Kapitel 20
Stockholm – London, England, juli 2016
På planet hem från Beirut funderade Stefan fram och tillbaka och bestämde sig sedan för att han skulle prata med sin chef om projektet. När han hade läst lappen från Veronica kände han att han behövde ett bollplank. Enligt sitt anställningsavtal fick han i och för sig göra vad han ville fram till pensionen – så länge det handlade om journalistik för TT, förstås – men han behövde en klok och rutinerad kollega att diskutera med. Redaktionschefen Martin Carlsson var just en sådan. Dessutom var han en god lyssnare och duktig på att bevara hemligheter. Han sprang aldrig med skvaller.
När Stefan hade dragit sitt ärende sammanfattade Martin Carlsson.
”Okej. Följande vet vi: Ett) Två muslimska män har varit spårlöst försvunna från Södertälje i minst två månader. Två) Polisen i Södertälje, NOA och Säkerhetspolisen söker de försvunna utan att hitta dem. Tre) Du får en ingivelse, åker till Beirut och hittar de försvunna inom två dygn. Jag tror att jag stannar där, Stefan. Hur solklart tycker du att det verkar så här långt?”
”Nä, det är allt annat än solklart”, svarade Stefan. ”Den är jäkligt konstig, hela historien. Det är därför jag behöver snacka med dig. Dessutom var det inte riktigt så att det var jag som hittade dem. Det var faktiskt de som hittade mig. Väldigt märkligt. Hur visste de ens att jag letade efter dem?”
”Inte ens jag som är din chef visste att du skulle till Beirut. Du ljög för mig, din jävel, och sa att du skulle till Malmö ... Hur många visste överhuvudtaget att du skulle till Libanon?”
”Ingen här hemma, vad jag vet. Det var som sagt en hastig ingivelse. Jag berättade inte för någon här på jobbet och inte för några av mina kompisar. Resebyrån, flygbolaget och polisen, som håller reda på vem som åker in och ut ur landet, är väl i stort sett de enda som hade koll. I Libanon visste fyra personer att jag skulle komma. Och så vår kollega i Turkiet, Chumhur. Honom känner du, va?”
Martin Carlsson nickade.
”Och du har en högt uppsatt och pålitlig källa inom polisen som bekräftat storyn fram till dess att du rymde till Beirut?” frågade han sedan.
”Ja.”
”Och du tänker inte tala om vem den källan är?”
”Nej.”
”Är det din poliskontakt?”
”Du vet att jag inte svarar på frågor om mina källor.”
”Är det någon inom Säkerhetspolisen?”
”Du vet att jag inte svarar på frågor om mina källor.”
”Är det någon inom NOA?”
”Du vet att jag inte svarar på frågor om mina källor.”
”Är det någon inom polisen i Södertälje?”
”Du vet att jag inte svarar på frågor om mina källor.”
”Är du en envis idiot?”
”Du vet att jag inte ...”
Båda föll i skratt.
Sedan summerade Martin Carlsson. ”Detta är en väldigt konstig historia, som vi inte riktigt begriper. Det vi däremot vet är att väldigt konstiga historier där Säkerhetspolisen är inblandad ofta resulterar i väldigt bra nyheter. Till det kan läggas att vi vet – genom din säkra källa – att det finns fler oförklarliga försvinnanden. Slutsatsen kan bara bli att du måste gå vidare med det här. Vad har du för plan?”
Brian Dupreé var ofta bekymrad, men sällan orolig, i varje fall inte på jobbet. De gånger han oroade sig var det som make, pappa och morfar. I rollen som en av de högst ansvariga för Storbritanniens säkerhet var han ibland bekymrad, men han kunde inte påminna sig att han någonsin varit riktigt orolig.
Men det var han nu. Mycket orolig.
Storbritannien, och möjligen hela Europa, stod inför en terrorattack. Det var svårt att dra några andra slutsatser av den kunskap man nu hade. Det stora problemet – det som oroade honom mest – var att man egentligen inte visste något mer än just det, att en attack var förestående. Man visste inte vad som skulle angripas, man visste inte när, man visste inte vem som skulle angripa, man visste inte hur omfattande attacken skulle bli ... Förutsatt att det inte bara var hjärnspöken så hade man en okänd fiende, skicklig nog att i månad efter månad efter månad hålla sig dold för världens bästa poliskårer och underrättelsetjänster. Det var oroväckande.
Revolutionary Wing hade svarat på det uppdrag som formulerades på EurInCo. Överstelöjtnant Robert Daniels var plågsamt tydlig vid en genomgång han hade haft för Brian och hans närmaste medarbetare: ”Sir, om vår enhet fick utbilda hundratals unga män under ett års tid ... Om dessa unga män hade fått vistas i flera år i något europeiskt land, kunde språket, kunde geografin, hade kontakter och kartlagda viktiga mål ... Om vi efter utbildningen fått tillbaka dessa män till länderna där de varit och om vi kunde lösa de logistiska problemen med att få in så stora mängder vapen, ammunition och sprängämnen – ja, då, sir, kunde vi sätta Europa i brand.”
