information jag nu ska delge er. Vi har lagt mycket stora resurser på att ta reda på vad som har hänt, men vi har inte hittat ett enda spår efter honom. Han är som upplöst i intet.”

Robert Frank suckade demonstrativt.

”Vänligen avbryt mig inte”, bad Jacques Frerot. ”Den information han gav oss var att det i samband med det officiella Opec-mötet i november 2014 skedde ett annat, hemligt möte. Det var omgivet av mycket stor sekretess. Deltagarna kom från ett tiotal länder i Mellanöstern och skulle fungera som förbindelselänk mellan mötets ledare och ledarna för de länder vars budbärare deltog i mötet. Mötet leddes av en person vid namn Mahdi, som vi trots stora ansträngningar ännu inte kunnat identifiera.”

Robert Frank tappade tålamodet: ”Men så tala då för jösse namn om för oss vad de talade om!”

”De talade om en samordnad, mycket stor attack mot mål i Europa.”

Alla fyra männen satt tysta en stund. Sedan frågade Brian Dupreé: ”Och hur länge har ni hemlighållit det här för oss?”

”Det handlar inte om att hålla viktig information hemlig, utan om att vi inte kan skicka vidare uppgifter som vi inte har fått verifierade. Det är inte ansvarsfullt att springa med slidder och sladder. Det jag just berättat för er är precis allt vi vet. Sedan försvann vår källa spårlöst. Vi har – trots enorma ansträngningar – varken lyckats hitta honom eller någon som helst information som kan bekräfta hans uppgifter.”

Diskussionen fortsatte en halvtimme utan att man kom en centimeter längre. Robert Frank tackade Frerot i ett sarkastiskt tonfall och sa att han, Brian Dupreé och Otto Dietrich nu behövde diskutera detta enskilt. Innan han gick sa fransmannen: ”Självfallet får ni inte yppa ett ord om detta för de andra underrättelsetjänsterna på mötet som snart ska börja. Det vore mycket ...”

Nu exploderade Robert Frank.

”För helvete människa! Du kan inte komma i efterhand och diktera villkoren för information som du redan lämnat ut. Det här är information som är viktig för Europas säkerhet. Trots det som skett i ert land alldeles nyligen så har ni valt att undanhålla denna information för oss. Vi har ju liksom frågat ett flertal gånger om information som kan belysa eventuella stora terrordåd, särskilt när vi hade uppe det här med de försvunna männen från så många europeiska länder. Självklart måste de andra få veta. Däremot behöver vi inte säga var­ifrån vi har fått informationen. Ingen vinner på att vi avslöjar vem som har klantat sig.”

Jacques Frerot lämnade mötet utan att säga ett knyst.

Chefen för Homeland Security, Jack Hopkins, fick en utskrift av vad som sagts under just det mötet ett knappt dygn senare, tidigt på morgonen Washingtontid. Han fick dagens första raserianfall för att han inte hade fått utskriften tidigare. Sedan fick han dagens andra raserianfall för att européerna undanhållit information. Han slängde sin kaffekopp i väggen och tryckte därefter på knappen märkt ”3” på panelen på skrivbordet. Det innebar att hela hans stab skulle vara samlad i hans rum inom femton minuter. Fan ta den som kom en sekund för sent!

En allvarstyngd Brian Dupreé öppnade mötet för det som numera kallades EurInCo, European Intelligence Coordination. Sedan flera år tillbaka träffades representanter för det gamla Västeuropas säkerhets- och underrättelsetjänster ungefär en gång per kvartal, så ingen hade brytt sig om att ge mötet ett riktigt namn. Nu när man träffades var tredje vecka hade något ljushuvud kommit på att informations­utbytet borde kallas för någonting.

Som vanligt började mötet med att man gick laget runt för att höra om någonting nytt av betydelse hade inträffat sedan senast. Så var inte fallet. Man hade inte kommit en millimeter längre med gåtan om de försvunna unga männen. Man visste inte var de fanns och framför allt inte vad de gjorde eller avsåg att göra.

Brian Dupreé såg ner på pappret som låg på bordet framför honom och berättade sedan vad fransmannen alldeles nyligen berättat, men utan att avslöja vem han fått informationen ifrån. Det var inte hans sak att göra det. Han avslutade med att säga att mötet leddes av en för oss okänd person som kallades Mahdi och avhandlade enligt den obekräftade källan en samordnad, stor attack mot för oss okända mål i Europa.

Ett oroligt sorl utbröt, och Brian viftade avvärjande.

”Snälla, låt mig få tala färdigt. Informationen kom från en källa som tidigare har visat sig pålitlig, men som efter detta meddelande försvann spårlöst. Vår allierade har inte lyckats hitta källan igen. Man har inte hittat någonting som stöder källans uppgifter, men inte heller någonting som talar emot dem. Det som jag just berättat är allt, precis allt, som vi vet om det här. Ordet är fritt.”

