Kapitel 26

Kairo, Egypten, den 29 oktober 2016

Irene Strauss var en rutinerad journalist, van att arbeta i ovanliga och ibland farliga miljöer. Hon hade bevakat naturkatastrofer, hungersnöd och krig – senast i Bosnien, Irak, Somalia och Afghanistan. Hon hade lärt sig att lita på sin känsla, sin intuition. Nu mot slutet av den första dagen i Kairo kände hon sig obehaglig till mods. Hon vädrade en fara som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Men den fanns där.

Det hade börjat redan när hon lämnade flygplatsen. Hon kunde inte upptäcka någon förföljare, men hon var ändå säker på att någon eller några följde efter hennes bil till hotellet. Hon hade varit med om det förut, och erfarenheten hade lärt henne att den känslan sällan var fel.

Vid de intervjuer hon hade gjort under dagen hade hon inte bara mött de artiga lögner som rutinerade journalister är vana vid att genomskåda och hantera. Hon hade också mött ett inte uttalat men ändå tydligt avståndstagande av en styrka hon aldrig upplevt tidigare. Som om hon var pestsmittad, en person man inte vill veta av, som man bara vill bli av med, som man önskar inte fanns. Hon skulle fråga Ibrahim, eller Ibsa som hon kallade honom, som nu körde henne tillbaka till hotellet. Han tillhörde den kategori människor som var guld värda för främlingar – inte minst journalister – som behövde ta sig fram i svåra och svårbegripliga miljöer. De kallades fixare eller roddare eller möjliggörare eller gick under någon annan, liknande beteckning. Kärt barn har många namn.

Fixaren vet vad som gäller, hur slipstenen ska dras. Han kan språket, är hemma i kulturen, känner dem som är värda att känna, vet hur man tar sig fram, var det är farligt och var det är ofarligt, vilka som är de stora skurkarna och vilka som är de små. Fixaren hittar vägen i miljonstädernas sanslösa trafikkaos och i den öde öknen. Fixaren fixar allt. Åtminstone det man betalar för. Fixarens första fråga till en gröngölingsjournalist som landar är alltid om han eller hon vill ha The Misery Trip eller den mycket bättre, men lite dyrare, The Big Misery Trip. Gröngölingen kan då dra en suck av lättnad, eftersom han eller hon garanterat kommer att kunna leverera ett bra eländesreportage till hemmaredaktionen.

Men Irene Strauss var ingen gröngöling och hon hade arbetat med Ibsa flera gånger tidigare, senast under revolutionen för några år sedan, då det inte hade varit lätt som kvinnlig västerländsk journalist. Hon litade på honom. Hon noterade att Ibra svängde in framför hotellet, stannade och slog av tändningen. Han vände sig mot henne med en allvarlig blick som hon inte kände igen sedan tidigare.

”Frau Strauss”, började han, ”jag tror att ni ska åka hem. Ni kanske inte märkte det, men jag gjorde det – era frågor hos familjen i dag och era intervjuer på ministerierna ... de gjorde människor väldigt upprörda. Familjen var ju vettskrämd. Och översten – såg ni inte det? – han höll ju på att få en hjärtattack. Han var jätterädd.”

Hon tittade tyst på honom. Ibsa bekräftade de onda aningar hon haft efter mötena. Han var också rädd, och det hade han inte varit förut. I alla fall inte på detta sätt.

”Frau Strauss, jag måste åka hem till min familj nu. Det tar mer än två timmar att komma fram i denna helvetestrafik. Jag är inte säker på att jag kan fortsätta arbeta för er, men ring mig i morgon så får vi se.”

Hon nickade tyst, förundrad över att en man hon tidigare aldrig sett rädd nu verkade närmast skräckslagen. De skiljdes åt.

Oron bekräftades så fort hon kom upp till sitt hotellrum. Det var uppenbart att någon hade sökt igenom det – och ansträngt sig för att inte lämna några spår efter sig. Någon hade flyttat på tändstickan hon lagt i sängbordets låda. Inte mycket, men tillräckligt. Någon hade gått igenom kläderna i den enda byrålådan hon använde, lagt tillbaka allt i rätt ordning men inte exakt så som hon hade lagt det. Pudret som hon försiktigt blåst över dragkedjan till necessären fanns fortfarande där. Men det var uppenbart att någon öppnat dragkedjan, stängt den igen och försökt få tillbaka pudret på rätt sätt.

