Kapitel 31

Arlanda – Bromma flygplats,tisdagen den 8 november 2016

Utan invandrare stannar Sverige, tänkte André Dahlberg, när han passerade gruppen med ett tjugotal flyktingar som satt och väntade på att få lämna in sina asylansökningar till passpolisen på Arlanda. Alla utvecklade länder behöver invandrare som tar de sämsta jobben, de som ingen i den egna befolkningen vill ha. Så var det i USA, där han varit föregående vecka och hälsat på sin pluggande son, och så var det i Sverige. Sedan fick alla lyckas efter egen förmåga.

Flera ur hans egen personal var invandrare i första eller andra generationen. De arbetade oftast med större entusiasm och med mindre gnäll än sina ursvenska arbetskamrater och Andrés åsikt var att det var bra för Sverige med en ökad arbetskraftsinvandring. Det var klart att fjolårets våg av asylsökande hade påverkat landet och alla hade en åsikt om det var bra eller inte. Fast han undrade om det verkligen fanns någon som visste eller faktiskt forskade inom detta. Eller var det bara så att alla hade just åsikter, och att beslut fattades på känslomässiga grunder och inte på fakta?

Undrar varför vi svenskar lägger ner så mycket tid på att alltid hitta fel på allt istället för att acceptera läget och göra det bästa av det, tänkte han medan han styrde kosan mot avgångshallen. Klockan var halv åtta, det var tisdag morgon och han gick sin vanliga runda genom flygplatsen. Han hade tjugo år inom polisen bakom sig när han lät sig värvas av Arlanda flygplats, som i dag drevs som ett företag. Nu var han ansvarig för säkerheten på både Arlanda och Bromma. Lönen var bättre, arbetstiderna var bättre och jobbet var lugnare.

När han promenerade genom avgångshallen lade han märke till en ung man som verkade stressad. Han vankade fram och tillbaka och tittade på klockan titt som tätt. Över axeln bar han en väska som verkade tung och efter sig drog han en resväska. André Dahlbergs polisögon sökte alltid efter sådant som avvek från det normala och just denne mans nervositet gjorde att varningsradarn gick i gång. Han skulle precis gå fram och prata med mannen när en ung kvinna kom framspringande och han sken upp av glädje. De gick hand i hand mot incheckningen och André log för sig själv. Amore, tänkte han och insåg att alla terrorvarningar gjort att allt plötsligt verkade misstänkt.

Stämningen hade under en lång tid varit hemsk och alla varningar och säkerhetsexperter som titt som tätt uttalade sig eldade bara på den. André släppte tanken på den unge mannen när han såg tre flygvärdinnor komma gående mot honom. Han kände igen alla tre, och en kände han till namnet. Sara Hedenlund. André var medveten om att hans bästa år som charmör låg långt bakom honom, men han var lite småtänd på Sara. Herregud, jag är ju ändå man, tänkte han. Att titta och drömma är ingen synd. Han sträckte på sig och ansträngde sig för att le sitt mest charmerande leende. Sara och hennes två kamrater log tillbaka. De passerade honom med ett vänligt ”Hej!”, och så var det inte mer med den saken.

Nu skulle han tillbaka till sin arbetsplats och ta itu med dagens administration.

”Såg ni hur André drog in magen?” teaterviskade Sara till sina kamrater. ”Han var nog en liten pudding på sin tid, då när dinosaurierna levde, alltså.”

De skrattade hjärtligt och promenerade vidare mot personalens säkerhetskontroll. Om drygt två timmar skulle de befinna sig på tiotusen meters höjd, på väg mot Paris.

Amjeed tvingade sig att inte titta på klockan ännu en gång. Senast han gjorde det var klockan tjugo minuter i nio på morgonen. Han väntade otåligt på de lejon som skulle återvända efter att ha parkerat bilarna. En utanför Terminal 5, en utanför Terminal 2. Den av hans män som kom tillbaka först var den som hade längst att gå, från Terminal 2. Fem minuter försenad kom Mohammed småspringande. Amjeed gav honom en ilsken blick. Mohammed svarade surt innan han hann säga något.

”Du kompis, kolla inte på mig med den arga blicken, va! Jag fick inte parkera utanför för en jävla parkeringsvakt sa att jag skulle få böter om jag lämnade bilen där. Jag svarade att jag bara skulle hämta min gamla mamma. Vet du vad svennen flinande svarade rakt i mitt ansikte?”

Amjeed svarade inte, men Mohammed pratade på ändå.

”Han sa: ’Hörru babben, du får ljuga bättre om du nu ska ljuga. Det här är avgångsterminalen. Flytta bilen!’ Fattaru, han sa så! Jag svär, jag tänkte dra fram vapnet och skjuta honom där och då, men grisen flinade bara och gick vidare och viftade med sitt bötesblock. Jag hoppas den där svennen står och lappar bilen om tio minuter, för då blir han nog fett förvånad, va?”

Amjeed hade svårt att hålla sig för skratt, för Mohammeds nervositet dallrade på ytan, men han svarade honom behärskat. ”Mohammed, broder. Lugn, det är inte tio minuter kvar utan femton, men om du inte vill göra svennen sällskap är det nog bäst att du följer med nu.”

De gick tillsammans bort mot rulltrappan.

Bromma flygplats

Samir körde ut från parkeringen där han hade väntat och svängde runt tills han kom till terminalinfarten. Han körde fram till taxibommen som gav honom tillträde till taxifilen och en parkeringsplats vid flygplatsens ankomsthall. Bommen öppnades av den elektroniska avläsare som han hade stulit ur en taxi kvällen innan. Han parkerade så nära entrén han kunde, klev ur bilen och lyfte ut resväskan.

Han gick runt bilen och öppnade bakluckan, där han tryckte in knappen för räkneverket. Han höll andan men inget hände. Då drog han ur två säkringar som hade i uppgift att förhindra att tändpatronen detonerade i förväg. Därmed var laddningen apterad och klar.

Räkneverket stod på 90 minuter och räknade nu ner. Han gjorde exakt samma procedur med sin resväska genom att öppna väskans främre fack, så att han kom åt räkneverket och sprintarna. Resväskans räkneverk var satt till 120 minuter.

