Kapitel 21

London, England, den 7 augusti

”Jaha, det är alltså vi som är Skönheten och Odjuret, tänkte Elisabeth angående middagsinbjudningen som hon fått kvällen före av Brian Dupreé. Han hade sagt att han bjudit in en man från det brittiska special­förbandet 22 SAS, en som skulle ha arbetat inom det mytomspunna Revolutionary Wing. Hon hade bett om lite info om mannen som hon skulle träffa hos Brian och hans snabba genomgång av en man vars hela karriär gått i våldets tecken var både spännande och otäck.

När hon träffade Mark Taylor så påminde han henne om en väderbiten gammal fiskargubbe som hon hade mött och nästan blivit kär i under sitt livs första utlandsresa, när hon var sju år och åkte med sin pappa till Grekland. Grovt, fårat ansikte, brunbränt och härdat av sol, vind och hav. Grått, nästan silverfärgat hår, långt och bakåtkammat. Dygnsgammal grå skäggstubb. Ärr på vänster kind. Karisma, tänkte Elisabeth. Han utstrålade kraft, stabilitet och trygghet.

Själv hade Elisabeth ett ansikte som skulle kunna användas i en annons för hudkrämer. Det var hennes yrkeslivs största problem. Att hon var för snygg. Kvinnor tycker inte om snygga kvinnor. Män tycker om att titta på snygga kvinnor, men om den snygga kvinnan dessutom är smart så känner de sig lätt obekväma. Elisabeth Storvrete var både snygg och smart, därtill lång, ambitiös, positiv och hade nära till skratt. Det kunde vara en problematisk kombination för en blond kvinnlig polis i karriären. Men Elisabeth Storvrete bekymrade sig inte om den saken längre. Hon trivdes med sig själv, och det var det viktiga. Om ingen annan kom på idén, så köpte hon alltid en bukett blommor till sig själv på fredagarna.

Hennes karriärval hade varit självklart, för hennes pappa hade varit polis och hon hade hört så många polishistorier under sin uppväxt. Efter bara några år som ”öppen polis” blev hon rekryterad till Säpo där hon arbetat sig upp, främst inom det som kallades kontraspionage, för att sedan gå över till kontraterrorism efter självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm år 2010.

Det var hennes fel att de nu satt där de satt, hade Brian Dupreé sagt med glimten i ögat. Elisabeth hade accepterat inbjudan eftersom hon och Brian hade träffats så pass mycket i tjänsten, och de var båda underrättelsemänniskor – även om ryktet om Brian sa att han varit synnerligen operativ i sina yngre dagar.

Mannen som nu satt mitt emot henne var dock ingen underrättelsemänniska. Nej, denne Mark var alltigenom hands-on eller en så kallad operatör. Mark kallades in när underrättelsemänni­skorna hade bestämt sig för vad, var och när något skulle göras. I de flesta fall var ”vad” förknippat med mycket grovt våld. I en annan kultur än den svenska hade man nog kallat honom för en klassisk krigare.

Precis som för många andra från specialförbandsvärlden var våld inget konstigt, utan något som ofta varit en naturlig del av uppväxten. Enligt vad Brian berättat hade Mark som pojke lärt sig att stjäla, hänga med gäng och framför allt att slåss med nävarna på stadens bakgator. Trots att han tillbringade större delen av uppväxten som halvkriminell på gatan, klarade han sin korta skolgång med glans. Till skillnad från i Sverige så såg den brittiska försvarsmakten till att suga åt sig unga pojkar och istället för ungdomsvårdsskolor så fanns det ett val: ungdomsfängelse eller militären.

Som sextonåring sökte Mark in till brittiska armén och blev antagen till fallskärmsjägarna – en omöjlighet i det fredliga Sverige, men alltså inte unikt i Storbritannien. När Elisabeth frågade honom hur det hade varit att rycka in så tidigt så hade han först tittat på henne med en marig blick under de buskiga ögonbrynen och sedan skrattat gott och sagt att det hade känts som om han äntligen hade hittat hem. Han trivdes med kamratskapet, spänningen, adrenalinchockerna, träningen, lagarbetet ...

När han var arton år gammal hade han sökt till specialförbandet SAS och blev antagen som en av de yngsta någonsin. Efter tjugo års tjänstgöring där blev han en av de viktigaste kuggarna i den enhet som Brian Dupreé hade tvingats avslöja vid det europeiska underrättelsemötet, alltså Revolutionary Wing.