Hon satte sig ner i rummets enda fåtölj, slöt ögonen och funderade i ett par minuter. Sedan fattade hon sitt beslut. Hon skulle kontakta Stefan Hansson och flyga hem i morgon bitti.

Hon lämnade hotellet för att gå till det internetcafé som hon hade använt tidigare och som låg på en tvärgata fem minuter bort. Eftersom hon uppenbarligen var övervakad ville hon inte ringa till Stefan och inte heller använda den vanliga e-postvägen. Hon hoppades att han kom ihåg att regelbundet kontrollera den alternativa kontaktväg hon hade berättat om under deras senaste möte i London.

Tjugo minuter senare hade hon skickat meddelandet till Stefan och bokat en flygbiljett med avgång 06.55 nästa morgon. Hon rensade datorn från alla tempfiler för att så gott det gick sopa igen spåren efter sig.

När hon lämnade internetcaféet och började promenera mot hotellet hörde hon en bil tvärbromsa bakom sig. Hon vände sig om och hann precis se krocken och hur båda förarna klev ur sina bilar och vilt gestikulerande började skälla på varandra. Den ena verkade vara en europé eller i alla fall en västerlänning. Välkommen till Kairo, tänkte hon och fortsatte sin promenad.

Hon passerade några ungdomar som högljutt men glatt smågruffade med varandra.

Precis när hon passerat dem körde en skåpbil upp till höger om henne, sidodörren sköts upp och hon kände hur omilda händer grep tag i henne och slängde in henne i bilen. Hon hann inte ens skrika.

Den unga och relativt nyutexaminerade fältagenten från CIA hade följt den kvinnliga journalisten ända från flygplatsen. Hans team bestod bara av fyra man som var fördelade på två bilar. I vanliga fall hade de behövt vara fler men de visste redan till vilket hotell journalisten skulle, och då räckte det. Två av hans män skulle gå igenom hennes hotellrum medan hon var borta, de hade redan hyrt ett eget rum på samma våning som kvinnan.

Det skulle inte vara möjligt att följa efter kvinnan på nära håll under hennes intervjuer. Hans team skulle sticka ut för mycket och de egyptiska män han hade till förfogande var prioriterade till annat. Kvinnans rapporter från intervjuerna kunde de dock komma åt i hennes dator. De såg till att bevaka hotellet och dess närhet om någon intressant kontakt dök upp där. I sådana fall kunde CIA rikta särskilda mikrofoner mot mötet eller helt enkelt gå närmare och plantera en bugg.

Teamet hade suttit utanför hotellet och sett kvinnan komma ut och snabbt gå in på ett internetcafé. De flyttade bilen för att få bättre sikt när en bil plötsligt körde in i dem bakifrån. Den relativt nyut­examinerade fältagenten satt nu framåtböjd i passagerarsätet, masserade nacken och svor högt: ”Satan också, de kan omöjligt ha körkort i det här landet. Fan!”

Föraren hade redan hoppat ur bilen och stod och skrek åt Kairobon ifråga. Lika högljutt skrikande människor började samlas runt bilarna och föraren tog det säkra före det osäkra, hoppade tillbaka in i förarsätet, startade bilen och lyckades lotsa sig ut ur folkskocken utan att någon blev allvarligt skadad.

Det var bara ett problem. Objektet var försvunnet.

”Fan”, svor fältagenten igen, nu med ännu högre röst. ”De jävlarna har kollrat bort oss. Fan.” Det här var ingen bra debut för honom som ny fältagent för CIA.

Irene Strauss hade varit rädd många gånger i sitt jobb, men aldrig skräckslagen. Det var hon nu. Fullständigt skräckslagen.

Hon mindes att hon hade passerat några ungdomar, sedan var det som om hjärnan stängts av i några sekunder och hon vaknade till liggande med ansiktet nedåt mot golvet på vad som måste vara en bil som körde i hög hastighet. Hon insåg att hon hade blivit kidnappad och skräcken grep tag i henne. Konstiga tankar rusade genom hennes huvud som ett expresståg. Var hon död? Hade hon kissat på sig? Var hon skjuten? Höll hon på att dö?