Han klev in på flygplatsen, koncentrerad men nervös. Nervositeten kom inte av att han bar tio kilo sprängmedel i en väst under jackan, inte heller av att han drog en resväska fylld med sprängmedel. Den vägde för övrigt exakt nitton kilo, vilket skulle passera utan frågor från incheckningen. Han var inte heller rädd för döden. Däremot var han rädd för att misslyckas med sitt uppdrag. Att bli tagen levande, om hans utrustning inte fungerade som det var tänkt.

Sannolikheten var försvinnande liten. Han hade ordentlig utbildning och hans bomber var inget hastverk. Samir såg sig omkring och gick sedan med lugna steg fram mot incheckningsdisken. Han hittade här. Han hade varit här flera gånger och till och med rest en gång härifrån för att säkerställa att han kände till allt som han borde veta om just den här flygplatsen.

När det var Samirs tur log han åt den uniformsklädda kvinnan som tog emot hans väska. Väskan försvann in i hålet bakom henne, och hon bad honom med ett leende att skynda sig till gaten. Eftersom hans plan snart skulle avgå märktes väskan med en röd lapp, personalen som arbetade med att lasta väskorna skulle se att den var prioriterad för snar avgång. Men istället för att skynda sig till säkerhets­kontrollen gick Samir nu bort till caféet som låg utanför incheckningen och beställde en kopp te. Han tittade ömsom på sin klocka, ömsom på tavlan på väggen där det stod att sista utropet för hans flight nu hade skett. Hans väska borde vara pålastad, och om han inte bordade planet skulle den lastas av. Och han hade han inga planer på att borda flygplanet.

Klockan var 08.55 och nu var tiden inne.

Han tog fram sin mobiltelefon och skickade iväg det förprogrammerade meddelandet. Sedan reste han sig upp, gick fram mot säkerhetskontrollen och när han befann sig på den plats där han räknat ut att få maximal effekt av sin laddning drog han djupt efter andan och bad en tyst bön. Därefter stack han ner höger hand i jackfickan och tog tag i säkringen. Han hade gjort detta hundratals gånger under träning, men nu kände han hur handen darrade av en blandning av rädsla och upphetsning. Säkringen var lös i handen. Vänsterhanden letade sig in under jackan och han fällde upp locket som förhindrade att laddningen skulle explodera av misstag. Han såg sig omkring på alla människor som skyndade fram på flygplatsen, alla dessa vilsna människor som inte visste att världen nu skulle förändras. Han log ett lyckligt leende när han tänkte på att han snart skulle vara återförenad med sin familj, i paradiset. Han vrålade rakt ut att Gud var stor och tryckte på avtryckaren.

Explosionen var fruktansvärd. När röken skingrades låg mer än hundra döda eller döende huller om buller på golvet. Skadade och chockade människor stapplade förvirrat omkring för att försöka hitta ut från röken och dammet.

Arlanda flygplats

Sara Hedlund stod längst fram i planet, vänd mot kabinen. Hon gjorde sig klar att dra den pliktskyldiga säkerhetsgenomgången som knappt någon i kabinen skulle lyssna på. I dag såg de flesta ut att vara affärsresenärer, och de hade säkert hört detta till leda. Det fanns också ett par ungdomar bland passagerarna och två journalister som hon kände igen från tv. De brukade prata om fotboll och annat som inte intresserade henne det minsta.

Sara Hedlund såg inte alls fram emot Paris. Hon var glad att hon hade fått en returflight ganska direkt och att hon skulle hinna hem och natta barnen.

Amjeeds grupp hade återsamlats i garaget. Han konstaterade att alla var på plats. Koncentrerade och ivriga. Ingen visade den nervositet som alla kände. Alla hade samma typ av tygväska hängande över ena axeln. I väskorna låg det tio fulladdade magasin och tre handgranater. Männen hängde snabbt på sig de lätta skyddsvästar som var köpta på olika platser i Sverige. Två magasin satt redan i de fickor som de hade sytt fast på framsidan av skyddsvästarna. Utanpå västarna satte de på sig tunna, för stora skjortor. Mobiltelefonen pep till och Amjeed såg på displayen och läste sms:et från Samir. Det innehöll bara två ord. ”Fem minuter.”

Han gjorde ett tecken till en av männen. Mannen öppnade skåpbilens ena sidodörr och tryckte in knappen på den stora svarta lådan. Sedan stängde han dörren igen. Den sofistikerade signalstöraren som hade smugglats in från ett annat västland blockerade nu frekvenserna för mobiltelefoni och kommunikationsradio inom en radie på cirka åttahundra meter.

I en bil ett trettiotal meter bort satt en sextonårig flicka och tittade häpet på männen som plockade fram vapen. Det tog några sekunder innan hon förstod att det innebar fara. För henne själv och för hennes pappa som var inne i terminalen för att möta mamman, som var på väg hem från Helsingfors. Hon sjönk ner i baksätet och slog sin pappas nummer. Två signaler gick fram, sedan försvann täckningen. Hon försökte igen men telefonen verkade död. Försiktigt sträckte hon på sig och tittade ut. Hon såg männen som satt djupt nedsjunkna på huk, inte på knä, utan sittande på hela fotsulorna, så där som barn brukade sitta, tänkte hon förvirrat. De tryckte sig mot betongväggen. Sedan hördes den värsta smäll hon någonsin hade hört. Det kändes som om huvudet exploderade och luften trycktes ihop i bröstet. Hon skrek och kröp reflexmässigt ihop i baksätet. När hon tittade upp igen var männen borta.

André Dahlberg förstod direkt. Helvete, en bomb vid Terminal 2!

En stor. Fönstren på hans kontor skallrade och människor skrek utanför. Han slet åt sig mobiltelefonen och kommunikationsradion och rusade mot utgången. Då exploderade ytterligare en bomb. Denna gång vid Terminal 5. Flygplatsen var utsatt för ett attentat. Han försökte slå det speciella nummer han hade för just sådana tillfällen, men telefonen var död. Själva telefonen fungerade men han fick ingen ton.

Nu var han utanför kontoret och såg två stora rökmoln, ett över Terminal 2 och ett över Terminal 5. Tillsammans med en kollega hoppade han in i jourbilen, rivstartade och satte fart mot Terminal 5. Hans kollega försökte få liv i kommunikationsradion, men förgäves.

”Helvete, varken komradion eller mobilen fungerar. Det här är ta mig fan inte klokt!”

