Kapitel 17

Stockholm, juli 2016

Stockholm TT

Två unga muslimska män med arabiskt påbrå är försvunna från Södertälje sedan minst fyra månader tillbaka, erfar TT. Polisen misstänker att de fallit offer för högerextremistiskt våld snarare än att de lämnat landet för att resa till IS-kontrollerat område.

Varken polisen i Södertälje eller Stockholm eller Säkerhetspolisen vill kommentera uppgifterna.

Uppgifterna bekräftas dock av en välunderrättad och trovärdig källa.

TT/STHA

Zetterberg, chefen för den svenska Säkerhetspolisen, var ingen vän av stora åthävor. Han läste TT-telegrammet en gång, sedan en gång till, tog av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet, lutade sig bakåt i kontorsstolen och sa högt för sig själv: ”Jaha.”

Han var inte förvånad över att nyheten läckt ut. Han var snarast förvånad över att den inte läckt ut tidigare. Och det var ju inte två personer som var försvunna, utan tjugosex. Och de hade inte varit försvunna i fyra månader, utan i mer än ett år.

Att journalisten gått på villospåret att man misstänkte högerextremister förvånade honom däremot inte. Journalister är också männi­skor och nästan, men bara nästan, lika lätta att vilseleda som vem som helst inom människosläktet Homo sapiens. Han slöt ögonen och räknade tyst till hundra, som han hade lärt sig av en ledarskaps­­konsult att man ska göra innan man fattar beslut. Sedan ringde han Elisabeth Storvrete och bad henne komma in.

Storvrete hade sitt kontor fyra rum bort, så bara några minuter senare satt hon i en av hans två besöksstolar på andra sidan skrivbordet. Zetterberg vred sin skärm så att Storvrete kunde se den och visade med pekfingret på TT-telegrammet.

”Har du sett det här?”

”Ja, jag såg det precis. Jag ...”

Säpochefen avbröt henne genom att hålla upp båda händerna som stopptecken.

”Vänta, vänta. Vi återkommer till den där TT-nyheten. Först vill jag höra vilka slutsatser du och din grupp dragit av uppgifterna om hot mot amerikanska ambassader i Europa. Jänkarna här i Stockholm för ett jäkla liv och kräver att deras ambassad får förstärkt skydd.”

Elisabeth Storvrete nickade. ”Jag vet. Stockholmspolisen hörde av sig hit i går kväll, och de har skärpt sin bevakning på vår inrådan. Fast ärligt talat är det mest för att lugna amerikanerna, det där terrorhotet tror vi inte på.”

Zetterberg lutade sig intresserat framåt.

”Jaså, låt höra.”

Elisabeth Storvrete drog sin rapport. ”Vår bedömning är att det här antagligen är ett villospår. FBI tar alltså en kurir på flygplatsen i Chicago och kuriren har med sig gps-koordinaterna till bland annat tolv amerikanska ambassader i Europa. För det första: Varför skulle en kurir till USA överhuvudtaget ta risken att ha med sig koordinaterna till mål i en annan världsdel? För det andra: Amerikanerna fick kuriren att prata inom en timme. Det är inte ...”

Säpochefen avbröt henne. ”Jo, men vi vet att de amerikanska förhörsmetoderna är extremt effektiva. Jag kan inte tänka mig att någon kan stå emot dem under någon längre tid.” Elisabeth Storvrete viftade irriterat mot Zetterberg. ”Självklart, jag vet det. Men en tränad agent ska absolut kunna stå emot mer än en timme, speciellt om de dröjer med att använda kemilådan, och vattentortyr är nog inte tillåtet i själva USA ... Nej, jag tror att terroristerna skickade en amatör, de ville lägga ut en dimridå för att dölja sina egentliga avsikter, och det är det som är vår bedömning. Men det är inte det viktiga.”

Säpochefen visade med sitt kroppsspråk att han tänkte avbryta henne igen, men det tänkte inte Elisabeth Storvrete acceptera.

”Vänta. Låt mig tala till punkt. Det viktigaste skälet till att vi inte tror på det här är följande: En lyckad attack mot tolv amerikanska ambassader vore en triumf för vilken terroristorganisation som helst. Symbolvärdet skulle vara enormt. Dessutom skulle det ge hur mycket publicitet som helst, och vi vet att publicitet är ett prioriterat mål för terroristerna. De älskar publicitet. Men betänk följande: För att kunna genomföra en samordnad attack mot tolv olika ambassader krävs mycket stora resurser och en otroligt effektiv och professionell organisation. Låt säga att vår okända terroristorganisation har det som krävs, vilket aldrig tidigare har varit fallet. Då finns det mål som – med terroristernas ögon – skulle ge mycket, mycket bättre utdelning.”

