Stockholms skärgård
Stefan Hansson satt på altanen till sitt fritidshus långt ut i Stockholms skärgård. Han var ensam på den lilla ön som ägdes av en kamrat som haft större lycka i affärer än Stefan. Han hade åkt dit direkt efter att han blev utskriven från sjukhuset och tagit med sig en hel del förnödenheter, en radio och allt material som rörde de försvunna männen. Han hade köpt en begagnad bärbar dator som inte hade något modem och lämnat mobiltelefonen hemma. Sedan hade han börjat arbeta medan han följde det kaos som drabbade Sverige och Europa.
I fritidshuset fanns det el som var kopplad till ett litet vindkraftverk. Som reservkraft fanns ett elverk, men december var blåsig och vindkraftverket gjorde sitt. Skönt att isen inte lagt sig även om det säkert inte var långt borta nu, tänkte Stefan.
Kaos. Det fanns inget annat sätt att beskriva den första tiden efter terrordåden. Attackerna mot de stora tv-stationerna runt om i Västeuropa hade varit förödande eftersom människor i dagens samhälle var så beroende av just tv. De stationer som drabbats hade varit lamslagna i flera dagar innan man fått i gång sina sändningar. Varken TV4 eller SVT hade övat på att sända från de reservplatser som de lovat myndigheterna att de faktiskt hade, och det tog lång tid att få i gång dem. De stationer som inte drabbats saknade antingen förmåga eller kunskap om hur man sänder nyheter, medan andra var baserade utomlands och fortsatte sända tv-serier och filmer som om inget hade hänt.
Både radion och tidningarna försökte kompensera för bortfallet, men det skulle bli tidningarnas nätutgåvor som folket framför allt tydde sig till. Det akuta behovet av snabb information ledde till att rykten inte hann verifieras, obekräftade historier blev fort till sanningar och källkritiken var obefintlig. Dessutom skulle bloggar, Twitter och Facebook sprida enskilda personers åsikter, vilka blixtsnabbt blev andra människors sanningar.
Det var radion, särskilt de statliga kanalerna, som gav stadga och som också kom att stävja ryktesspridning, särskilt efter attackerna mot kärnkraftverken. Välkända och trygga röster som folket kände igen gjorde mer för att lugna människor än alla bloggar och Facebooksidor i hela världen.
Långt ifrån detta kaos satt Stefan Hansson med en kopp kaffe i handen. Han stirrade ner på den bärbara datorns tangentbord, på tangenten längst ner till höger. Den som både journalister och författare har störst problem med. Punkten. Att börja en berättelse är svårt. Att driva en berättelse framåt är ännu svårare. Men att sätta punkt för en berättelse – att sluta skriva – det är det svåraste av allt. Det är därför nittionio texter av hundra är för långa. Men nu satte Stefan Hansson punkt. Det var sprängstoff, det han satt på. Han hade summerat vad han och den mördade Irene Strauss grävt fram och det han själv tagit reda på efter hennes död. Stefan läste igenom sin sammanfattning.
• Underrättelsetjänster i flera europeiska länder hade illegalt avlyssnat journalister. Han hade en inspelad bekräftelse på det av en hög tjänsteman inom den svenska säkerhetspolisen, nämligen Elisabeth Storvrete, och en brittisk underrättelsetjänsteman vid namn Brian Dupreé.
• Underrättelsetjänsterna hade planterat ledtrådar hos journalisterna för att försöka få dem att utforska vägar som polis och underrättelsetjänster inte kunnat utforska. Detta hade lett till kollegan Irenes död.
• Och värst av allt: Polis, underrättelsetjänster och det politiska ledarskiktet hade haft tillgång till information som rimligen borde ha fått dem att dra slutsatsen att terrorister förberedde något stort. Varför hade man inte varnat allmänheten?