De passerade flygledartornet i hög fart när André Dahlberg såg en blixt som slog upp vid ingången till tornet och direkt därefter fyra män som sprang fram mot den nyss sprängda dörren och rusade in.

”Helvete, de angriper flygledartornet. Vi måste få hit polis fort som satan.”

André och hans kollegor var obeväpnade, så det enda de kunde göra var att kalla på hjälp från polisen.

Men kommunikationen var utslagen.

Polisinspektör Egon Hanson var på väg till Arlanda för att påbörja dagens arbete. Det var tydligen något gäng från Irak som skulle slussas vidare. Han körde i en målad polisbil på E4:an norrut från Stockholm och svängde av mot Arlanda. Redan från avfarten såg han två stora rökmoln som steg upp från flygplatsen. Han förstod genast vad det handlade om. Ett rökmoln kunde vara en olycka, två kunde bara betyda en terrorattack.

Han greppade mikrofonen och ropade upp regionledningscentralen. De hade precis fått in uppgifter om explosioner vid Arlanda. Informationen hade kommit från någon som ringde från en fast lina. Sedan kom en hel drös med mejl som uttryckte varierande grad av panik. Operatörerna började direkt ringa efter den larmlista man hade över nyckelpersoner på Arlanda, men de enda som svarade i sina mobiler var personer som inte var där. Mobiltelefonin vid flygplatsen fungerade inte.

Nationella insatsstyrkan borde vara på väg.

Egon Hansson fortsatte mot Arlanda och förbannade sig själv för att han lämnat sin skyddsväst hemma.

Två av lejonen satt i en skåpbil som var parkerad två kilometer från flygplatsen, vid sidan av avfarten från E4:an. De såg polisbilen närma sig men väntade tills den var cirka sextio meter bort. Då klev de båda snabbt ur, sjönk ner på knä och öppnade eld med snabba enkelskott mot förarsidan och mot motorn. Polisbilen tvärnitade och försökte backa men stannade sedan och stod stilla. Abdullah sprang bort till polisbilen med en bensinbomb i handen. Han öppnade bakdörren, drog i rivtändaren som tände den indränkta tygbiten och kastade in bomben i baksätet. Han slog igen dörren och sprang allt vad han orkade tillbaka mot sin egen bil. Bakom honom slog en eldsflamma ut ur polisbilen och han hörde skrik inifrån den när han hoppade in i skåpbilen.

Abdullah körde sedan i hög fart mot flygplatsen och fick kryssa mellan några bilar som hade stannat på vägen. Halvvägs framme klättrade det andra lejonet bak i skåpbilen och öppnade två trälådor. De var fyllda med fotanglar som skulle förstöra däcken på bilar som körde över dem. Han öppnade bakdörrarna och ropade att han var klar.

Abdullah sänkte farten och kryssade långsamt framåt medan han tog ut svängarna ordentligt. Han ville att fotanglarna skulle spridas ut över hela vägytan. Sedan ökade han farten och tog sikte på flygledartornet, där de skulle hämta sina vänner som vid det här laget borde ha likviderat personalen och förstört så mycket av tornets elektroniska apparatur som möjligt.

Polisens ledningscentral i Stockholm

Vakthavande på ledningscentralen, kommissarie Evert Lundin, behöll fattningen trots att det här nästan var för mycket att ta in. Stockholm hade inom loppet av tjugo minuter drabbats av två terrordåd mot de stora tv-stationerna, ett mot Försvarsmaktens högkvarter och sedan ytterligare två mot Arlanda respektive Bromma flygplats.

Hundratals döda, kanske så många som tusen, och mångdubbelt fler skadade. Den värsta attacken i modern svensk historia. Panik inom polis och räddningstjänst skulle göra helvetet ännu värre.

Någon skrek med hög röst: ”Lystring! Se på BBC och CNN!” Tv-sändningarna visades på två av de stora skärmar som satt på väggen. Någon skruvade upp ljudet på BBC:s sändning och alla fick veta att flera europeiska flygplatser och tv-stationer var under attack – Paris, Madrid, Rom, Frankfurt, Berlin, Köpenhamn, Oslo ...

Evert Lundin slog näven i bordet så hårt han orkade och skrek som den reservkapten i armén han en gång hade varit: ”Tystnad! Stäng av de där förbannade tv-apparaterna och hör upp nu. Omedelbart!”

Efter några sekunder var det dödstyst och allas blickar riktade mot honom.

”Vi har ett jobb att sköta. Det är upp till oss att se till att den närmaste timmen inte blir till ett ännu värre kaos. Gunilla, du strukturerar räddningstjänsten. Siv, du ser till att få tag på polisledningen medan jag och Ann-Marie dirigerar polisenheterna till respektive plats. Nu måste vi fokusera, och i nuläget struntar jag i vad som händer i alla andra länder. Här och nu gäller. Är det uppfattat allihop? Här och nu!”

Sedan vände han sig mot en av sina kollegor. ”Ann-Marie, jag vill att vartenda polisdistrikt i Sverige utom Göteborg och Malmö är beredda att ställa sina resurser till förfogande. De här attackerna kommer att kräva mer resurser än vi har i Stockholm och om tolv timmar måste vi ha sett till att avlösning kan ske. Sätt fart nu!”

Han såg sig omkring och noterade att alla började arbeta, han insåg att alla övningar som de tillsammans hade genomlidit under åren nu var guld värda. De övningarna hade mest handlat om mass­kador på grund av brand, men på senare år hade de även haft terror­övningar. Terrordåden i Norge för några år sedan och händelserna i Paris och Bryssel hade gjort att de fått upp ögonen för risken att drabbas av terrorism och masskadeutfall.

Evert Lundin sträckte sig efter telefonen och ringde numret till rikspolischefens kansli. De skulle behöva informera justitiedepartementet och regeringskansliet. Det var inte hans jobb, han skulle fördela de resurser som stod till förfogande fram till dess att kris­ledningsstaben hade samlats, men han måste sätta i gång det hela. Förutom flygplatserna så verkade TV4 och SVT utslagna och skulle inte kunna sända. Eftersom tv inte sände slog han på radion, men Sveriges radio verkade också satt ur spel. Det var nästan för mycket att ta in och han försökte ratta in någon av skvalkanalerna som normalt bara sände musik. Han bad en bön om att någon skulle kunna sända relevanta nyheter ... Men vem skulle ge dem rätt information att sända ut till allmänheten?