En av Brians medarbetare, som själv hade tjänstgjort för SAS i både Afghanistan och Irak, var mycket skeptisk. Han påminde övriga om vilka ofantliga summor som USA och Storbritannien hade satsat på att utbilda soldater i dessa länder, och att det hade gått käpprätt åt fanders.
”Vi har satsat miljarder, vi har använt våra absolut bästa instruktörer, vi har hållit på i flera år ... men resultatet har varit en katastrof. Det är kanske inte politiskt korrekt att säga det här, men vi måste faktiskt säga som det är: Med några få undantag går det helt enkelt inte att göra dessa människor, dessa araber, till soldater. Det är ingen slump att de omgivande arabstaterna med så många fler invånare trots många och tappra försök inte en enda gång har lyckats besegra Israel.”
Brian var inte helt säker på att han höll med om den tämligen rasistiska eller åtminstone brittiskt ärkekonservativa analysen. Men hur det än var med den saken så måste han nu dra sina slutsatser. Om två timmar skulle han ha ett möte med sin chef, Robert Frank, MI6:s högsta chef. Trots att de flesta pusselbitarna fortfarande fattades måste de ta fram ett entydigt förslag till regeringsbeslut. Premiärministern krävde att få det levererat till 10 Downing Street klockan 20.00 samma kväll.
De två journalisterna tittade uppgivet på varandra. Irene Strauss från tyska Der Spiegel och Stefan Hansson hade träffats i London tre veckor tidigare och de hade arbetat tillsammans sedan dess. Nu hade de kommit till vägs ände.
För tre veckor sedan hade Irene intervjuat en källa i London, en man vars namn och telefonnummer hon fått av en kontakt högt upp i regeringskansliet i Berlin. Källan påstods vara avhoppare från en fundamentalistisk muslimsk grupp. Möjligen kunde han ge Irene svar på de frågor hon inte fått besvarade under tre månaders arbete i Tyskland, frågor om ett flertal förvunna muslimska unga män.
Men hon hade inte fått de svar hon sökte. Däremot fick hon veta att en annan journalist skulle intervjua mannen senare samma dag. Källan sa sig vara mycket smickrad. Han hade levt ensam och isolerad i en hel evighet, och så kom plötsligt hela världspressen rusande på en och samma dag.
Efter mycket tvekan hade Irene Strauss kontaktat den andra journalisten, alltså Stefan Hansson från den svenska nyhetsbyrån TT. Hon hade kört fast, de jagade uppenbarligen samma story, kanske kunde de hjälpa varandra? De hade träffats och diskuterat och Stefan kände redan från början att Irene och han hade samma syn på journalistik. Det tillhörde inte vanligheterna att journalister med olika uppdragsgivare samarbetade, men båda kände att de inte kom vidare på egen hand. Dessutom hade Der Spiegel och TT inte samma läsare, så i princip var de inte konkurrenter.
Stefan hade gjort ett undantag från sina regler och delade med sig av vad han kommit fram till. Sedan jämförde, diskuterade och skakade de hand på att gå vidare gemensamt med vissa spår, under förutsättning att deras respektive redaktörer gick med på det. Det var otänkbart att samarbeta utan att deras chefer kände till det och gav klartecken. De hade fått samarbetet sanktionerat men hade relativt snabbt nått vägs ände, i varje fall i Europa.
Stefan och Irene visste nu att det inte handlade om en handfull försvunna personer. Det handlade om minst hundra personer i minst fem olika europeiska länder. Men de visste fortfarande inte vart de hade försvunnit, och framför allt inte varför. Och hade de försvunna männen ändå inte lämnat Europa för kriget i Syrien? Nej, det verkade inte så, för just dessa män hade inte varit urtypen för radikaliserade unga arga män. Tvärtom så visade alla spår på tystlåtna, skötsamma, trevliga män som inte gjort någon förnär och aldrig egentligen fastnat på någons radar. De fanns inte på Facebook, inte på några andra kontaktsidor och de hade aldrig besökt en moské i områdena där de bott. Att deras arbetskamrater ändå hävdat att de var troende var enbart baserat på hur de betedde sig.
Den här kvällen i Stefans lägenhet, som han frenetiskt städat i ordning inför kollegans besök, tog Irene upp en annan gåta.
”Du, Stefan. Har du tänkt på vilka märkliga sammanträffanden som inträffat för både dig och mig?”
Han ruskade på huvudet.
”Det finns flera. Men det senaste är ju att vi träffades. Vi träffades och har börjat arbeta ihop för att vi nästan precis samtidigt fick tips om den där källan i London. Jag fick det i Berlin, du i Beirut. Vad är det för odds för ett sådant sammanträffande? Om man är lite konspiratoriskt lagd kan man ju tro att det är någon som har arrangerat detta, dragit i trådarna och sett till att vi skulle träffas.”