Misslyckandet var på en närmast episk nivå, och sekretesstämplar hit och dit skulle det inte kunna hänvisas till denna gång. Stefan Hansson var nöjd. Han ställde sig upp och sträckte på sig, tog på sig gummistövlarna och haltade med en käpp som stöd ut på stenhällen och tittade ut över havet, medan han tände en cigarett. Han insåg att han kanske reagerade lite primitivt, men han var faktiskt nöjd med att han skulle få ge igen för det svek som hans en gång nära vän, Elisabeth, hade utsatt honom för. Han funderade en stund på Elisabeths hot om att han kunde vara i fara men sköt bort den tanken. I helvete att någon skulle sanktionera mord på honom. För det var vad de behövde göra för att tysta honom. Det här var Sverige och ingen bananrepublik! Payback time.
Han vände sig om och haltade tillbaka mot huset, men rasade plötsligt ihop i spasmer. Han förstod ingenting men kände att han låg raklång på klippan och att kroppen ryckte okontrollerat. Sedan såg han dem, kristallklart till och med. Två silhuetter som kom upp ur vattnet med dykardräkter. Den ena verkade hålla i ett pistolliknande föremål där trådar stack ut som ... ledde till honom själv. Han hade sett det på tv. Elpistoler. Männen lyfte upp honom, nästan försiktigt, och släpade tillbaka honom ner i vattnet. Stefan förstod vad som skulle hända. Någon i Stockholm, vem det var spelade ingen roll, ville inte att han läckte det han fått veta. Denna någon hade också kapacitet att beordra någon att mörda honom för att dölja sanningen. Stefan kände hur det iskalla vattnet fick honom att kippa efter andan. Han stod på knä i vattnet och de två männen höll honom i varsin arm, som i ett skruvstäd, när ytterligare en man i dykardräkt reste sig ur vattnet och tog av sig masken.
Stefan var så rädd att han knappt kunde kontrollera sig, han kippade efter andan av kylan och rädslan. Mannen var svartmålad i ansiktet och såg ut som döden själv. Han lutade huvudet mot Stefan och sa med låg men tydlig röst på perfekt svenska. ”Du ska inte skriva någonting om vad du tror att du har varit med om. Inte själv eller via någon annan. Om du publicerar något av det som du tror dig veta så återkommer vi, och då kommer du att dö. Det här är en varning. Förstår du?”
Stefan nickade febrilt. Mannen var inte nöjd.
”Säg att du förstår.”
”Jag förstår. Ska inte skriva. Något om detta. Jag lovar”, svarade Stefan.
Mannen nickade mot en av männen som höll Stefan och sedan svartnade allt.
När Stefan vaknade igen var det var mörkt ute. Han låg i sin säng och stugan var tom. Han tände ljuset och ställde sig upp. På bordet stod hans flaska whisky och ett glas var upphällt. Alla hans anteckningar var borta, likaså datorn och ljudupptagningarna. Allt var borta, han hade inget kvar att arbeta med utom det som fanns i hans huvud, och vad var det värt nu? Stefan satte sig vid bordet, svepte whiskyn och började gråta.
I militärhelikoptern ovanför Stockholms norra skärgård satt Sveriges statsminister tillsammans med chefen för Sveriges militära underrättelsetjänst samt två handplockade livvakter från militären. Statsministerns egna livvakter från Säpo hade fått kliva åt sidan. Till den plats de skulle åka nu hade bara ett fåtal tillträde. Det var inte många som visste att den fanns ens.
Han tittade ut medan han reflekterade över de senaste veckorna som hade påverkat hans land så otroligt mycket. Helikoptern flög över skärgårdsöarna, där så många vackra stugor nu stod tomma. Statsministern kom på sig själv med att längta till fjällen, långt bort från all världens ondska.
Ja, ondska – det fanns faktiskt inget annat ord för det som drabbat Sverige och Europa.
Hela sitt liv hade han arbetat för att ena människor. Han ansåg att det inte var någon skillnad mellan hur man levde privat och hur man var som politiker. Man skulle leva som man lärde, och just förmågan att få folk att komma överens var grundbulten för politikerna i alla sanna demokratier, där olika uppfattningar rådde men där majoritetens samlade röst ändå dikterade villkoren för honom och hans regering.