Herregud.

Arlanda flygplats

Amjeed sprang rakt genom området med metalldetektorer på Terminal 5. Han rörde sig smidigt medan han svepte med vapnet och letade efter hot. Till höger om honom fanns hans stridsparskamrat Hattam, som han ibland hörde skjuta enkelskott och skrika att folk skulle ligga ner. De tog sig fram utan att möta motstånd, alla som fanns i den långa korridoren med gater, restauranger och butiker låg ner eller rörde sig förvirrat i röken som hade bildats.

Amjeed såg en storvuxen man rusa emot honom från vänster, uppenbarligen i ett försök att avväpna honom. Han sköt två skott mot mannen utan att stanna och ytterligare ett i huvudet på honom när han passerade. Sedan fortsatte han fram till gate 10, längst bort i terminalen. Han sköt mot glaset som rämnade, sparkade sönder tillräckligt mycket för att ta sig igenom och sprang längs korridoren mot flygplanet.

Bakom sig hörde han hur Hattam sköt en skur men han uppfattade inte mot vad. Amjeed nådde dörren som ledde ut till plattan precis innan den sista passageraren kommit in i planet. Han såg hur en flygvärdinna desperat försökte stänga dörren till flygplanet. Han lät henne vara. Han sköt inte kvinnor om han inte var tvungen.

Amjeed och Hattam kom ner på plattan och Amjeed pekade på två flygplan som stod ungefär hundra meter bort. De bytte snabbt magasin till ett av de fyra rödtejpade som han hade i väskan. De öppnade sedan eld mot planens vingar och de röda spårljusen med pansarbrandspets såg ut som lasrar. Varje kula kostade mycket pengar men det gjorde å andra sidan flygplanen också. Planen började omedelbart brinna. Det blev ingen explosion, som på film, men branden tog sig snabbt.

Sara Hedlund skrek åt passagerarna att undvika fönstren medan hon kände hur planet började taxa bakåt. Piloten ropade ut i högtalarna att de skulle taxa ut till andra sidan flygplatsen. Han hade startat motorerna så fort han hörde någon från flygledartornet skrika att terrorister slagit till. Precis när han taxat ut tillräckligt för att kunna svänga ut mot plattan såg Sara Hedlund en man komma rusande mot planet. Mannen stannade, höjde ett vapen och började skjuta skott efter skott mot vingen.

Piloten gav sin styrman kontraorder om att istället evakuera planet, men det var för sent. Sara Hedlund såg hur vingen fattade eld och att elden spred sig in mot kabinen. Hon reagerade reflexmässigt med att dra i nödhandtaget och dörren sköts upp samtidigt som rutschbanan i plast vecklades ut. Branden, som nu fick extra syre när dörren öppnades, svepte genom kabinen, sög först ut allt syre och antände sedan flera av passagerarna när trycket vände. Sara kastades ut ur planet och lågorna slog upp runt henne när hon landade på rutschbanan och rullade ut på plattan. Det sista hon såg innan hon förlorade medvetandet var hur någon försökte ta sig ut genom det lilla fönstret i cockpit.

Amjeed såg hur den främre dörren i flygplanet flög upp, rutschbanan vecklades ut och en kvinna verkade flyga ut i ett eldklot. Han såg hur någon försökte klämma sig ut genom det lilla cockpitfönstret men fastnade och började brinna. Hattam hade blivit överraskad av explosionen och fallit omkull av tryckvågen. Han ställde sig upp och tittade bort mot Amjeed, som ropade att de måste vidare. Men Hattam verkade inte höra. Amjeed sprang fram till honom och skrek igen att de måste vidare. Sedan skrek han i örat på Hattam att han skulle ge fan i att skjuta när de stod så nära flygplanen.

Amjeed tittade på sin klocka och såg att de hade exakt sexton minuter kvar till upphämtning utanför terminalen. Han såg sig omkring och upptäckte att flera plan nu stod i brand. Han gestikulerade till Hattam att täcka honom, sedan sprang de tillbaka längs Terminal 5 och stannade då och då och sköt mot de flygplan som ännu inte brann.

Amjeed hade nu slut på pansarbrandammunition och bytte till vanliga magasin. De skulle tillbaka igenom byggnaden och nu skulle de sannolikt möta motstånd. Poliser kunde redan finnas på plats. Tiden medgav inte att de var försiktiga nu. Snabbhet betydde allt om de skulle hinna tillbaka i tid. Var de sena skulle de bli kvarlämnade.

När de första polisbilarna kom upp i höjd med den brinnande och sönderskjutna polisbilen vid avfarten till Arlanda stannade de omedelbart och fick se en sönderbränd kollega de inte kunde identifiera. Poliserna satt inte kvar i sina bilar utan kastade sig ner i skydd vid sidan av vägen. De hade varsin tjänstepistol av märket Sig Sauer med åtta skott i magasinet. Inte en chans att de skulle jaga terrorister beväpnade med automatvapen.

En kort stund senare svängde Nationella insatsstyrkan av mot Arlanda och såg den brinnande polisbilen och de uniformsklädda kollegorna i gräset. Poliskommissarie Håkan Hellgren som var insatsledare bad föraren bromsa in. Han vevade ner rutan och ropade för att ta reda på om de var skadade. Polisassistenten ropade tillbaka från diket att varken han eller de andra var skadade och att de inte hade sett någonting överhuvudtaget.

”Varför ligger ni här, då?” röt Hellgren åt dem. ”Det är där borta ni behövs. Häng efter oss, nu!”

Föraren trampade gasen i botten. Hellgren behövde inte tala med sina män. De kände Arlanda lika väl som sin egen bakficka eftersom de ofta övade där. Männen höll sambandet fritt, endast den första bilen med Hellgren i rapporterade till de bakomvarande fordonen när de passerade olika punkter. De andra befann sig cirka en halv kilometer bakom Hellgrens bil och skulle veta hur långt fram det var fritt om sambandet slogs ut.

Hela insatsstyrkan hade varit på plats på jobbet eftersom det var tisdag förmiddag. När larmet kom om en attack mot Arlanda slog drillen till. Inom några minuter lämnade de fullt utrustade högkvarteret strax norr om Stockholm och körde snabbare än någonsin mot Arlanda. Stockholms piketpoliser fick ta hand om Bromma flygplats.

