Kapitel 28

Örebro, söndagen den 6 november 2016

Amjeed satt på sängen i sitt lilla rum, bakom avskärmningen längst in i lagerlokalen i Örebro. Han tittade på sina händer. De darrade. Men han var inte rädd, inte ens nervös. Istället var han spänd, laddad, sprickfärdig av energi och handlingslust. Han ville skrika, han ville ta brandyxan som hängde i glasskåpet i hörnet och gå loss på väggen, han ville springa ett fyrahundrameterslopp i hysteriskt tempo, han ville skjuta någonting sönder och samman ... han ville göra någonting. Nu. Han ville göra vad som helst förutom att leva i denna förfärande, tärande väntan.

Amjeed hade väntat på detta i så många år. Han hade tränat kroppen och huvudet i stort sett dygnet runt det senaste året. Han hade satsat så hårt och så hängivet som man kan begära av en människa. Amjeed blundade. Han andades lugnare. Lät tankarna vandra. Han hörde Rösten, den han hade upptäckt och lärt sig att höra och lyssna till under de sista månaderna i träningslägret i öknen.

”Lita på dig själv, Amjeed. Du är så väl rustad som en man kan vara. Du klarar detta. Du kommer att göra din plikt. Lita på dina män, Amjeed. De följer dig blint, vart du än går, de litar på dig, vad du än fattar för beslut. De är så väl rustade som en grupp män kan vara. De kommer att göra sin plikt. Lita på er plan, Amjeed. Den är så väl genomarbetad som en plan någonsin kan bli. Den kommer att fungera. Den kommer att ge dig och dina män de förutsättningar ni behöver för att göra er plikt och förverkliga era drömmar.”

När Amjeed slog upp ögonen kände han sig fylld av tillförsikt och gladare än han någonsin känt sig förut. Han reste sig och rullade ut sin bönematta på golvet. Han bad länge och i oändlig tacksamhet och vördnad. Sedan gick han ut till sina män.

Amjeeds män satt i en halvcirkel på golvet i ett angränsande rum. Han lät blicken svepa över deras ansikten från höger till vänster, från vänster till höger. Fångade allas blickar. De utstrålade tillförsikt och ett kraftfullt lugn. Beslutsamhet. Det fick Amjeed att känna sig stolt, för han visste att var och en innerst inne var precis lika spänd som han själv. Men de var numera också professionella. Inte professionella soldater, han tänkte inte på dem som soldater, utan krigare, Allahs krigare. Befriarna. De var beredda.

”Mina lejon, Allahs krigare”, började han. ”Vi är redo att inleda det heliga kriget. Jag och Ali har i dag genomfört den sista rekognoseringen av de två mål vi ska angripa i övermorgon. Det vi såg förändrar inte bilden. Vi kommer att göra två justeringar av planen, men det handlar om smådetaljer som jag återkommer till. Fienden är inte beredd. Fienden lade all sin kraft och all sin energi på att bevaka allt möjligt och att sprida sina resurser överallt. Nu har fienden inga krafter kvar. De tror dessutom att faran är över.”

Männens ansikten sprack upp i leenden och det hördes återhållna fniss när de tittade på varandra och nickade.

”Under attackens allra första skede kommer vi knappt att möta något motstånd alls. Vi har hittills bara sett obeväpnade väktare samt poliser beväpnade med pistoler. Men glöm inte det som ni så ofta fick höra under utbildningen: Underskatta aldrig din fiende. Underskatta honom aldrig, för det är början till ditt nederlag. Vi vet inte om fienden har dolda resurser som snabbt kan mobiliseras. Och vi vet inte hur snabbt fienden kan få fram förstärkningar. Var hela tiden beredda på att möta hårt motstånd.”

Amjeed lät detta sjunka in en stund innan han fortsatte.

”I övermorgon kommer många av er att döda en annan människa för första gången. Jag har sagt det till er många gånger tidigare och jag säger det igen: Ingen frisk människa tycker om att döda en annan människa. Men varje frisk människa vet också att det ibland är nödvändigt för att uppnå ett högre mål, ett mål som är viktigare än enskilda människoliv. Ni har ett sådant uppdrag. Ni – vi tillsammans – ska uppnå ett högre mål, ett mål som är viktigare än något männi­skoliv. Vi ska förändra världen. Vi ska skapa en bättre värld. Kanske inte för oss själva, men för våra barn och deras barn. Därför ska ni döda utan att tveka. Vi vet också att några av oss kommer att dö i övermorgon. Det är vår plikt att försöka överleva, eftersom vi har fler uppdrag att utföra, men de av oss som Allah bestämt ska dö, ska dö utan tvekan och utan fruktan.”

Han lät även detta sjunka in. På väggen bakom honom projicerades nu färska flygfoton över de två mål som skulle anfallas första dagen samt sprängskisser över de byggnader som lejonen skulle ta sig in i.