Eller? Det fanns ingen majoritet i hans land, så de senaste veckorna hade han fått kompromissa. Terrorattackerna hade upphört efter tillslaget i en av förorterna. Kanske fanns det terrorister kvar därute, men nu när de inte hade någon ledning längre var Säpo inte särskilt orolig för dem. Landet drabbades alltså inte av fler attacker just nu, men det fanns hur mycket som helst för regeringen och samhället i stort att ta itu med.
Internt var statsministern tvungen att hantera information som bara han och några få i regeringen visste om, och helst skulle det så förbli. Säpo hade dock briefat honom om att det fanns en journalist som satt inne med alldeles för mycket information och att denne med största sannolikhet skulle publicera vad han visste. Det skulle ställa statsministern, delar av hans regering, Säkerhetspolisen och kanske också militären i en synnerligen dålig dager.
Han svor tyst för sig själv, för hälften av vad han fått höra om det här hade han aldrig varit med om att bestämma. Men som statsminister kunde han inte dra sig undan ansvaret. Han hade varit väldigt tydlig med att ingen fick röra, kontakta eller på något sätt påverka journalisten i fråga. Han skulle hellre avgå än att behöva stå till svars för att ha försökt påverka media nu i efterhand. Det som hade skett, hade skett – och det kunde svenska folket förhoppningsvis ha överseende med.
Värre var att Sveriges infrastruktur var rejält skadad, och inte nog med det – det saknades varor i hyllorna i såväl städer som på landsbygden, även om man ute på landet på ett annat sätt hade resurser att hjälpa varandra. Han hade fått lära sig av Jordbruksverket att Sverige inte var självförsörjande, utan levde på en ständig ström av importerade varor. Det här var förstås ett högprioriterat område.
Ute i samhället rådde en enorm misstänksamhet mellan olika grupper, vilket försvårade precis allting. Mellan nysvenskar, som fått skulden för allt som terroristerna gjort, och svenskar, som överreagerat och urskillningslöst ventilerat sin frustration genom att attackera allt från enskilda människor till flyktingförläggningar och till och med hela förorter. Polisen skulle ha behövt arbeta i decennier för att beta av alla anmälningar, vilket de förstås inte hade tid med eftersom allt arbete koncentrerades kring att bibehålla ordningen och även ta hand om de egna. Svensk polis var i det närmaste stridsutmattade. Och det här var ju bara de inhemska, svenska problemen.
Statsministern suckade tungt när han tänkte på utrikespolitiken och vad som skedde i omvärlden. Han orkade nästan inte ta in allt, utan var glad att utrikesministern ledde det arbetet, även om hon inte gjorde utrikesnämnden delaktig i alla delar. De fick informeras i efterhand, hade hon sagt, nu när allt gick så fort. EU knakade rejält i fogarna och hade gjort så ända sedan den stora flyktingkrisen började två år tidigare. Den hade snabbt blottat hur olika medlemsländerna såg på flyktingar och hur man borde hantera situationen.
Statsministern befarade att unionsbygget skulle kollapsa under trycket av det som Europas länder nu utsattes för. Under hot blev alla sig själva närmast och EU hade knappast den folkliga förankring som skulle krävas för att stå pall. Tyskar är inte i första hand européer, utan tyskar. Fransmän är inte heller i första hand européer, utan fransmän. Och så vidare. Hela EU:s medlemslista igenom. Även svenskar var i första hand svenskar, och inte heller Sverige hade klarat påfrestningarna när flyktingvågen drabbat landet, trots att det var ett bra land med goda människor och sunda värderingar.
Och nu hade de misslyckats igen med att stå emot ondskan som drabbat dem. Han var besviken på Sverige, men också på sig själv. Är vi verkligen inte bättre än så här? tänkte han. Borde inte vi, som upplevt tvåhundra år av fred, ha bättre vett än att bli brutala barbarer? Borde inte logik och resonemang få råda? Även hans eget agerande både kunde och borde förstås ifrågasättas. Hans vrede hade lyst igenom och vissa saker som han hade sagt hade han i och för sig menat, men de hade inte landat särskilt väl i tv, det insåg han till fullo i efterhand. Med största sannolikhet hade det spätt på både fördomar och hat. Han skämdes för det, men han var bara människa och i ”stridens hetta” hade han låtit känslorna tala. Han hoppades, kanske naivt, att folk skulle förstå. Att de skulle ge honom godkänt trots allt som hänt.
