Kapitel 30

Örebro, måndagen den 7 november 2016

Amjeed såg sig omkring i lokalen och nickade nöjt. Det var urstädat och inga spår fanns av att det hade bott flera människor här under några veckor. Han gick ut, låste dörren och hoppade in i bilen som stod på tomgång utanför.

”Jalla”, sa han och lutade sig tillbaka.

Mohammed körde iväg i laglig hastighet och på vägen ut mot E20 mot Stockholm frågade han om de skulle stanna vid McDonald’s. Amjeed svarade att de inte skulle stanna förrän de var framme. De skulle möta de andra på ett motell. Motellet låg bara tjugo minuters bilfärd från målet och Amjeed hade bestämt sig för att övernatta så nära målet som möjligt, för att minimera risken för en trafikolycka samma dag som man skulle slå till. I morgon var det dags och under resten av måndagen skulle de ligga på sina motellrum och titta på tv. De hade med sig mat, för ingen fick gå ut under kvällen.

Mohammed stod på sig och sa att de faktiskt borde stanna på McDonald’s på vägen till motellet eftersom han ville komplettera sin kvällsmat med äppelpaj.

”Okej, Mohammed, du får dina äppelpajer – om du köper två till mig med.”

De två Säpospanarna, en man och en kvinna, körde långsamt genom industriområdet, men det verkade helt öde. De hade kört igenom samma område två gånger nu, men ingenstans fanns det någon som verkade arbeta. Spanarna stannade vid skogsdungen som de fått reda på var den plats som samtalet kommit ifrån.

Mannen och kvinnan gick ut och låtsades promenera genom dungen. De såg ingenting utom en liten stubbe där det låg en cigarettfimp. Den kvinnliga operatören böjde sig ner och plockade upp fimpen. Hon slängde den ifrån sig och skulle precis gå vidare då hon såg något som var nedstucket i mossan. Hon böjde sig ner och plockade upp en mobiltelefon. Hon höll upp den och visslade till sin kollega. Telefonen saknade både batteri och sim-kort. Mannen tog upp en plastpåse ur fickan och lade ner telefonen innan de gick tillbaka till bilen.

De körde till Örebros polishus, där Säkerhetspolisen hade en korridor för sig själva. Väl framme hällde de upp varsin kopp kaffe och tog en macka innan de ringde herrskapet i Stockholm. Stockholm hade som vanligt inte sagt vad man letade efter annat än att det handlade om utlänningar och kriminella gäng och att man letade efter en telefon ...

Några minuter senare satt de i en bil och körde i ilfart mot Stockholm. Jävla storstadsfasoner! Tvinga båda två att åka till Stockholm med en blöt mobiltelefon. Vad fasen kunde de få ut av den?

Spanarna från Örebro träffade jourteamet i Stockholm och rapporterade. Den kriminaltekniker som fick hand om den upphittade mobiltelefonen ruskade på huvudet och sa att den troligen inte skulle ge några spår. Men han skulle ta med den till labbet och höra av sig inom ett par timmar om han hittade något av värde. Efter en kort diskussion i jourteamet konstaterade man att det inte fanns mer att göra just nu. Nästa dag skulle ledningsgruppen briefas och ett team skickas till Örebro för att knacka dörr i det då förhoppningsvis mer folktäta industriområdet. Det var bättre om Stockholm tog över detta nu, ansåg man.

Amjeed låg på sängen och slötittade på tv. På bordet stod några påsar från McDonald’s och han kände sig mätt och faktiskt lite trött. Det fanns inget att göra nu, annat än att vänta och be. Det var snart dags för sista bönen för dagen. Bredvid honom låg alla hans vapen, rengjorda, och alla magasin var laddade och klara. Han hade tejpat sina handgranater själv för att de inte skulle detonera av misstag. Bilarna stod uppställda utanför och man skulle hålla vakt under natten från ett av motellrummen. De ville inte att någon driftig tjuv skulle försöka stjäla någon av de tre riggade bilarna.

Amjeed såg på klockan igen. Han återgick till tv:n.

På måndagskvällen ringde Elisabeth Storvrete till Brian Dupreé i London och berättade vad som hade hänt. Båda satt på sina arbetsplatser och pratade över en ny krypterad förbindelse som hade upprättats sedan det avslöjats att amerikanska NSA återigen avlyssnade sina allierade. Även om det var USA som hade åkt fast så var de övriga länderna inte utan skuld. Alla lyssnade på alla och i denna värld gällde det att inte åka fast. Den här förbindelsen skulle i alla fall vara garanterat NSA-säker, hade teknikerna lovat.

Brian lyssnade artigt, ställde några kontrollfrågor och tackade för att hon hade ringt. Han skrev en kort rapport och mejlade den till sin chef. Denne skulle läsa rapporten morgonen därpå och fick sedan göra vad han ville med informationen. Screw them, var en fras som ekade i Brians huvud när han vände och vred på ännu en pusselbit som sa att vargen rörde på sig. Vad kunde en självmordsbombare eller två egentligen åstadkomma annat än sorg och rädsla? Det var inget som kunde påverka ett helt land. Låt terroristerna visa sig, tänkte han, så ska vi allt ta hand om dem. Han stängde av datorn och lade in den i säkerhetsskåpet innan han lämnade kontoret för att ta tunnelbanan till sin övernattningslägenhet.

Bio ikväll? Nej, hellre en pint på puben.

Mahdi satt stilla och lyssnade på stadens larm. Det fanns inget mer att göra nu. Bara vänta och se om han som ser allt och vet allt skulle vara nådig mot de rättrogna.

Mahdi gick in i ett rum och stängde dörren efter sig. Han gick bort till de fyra tv-skärmarna som var uppsatta på väggen och de fyra datorer som stod uppkopplade på bordet. Tre män bevakade all media i Europa och han skulle få veta direkt om det fanns minsta antydan till att operationen blivit röjd.

Tiden var väl vald. I morgon skulle lejonen slå till och just tisdagen den åttonde november passade perfekt. Ringarna på vattnet skulle påverka presidentvalet, och om han hade rätt så skulle amerikanerna sitta som klistrade vid sina tv-apparater och sedan gå och rösta på den som de trodde skulle kunna hindra terrorn att sprida sig till USA. Hans bedömning var att den helt oprövade affärsmannen som drivit en närmast bisarr valkampanj kunde gynnas av det som komma skulle i Europa.

Därmed skulle USA med största sannolikhet isolera sig ännu mer, vilket var precis vad Mahdi planerat för. Fast det var nu i Guds händer. Nu skulle han försöka vila. Tålamod, intalade han sig själv.

Stefan Hansson snäste av Elisabeth Storvrete. Hon hade bett att få komma förbi honom och prata igenom det hela en gång till, men han hade ingen lust att träffa henne. Trots hennes bedyranden om motsatsen misstänkte han fortfarande att Elisabeth redan från början hade känt till att han varit avlyssnad. Han var djupt kränkt, han kände sig lurad av någon som han hade trott var en nära vän. Elisabeth hade sagt att hon ville komma över för att hon hade något att berätta i förtroende.

”Tack, men jag har inte längre något förtroende för dig”, hade han svarat och lagt på luren. Dessutom hade han inte tid. Om en vecka skulle han flytta till en mindre lägenhet och han hade knappt kommit i gång med att packa.

Stefan reste sig ur soffan, gick fram till rummets enda tavla och lyfte av den från kroken för att slå in den i skyddspapper. Där satt en mikrofon.