Elisabeth Storvrete tystnade och signalerade med en nick att hon var klar. Men innan hennes chef hann kommentera det hon just sagt kom hon på en sak till.

”Nu på förmiddagen ringde först Otto från Berlin och strax efter det Brian från London. De gör samma bedömning som vi.”

Säpochefen nickade. ”Okej, du drar det här i ledningsgruppen när vi ses efter lunch. Vi lägger det åt sidan så länge och så återgår vi till den här TT-nyheten.” Säpochefens skärm stod fortfarande vriden så att båda kunde se den. Han pekade åter på telegrammet som låg uppe på skärmen. ”Har du sett signaturen STHA förut?”

”Ja, den står för Stefan Hansson. Vi är vänner privat. Jag kan försäkra dig att ...”

Zetterberg höll upp båda händerna i en avvärjande gest. ”Elisabeth, snälla ... Jag känner dig så väl. Du är ett fullblodsproffs. Det skulle aldrig falla mig in att du skulle läcka någonting. I det här fallet vet jag dessutom varifrån informationen kommer, nämligen från en storkäft vid polisen i Södertälje. Jag tänker inte säga vem. Men jag behöver ditt råd. Hur hanterar vi det här?”

Elisabeth Storvrete funderade en stund. Hon hade fruktat den här situationen. Att Stefan skulle snoka rätt på storyn och därmed sätta deras vänskap på prov.

”Som du hörde i min avrapportering från EurInCo så diskuterade vi att aktivt sätta journalister på spåret, avlyssna dem och ...” Chefen avbröt henne igen. ”Både du och jag vet att politikerna skulle flå oss levande om vi ens andades om att avlyssna journalister. Och förr eller senare, troligen förr, så kommer det att avslöjas för media, och då tar det verkligen hus i helvete.”

Elisabeth nickade. ”Jag vet att tryckfriheten tillhör det heligaste av allt som är heligt i Sverige och att vi som första land i världen gett den grundlagsskydd. Att myndigheterna ska hålla tassarna borta från journalisterna ingår i grundlagsskyddet, och ingen, varken politiker eller jag skulle våga äventyra det.”

Säpochefen nickade och frågade sedan: ”Hur ofta pratar ni jobb, du och Hansson?”

”Nästan aldrig. Jag och Stefan lärde känna varandra för länge sedan, när jag var polisaspirant. Redan då bestämde vi oss för att prata så lite jobb som möjligt. Kombinationen polis och journalist är ju inte helt idealisk.”

Säpochefen såg nöjd ut. ”Det låter som en klok inställning.” Han fortsatte: ”Fast jag undrar om inte både Stefan Hansson och vi skulle kunna ha nytta av att vi faktiskt hjälper honom på traven lite. Ytterst diskret förstås, och absolut inte med några olagligheter!”

Elisabeth såg på Zetterberg i några sekunder, och polisen i henne tyckte att hon precis upplevt att han sa en sak med munnen men visade något annat med kroppsspråket, men hon släppte den tanken när han började ställa fler frågor om både spökterroristerna, som han kallade dem, och Stefan Hanssons och hennes vänskap. Det verkade nästan som om han inte trodde på hennes svar.

Ungefär samtidigt som Storvretes och Zetterbergs samtal fick Mahdi en översättning av TT:s telegram i sin hand. Hans personal i Europa hade som uppgift att skanna alla medier efter möjliga indikationer på att något om operationen hade läckt ut, och det här var den första indikationen. Mahdi var både förvånad och glad över att journalisterna inte hade hittat spåret tidigare. Med största sannolikhet berodde det på att så många redan lämnat olika europeiska länder för att ansluta sig till IS att liknande försvinnanden numera klassades som vardagsmat.

Nyhetsnotisen var något han räknat med och planerat för, men lika fullt något besvärligt. Det krävdes snabba motåtgärder. Mahdi kallade in en av sina medhjälpare.

”Den här personen var först”, sa han och räckte över telegrammet. ”Han är svensk journalist och heter Stefan Hansson. Han arbetar tydligen på Sveriges största nyhetsbyrå, TT. Gör som vi beslutat, men gör det snabbt. Jag vill ha mer information.”

Stefan Hansson var förbannad. Telegrammets formulering ”Polisen misstänker att de fallit offer för högerextremistiskt våld” var inte hans. Det var så typiskt att redigerarna envisades med att spetsa till skribenternas formuleringar. Stefan hade skrivit ”En av polisens många teorier är att de kan ha fallit offer för högerextremistiskt våld”. Spänningarna mellan dem med högerextrema åsikter och flyktingarna hade vuxit i och med den enormt stora flyktingvåg som vält in över Europa men landat hos några få länder, som varit mer generösa i sin flyktingmottagning. Ingreppet var inte så stort att han kunde skicka ut en rättelse, men han skulle ta upp det på morgonmötet dagen därpå.