För säkert hundrade gången gick Amjeed igenom vad som skulle ske, minut för minut. Hur varje stridspar skulle röra sig, vilka alternativa framryckningsvägar som fanns, hur återtåget skulle ske, alternativa platser för återsamling ... Kort sagt: allt. Sedan fick männen en halvtimme på sig att på egen hand, i varje stridspar, nagelfara planen och söka efter förbättringar och diskutera alternativa lösningar.

Att överhuvudtaget ifrågasätta en överordnads planering hade varit någonting otänkbart för dem innan de kom till träningslägret i öknen. Sedan barnsben var de uppfostrade att aldrig ifrågasätta någonting som kom uppifrån. Det tog några månader för dem att vänja sig vid den nya ordningen – att man skulle ifrågasätta, inte för att jävlas, utan för att helheten skulle bli bättre. Nu hade var och en insett att detta var något bra, det gjorde planerna bättre och dem själva till mer effektiva krigare.

I det amerikanska reglementet hade det stått ordagrant ”6 P – Proper Planning Prevents Piss Poor Performance”, planerar man ordentligt undviker man att skämma ut sig, och när lejonen fått det översatt hade de först skrattat men sedan insåg de hur viktigt det här faktiskt var.

Alla respekterade också det faktum att när en plan var färdigdiskuterad och färdiggranskad, då var det ledaren som fattade beslut om hur planen skulle verkställas. Och därefter lydde alla blint, utan minsta ifrågasättande.

Medan männen diskuterade gick Amjeed iväg för att prata med det enda av lejonen som fått tillåtelse att frånvara från genomgången. Den ende som helt säkert skulle dö under angreppet. Meningen med hans liv var att dö i övermorgon – och att ta så många som möjligt med sig när han gjorde det.

Under sina år i Sverige hade mannen hetat Samir Hosseini. Vad han hette i verkligheten hade Amjeed ingen aning om, och brydde sig inte heller om det. Samir var klent byggd, nästan spenslig och mörk under ögonen som om han inte sov ordentligt. Det gjorde han inte heller. Varje natt sedan sju år tillbaka plågades han av mardrömmar och demonerna jagade honom även på dagarna.

Få människor ser fram emot sin egen död. Samir var en av dem. Han var den ende i den svenska gruppen som träffat Mahdi person­ligen. Mardrömmarna och demonerna hade fortsatt att plåga honom också efter det mötet, men nu såg Samir för första gången sedan familjens död ett avlägset men mycket tydligt ljus. Han såg den stundande befrielsen. Mahdi blev hans frälsare, den som pekade ut vägen.

Samir skulle dö en hjältes död, en meningsfull död, och sekunden efteråt återförenas med sin familj och sina vänner i paradiset. Det var inte Mahdi som gjorde Samir till självmordsbombare, det gjorde en tjugotvåårig amerikansk soldat i Nevada. Tjugotvååringen satt framför en datorskärm och styrde en farkost med hjälp av en joystick, på samma sätt som han hade gjort i stort sett varje dag sedan barndomen, då han lärde sig spela datorspel. Men nu styrde tjugotvååringen ett obemannat flygplan, en UAV – Unmanned Aerial Vehicle, eller drönare som de ibland kallades.

Han flög sin drönare över Samirs by samtidigt som Samirs syster skulle gifta sig. Hon och hennes man hade älskat varandra i många år och längtat efter ett liv tillsammans. När de äntligen blev man och hustru firade de manliga släktingarna och vännerna som seden i deras by bjöd – de sköt i luften med sina gevär och automatkarbiner.

Via drönarens kameralinser och sensorer såg tjugotvååringen fientlig eldgivning, och några minuter senare var Samirs syster död. Det var även hennes man, liksom nio personer till. Elva människor som aldrig hade lyft ett finger mot någon amerikan, och aldrig hade tänkt göra det heller, förlorade sina liv. Samir förlorade hela sin familj, utom sin far och sin lillebror, den dagen. Men det fanns en sak som föddes ur elden, döden, sorgen och den bottenlösa förtvivlan: en terrorist.

Samir.

Samir såg mycket samlad ut när Amjeed hälsade på honom.

”Jag hälsar dig broder”, sa Amjeed och bugade. ”Det är en ära för mig att ha fått känna dig under mitt liv. Finns det något jag kan göra för dig?”

Samir tittade länge och allvarligt på Amjeed. Sedan sprack det allvarliga ansiktet upp i ett brett leende. ”Amjeed, får jag ta den nya Volvon?”

Amjeed hade aldrig sett Samir le och han gladdes av att det annars så allvarstyngda ansiktet nu fick en pojkaktig sprallighet. Ögonen tindrade.

”Jo, kompis, jag har aldrig kört en ny bil i hela mitt liv. Jag tycker att jag borde få göra det nu när jag ska iväg och dö.”

De brast i skratt och kramade om varandra. Trots det hade Amjeed svårt att hålla tillbaka tårarna när han svarade. ”Självklart, Samir, självklart ska du köra den nya Volvon. Se bara till att den är nytankad när du parkerar den.”

De skrattade länge. De var bröder.