Stefan hade också tänkt tanken, men det var fel tillfälle att diskutera saken just nu. Han ryckte på axlarna. De lämnade ämnet och diskuterade planen för de kommande veckorna. De var överens om att de inte kom längre i Europa. Men de hade trovärdiga och detaljerade uppgifter om ett par av de försvunnas familjer. Till exempel hade de adresser som nu skulle följas upp. Efter en halvtimmes diskussion bestämde de att Irene skulle resa till Kairo och Stefan till Bagdad.
En timme senare skiljdes de åt. De visste inte att de aldrig skulle se varandra igen.
I en lägenhet mitt emot Stefan Hanssons gav en ung man ifrån sig en suck av lättnad. ”Puh ... där var de nära att komma på något.”
De tre agenterna hade följt de två journalisterna under tre veckor och imponerats av murvlarnas förmåga att snoka sig fram. Den här operationen skulle kanske ge underrättelsetjänsterna den puff framåt som de behövde. De hoppades att Irene Strauss inte skulle gå vidare med tankespåret om att det kanske fanns någon som utnyttjade dem, någon som puffade journalisterna åt rätt håll då och då.
Ett par mil därifrån – i rymden – fanns en satellit som fångade upp samma signaler som de svenska och de tyska underrättelseagenterna lyssnat på. Signalerna skickades vidare till NSA i Fort Meade i Maryland, där de översattes, analyserades och blev till en rapport till CIA.
Smart av kollegorna i Europa att använda sig av journalister i detta skede, tänkte handläggaren på CIA. Ännu smartare att hacka deras datorer och bugga deras telefoner. Vem vet, det kanske kunde bli folk av européerna också en vacker dag?
CIA:s stationer i Egypten och Irak informerades om att två journalister kunde vara på ingång. Bilder och ytterligare information skulle följa inom kort. Journalisterna skulle hållas under diskret bevakning i avvaktan på vidare order. En sak som en av analytikerna reagerat över var varför svenskarna hade hackat journalistens dator utifrån men ändå riskerat att ta sig in i datorn fysiskt och installera ett spionprogram. Handläggaren satt och vände och vred på detta och såg att någon regelbundet tittade på den svenske journalistens dator samtidigt som någon annan tittade på den via nätverket. Han fattade ingenting. Var svenskarna svagt begåvade eller hade två organisationer hackat samma dator? Vilket inte hade varit helt otroligt i USA förresten, skrockade han för sig själv. Han gjorde en anteckning om att titta närmare på det hela lite senare, men glömde sedan bort det.
Två dagar senare fick Mahdi en utskrift av vad som avhandlats mellan journalisterna i Stockholm. Den buggningsutrustning som hans män placerat i den manlige journalistens lägenhet hade varit guld värd. Ljudet var inte det bästa, hade han fått veta, men mikrofonerna var sofistikerade nog att bara spela in röster och det som sades sändes sedan ut till en bil som stod parkerad utanför.
Mahdis man kunde därmed regelbundet komma dit och byta batterier och minneskort i mottagaren och sedan i lugn och ro avlyssna samtalen. Behövde han så kunde han filtrera ljudet på sin dator med hjälp av de nya ljudbearbetningsmjukvarorna som egentligen tagits fram för musikindustrin. Mahdi insåg att dessa journalister nu var på tok för nära att förstå stora delar av sanningen. Han var därför tvungen att fundera på vad han skulle göra åt dem, men också iscensätta nästa dimridå. Han skulle offra några män och låta britterna smaka på sin egen medicin, en medicin som lurat deras fiende under andra världskriget.
Dryga sjuttio år tidigare hade en major Martin fiskats upp utanför Spanien och när detta blev känt av de tyska agenterna i området hade den tyskvänliga Francoregimen låtit tyskarna genomsöka mannens ägodelar. Bland ägodelarna hade nazisterna hittat planer på en invasion vid Sardinien, och inte Sicilien som var det verkliga målet för de allierade. Många små detaljer hade planterats på den döde mannen, vilket gjorde att nazisterna aldrig tvivlade på att denne major Martin faktiskt hade transporterat hemliga krigsplaner från Storbritannien till sina trupper i Nordafrika. Brittiska underrättelsetjänsten hade egentligen plockat ut ett lik, förberett en cover och grundlurat tyskarna att gruppera sitt försvar på fel plats.
Mahdi, som kunde sin historia, var övertygad om att britterna skulle falla för den ”sanning” som skulle presenteras för dem. De skulle bli övertygade om att det var amerikanerna som var målet och därmed ytterligare skärpa bevakningen vid gränserna och runt alla amerikanska beskickningar. Helt säker kunde ju inte Mahdi vara, men han bedömde att även övriga europeiska länder skulle förstärka sin bevakning, om inte annat för att amerikanerna säkert skulle gapa högt. All den extra personal som behövdes för detta ökade terrorhot skulle sakta men säkert dränera resurserna, och när inget hände skulle uppmärksamheten bli sämre. Så hade det alltid varit, och så skulle det förbli. Ingen orkade vara på helspänn för länge. Människor skulle behöva vara lediga och han var övertygad om att bevakningen och uppmärksamheten skulle gå ner dramatiskt. Då, först då, skulle lejonen anfalla. Inshallah!