Men nu bad han en tyst bön om att vissa saker inte skulle komma fram. Någonsin. Den plats han nu var på väg till skulle för all framtid förbli en hemlighet. Det hade hans personal lovat honom. Han kände hur helikoptern bromsade upp och landade.
Statsministern möttes av två vakter som förde in honom i en försvarsanläggning – en kvarleva från kalla krigets dagar. Den var byggd inuti en ö och sades till och med kunna stå emot ett kärnvapenanfall. Tanken med den här och liknande anläggningar hade varit att de skulle utnyttjas i krig, för att gömma fartyg eller ubåtar. Anläggningen var enorm, men från utsidan fanns det ingenting som antydde att den existerade.
Medan han gick in i den tomma anläggningen reflekterade statsministern över att han och hans regering hade brutit mot så många lagar de senaste veckorna. Gasande av terrorister där två inte ens vaknade upp igen, militärer som sköt ihjäl människor i förorter och ett godkännande av mycket extrema metoder där journalister hade avlyssnats. För att inte tala om att två kriminella män, dömda för mord, nu skulle bli frisläppta som belöning för att de hade torterat en annan människa. Svenskarna, som ansåg sig vara moralens väktare, hade på några veckor fallit flera kilometer ner på den moraliska trappan. Gode Gud, om allt detta någonsin kom ut …
Amjeed vaknade med extrem huvudvärk. Han förstod ingenting. Allt var vitt och mjukt. Han låg på en brits utan en tråd på kroppen. Låg han i en cell? Var han i paradiset? I så fall hade någon haft rejält fel ...
Han såg på sina armar, fick syn på kanyler och blicken vandrade vidare till några droppåsar som hängde ovanför honom. Han försökte lyfta armarna, men handlederna satt fast i sängen. Inte paradiset, med andra ord.
En dörr öppnades och en man kom in.
”Salaam aleikum, Amjeed. Din tid i Sverige som terrorist är nu över. Du är gripen i enlighet med lagen om terroristbrott. Ingen vet att du finns, ingen bryr sig om dig. Vill du prata med oss så ropar du bara, men bara om du verkligen vill berätta allt. Dina vänner pratar redan för fullt, så vi har egentligen inget behov av dig.”
Amjeed stirrade förstummat på mannen.
”Du kan inte ta ditt liv, det finns inget som du kan använda här inne. Hittar du ändå något sätt att begå självmord så kommer en vakt in på tio sekunder och återupplivar dig. Försöker du matvägra kommer vi att sondmata dig. Du kan prata eller ruttna bort. För vår del spelar det ingen som helst roll.”
Amjeed insåg plötsligt att mannen var Sveriges statsminister. Det var statsministern som pratade med honom. Drömde han? Han rös så att hela kroppen skakade. Statsministern lämnade rummet och dörren stängdes efter honom.
Statsministern gick ut mot helikoptern. Sverige skulle än en gång bli en nation att vara stolt över, som skulle bygga ännu starkare moral hos medborgarna. De män som nu fanns inne i berget var det sista juridiska övertrampet som han tänkte göra. Dessa män, som Sverige gett beskydd och välfärd då de kommit som flyktingar, högg oss i ryggen, tänkte han. De hade attackerat hans land och fått hans medborgare att i rädsla och affekt skada och döda varandra. Han tyckte så synd om alla flyktingar som sökt skydd i Sverige, eller på andra håll i Europa för den delen, och drabbats av det besinningslösa våldet – exakt det som de flydde ifrån.
Terroristerna skulle få ruttna bort. De skulle inte torteras, inte skadas eller svältas. Nej, de skulle långsamt få tyna bort. De skulle bli galna, men det brydde han sig inte om. Han hade precis gett order om ett svenskt Guantanamo, men ingen skulle någonsin få reda på det. Kretsen som visste om det var minimal.