Mark berättade att han och hans kamrater deltagit i alla krig som Storbritannien var inblandade i under 1990- och 2000-talet, vilket var väsentligt fler än vad allmänheten kände till. Från början opererade Revolutionary Wing med utpräglad målstyrning. Man fick ett mål, ett uppdrag att utföra, men hur och när var upp till enheten i fält. Men i takt med den tekniska utvecklingen – främst inom satellitkommunikationen – blev det allt mer frestande för högdjuren på högkvarteret att lägga sig i detaljerna i fält. Mark kände ett genuint förakt för kostymchefer och ännu mer för underrättelsemänniskor som satt bakom datorer och trodde att de förstod sig på verkligheten och som ville lägga sig i, trots att de själva saknade stridserfarenhet. Han började vantrivas och hade bestämt sig för att gå i pension. Han skulle dra sig tillbaka på någon liten gård i Spanien och odla citroner. ”Det kommer att gå åt många citroner till mina gin och tonic”, brukade han säga.

Brian hade beställt hem mat från sin favoritkrog, indiern på Chagford Street. Samtalet flöt på och Elisabeth hade trevligt. Brian var en fantastisk värd medan Mark bidrog med små anekdoter från en värld som Elisabeth trott sig förstå men som svenska Säpo aldrig arbetat i. När middagen var avdukad satte de sig i en skön soffgrupp. Elisabeth och Brian drack öl, Mark drack en jättelik gin och tonic. Elisabeth såg sig om i lägenheten. Det var en hemtrevlig liten övernattnings­lägenhet på Baker Street i London, bara några hundra meter från Sherlock Holmes 221 B. Längs väggarna stod ljusa bokhyllor, det hängde pastellfärgade bomullsgardiner i fönstren och det fanns gröna växter på fönsterbrädorna ... Han har en kvinna, tänkte Elisabeth. Ett besök på toaletten hade verifierat detta och hon undrade vem kvinnan var som levde med en sådan man som Brian Dupreé och allt han gjort i livet.

Brian harklade sig. ”Tack för att ni ville komma”, sa han. ”Innan vi sätter i gång vill jag ännu en gång understryka att detta inte är ett officiellt möte. Som du vet, Elisabeth, har jag clearat detta med din chef för säkerhets skull. Men du är här som Elisabeth, inte som representant för den svenska säkerhetspolisen. När det gäller dig, Mark, så har du såvitt jag vet inte någon chef jag kan cleara med just nu, och jag känner dig så pass väl att jag vet att du ändå inte skulle bry dig om vad han sa.”

Elisabeth noterade att Mark såg nöjd ut när han nickade åt Brian som fortsatte: ”Under mer än ett år har Europas säkerhets- och underrättelsetjänster brottats med problemet att ett stort antal unga muslimska män har försvunnit spårlöst från tio europeiska länder. Trots intensiva efterforskningar har vi inte fått klarhet i var dessa personer finns. Och framför allt vet vi inte varför de har försvunnit eller vad det är som de förbereder. Vi har bara onda aningar och antaganden.

Vi fortsätter självfallet att arbeta oförtrutet i våra organisationer och etablerade nätverk. Men jag vill komplettera detta med att också träffa människor som jag tror kan tänka lite friare och mer förutsättningslöst än alla hemmablinda byråkrater. Det här mötet är alltså det första i en serie liknande möten som jag tänker hålla de närmaste veckorna. Alltså, låt oss utgå från att de försvunna unga männen planerar ett eller flera angrepp i Europa. Vad skulle de i så fall angripa?”

”De mål som ger bäst effekt”, sa Mark och Elisabeth i munnen på varandra.

”Jo, det är den förhärskande teorin”, konstaterade Brian. ”Det är ju bara det att vi inte vet vad dessa terrorister anser är ’bäst effekt’, men låt oss bortse från det en stund. Vad finns det mer? Elisabeth, om du var terrorist, hur skulle du då tänka om du ville skada Sverige maximalt?”

Hon funderade en stund innan hon svarade.

”Vill man skada och skrämma många människor så angriper man stora idrottsevenemang eller konserter, lex Paris, och vill man påverka människors rörelsefrihet så är de största flygplatserna ett lämpligt mål, förstås. Vill man lamslå hela landet utan att döda borde man slå mot internet och all annan form av datakommunikation. Utan internet skulle hyllorna i min livsmedelsbutik börja gapa tomma redan efter några dagar. Fast enklare och säkert lika effektivt vore att attackera energiförsörjningen. Alla våra kärnkraftsreaktorer finns i dag koncentrerade till fyra orter. En grupp väl beväpnade och vältränade terrorister skulle kunna slå ut dem ganska enkelt. Det skulle också sprida panik bland folk. Men vill man verkligen släcka Sverige är det förmodligen allra enklast att angripa elnätet. Det är också i praktiken närmast omöjligt att bevaka på ett effektivt sätt.”