Det är den här typen av helt onödiga tillspetsningar som nöter på allmänhetens förtroende för journalistkåren, tänkte han irriterat.

Chefen för Säkerhetspolisen och Elisabeth Storvrete fortsatte sin diskussion i ytterligare en halvtimme. Elisabeth kände sig mycket illa till mods. Hon ville verkligen inte att hennes och Stefans vänskap skulle vara något som hon diskuterade med sin chef. Å andra sidan hade hans nyhetstelegram målat in dem i ett hörn. Det fanns bara dåliga lösningar nu, men hon var övertygad om att den hon och hennes chef kommit fram till var den minst dåliga.

Säpochefen summerade. Han gjorde det som den torre byråkrat han var, i punktform, som om han läste från ett Excelark.

”Berätta för Stefan Hansson att en av dina chefer har talat med dig om hans telegram. Säg att du får berätta följande, men bara följande, förutsatt att Hansson garanterar källskydd. Om han inte gör det bryter du där. Om han accepterar, går du vidare. Du kan bekräfta att samma chef har gett dig tillstånd att bekräfta att det saknas unga muslimska män. Du får inte avslöja vem som är din källa, det vill säga undertecknad. Han får inte avslöja att källan finns inom Säpo. Han får använda formuleringen ’en högt uppsatt och välunderrättad och pålitlig källa inom polisen’. Ge honom två namn. Ta libaneserna, Hansson lär ju ha arbetat i Libanon och har säkert bra källor kvar där. Sedan ska ni komma överens om att inte prata mer om det här. Åtminstone inte just nu.”

Äntligen tog det slut, tänkte Elisabeth.

”Okej?” frågade han.

”Okej”, svarade Elisabeth.

Zetterberg reste sig och Elisabeth gjorde detsamma. Han sträckte fram handen, hon tog den. De skakade hand, som om de träffat en affärsuppgörelse. Det här är surrealistiskt, tänkte hon. När Elisabeth lämnade rummet frågade han: ”Känns det bra?” Hon svarade: ”Nej, det känns inte bra. Men det här är det bästa vi kan göra av situationen.”

När han blivit ensam satte sig chefen för Säkerhetspolisen ner igen, lutade sig bakåt i kontorsstolen, blundade och räknade till hundra. Sedan ringde han på sin operativa chef, för att bolla det hela innan man gick vidare.

Säpochefens närmaste man satte sig i en av besöksstolarna och hade ett anteckningsblock redo. Han fick lyssna till en inspelning av samtalet med Elisabeth Storvrete. När han hade lyssnat klart sa han: ”Det gick ju bra det där, eller hur?”

Säpochefen nickade tyst, och kollegan frågade med viss bävan i rösten. ”Går vi vidare som vi sagt?”

Säpochefen nickade tyst igen.

Den operativa chefen frågade: ”Något mer jag ska tänka på?” och denna gång svarade Säpochefen: ”Det elfte budordet.”

Nu nickade den operativa chefen tyst. Tio Guds bud har ett elfte: ”Du skall icke åka fast.”

Den operative chefen reste sig och lämnade rummet för att sätta i gång dygnet runt-övervakningen och avlyssningen av journalisten Stefan Hansson. Som tur var behövde de inte gå in i lägenheten utan kunde hacka journalistens telefon via teleoperatören och avlyssna den. Det var förvånande hur många människor som alltid hade telefonen med sig, till och med i sängkammaren. Ytterst få hade disciplin nog att lägga undan sina telefoner. Även Stefan Hanssons dator kunde de hacka utifrån.

Fyra dagar senare tog sig två av Mahdis män in i Stefan Hanssons lägenhet på Swedenborgsgatan 7B på Södermalm i Stockholm. De använde en några år äldre teknisk utrustning än den som svenskarna nyttjade men den var pålitlig och liten till storleken. Som vanligt var batteridriften en utmaning och gjorde att storleken inte gick att göra ännu mindre. De placerade buggen bakom arbetsplatsen där det såg ut som om Hansson ofta satt. Två odruckna kaffekoppar skvallrade om det. Den andra buggen fäste de bakom en tavla i vardagsrummet, tavlans ram var så dammig att den säkert inte flyttats på flera år. Därefter tog de sig in i journalistens laptop. De stoppade in en flashdrive som laddade ner ett program som skulle göra det möjligt att gå in och se allt som Stefan Hansson skrivit. Tjugo minuter senare var de ute ur lägenheten. De lämnade inga spår efter sig.

Så kom det sig att två olika sidor lyssnade på samma källa. Sam­tidigt lyssnade en tredje part på dessa båda utan att ens befinna sig i samma land.