När han kom ut ringde han till sitt kansli för att få en uppdatering. Han informerade därefter sin statssekreterare om att ett fångläger bortom all insyn nu var skapat. Statssekreteraren som försökte sig på att muntra upp sin chef, berättade att någon av de mycket få invigda hade döpt lägret till Sventanamo.
”Inshallah”, svarade Sveriges statsminister torrt. Bara statssekreteraren kunde höra honom. Och så en spionsatellit från NSA, förstås.
London
Det var en av de märkligaste dagarna i Brian Dupreés redan märkliga och händelserika yrkesliv. Under flera veckor hade han arbetat hårt med att lämna över ansvaret på bästa sätt till sin efterträdare, samtidigt som han mentalt förberedde sig för livet som pensionär. Det var veckor präglade av trötthet, besvikelse och bitterhet. Han var som vanligt hård mot sig själv och tog på sig ansvaret för att västvärldens alla säkerhets- och underrättelsetjänster hade låtit sig luras av terroristerna. Han var orättvis mot sig själv, det påpekade omgivningen flitigt, och någonstans inom sig visste han att det var sant. Likafullt anklagade han sig själv. Han borde ha förstått att hans instinkter stämde, han borde ha litat mer på känslan och han borde ha slagits hårdare för sin sak. Fan också!
Så kom då denna dag och mötet på Downing Street med alla högdjuren, med premiärministern i spetsen. Det var Brian Dupreés sista dag och han var inställd på att han skulle lämna den i skam. Så blev det inte. Tvärt om.
Premiärministern hade sett honom i ögonen och sagt: ”Jag kan ge dig order, Brian. Det vet både du och jag. Både du och jag vet dessutom att du utan att tveka skulle följa mina order, även om du ogillade dem. Men jag tänker inte ge dig order, Brian. Jag tänker vädja till dig. Du är soldat, Brian, du har alltid varit soldat och du kommer alltid att vara soldat. Jag vädjar till dig som soldat, att du inte ska lämna din post när ditt land behöver dig som mest.”
Brian visste att premiärministern var en god retoriker, men där och då föll han som en fura för det. Han kände hur all trötthet försvann, hur han växte, hur han blev starkare och mer beslutsam än någonsin.
Han fick ett öppet mandat, fria händer och alla resurser han behövde. Nu, bara timmarna efter mötet med premiärministern, skulle han träffa sin personal. Han såg att alla var kallade och att alla hade kommit. Om de nu trodde att de skulle ta farväl av sin chef som just hade fått sparken och skulle meddela sitt avsked, då hade de fel. Han var inte en bruten man. Han var en stark man. Han var en beslutsam ledare – och nu skulle han leda!
Det var dödstyst i lokalen. Brian började med att tala om den tunga sorg som drabbat Storbritannien och alla tusentals landsmän som förlorat nära och kära. Men han påminde också om landets förmåga att ur sorgen mobilisera en ursinnig kraft, som kunde besegra den starkaste fiende. Han citerade det tal som alla kände till: Winston Churchills första tal som premiärminister, den 13 maj år 1940, det om ”Blod, svett och tårar”.
”Den kamp Storbritannien inleder i dag är samma kamp som Storbritannien inledde då. Målet har inte förändrats, även om vi har en ny fiende”, konstaterade han och citerade sedan den gamle premiärministern ordagrant: ”It is victory, victory at all costs, victory in spite of all terror, victory, however long and hard the road may be: for without victory, there is no survival.”
Brians entusiasm och beslutsamhet smittade av sig. Jublet och applåderna hos denna vanligtvis lågmälda och professionella grupp ville inte ta slut. När det äntligen blev tyst, sträckte en ung handläggare upp handen lite försynt och ville ställa en fråga. Brian nickade åt honom.
”Sir, ursäkta, vi är i krig, ett krig vi ska vinna. Men vem är vi i krig mot, vem är fienden egentligen?”