”Skulle ett tjugotal väl beväpnade och vältränade terrorister klara det?” frågade Brian.

”Det kan jag inte svara säkert på. Men de skulle i alla händelser kunna göra väldigt stor skada på väldigt kort tid.” Elisabeth fortsatte. ”Energiförsörjningen är ett skräckscenario. Ett annat är ett koordinerat attentat mot nyckelpersoner i samhället. Kör in ett flygplan i Stockholms stadshus under Nobelmiddagen, eller attackera ett sommarevent på Gotland där alla viktiga politiker befinner sig i en hel vecka så försvinner en stor del av den svenska makteliten, förutom en förfärande mängd andra. Ett liknande attentat vid riksdagens öppnande skulle slå ut hela den svenska statsledningen. Dessvärre finns det väldigt många otäcka möjligheter. Våra samhällen är oerhört sårbara.” Elisabeth tystnade och Brian skickade frågan vidare till Mark. ”Du då, Mark? Hur skulle du tänka om du var terrorist?”

”Det Elisabeth sagt om Sverige gäller också för Storbritannien och alla andra länder i Europa. Vi är extremt sårbara. Men låt oss se till helheten”, svarade Mark. ”Om jag har räknat rätt så handlar detta om bortemot åtminstone åttahundra potentiella terrorister. Ett sådant gäng skulle kunna slå ut stora delar av Europa. Förutom terror à la Irak med bomber mot folksamlingar, så finns det gott om andra mål. EU-högkvarteret i Bryssel är ett givet mål, liksom Nato-högkvarteret i samma stad. Eller varför inte börserna i Frankfurt, London, Paris, Zürich, Köpenhamn, Stockholm ... Samordnade angrepp skulle kunna lamslå hela ekonomin. Det finns gott om militärbaser att anfalla, liksom ambassader ...”

Han tystnade några sekunder innan han fortsatte.

”Det är som Elisabeth säger, det finns hur många mål som helst. Frågan är om det ens är lönt att spekulera i det här. Frågan är om det inte är en mer fruktbar strategi att lägga resurser på att ta reda på vem som organiserar och finansierar detta. Om det vi fruktar är en attack som inbegriper så många terrorister, då krävs det en mycket effektiv organisation, en enorm logistik och fruktansvärt mycket pengar. Ingen av de terroristorganisationer vi känner till skulle mäkta med en sådan operation. Inte ens IS, och vi vet allihop att vi sedan ett år tillbaka lyckats infiltrera dem så bra att vi nu har avsevärt bättre koll på dem. Jag är övertygad om att om, och jag säger om, det sker en sådan här attack, så ligger inte IS bakom den. Det är helt enkelt för professionellt gjort. Med detta sagt så vet vi fortfarande inte om vår hypotes verkligen stämmer, men det är ju upp till er underrättelsefjantar att lösa ... Sådana som jag kommer att eliminera hotet så fort vi vet var och när ...” Mark skrattade högt och lyfte glaset för att skåla med de två synnerligen väl kvalificerade underrättelsepersonerna.

Brian kunde inte låta bli att skratta han med och sa sedan: ”Skulle någon stat kunna och vilja genomföra detta? Vi kan väl spåna helt fritt?”

Mark svarade direkt. ”Vänta en stund med det. Backa bandet och repetera, så att jag vet att jag är med. Vilka länder är det nu som har unga muslimer som försvunnit?”

”Det är alltså tio länder som har rapporterat att de saknar unga muslimska män. Det var Elisabeth här som först gjorde oss uppmärksamma på att det försvunnit minst ett tjugotal i Sverige. Sedan har vi Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Irland, Österrike, Schweiz, Spanien och Portugal”, svarade Brian.

”En intressant fråga är också varför vissa länder inte tappat bort några unga män. Finland, Island och Luxemburg kan vi räkna bort, eftersom de knappt har några muslimska flyktingar att tappa bort. Men vi vet att här i Storbritannien – där ni har järnkoll på era flyktingar – har ni inte en enda saknad. Vi vet också att vi inte vet hur det är med Frankrike, eftersom fransmännen vägrar att undersöka saken”, sa Elisabeth.