Under färden ut fixades utrustningen i bilarna, sambandsprov genomfördes mellan varje grupp och de väntade tyst medan de lyssnade på radioanropet från första bilen. Hellgren såg fotanglarna på vägbanan men kommenderade bara föraren att fortsätta köra. Insatsstyrkans bilar hade däck som var av speciell non-flat-typ. Det var bara att köra på.

Lejonen i skåpbilen var helt utpumpade. De hade lagt några vattenflaskor i bilen före attacken och skickade nu runt dem till varandra.

”Standby”, ropade föraren framifrån. ”Vi har flera polisbilar på väg mot Arlanda.”

Amjeed kikade fram över hans axel och sa lugnt: ”Kör bara som om du verkar rädd och desperat.”

Nu gällde det att ta sig mot Stockholm, ta första bästa avfart från motorvägen och följa gps:en. De skulle köra längs småvägarna tills de kom till förorten Tensta. Där fanns sedan länge två stora hyrda lägenheter med garage i källaren. Förutsatt att de inte var förföljda skulle de köra ner i garaget och sedan gå upp några man i taget. Planen var att gömma sig i lägenheterna medan de utvärderade resultatet av sina attacker.

Den som hade hyrt de båda lägenheterna åt dem visste vad han sysslade med. Båda lägenheterna var stora femrummare, som låg i två hus mitt emot varandra på tredje och fjärde våningen. Om polisen hittade dem och förberedde en stormning av en lägenhet skulle de på motsatta sida kunna slå ut dem som smög fram längs väggen. Möjligheten till korseld och dominans av gården nedanför säkerställde att lejonen omöjligen skulle kunna överrumplas i lägenheterna. Allt var som i de amerikanska manualerna som de hade studerat noga under träningen.

”Kom alla med?” frågade någon i bilen.

Amjeed svarade inte utan sjönk ner bakom föraren. Det skulle de inte veta förrän de hade samlats i Tensta.

Sara Hedlund stapplade fram som i trans. Hennes plan hade brunnit upp men hon hade mirakulöst nog klarat sig. Hon raglade in i terminalen och förbi butikerna. Det var massor av folk därinne, vissa var skadade eller döda men de som såg oskadda ut tittade storögt på henne, och hon förstod inte varför de stirrade så. Hon gick långsamt mot den plats där passagerarna normalt genomgick säkerhetskontrollen. Där låg det flera döda och skadade. Det började göra rejält ont nu, det hade inte gjort det innan, men smärtan kom i vågor som blev allt värre.

Hon tänkte gå ut på andra sidan och sätta sig ner, få lite luft och samla sig. Plötsligt kom svartklädda män snabbt emot henne. De rörde sig märkligt, som om benen rörde sig snabbt men överkropparna satt fastgjutna ovanför midjan. I händerna hade de korta svarta vapen och hon steg åt sidan för att låta dem passera. Då såg hon sig själv i en spegel.

Sara Hedlund förstod först inte vad hon såg. Hon var nästan naken, bara strimlor av SAS-uniformen satt kvar, mest därför att klädresterna var fastbrända på kroppen. Hon hade inget hår längre, däremot en stor smet av blod och sot på huvudet.

Hon var så bränd att hon knappt kände igen sig själv. Sara Hedlund sjönk ihop och livsviljan rann ur henne. Smärtorna tog över och hon tänkte på sina älskade barn.

Insatspoliserna som passerade henne fick stålsätta sig inför synen. De såg henne sjunka ihop vid sidan av väggen. De såg att hon var kvinna på de nakna, sönderbrända brösten. Men de stannade inte, de order de fått var tydliga: Genomsök området och oskadliggör alla terrorister. Säkra sedan byggnaderna tills hjälp anländer och uniformerade kollegor tar över.

De svartklädda poliserna passerade folk som bad om hjälp, folk som förblödde på plats men som de inte kunde hjälpa. I entrén låg det mer än tvåhundra personer som var skadade eller döda.

Terroristerna måste oskadliggöras först, det var högsta prioritet. De hade tränat för det här. De skulle inte svika.

Bromma flygplats

En första polispatrull var på plats på Bromma inom åtta minuter. Räddningspersonalen som först anlände visste inte var de skulle börja i kaoset som rådde. Tre ambulanser var där inom en kvart, men hur långt räcker tre ambulanser när det ligger döda och skadade överallt?

Den äldste polismannen tog omedelbart befälet. Han uppskattade att det fanns minst hundra döda och skadade. Han ropade i sin radio att han behövde alla resurser som man hade i Stockholm. Han behövde polis, brandmän, ambulanser, ja – alla!

Trettio minuter senare hade ytterligare fjorton ambulanser anslutit och stod på rad och väntade vid det som annars brukade vara taxikön. Traumateamen gjorde sina prioriteringar, vilka som skulle tas om hand först, vilka som inte behövde akutvård och vilka som under alla förhållanden skulle dö och som man inte skulle lägga resurser på. Det hade gått nästan fyrtio minuter sedan självmordsbombaren utlöste sin sprängladdning. Piketpolisen hade snabbt och effektivt gjort sitt jobb och säkrat lokalerna. Inga fler terrorister fanns inne i byggnaden.

Den ansvariga läkaren på plats, Stefan Holmström, pratade i två telefoner samtidigt. På ena tråden hade han chefen för Karolinska sjukhuset, och på den andra chefen för Södersjukhuset, det andra stora akutsjukhuset i Stockholm. Han talade om för dem att männi­skor med lättare skador skulle köras med bussar till de övriga sjuk­husen, men de två stora skulle fokusera på operationer av de allvarligast skadade. Och nej, han visste inte var han skulle få bussarna ifrån men han hade frågat polisen, som skulle återkomma.

Till sina kollegor på de olika sjukhusen sa han: ”Ta in all extra personal, alla måste in och jobba. Det är krig här, ni vet lika väl som jag att vi inte har resurser för masskador. Jag har precis fått veta via en piketpolis att det är ännu värre på Arlanda. Det är tydligen några plan som har börjat brinna, med passagerare i. Jag repeterar, ring in så många ni kan. Akademiska i Uppsala kommer att fokusera mot Arlanda, eftersom det går lika fort att transportera de skadade dit. Vi kommer trots det att behöva skicka ambulanser till Arlanda så fort vi har börjat se ljuset i tunneln här. Ring sedan alla de stora sjukhusen i Sverige och gör dem medvetna om att vi kommer att behöva deras hjälp. Vi hörs när de skadade börjar lämna flygplatsen, men just nu har jag ingen idé om hur det ska gå till.”

