Kapitel 16

London, England

Brian satt med huvudet djupt nedsjunket i händerna medan han läste rapporten som låg framför honom. Allt hade börjat perfekt då ett pass hade flaggats upp i Beirut med destination London. Beirut hade alltid varit en hubb för många underrättelsetjänster och i och med inbördeskriget i Syrien, i kombination med de stora flyktingströmmarna, så var de stora länderna väl bemannade där när det gällde underrättelseverksamhet. En illegal passagerare, som britterna snabbt identifierat som en möjlig kurir, var på väg till London. Man hade inte hunnit få med någon från Beirut, så man väntade i London för att följa personen ifråga när denne klev av.

Medan man väntade så hade man grävt fram ytterligare fakta och insett att personen hade skaffat ett visum till USA – under ett annat namn men med samma foto. Därmed hade Brian Dupreé ringt in den jour av före detta agenter som var lite till åren komna men som ingick i en jourgrupp för att kunna utföra enklare sysslor, som i och för sig krävde rätt utbildning och bakgrund men inte nödvändigtvis krävde de yngre och mer aktiva resurserna.

Uppdraget hade gått till en mycket meriterad före detta agent vid MI6 som gärna jobbade extra för staten. På Heathrow hade en av Brians kollegor briefat honom och gett honom en iPad med bilder på hans mål. Den äldre agenten hade kopplats ihop med en kvinnlig kollega, men de skulle inte resa ihop, hon skulle vara backup åt honom.

Så här långt var allt bra och de hade fångat upp målet, som var en man, på terminalen. Eftersom man hade bestämt sig för att följa honom över till USA och sedan se vart han tog vägen så hade man valt att inte meddela CIA. Det skulle ske senare, när man visste mer.

I USA hade det dock gått åt skogen. Av någon outgrundlig anledning så hade amerikanerna väntat på flygplatsen i Chicago och inte bara gripit kuriren utan också tagit det brittiska team som skulle ta över och förfölja kuriren i USA. De hade även gripit den äldre agenten som följt med, men missat den kvinnliga backupen. Hon hade blivit vittne till hela dramat, hunnit undan och kunnat varna MI6 i London.

Brian läste igenom den mycket stela beskrivningen som kommit från den brittiske ambassadören i Washington. Han hade blivit uppkallad till Homeland Security och fått sig en utskällning av chefen där, som gick under smeknamnet Big Jack. Ambassadören hade till och med skrivit ner ordagrant vad Big Jack sagt, och det var ingen munter läsning. Big Jack Hopkins, chefen för Homeland Security, hade tydligen inte ansträngt sig nämnvärt för att dölja sin förtjusning, medan ambassadören torrt förklarat att det givetvis var fullständigt oförsvarbart att amerikanerna höll allierade länders representanter i förvar.

Eftersom britterna agerat blixtsnabbt på ett underrättelsetips i London hade de tvingats skicka sina agenter till USA utan att meddela CIA. Givetvis hade man tänkt göra det så fort man hade landat.

Big Jack hade flinat och sagt att de haft sex timmar på sig under flighten från Beirut och sedan sju timmar att artigt ringa till sina allierade i USA. Hade så skett, då hade saken varit klar. Nu behövde byråkratins kvarnar mala innan de kunde släppa de brittiska agenterna.

Big Jack hade fortsatt att läxa upp ambassadören för britternas försök – amatörmässigt utfört, visserligen – att operera i hemlighet på amerikansk mark. Visste inte britterna att USA kände till allt som pågick? Presidenten skulle – ”om han nu tordes” – säkerligen framföra detta till Storbritanniens premiärminister i lämpliga, men mycket skarpa ordalag.

Brian Dupreé läste vidare i rapporten. Big Jack hade sagt att kuriren haft med sig en lista. Den hade de hittat, dold, på några cd-­­skivor. Informationen hade man sedermera lyckats få kuriren att vidimera, exakt hur det skett ville han inte berätta. Den brittiske ambassadören beskrev sedan utförligt hur Big Jack mullrat snarare än konverserat i vanligt civiliserad ton: ”Kuriren hade en lista på tolv terroristmål i Europa och två i USA. Herr ambassadör, terroristerna förbereder en samordnad attack mot dessa mål. Attackerna kommer att genomföras nu i augusti eller september ... Målen i Europa är USA:s ambassader i tolv huvudstäder samt två i vårt hemland som vi tills vidare behåller för oss själva. Förenta staterna förutsätter, jag repeterar förutsätter, att Storbritannien och övriga berörda stater i Europa omedelbart, jag repeterar omedelbart, avsätter nödvändiga resurser och vidtar lämpliga mått och steg för att säkerställa att attackerna avvärjs.”

Brian hade läst igenom rapporten noga tre gånger. Han skulle snart gå in till sin chef och först få en tydlig reprimand eftersom hans egna agenter hade avslöjats. Sedan skulle chefen säkert be honom om hans åsikter om målen i Europa. Brian bad sin närmaste man komma in och läsa rapporten.

Kollegan läste den två gånger och såg sedan upp på Brian och sa: ”Förutom det nesliga i att vi åkte fast och att vi nu eventuellt har målen så undrar jag hur amerikanerna kunde veta att vi hade en operation som var på väg åt deras håll. Det framgår ju också att de visste det redan i Beirut. Hur kunde det läcka ut? Har vi en intern läcka? Det beror ju inte på vårt sambandssystem, för det finns inget starkare krypto i världen, enligt GCHQ.”

Brian satt tyst och funderade men avbröts då hans assistent diskret påminde honom om att det var dags för mötet med chefen. Han nickade till assistenten och lommade iväg för att få ris men sedan dela med sig av sina klokskaper. Frågan var bara om han hade några sådana att dela med sig av.