Mark såg frågande ut, så Brian bröt in. ”Fransmännens attityd är att det är bra att det försvinner några muslimer ut ur landet. De anser också att det är närmast omöjligt att undersöka om några av flera miljoner muslimer försvunnit utan att skapa för mycket väsen. Frankrike är ju på helspänn efter de senaste attackerna och de högerextrema krafterna med Le Pen i spetsen tar varje antydan till misstanke mot muslimer som ännu en anledning att vifta med slagträn.”

Mark suckade.

Elisabeth fortsatte. ”Men Italien och Grekland har undersökt det här, och de saknar inga. Inte heller Turkiet, om vi nu ska räkna dem till Europa. Såvitt jag vet har ingen framfört någon rimlig förklaring till detta.”

”De här som är borta, vad har de gemensamt, är de araber hela bunten? Ursäkta om jag inte är helt insatt i det senaste underrättelseläget?” frågade Mark.

Brian nickade mot Elisabeth, som svarade. ”De allra flesta är araber, men inte alla. Någon är från Indonesien, någon från Somalia och ett antal är från Afghanistan och så från Iran, där de ju inte betraktar sig som araber utan som perser. De gemensamma nämnarna är följande: Alla är unga män, mellan nitton och trettiofem. Alla är muslimer ...”

Mark avbröt: ”Är de sunni eller shia? Hur ser den religiösa fördelningen ut?”

Elisabeth svarade: ”Där finns både sunni och shia, och dessutom flera andra, mindre grenar av islam. Alla är alltså flyktingar och har levt ett antal år i sina nya länder, så vi kan förutsätta att de kan det nya språket hyggligt och vet en del om nationella seder och bruk. Alla saknar släktingar i sitt nya land. Ingen av dem finns i polisens belastningsregister eller spaningsregister, det gäller både den nationella polisen, Europol och Interpol. I Sverige har vi dessutom kunnat klarlägga att samtliga skaffat svenskt körkort, men att ingen har åkt dit för den minsta trafikförseelse, det finns inte ens en ynka parkeringsbot.”

Mark satte sig käpprak i stolen. ”Helvete ...”, sa han. ”Helvete ...”

Brian och Elisabeth fick sitta tysta i väntan på att soldaten skulle förklara sig. Det gjorde han.

”Detta kan vara riktigt, riktigt illa”, sa han med en eftertänksamhet som han sällan visade. ”Detta med sunni och shia, alltså. Ponera att dessa unga män är en del av en plan att anfalla mål i väst. Ponera också att det – mot alla odds – är så att de stridande grenarna sunni och shia har begravt sina stridsyxor, eller sablar eller vad det nu kan vara. Ponera att den gamla västerländska strategin om att söndra och härska har kapsejsat. Ponera att muslimerna gått samman. Det är i så fall något oerhört stort. Det har inte skett sedan Saladins dagar på 1100-talet. Och vet ni, mina vänner, vad som hände då?” Han svarade sig själv: ”Då krossade de muslimska styrkorna västerlandets styrkor hur enkelt som helst. Gjorde mos av dem.”

Det blev tyst en lång stund. Det var som om det blivit flera grader kallare i rummet. Alla tre hoppade till när tystnaden bröts av ilskna signaler från Brians mobiltelefon.

”Ja ...”, svarade Brian. Sedan stelnade han till. ”Helvete. Jag kommer och vänta ... lägg inte på luren ... Jag har en person med mig som jag vill ha klartecken för att ta med mig in. Är det uppfattat? Bra. Tack.”

Brian reste sig upp ur stolen och vände sig mot sina gäster och meddelade att middagen tyvärr fick fortsätta vid annat tillfälle. Plikten kallade och Elisabeth fick ursäkta. Han vände sig om mot Mark. ”Mark, du följer med mig. Terrorister skjuter vilt i Bryssel. Det verkar som om helvetet brutit lös där.”

Elisabeth gick längs Baker Street. Hon hade direkt varit i kontakt med kollegor där hemma. Nu behövde hon rensa tankarna och bestämde sig för att ta en promenad. Det var hon som upptäckt anomalin med de försvunna männen. Hela Europa, inklusive USA, var numera involverade i jakten och hennes frustration över att ingen hittat ett enda spår hade varit knäckande för henne. Det viskades till och med på jobbet om hennes ”spökterrorister”, som om hon hittat på dem för att väcka uppmärksamhet. När det nu small i Bryssel så bad hon en högst personlig bön, som sannerligen inte var rumsren eller särskilt god heller. Men hon bad ändå: ”Gode Gud, låt denna terrorattack ha något med mina försvunna män att göra, så jag inte framstår som någon som hittat på allt ... och förlåt mig också för att jag tänker på detta sätt ...”