Brian såg sig omkring innan han svarade. ”Ärligt talat, det är just det som är en av våra uppgifter att ta reda på. Våra prioriteringar ser ut så här: 1. Spåra upp de terrorister som finns kvar i livet. 2. Identifiera den eller de som är ansvariga för attackerna. 3. Ge militären det underlag de behöver för att tillintetgöra angriparna. Min personliga teori är att vi ska söka de skyldiga någonstans i Mellanöstern.” Han tystnade några sekunder medan han lät orden sjunka in, innan han avslutade: ”Mina damer och herrar, vi förlorade stort i första ronden mot terroristerna. Nu är det vår tur att slå tillbaka och vi ska ta upp kampen med dem.”
Brian skulle i efterhand inse att han hade både rätt och fel.
Ankara
Mahdi avslutade sin bön och när han reste sig upp kände han sig stel i kroppen. Han hade suttit som klistrad framför tv-apparater och datorer i flera veckor. En människas kropp är inte ämnad för så mycket sittande. Nästa hus han bodde i skulle ha en stor tomt med trädgård som han kunde vandra runt i, tänkte han.
Mahdi hade valt att stanna i Ankara av olika anledningar, dels för att undvika resande och därmed den exponering som det innebar, dels för att en ledningsplats i Turkiet gav honom den perfekta blandningen av närhet och skydd. Ett muslimskt land, men samtidigt ett land som ingick i Nato. Härifrån kunde han också få information via sina källor inom den högsta ledningen i Turkiet.
Innan han kom till Ankara mellanlandade han i Förenade Arabemiraten. Där hade han utdelat slutliga direktiv och säkerställt att nästa fas skulle följas. Han behövde också personligen träffa den man som snart skulle få Den store Satan att skälva. Mahdi hade känt den unge mannen under närmare femton år och var säker på att han inte skulle misslyckas. Av alla hans lejon var denne man ändå den som skulle göra fienden mest illa och vars resultat på sikt skulle förändra hela maktbalansen i världen.
Stridspiloten major Samir Abdullah hade hälsat sin mentor välkommen till sitt hem. De hade pratat länge och väl om de nya vapensystem som flera av länderna runt Persiska viken nu förfogade över. Majoren hade också velat prata om det som skett i Europa och vad Mahdi nu förutsåg skulle ske i Mellanöstern, för om allt gick som planerat skulle han inte få uppleva det själv. Han frågade Mahdi om det verkligen varit enligt planen att så många civila skulle dö i Europa.
Mahdi hade svarat ärligt, att han aldrig räknat med så många döda, men att det våld som satts i gång mellan olika folkgrupper hade eskalerat och mycket fort blivit helt omöjligt att kontrollera. Syftet hade uppnåtts då de europeiska ländernas samhällen brutit samman och nu var de mer eller mindre dysfunktionella. Invånarna skyllde givetvis på terroristerna, men samtidigt började protesterna mot de egna ledarna att växa i styrka. Det var just detta som hade varit Mahdis mål. Splittra länderna, splittra folken och ledarna. Skapa misstro mot deras förmåga att leda i kris och överhuvudtaget en misstro mot samhällets förmåga att skydda sina medborgare. Först då skulle samhällena kollapsa och människorna skulle inse att de var utlämnade åt sig själva.
Han ryste till när han insåg hur snabbt Europa fallit ner i kaos. Hans lejon hade nästan varit för effektiva och han undrade vad som fanns kvar av dem. När Västeuropa kollapsade skulle banden till USA förhoppningsvis kapas och Den store Satan skulle vara utlämnad åt sig själv på andra sidan Atlanten. USA var fortfarande starkt, militärt sett var det fenomenalt, men landet var fullständigt beroende av en sak – och den skulle Mahdi nu ta ifrån dem.
Mahdi såg på klockan. Om mindre än tjugofyra timmar hängde allt på att Samir genomförde sitt uppdrag exakt som det var tänkt och att utrustningen som de nyligen köpt var lika effektiv som de amerikanska säljarna försäkrat.
Nu låg saken i Guds händer.