Han lade på och lutade sig mot en Volvo V70 som stod utanför flygplatsbyggnaden. Bilens framruta var skadad av explosionen, på vindrutetorkaren hängde en parkeringsbot.

Mitt emot honom kom ett trettiotal män gående. De flesta var utlandsfödda och Stefan blev först lite rädd. En av männen frågade om han var ansvarig. Han nickade. Då fortsatte samme man: ”Hörru, vi är taxichaufförer. Vi kan starta en sjukvårdskedja om du bara hjälper oss att prioritera vilka som ska åka med och vart de ska ta vägen. Vi kan hjälpa, säkert, för vi har upplevt detta förut, men i våra hemländer. Vi är schysta, förstår du. Vi är inte Alibaba, utan schysta! Vi är svenskar och vi vill hjälpa till.”

Stefan Holmström såg på männen och fick nästan tårar i ögonen.

”Tack! Vi gör så här. Kör fram era bilar, och ni som har kombi fäller baksätena. Jag vill ha en linje med taxibilar som ska till SÖS och en till för dem som ska till Karolinska. Ni kör dit och om ni vill så kommer ni sedan tillbaka och hämtar fler. Okej?”

Mannen som fört de övrigas talan nickade. ”Yes, boss-man. Kan du be någon flytta Volvon som står i vägen så fixar vi det. Vi kör tills alla skadade är borta. Deal?”

Holmström nickade och kände hur läget förbättrades rejält. Han såg hur en av taxiförarna började hojta ut order till de övriga innan han sprang iväg mot sin bil.

En piketpolis skyndade förbi, men Stefan Holmström stoppade honom: ”Du polisen, ta bort den här Volvon är du snäll, den står i vägen för sjuktransporterna.”

Piketpolisen agerade direkt. Han gick helt sonika fram, drog batongen och krossade rutan. Sedan ropade han på tre kollegor. ”Gubbar, kom över hit och hjälp mig putta bort den.” Kollegorna skyndade fram för att ge honom ett handtag. De var alla stora män, särskilt rekryterade just för sin storlek, och deras närvaro hade ofta en dämpande effekt även på de mest förhärdade busar.

En av dem lutade sig in och lossade parkeringsbromsen och sa till de andra att börja putta. Bilen var tungt lastad och poliserna fick den knappt att röra sig, vilket generade dem. En av poliserna slog sönder bakrutan och drog bort presenningen som låg prydligt vikt över något.

Han ryggade bakåt och skrek: ”Bomb! Spring!”

Timern som Samir satt började nu räkna ner. En liten elektrisk krets slog till. Nanosekunden senare hade strömmen rusat genom trådarna med ljusets hastighet och den lilla detonatorn som knappt var större än ett lillfinger detonerade, varpå sprängmedlet i bilen exploderade. Explosionen var fruktansvärd och resultatet förödande för räddningsinsatsen på Bromma.

Exakt trettio minuter senare exploderade ett fulltankat flygplan som stod en bit från terminalen, dit piloten taxat bort i väntan på order. Tornet hade utfärdat omedelbart flygförbud för alla plan och beordrat att passagerarna skulle sitta kvar i planen tills räddnings­ledare bedömde att man kunde släppa in dem i terminalen igen. Av de åttiosex passagerare som fanns ombord överlevde bara några få, de som hade suttit närmast den bakre nödutgången. Räddningstjänsten vägrade nu att köra ut fler ambulanser och brandbilar till Bromma, de behövde garantier från polisen angående säkerheten.

Arlanda flygplats

På Arlanda kom polisen Tom Pärslund springande genom terminalen mot en kollega som stod intill en vägg och kikade bort mot något längre ner i korridoren. Tom hörde skottlossning längre fram men han uppfattade inga kulor i närheten av sig själv. Bredvid kollegan som stod upp satt en insatspolis hopsjunken och Tom såg att han var skadad.

Tom Pärslund var stor som ett hus och stark som en björn. Han var en veteran i insatsstyrkan. Tom sprang hukande mot kollegorna – för att inte skrämma dem ropade han att han var på väg fram. Han såg sig om för att se om det fanns något hot i närheten men uppfattade inget. Han kände igen kollegan, han hette Thelin.

”Thelin, vad ser du där borta?” frågade han. ”Detaljer, tack!”

Tom böjde sig samtidigt ner över den skadade kollegan, det var Borg såg han, viskade åt honom att bita ihop, och slet sedan snabbt upp skyddsvästen och uniformen för att leta efter skadan. När han såg ingångshålet och att det bubblade ur såret förstod han att det var lungan som hade skadats. Han lade Borg med den skadade sidan nedåt, för att den friska lungan skulle kunna andas normalt, och lät honom sedan ligga. Inget mer att göra just nu.

Thelin beskrev vad han såg för Tom Pärslund. ”Jag ser en hel del passagerare som trycker längs väggarna, det ligger folk inne i butikerna. Jag ser också att de terrorister som jag och Borg krockade med är kvar cirka sjuttio meter bort.” Han kikade fram igen men ryckte till när en kula passerade och slog in i väggen längre bort. Thelin samlade sig och fortsatte: ”Jag tror att en av dem är skadad men jag är inte säker. Han föll när vi sköt mot varandra. Jag släpade Borg hit, och jag tror att den andra gjorde samma sak med den skadade. De skjuter emellanåt hitåt och dessutom mot människor som reser sig upp.”

Tom kröp fram, tittade försiktigt runt hörnet och såg precis hur någon sköt mot två ungdomar som sprang mot poliserna. Båda föll direkt, träffade i ryggen. Tom noterade att skyttarna skjutit sex eller sju skott på springande mål, från cirka sjuttio meter. Terroristerna var duktiga skyttar, men det var å andra sidan inte så svårt på det avståndet. Han såg sig omkring och bestämde sig.