Otto Dietrich begärde ordet. ”Jag fick den här informationen samtidigt som Brian Dupreé. Jag tänker inte heller avslöja källan, så låt oss inte ödsla energi på att diskutera den saken. Kanske borde vi ha analyserat uppgifterna bättre innan vi tog upp dem här, men jag tycker att det är viktigt att vi i detta forum är öppna och snabba. Vi måste omedelbart dela med oss av information till varandra. Vi vet inte om det vi nu fått kännedom om är sant. Men efter att ha samrått med ett antal kollegor i Berlin är det min övertygelse att vi måste agera som om det är det. Om vi är överens om det så är det hypotetiska läget följande: Minst femhundra unga män i vapenför ålder förbereder just nu ett terrorangrepp mot Europa. Mina vänner, Europa hotas av den största katastrofen sedan andra världskriget.”

Diskussionen pågick i två timmar. Sedan kunde Brian Dupreé summera.

”Vi är alltså överens om två saker. För det första att Europa hotas av den största terrorattacken någonsin. För det andra att vi inte har den blekaste aning om när attacken ska ske, hur den ska ske och var den ska ske. Efter ett års analyser och försök till slutsatser står vi kvar på ruta ett.”

Chefen för Nederländernas säkerhetspolis, AIVD, Pieter de Vries, begärde ordet. Han var en liten och mager man med runda stål­bågade glasögon och irrande blick. Det såg ut som om han skulle kunna blåsa omkull av minsta vindpust. Men han talade med tydlig och kraftfull röst, mycket kraftfull rent av.

”Alltså …”, dundrade han, ”… hotas vi eventuellt av den största terrorattacken sedan Adolf Hitlers dagar och vi vet inte heller hur vi ska kunna stoppa den. Efter ett års intensivt arbete är vi inte i när­heten av en lösning på det här. Och vi lär knappast lösa det även om vi får ytterligare ett år på oss. Då är det dessutom troligen för sent. Glöm inte att vi faktiskt kan jaga ett spöke som inte finns.”

Alla lyssnade nu noga på nederländaren.

”Att det är vi själva som jagar något som faktiskt inte finns, eller att någon därute hittat på allt detta för att trötta ut oss, trots att bevisen talar för vår hypotes, är trots allt fullt möjligt. Mina vänner, min regering börjar bli trött på att vi skriker Vargen kommer, och vi tappar i trovärdighet gentemot våra politiker. Hemlighetsmakeriets tid kanske är över? Vi kanske behöver ta in hjälp från allmänheten?

Det är desperata tider. Desperata tider kräver åtgärder som i normala tider möjligen skulle kallas desperata. Jag föreslår följande: Läck ut information till Europas bästa journalister. Men bara information om att det saknas femhundra unga muslimska män. Journalisterna kommer att gå i gång på detta och de kommer att börja jaga. Sätt era bästa män och kvinnor på att följa journalisterna. Skugga dem, bugga dem, gör vad som krävs, men se till att de leder er till bytet. Sedan slår vi ihjäl bytet. Om det nu finns något byte att slå ihjäl”, sa han med viss sarkasm i rösten.

Det hördes både bifall och burop, men mannen viftade avvärjande. Han var inte klar.

”Journalister och spioner har mycket gemensamt. Båda yrkesgrupperna är mästare på att leta reda på information och att lägga pussel. Men journalisterna har ett par fördelar. För det första att ingen förvånas över att journalister snokar i allt och överallt, det är deras jobb. För det andra att de är bra på att hitta källor på andra vägar än våra traditionella. Folk som ogärna pratar med myndighetspersoner eller främlingar, de kan ibland prata med journalister.”

Harald Hogland från norska Polititets sikkerhetstjeneste var först med att begära ordet. Han var mycket upprörd. ”Vårt uppdrag är att försvara demokratin. Man kan inte försvara demokratin med hjälp av odemokratiska metoder.”

Den lille holländaren replikerade utan att begära ordet. ”Med all respekt, mister Hogland. Norge är ju ett av de europeiska länder som redan har drabbats av en fruktansvärd terrorhandling. Sextionio barn mördades på Utøya. Om det hade kunnat undvikas genom att bryta mot lagen och bugga några journalister, så är jag övertygad om att miljoner norrmän hade applåderat det. Eller?”

Diskussionen efteråt var intensiv, ofta hätsk, och pågick i ytterligare en timme. Sedan var Brian tvungen att avbryta, eftersom flera deltagare hade flygtider att passa. Man kom överens om att ses igen i Berlin om exakt en vecka.

Brian lämnade mötesrummet för att förbereda sig inför ett svårt samtal med sin chef.