Irene lyckades få kontroll över den stigande paniken och rullade mödosamt över på rygg. En fot sattes mot hennes bröst för att hålla henne i schack. Inte plågsamt hårt, men bestämt. Hon såg ett ungt och likgiltigt ansikte titta ner på henne.

Nu hade hon återfått kontrollen, hon kände hur paniken pressades tillbaka och hur hon kunde tänka klart igen. Irene mindes sin träning. Hon måste försöka etablera kontakt med sina kidnappare, visa att hon är människa och väcka positiva känslor. Hon sa på engelska: ”Snälla, det här måste vara ett ...” Hon kom inte längre. En annan man böjde sig ner över henne och satte en stor tejpbit över munnen på henne.

Bilen stannade och allt blev tyst. Sedan hörde hon en man som pratade i telefon. Han talade med låg röst och extremt snabbt på arabiska, så hon uppfattade bara enstaka ord: ”Amerikaner ... CIA ... övervakade ... fick improvisera ... instruktioner ...”

Mannen avslutade samtalet och pratade med flera andra män. Irene trodde att de var fyra eller fem. Hon kunde inte uppfatta vad de sa, men uppenbarligen hade de fattat ett beslut.

En av männen, en ung man med vänligt ansikte, såg hon nu, öppnade sidodörren och hjälpte henne ut ur bilen. Han viskade i hennes öra på bra engelska. ”Vi kommer att släppa dig snart, bara du lovar att inte krångla.” Hon nickade. De stod på en smal gata, men hon hade ingen aning om var hon var. Mannen pekade bort mot en korsande, större gata, kanske hundra meter längre fram. Han viskade i hennes öra igen. ”Nu leder vi dig bort till den där gatan. Om du går lugnt och fint så släpper vi dig där.” Hon nickade igen.

Mannen grep tag i hennes högra överarm. En annan tog den vänstra. Sedan började de gå mot friheten. Irene Strauss skakade fortfarande i hela kroppen. Men hon gick ändå som i något slags lyckorus. Tack gode Gud, tänkte hon för sig själv. Tack gode Gud. Aldrig mer Egypten, jag lovar. Tack gode G...

Hon kände hur en av männen tryckte en fot i hennes ena knäveck, hennes kropp böjdes bakåt och det uppstod en stark brännande smärta i halsen. Irene föll till marken och skrek högt, men den förtejpade munnen gjorde att det enda som hördes var ett svagt gurglande från den avskurna strupen. Hon låg på marken, paralyserad, kunde inte röra sig, smärtan ersattes av en förlamande värme som lade sig som ett täcke över henne, från halsen och ner över kroppen.

Två minuter senare hade hjärtat slutat att slå.

Fixaren Ibrahim, alias Ibsa, vaknade med dåligt samvete. Han hade nog varit för brysk mot tyskan i går. Han borde ha varit mer omtänksam. Vänligt förklarat för henne men också propsat på att få köra henne direkt till flygplatsen. Redan innan han klev upp ur sängen hade han bestämt sig för att åka bort till hennes hotell, be om ursäkt – och sedan eskortera henne till flyget.

Det var en vacker morgon och det gjorde honom på gott humör. Det var till och med så att Kairos vanligen så smutsiga luft kändes ren och klar. Han visslade och gick med lätta steg ut till sin ögonsten, bilen som tjänat honom så troget i så många år. Han låste upp, steg in, stängde dörren och vred om tändningsnyckeln.

Explosionen hördes tio kvarter bort.

De två fraktfartygen passerade mellan Irland och England med ett dygns mellanrum. Fem distansminuter söder om Isle of Man sänkte de farten till ett par knop, och samma fiskebåtar som en månad tidigare gick upp långsides med dem. Ett par timmar senare var de brittiska lejonen tillbaka i Storbritannien medan fartygen stävade vidare norrut, ut på Nordsjön. Det första fartyget fortsatte sedan i nordostlig riktning för att nå sin destination, medan det andra rundade Skottland och vände söderut. Ombord fanns de somaliska lejonen, eller sjölejonen som någon på skoj hade kallat dem. Deras uppgift var att säkerställa att attacker genomfördes mot Västeuropas enda två oljeproducerande länder.