”Thelin, lyssna nu, det finns ingen annan väg framåt än rakt emot dem. Vi hinner inte springa runt, för då kan vi tappa bort dem. Dessutom kanske de jävlarna hinner skjuta fler. Vi ska ta dem genom att rycka fram växelvis och skjuta nedhållande eld mot dem. Jag tar väns­ter sida och du höger. Jag börjar och du täcker mig. Slösa inte i onödan på ammon”, sa han, tänkte efter och ändrade sig sedan: ”Glöm den ordern, förresten. Slösa nu för fan med ammunition, jag vill ha eld i luften när jag springer. Tänk på att rikta högt så att vi inte träffar civila.”

Thelin flinade lite nervöst. Han hade precis som de flesta andra svenska poliser aldrig någonsin skjutit mot någon förut, bara mot pappersmål. År av träning gav dock resultat, han bytte utan att tänka magasinet till ett fullt och anmälde till Tom att han var redo.

Tom tvekade en kort sekund. Sedan tog han två fulla magasin ur Borgs väst och stoppade dem innanför sin egen. Efter ett djupt andetag rusade han över till andra sidan och förflyttade sig sedan hukande cirka tio meter framåt innan han slängde sig på magen. Så fort han hade landat och lagt rödpunktsiktet mot målet sextio meter bort sköt han. Han skrek ”Klart!”, men Thelin var redan på väg framåt.

Thelin rusade hukande förbi Tom på andra sidan om butikerna, kastade sig ner och sköt direkt. Skott for över deras huvuden men terroristerna sköt hela tiden på fel person. De sköt på den som hade rört sig och som dykt i skydd innan de hann rikta vapnet ordentligt. Tom var uppe så fort han hörde Thelins vapen avfyras.

Femtio meter kvar.

Mohammed behövde hjälp. Så fort han försökte skjuta på den polis som sprang slog kulor in runt honom och han lyckades aldrig få in ett välriktat skott. Mohammed skrek igen åt sin stridskamrat att skjuta, men när han vände sig mot honom såg han att kamraten var död. Han hade stukat foten ute på plattan och sinkat dem, och nu var allt snart över.

”Helvetes jävlar!” skrek Mohammed rakt ut.

Han insåg att de svartklädda djävlarna skulle ta honom, bestämde sig snabbt och släppte sin AK 47:a. Han fumlade i tygväskan, tog fram en handgranat och skulle precis dra ut sprinten när en svart känga brakade in i bröstkorgen på honom och han for iväg som en vante längs golvet. Mohammed tappade andan, granaten och i samma stund sitt självförtroende. När han tittade upp såg han en jätte i svart huva och hjälm torna upp sig över honom. Sedan slocknade ljuset.

Tom Pärslund släppte sin kulsprutepistol, som precis fått slut på ammunition, och den föll ner i remmen han hade runt kroppen. I samma rörelse drog han sin tjänstepistol, som var backupvapen i strid, och tänkte precis skjuta terroristen när han ångrade sig. Terroristen verkade fippla med något, vilket gjorde att Tom instinktivt valde att låta bli att skjuta och istället sparkade fienden i bröstet så att han flög bakåt. Tom följde snabbt upp attacken och sprang fram till mannen, böjde sig framåt och slog honom i skallen med pistolen. Den här jäveln skulle de åtminstone gripa!

Mannen låg helt utslagen, och Tom som inte behövde se att Thelin stod över honom och skyddade honom med sin MP5, slet fram de redan tvinnade buntbanden. Han bojade snabbt terroristen och gjorde sedan samma sak med den andre mannen, som dock var död. Det var inte värt att ta några risker när det gällde terrorister.

Tom gav order till Thelin att skynda sig tillbaka till Borg och påbörja första hjälpen. Han satt själv kvar på huk och tittade efter sin yngre kollega. Bra karl, tänkte han.

Han drog av sig hjälmen och huvan, kontrollerade att kollegan var tillräckligt långt borta och lutade sig åt sidan och kräktes. Det kändes som om han fortfarande brann inombords, men spänningen gjorde att kroppen kastade upp maginnehållet.

Han hade aldrig tidigare skjutit någon.

Tom ställde sig upp, kontrollerade den döde terroristen och undersökte den fortfarande medvetslöse mannen som han hade bojat ihop. Han skulle inte få förblöda om han var skadad. Den här mannen skulle förhöras och lagföras.

Tom funderade på om han kanske slagit till för hårt men ryckte på axlarna åt det. Jag skulle ju ha skjutit puckot egentligen, tänkte han, så han får vara glad att jag golvade honom istället. Han tittade på de vapen som låg på golvet och fick syn på granaten som terroristen uppenbarligen hade försökt detonera. Jösses, den hade han inte sett. Sprinten satt i – tack gode Gud! Han hade varit så fokuserad på mannen att han inte hade sett granaten. Helvete, en sekund till ... Han kräktes igen. Efter det gick det lite lättare att ta in situationen han befann sig i.

Tom fick syn på vad han trodde var en affärsresande som låg mellan några stolar bara ett tiotal meter bort. Terroristerna måste ha missat honom helt. ”Du där!” vrålade han för att väcka mannen ur chocken. ”Ställ dig upp och kom hit om du inte är skadad.”

Mannen lydde direkt. Tom samlade snabbt in terroristernas vapen och deras tygväskor. Han lade ner allt han hittade, kommenderade den livrädde mannen att hjälpa till att bära och sedan följa efter på behörigt avstånd. Han instruerade honom att slänga sig ner så fort han såg att Tom gjorde det. I övrigt var det bara att hänga på.

Tom lyfte upp den lille spenslige terroristen och bar honom över axeln.

”Följ mig. Släpp attachéväskan, och sacka inte efter”, sa han till sin medhjälpare.

Rosenbad, Stockholm

Statsministern steg ut på golvet medan blixtarna från kamerorna skymde hans blick. Han samlade sig och började tala.

”Det är med stor sorg och bestörtning som jag nu låter meddela att vi, precis som alla vet, har blivit utsatta för det värsta terrordådet som någonsin har drabbat Europa, ja hela världen. Fjorton europeiska nationer har drabbats.” Han drack en klunk vatten och fortsatte: ”Det här är vad vi vet: Klockan 09.00 briserade två bilbomber ute på Arlanda. Några minuter senare detonerade en självmordsbombare en laddning inne på Bromma flygplats. Skadorna på båda platserna blev förödande, med hundratals skadade och döda. Det var, som ni själva har rapporterat om i media, under rusningstid som det här skedde, och flygplatserna var fulla med resenärer.

Det som sedan hände är lite svårt att vara specifik kring, men i stora drag anföll terrorister Arlandas utrikesterminaler 2 och 5. Med handeldvapen och handgranater spred de död och förintelse omkring sig. De lyckades sätta tjugotvå flygplan i brand, hur många ytterligare plan de gett sig på vet vi inte ännu. Av dessa tjugotvå plan var fjorton fullamed passagerare medan övriga stod tomma eller var under i- re­spektive urlastning, vilket gjorde att de flesta passagerarna hann sätta sig i säker­het.

Även trafikledartornet slogs ut, all personal, utom någon enstaka, dödades eller skadades svårt. De som klarade sig hade tydligen gömt sig när männen trängde sig in och sköt sönder allt och lämnade en bomb efter sig.

På Bromma kom man snart i gång med räddningsinsatserna. Polisen säkrade byggnaden och ambulanser och traumateam var där redan efter fjorton minuter. Flera skadade lyckades man transportera iväg, men det tog tid innan ambulanserna kunde börja köra fram ordentligt eftersom polisen först var tvungen att säkra byggnaden.

Trekvart efter självmordsbombarens attack exploderade ytterligare en bomb, i en bil utanför entrén till flygplatsen. Polisen bedömer att bilen hade lämnats där av självmordsbombaren för att försvåra räddningsinsatsen. Samtidigt slog minst två självmordsbombare till mot TV4:s och SVT:s byggnader och det är fortfarande oklart hur många som dog i de attackerna. Möjligheterna för tv att sända nyheter är som ni förstår mycket begränsade en tid framöver och även Sveriges radios byggnad skadades. Försvarsmakten är också drabbad men det är hemligstämplat vilken skada som de lidit.”

Nu stockade sig rösten lite. Han tog ett djupt andetag och såg in i kamerorna med stadig blick. ”Vi kommer inte att glömma det här. Vi kommer att hitta dem som utsatt oss för detta. De finns någonstans därute, och vi kommer att förgöra dem.” Statsministern ångrade genast ordvalet. Det där skulle han få äta upp, det visste han.

”Statens alla resurser ska förstås utnyttjas för att hitta dessa fega människor och ställa dem inför rätta. Ursäkta mitt tidigare ordval. Vi kommer tillsammans med alla de länder som blivit drabbade att göra vårt yttersta för att finna terroristerna, förstöra deras nätverk och gripa de ansvariga.” Han tog ytterligare en klunk vatten och nickade åt TV4-reportern som hade förlorat flera kollegor.

”Har någon av terroristerna gripits?” frågade reportern.

”Nej”, svarade statsministern. ”Alla som konfronterades av polisen dödades. På Arlanda sköts fyra terrorister ihjäl. När Nationella insatsstyrkan försökte få dem att ge upp utbröt en eldstrid och de dödades då av poliserna. Vi vet också att minst två terrorister själva omkom i lågorna då de sköt på flygplan med något slags brand­ammunition och befann sig för nära.” Statsministern hade blivit tillsagd att ljuga om just detta, för de hade gripit en terrorist, men man ville hålla på den informationen ett tag. Mannen, som hade vaknat efter att ha varit medvetslös i flera timmar, skulle förhöras så fort han var i skick för det.

”Nästa fråga, Sveriges Television”, sa statsministern och pekade bort mot en kvinnlig reporter.

”Har man några som helst spår efter förövarna?” undrade hon.

Statsministern svarade en sak, men hans kroppsspråk sa något annat: ”Enligt polisen har man mycket goda förhoppningar om att finna gärningsmännen, som måste vara minst femton stycken. Vi kan av utredningstekniska skäl inte säga något mer om det just nu. Nästa fråga.”

CNN:s reporter, som egentligen varit på besök för ett reportage om den svenska skolan, ropade på engelska och statsministern nickade mot honom.

”Sir, vad händer nu? Kommer ni att förklara krig? Kommer ni att kalla in militären för att skydda er? Kan ni säga om Sverige nu är ett land i krig?” Den unge reportern försökte få med så många frågor som möjligt nu när han fick chansen.

Statsministern tänkte efter några ögonblick innan han svarade.

”För det första så kommer vi inte att förklara krigstillstånd med allt vad det innebär. Vi bedömer att terroristerna nu är på flykt och att fånga och lagföra dem är en fråga för polisen. För det andra kommer vi alltså inte att kalla in militären, eftersom det är mer eller mind­re förbjudet för dem att agera i Sverige om inte krig eller krigsliknande förhållande råder och för vår del så anser vi ju nu att terroristerna är på flykt.” Han kände att han var ute på hal is nu men fortsatte: ”Vi har dock bett militären att hjälpa till temporärt och jag menar alltså att hjälpa till lite grann med att skydda vissa viktiga anläggningar och hjälpa till med sjukvård och sådant…”

Han tystnade och insåg att han var allt annat än tydlig. Fast nu måste han ju avsluta detta. ”Vi har inte kallat in militären för vi är inte i krig, men vi har bett om assistans från militären eftersom vi behöver hjälp. Såja, nu blev det klart och vi är alltså inte i krig för vi vet ju inte vilka som har begått dessa fruktansvärda övergrepp och inte om något land står bakom. Om och bara om vi till hundra procent kan bekräfta att ett land eller en organisation såsom IS ligger bakom attackerna så kan vi, givetvis efter samråd med EU, förklara krig mot den organisationen eller det landet. Vi förklarar inte krig själva, utan vill ha EU och helst FN med oss förstås! Okej?”

Statsministern vinkade att frågorna var över, lämnade podiet och gick in bakom dörren där hans närmaste rådgivare väntade. Han såg på sin relativt nye statssekreterare och sa: ”Ring upp försvarsministern. Jag måste få veta vad han kommer att säga och att han och ÖB kommer på ett möte till Rosenbad omedelbart. Vi kommer att behöva deras resurser, både i Sverige och utomlands, bedömer jag. Se också till att få tag på utrikesministern, så att vi har en enad front utåt även innan vi har hunnit synka ihop oss. Övriga ministrar tar vi efter hand. Och kan någon skriva ner vad jag ska säga exakt avseende nyttjande av militären. Jag är inte säker på att jag var helt tydlig därute.”

Statssekreteraren nickade och gjorde några anteckningar.